9789172634343

Mario Vargas Llosa

Bockfesten

Översättning av Peter Landelius

1

ISBN 91-1-301006-9 © Mario Vargas Llosa, 2000 Norstedts Förlag, Stockholm 2002 Originalets titel: La Fiesta del Chivo Omslag: Sara R. Acedo/Ateljén Tryckt av Fälth & Hässler, Smedjebacken 2002 www.norstedts.se * Norstedts Förlag ingår i P.A. Norstedt & Söner AB, grundat 1823

2

Till Lourdes och José Israel Cuello och alla mina dominikanska vänner

3

4

”Folket firar med liv och lust Bockens fest den trettionde maj.”

(Ur ”Bocken är slaktad”, dominikansk merengue)

5

6

1

Urania. Inte särskilt snällt av hennes föräldrar; namnet påminde om en planet, ett mineral, allt utom den högväxta kvinna med finskuret ansikte, frisk hy och stora, mörka ögon, en aning sorgsna, som spegeln återgav. Urania! Vilket påhitt. Lyckligtvis var det ingen som kallade henne så längre, utan Uri, Miss Cabral, Mrs Cabral eller advokat Cabral. Så långt hon kunde minnas, ända sedan hon lämnat Santo Domingo (”Ciudad Trujillo”, rättare sagt, för när hon for därifrån hade huvudstaden ännu inte fått sitt namn tillbaka), hade ingen, vare sig på Adrian eller i Boston eller i Washington D.C. eller i New York, kal�lat henne Urania igen som de gjort förut hemma hos henne och på läroverket Santo Domingo, där the sisters och hennes kamrater med största noggrannhet hade uttalat det konstiga namn som drabbat henne från födseln. Hade det fallit honom in, eller henne? För sent att ta reda på det, flicka lilla; din mor är i himlen och din far en levande död. Det får du aldrig veta.

Urania! Lika absurt som att förolämpa gamla Santo Domingo de Guzmán med att kalla den Ciudad Trujillo. Kanske var det hennes far som kommit med den idén också?

Hon står och väntar på att havet ska visa sig i fönstret till hennes hotellrum, och till slut ser hon det. Mörkret viker för några sekunder, och ett snabbt växande blåskimmer vid horisonten inleder det skådespel som hon väntat på alltsedan hon vaknade, klockan fyra, fast hon tagit en tablett trots sin motvilja mot sömnmedel. Havets mörkblå yta, beströdd med fläckar av skum, går att möta en blygrå himmel vid horisontens avlägsna linje, och här, vid kusten, bryts den i dånande, skummande vå7

gor mot El Malecón, strandpromenaden, av vilken hon skymtar några bitar stenläggning mellan palmerna och mandelträden som kantar den. På den tiden låg Hotel Jaragua med framsidan mot El Malecón. Nu ligger det sidledes. Minnet återger henne den där bilden – samma dag? – av flickan som gick hand i hand med sin pappa in på hotellrestaurangen för att äta lunch på tu man hand. De fick ett fönsterbord, och genom persiennerna skymtade lilla Uranita den stora trädgården och simbassängen med trampoliner och badvakter. En orkester spelade merengues ute på hotellets spanska patio, inramad av kakelplattor och nejlikor i stora krukor. Var det samma dag? ”Nej”, säger hon högt. Den tidens hotell Jaragua hade rivits och ersatts av denna omfångsrika, panterskära byggnad som gjort henne så förvånad vid ankomsten till Santo Domingo tre dagar tidigare.

Har du gjort rätt i att komma tillbaka? Du kommer att ångra dig, Urania. Slösa bort en semestervecka, du som aldrig hade tid att besöka alla de där städerna, trakterna, länderna som du skulle ha velat se – Alaskas snöiga berg och sjöar till exempel – och så komma tillbaka till den här lilla ön, där du svor att aldrig mera sätta din fot. Ett symptom på förfall? Höstlig sentimentalitet? Nyfikenhet helt enkelt. Att bevisa för dig själv att du kan gå längs gatorna i den här staden som inte längre är din, resa genom detta främmande land utan att det inger dig sorg, hemlängtan, hat, bitterhet, ilska. Eller har du kommit för att möta den människospillra som är din far? Ta reda på hur det känns att se honom efter alla dessa år. En rysning går genom hennes kropp från huvudet till fötterna. Urania, Urania! Tänk om du, efter alla dessa år, upptäcker att under ditt egensinniga, välmöblerade, obändiga lilla huvud, bakom denna styrka som folk beundrar och avundas dig, har du ett ömt litet hjärta, lätt­skrämt, sårat, sentimentalt. Hon brister i skratt. Nog med dumheter, flicka lilla.

Hon sätter på sig skorna, byxorna, sportblusen, fäster upp håret med ett litet nät. Hon dricker ett glas kallt vatten och ska just sätta på TV:n för att se på CNN men ångrar sig. Hon 8

står kvar vid fönstret och ser på havet, strandpromenaden, och sedan, när hon vrider på huvudet, stadens skog av tak, höghus, kupoler, klocktorn och trädkronor. Vad den har vuxit! När du reste härifrån, 1961, hyste den trehundratusen själar. Nu är det över en miljon. Den har fyllts av nya kvarter, avenyer, parker och hotell. Dagen innan kände hon sig som en främling medan hon körde omkring i en hyrbil längs de eleganta lägenheterna i Bella Vista och den väldiga Mirador-parken där det fanns lika många joggare som i Central Park. I hennes barndom tog staden slut vid hotell El Embajador; efter det var det bara gårdar och åkrar. Country Club, dit hennes far brukade köra henne om söndagarna för att bada i simbassängen, var omgiven av öppna fält i stället för asfalt, hus och lyktstolpar som nu.

Men kolonialkvarteren har inte blivit ombyggda, och inte heller Gazcue, där hon bodde. Och hon är alldeles säker på att hennes hus knappast har förändrats. Det är säkert likadant med sin lilla trädgård, det gamla mangoträdet och flamboyánen som lutade sig med sina röda blommor över terrassen där de brukade äta lunch i det fria under veckosluten; med sitt brutna tak och den lilla balkongen vid hennes sovrum, där hon brukade stå och vänta på sina kusiner Lucinda och Manolita och det där sista året, 1961, kika efter den där pojken som brukade cykla förbi och snegla på henne utan att våga tala med henne.

Var det likadant inuti? Gökuret som slog en gång i timmen hade gotiska siffror och en jaktscen. Var din far likadan som förr?

Nej. Du har sett honom förfalla på fotografierna som du fick med jämna mellanrum av månader eller år från faster Adelina och andra släktingar, som fortsatte att skriva till dig fast du aldrig svarade på deras brev.

Hon sjunker ner i en fåtölj. Morgonsolen tränger igenom stadskärnan: nationalpalatsets kupol och blekgula väggar glimmar stilla under den blå rymden. Ut med dig nu, snart blir värmen outhärdlig. Hon blundar, drabbad av en slapphet som är ovanlig hos henne, van som hon är att alltid vara i rörelse, att inte slösa tid på det som alltsedan hon satt foten på dominikansk 9

jord upptar henne dag och natt: att minnas. ”Ja se min dotter, hon arbetar jämt, hon läser läxorna i sömnen också.” Det brukade han säga om dig, senator Agustín Cabral, ministern Cabral, ”Ljushuvudet” Cabral, när han skröt för sina vänner om sin dotter som alltid fick premium i skolan, hon som the sisters brukade framhålla som ett föredöme. Skröt han inför Chefen om sin Uranita som var så duktig i skolan? ”Jag skulle så gärna vilja att ni träffades, hon har fått premium för bästa elev varje år sen hon kom in på Santo Domingo. För henne skulle det vara en lycka att få träffa er, att få hälsa på er. Uranita ber varje kväll till Gud att ni ska få behålla er järnhälsa. Och hon ber för doña Julia och doña María med. Gör oss den äran. Jag ber, jag bönar, jag bönfaller er, jag är den trognaste av era hundar. Ni kan inte neka mig det: ta emot henne. Ers Excellens! Chefen!”

Avskyr du honom? Hatar du honom? Fortfarande? ”Inte nu längre”, säger hon högt. Du skulle inte ha kommit tillbaka om hämndlystnaden ännu hade bränt dig, om såret fortsatt att blöda, besvikelsen som förlamade och förgiftade henne, som i din ungdom när studier och arbete blev till bot och besatthet för att slippa minnas. På den tiden hatade du honom verkligen. Med varje atom i din varelse, med alla tankar och känslor som rymdes i din kropp. Du har önskat honom motgångar, sjukdomar, olyckor. Gud har bönhört dig, Urania. Snarare djävulen. Är det inte nog att en hjärnblödning har gjort honom till en levande död? En ljuv hämnd att han sedan tio år sitter i rullstol, utan att kunna gå eller tala, och behöver en sköterska för att äta, lägga sig, klä av och på sig, klippa naglarna, raka sig, förrätta sina behov? Är det vedergällning nog? ”Nej.” Hon dricker ett glas vatten till och går ut. Klockan är sju på morgonen. På hotellets bottenvåning överraskas hon av bullret, den där välkända atmosfären av röster, motorer, radioapparater på hög volym, merengues, salsas, danzones och boleros, eller rock och rap, som blandas och bråkar så gällt med varandra och med henne. Ett livligt kaos, ett djupt behov av att döva sig för att slippa tänka eller ens känna, av vad som en gång var 10

ditt folk, Urania. Samtidigt en explosion av vilt liv, orört av moderniseringens vågor. Det finns något hos dominikanerna som håller fast vid detta för-rationella, magiska sätt att vara: denna aptit på buller (”På buller, inte på musik”).

Hon har inget minne av att det varit ett sådant oväsen på gatorna när hon var liten och Santo Domingo hette Ciudad Trujillo. Kanske var det inte det; kanske, trettiofem år tidigare, när staden var tre eller fyra gånger mindre, provinsiell, isolerad och lamslagen av rädsla och underkastelse, när den hade hjärtat sammansnört i vördnad och skräck inför Chefen, el Generalísimo, Välgöraren, Landsfadern, hans Excellens Doktor Rafael Leonidas Trujillo Molina, att den var tystare, mindre frenetisk.

I dag tycks livets alla ljud, bilmotorer, kassetter, skivor, radioapparater, signalhorn, hundskall, gläfs, människoröster stå på högsta volym, framträda på toppen av sin bullerförmåga, den må vara mekanisk, digital eller animalisk (hundarna skäller högre och fåglarna kvittrar ivrigare). Och sen säger folk att New York är bullrigt! Aldrig under hennes tio år på Manhattan har hennes öron registrerat något som kommit i närheten av denna brutala, ostämda symfoni som har omgivit henne i tre dagar.

Solen tänder de åldriga palmernas högresta kronor, trottoaren är trasig och liksom bombarderad med alla sina hål och sophögar, som kvinnor med knyten om huvudena sopar undan och samlar ihop i alltför små påsar. ”Haitiskor.” Nu är de tysta, men igår pladdrade de med varann på kreolska. En bit längre fram ser hon två barfota, halvnakna haitier sitta på några lådor under flera dussin tavlor i livliga färger som hängts på en vägg.

Jodå, stan är full av haitier, kanske hela landet. På den tiden var det inte så. Hur var det senator Agustín Cabral brukade säga? ”Säga vad man vill om Chefen, men han kommer i alla fall att gå till historien för att ha moderniserat landet och satt haitierna på plats. Sådant läder ska sådan smörja ha!” Chefen hade kommit till ett litet land som förvildats av inbördeskrig, utan lag och ordning, utarmat, som förlorat sin identitet, invaderat av sina vilda och hungriga grannar. De vadade över Rio 11

Masacre och kom för att stjäla saker, djur, hus, de tog jobben för våra lantarbetare, de fördärvade vår katolska tro med sina djävulska häxerier, våldtog våra kvinnor, förstörde vår spanska och västerländska kultur, vårt språk och våra sedvänjor och tvingade på oss sina egna barbariska afrikanska. Chefen högg av den gordiska knuten: ”Nu får det vara nog!” Sådant läder ska sådan smörja ha! Han inte bara försvarade massakern på haitier 1937; han såg den som en bedrift av regimen. Hade den inte räddat republiken från att för andra gången i historien pro­stitueras av sin rovgiriga granne? Vad betyder fem, tio, tjugotusen haitier när det gäller ett folks räddning?

Hon går fort och känner igen riktmärkena: Güibias casino som blivit klubb, och badstranden som numera stinker av avloppen; snart är hon framme vid hörnet av El Malecón och avenida Máximo Gómez, Chefens väg på eftermiddagspromenaderna. När läkarna framhöll att det var bra för hjärtat började han gå från Estancia Radhamés till Máximo Gómez och stanna till på vägen hos doña Julia, Landsmodern, dit Uranita kommit en gång för att hålla ett tal som hon knappt fått över sina läppar, och så gick han ända ner till den här strandpromenaden George Washington, här i hörnet vände han och fortsatte mot obelisken som härmade den i Washington, med raska steg, omgiven av ministrar, rådgivare, generaler, medhjälpare, hovmän, på respektfullt avstånd, med ögonen på vid gavel och hjärtat fyllt av hopp, i väntan på en min, en gest som lät dem närma sig Chefen, lyssna på honom, göra sig förtjänta av en dialog, om så bara för att ta emot klander. Allt utom att hållas på avstånd, i de glömdas inferno. ”Hur många gånger har du gått där i klungan, pappa? Hur ofta fick du lyckan att bli tilltalad? Och hur ofta kom du hem och var ledsen för att han inte kallat på dig, rädd att inte längre vara kvar i de utvaldas krets, att ha hamnat bland de utstötta. Du levde hela tiden i skräck för att det skulle gå för dig som för Anselmo Paulino.

Och det gjorde det, pappa.”

Urania ler, och ett par i bermudas som kommer i motsatt 12

riktning tror att det är mot dem: ”God morgon.” Men det är inte mot dem som hon ler, utan åt bilden av senator Agustín Cabral som travar fram här längs strandpromenaden varenda kväll bland presidentens uppvaktning. Han tänker inte på den ljumma vinden, havets brus, måsarnas vindlande flykt eller karibiska havets lysande stjärnor, utan på Chefens händer, ögon, rörelser, som kanske skulle kalla honom till sig, föredra honom framför de andra. Hon är framme vid Banco Agrícola. Sedan kommer Estancia Ramfis, följd av utrikesministeriet och Hotel Hispaniola. Och så hem. ”I hörnet av calle César Nicolás Penson och Galván”, tänker hon. Ska hon åka, återvända till New York utan att kasta en blick på sitt hem? Där kommer du och frågar sköterskan efter invaliden och går upp till sovrummet och terrassen dit de rullar honom när han ska sova middag, den där terrassen som brukade bli röd av blommande flamboyán. ”Hej pappa.

Hur mår du, pappa. Känner du inte igen mig? Det är ju Urania.

Men hur ska du kunna känna igen mig. Sist var jag ju fjorton och nu är jag fyrtionio. En hel massa år, pappa. Var det inte så gammal som du var den där dan då jag flyttade till Adrian?

Jo, fyrtioåtta eller fyrtionio. En man i sina bästa år. Nu ska du snart fylla åttiofyra. Du har blivit jättegammal, pappa.” Om han fortfarande kan tänka, har han haft gott om tid de här åren för att tänka igenom sitt långa liv. Du har förstås tänkt på din otacksamma dotter, som på trettiofem år inte har svarat på ett brev, inte skickat ett foto, inte gratulerat på en enda födelsedag, inte önskat god jul eller gott nytt år, som inte ens hörde efter hur du mådde när du fick din hjärnblödning och alla kusiner, fastrar och mostrar, farbröder och morbröder trodde att du skulle dö.

En sån elak dotter, pappa.

Hon är framme vid Hispaniola. Hon svettas, hjärtat bankar.

En dubbel flod av bilar, skåpbilar och lastbilar rullar förbi på avenida George Washington, och det är som om allihop hade radion på och bullret skulle spränga hennes trumhinnor. Ibland sticker ett manshuvud ut ur något bilfönster och för en sekund 13

möter hennes blick ett par mansögon som ser på hennes bröst, ben eller stjärt. De där blickarna. Hon väntar på en lucka så hon kan komma över gatan och än en gång tänker hon, liksom igår och i förrgår, att hon befinner sig i Dominikanska republiken.

I New York tittar ingen längre så där fräckt på kvinnor. Mäter henne, väger henne, beräknar hur mycket kött det finns i varje bröst och lår, håren på hennes kön och skinkornas exakta kurvatur. Hon blundar och känner ett slags svindel. I New York tittar inte ens latinamerikanerna, dominikanerna, colombianerna eller guatemaltekerna så där längre. De har lärt sig att behärska sig, förstått att de inte får titta på kvinnor som hundar tittar på tikar, hingstar på ston, galtar på suggor.

I en paus mellan fordonen korsar hon gatan, springande. I stället för att vända om och börja gå tillbaka mot Jaragua bär henne stegen, inte hennes vilja, runt Hispaniola så att hon går tillbaka längs Independencia, en aveny som, om inte minnet sviker henne, fortsätter härifrån med sin dubbla allé av lummiga lagerträd med kronor som möts över körbanan och skänker svalka, tills den delas och försvinner långt in i den koloniala stadsdelen. Hur ofta har du inte gått här och hållit din far i handen, i lagerträdens susande skugga längs Independencia.

De brukade komma från César Nicolás Penson ner till den här avenyn och gå fram till Parque Independencia. I den italienska glassbutiken på höger hand, i hörnet av El Conde, åt de en glass, av kokos, mango eller guayaba. Så stolt du var att gå tillsammans med den här herrn – senator Agustín Cabral, ministern Cabral. Alla kände honom. De kom fram, tog i hand, lyfte på hatten, hälsade, och vakter och militärer slog ihop klackarna när han gick förbi. Vad du måtte ha saknat de där åren när du var så betydande, pappa, när du väl hade blivit en stackars sate som alla andra. Dig nöjde de sig med att skälla ut i insändarspalten, men de satte dig inte i fängelse som Anselmo Paulino.

Det var det du var rädd för, eller hur? Att Chefen en vacker dag skulle befalla: ”Ljushuvudet” ska i fängelse! Du hade tur, pappa.

14

Hon har gått i trekvart och det är en bra bit kvar till hotellet.

Om hon bara haft pengar på sig, skulle hon sätta sig på något kafé och äta frukost och vila. Svetten tvingar henne att torka sig i ansiktet hela tiden. Åren, Urania. Vid fyrtionio är man inte ung längre. Hur du än håller dig i form bättre än andra. Men än är du inte färdig för skrothögen, att döma av de där blickarna från höger och vänster som landar på ditt ansikte och din kropp, insinuanta, lystna, fräcka, oförskämda, från hanar som är vana att klä av varenda hona på gatan med sina blickar och tankar. ”Fyrtionio år och fantastiskt välbehållen, Uri”, sade Dick Litney, hennes kollega och vän på advokatbyrån i New York, på hennes födelsedag, en djärvhet som ingen karl på kontoret skulle ha tillåtit sig utan att som Dick den kvällen ha fått i sig ett par tre glas whisky. Stackars Dick. Han rodnade och blev förvirrad när Urania gav honom en sådan där långsam, isande blick med vilken hon sedan trettiofem år bemöter alla komplimanger, vågade vitsar, skämt, anspelningar eller antydningar från män, och ibland kvinnor.

Hon stannar för att hämta andan. Hon känner hjärtat banka och bröstet hävas. Hon står i hörnet av Independencia och Máximo Gómez och väntar i en klunga av män och kvinnor på att gå över gatan. Hennes näsa registrerar en lika stor mängd lukter som den ändlösa samling ljud som hamrar på hennes trumhinnor: oljan som bränns i bussmotorerna och sprids ur avgasrören, tungor av rök som lösgör sig eller svävar kvar över fotgängarna; lukter av fett och stekflott, av ett stånd där två stekpannor fräser och där man säljer matvaror och drycker, och den där täta, obestämbara tropiska doften av kåda och ruttnande ogräs, av svettiga kroppar, en luft impregnerad av djuriska, vegetabiliska och mänskliga essenser som solen skyddar genom att fördröja deras upplösning och förflyktigande. Det är en varm lukt som rör vid någon intim fiber i hennes minne och återför henne till barndomen, till den mångfärgade bougainvillean som hängde från tak och balkonger, till den här ave­nyn, Máximo Gómez. Mors dag! Självfallet. Strålande majsol, regn 15

i syndafloder, varmt. Flickorna från läroverket Santo Domingo som hade blivit utvalda att överräcka blommor till Mamma Julia, Landsmodern, Välgörarens dagars upphov, urbild och symbol för den dominikanska kvinnan. De kom i en skolbuss, i sina fläckfria vita uniformer, i sällskap med abbedissan och sister Mary. Du brann av nyfikenhet, stolthet, tillgivenhet och respekt. Du skulle få hälsa på hos Mamma Julia som representant för skolan. Du skulle läsa upp dikten ”Moder och lärarinna, Landsmoder”, som du hade skrivit, lärt dig utantill och reciterat dussintals gånger framför spegeln, inför dina kamrater, inför Lucinda och Manolita, inför pappa, inför the sisters, och som du repeterat i tysthet för att vara säker på att inte glömma en enda stavelse. När den ärorika stunden var inne, i Mamma Julias stora skära hus, var hon så förvirrad av alla militärerna, damerna, adjutanterna, delegationerna som visade sig i trädgårdar, rum, korridorer, överväldigad av rörelse, ömhet, när hon klev fram och stod bara en meter från gumman som log välvilligt i sin gungstol, med rosenbuketten som abbedissan just hade överlämnat, att det knöt sig i halsen och hjärnan blev tom.

Du brast i gråt. Du hörde skratt, uppmuntrande tillrop från damerna och herrarna kring Mamma Julia. Landsmodern log och gjorde tecken åt dig att komma närmare. Då samlade sig Uranita, torkade tårarna, sträckte på ryggen, och snabbt och taktfast men utan de rätta tonfallen rabblade hon upp ”Moder och lärarinna, Landsmoder”. De applåderade. Mamma Julia smekte henne över håret och gav henne en kyss med sin skrynkliga mun. Äntligen grönt ljus. Urania fortsätter fram, skyddad mot solen av skuggan från träden längs Máximo Gómez. Nu har hon gått i en timme. Det är skönt att gå under lagerträden, upptäcka de där buskarna med röda blommor och guldgula pistiller, hibiscus eller Kristi blod, försjunken i sina tankar, vaggad av detta anarkiska brus av röster och musik, ändå uppmärksam på ojämnheterna, hålen, groparna, hacken i trottoarerna där hon ständigt är nära att snava eller kliva i avfallet som gathundarna 16

nosar i. Var du lycklig då? När du åkte med den där gruppen skolflickor från läroverket Santo Domingo med blommor till Landsmodern på Mors dag, och läste upp dikten, då var du det.

Fast när hennes barndoms vackra beskyddarinna försvann ur huset vid César Nicolás Penson, hade kanhända också begreppet lycka dunstat bort från Uranias tillvaro. Men din far och dina farbröder och fastrar – särskilt faster Adelina och farbror Aníbal, och kusinerna Lucindita och Manolita – och de gamla vännerna gjorde vad de kunde för att fylla din mors frånvaro med presenter och komplimanger, så att du inte skulle känna dig ensam och förringad. Din far hade varit både far och mor åt dig under de åren. Det var därför som du hade älskat honom så mycket. Det var därför som det hade gjort så ont, Urania.

Framme vid baksidesingången till Jaragua, en bred gallergrind för bilar, hovmästare, kockar, servitriser, städare, stannar hon inte. Vart ska du? Hon har inte bestämt sig alls. Medan tankarna koncentrerat sig på barndomen, skolan, söndagarna när hon gick på barnmatiné på Cine Elite med faster Adelina och kusinerna, har det inte ens fallit henne in att inte gå upp på hotellet och duscha och äta frukost. Hennes fötter har bestämt sig för att fortsätta. Hon går vidare utan att tveka, säker på sin färdriktning, bland fotgängare och bilar som blir otåliga inför trafikljusen. Är det säkert att du vill gå dit du är på väg, Urania?

Nu vet du att du går dit, även om du får ångra dig efteråt.

Hon viker av åt vänster på Cervantes och fortsätter mot Bolívar, känner igen envånings- och tvåvåningsvillorna som i en dröm, med murar och trädgårdar, öppna terrasser och ga­rage som väcker hemkänsla, bilder som bevarats fast slitna och litet blekta, kantstötta, förfulade av tillägg och plåster, utbyggda vindsrum, tillbyggnader på sidorna eller mitt i trädgården, för att hysa avkomman som gift sig och inte kan bo på egen hand utan kommer och ansluter sig till familjerna och kräver mer utrymme. Hon går förbi tvätterier, apotek, blomsterhandlare, kaféer, skyltar för tandläkare, läkare, revisorer och advokater.

På avenida Bolívar går hon som om hon försökte hinna ifatt 17

någon, som om hon var nära att börja springa. Hon har hjärtat i halsgropen. När som helst kan du falla ihop. I höjd med Rosa Duarte tar hon av till vänster och springer. Men ansträngningen är för stor, och hon börjar gå igen, långsammare nu, tätt intill en vit husvägg, ifall hon skulle få svindel igen och måste luta sig mot något medan hon hämtar andan. Utom ett löjligt smalt fyravåningshus, där doktor Estanislas’ lilla hus med taggtrådsstängsel hade legat, han som tog bort hennes halsmandlar, har ingenting förändrats; hon skulle rentav kunna svära på att de där tjänsteflickorna, som sopar gångarna och tvättar fasaderna, kommer att hälsa på henne: ”Hej, Uranita. Tänka sig, flicka lilla. Så stor du har blivit, lilla vän. Kors vad du har bråttom då.”

Huset är inte heller så förändrat, fast väggarnas gråhet lyste intensivare i minnet och nu är blekt och flagnad. Trädgården har förvandlats till en snårskog av ogräs, vissna löv och torrt gräs. Ingen har förstås vattnat eller skött den på åratal. Där är mangoträdet. Var det där flamboyánen? Det måtte det ha varit, när den hade blommor och blad; nu är det en stam med kala, rakitiska grenar.

Hon lutar sig över trädgårdens smidda järngrind. Den stenlagda gången med gräs i fogarna är täckt av mögel, och på verandans terrass står en förfallen stol med ett trasigt ben. De gula kretongmöblerna är försvunna. Likaså lyktan i hörnet med slipat glas, som lyste upp terrassen och där fjärilarna flockades om dagen och insekterna surrade om kvällen. Balkongen vid hennes sovrum täcks inte längre av malvafärgad bougainvillea: den är ett rostfläckigt cementutsprång.

Längst bort på terrassen öppnas en dörr med ett utdraget gnäll. En kvinnlig varelse i vit uniform tittar nyfiket på henne: – Söker ni någon?

Urania kan inte tala; hon är så omtumlad, upprörd, skrämd.

Hon står förstummad och ser på den okända.

– Kan jag stå till tjänst? frågar kvinnan.

– Jag är Urania, säger hon till slut. Agustín Cabrals dotter.

18