9879127106734

Vissa hem l Vissa hem

lighet

att dö a g i l j ö m o er är

igheter

Vissa h

ag so d r a v r ö f r växe

livsfa r ä r e t e h g emli

Snart k

lja.

rliga.

rdare ö m n e r e omm

ISBN 978-91-27-10673-4

9 789127 106734

m går.

lös.

Ett

H

är är en lista på de tio värsta saker jag har gjort:

1. Maktmissbruk, sju år gammal: Tvingade min lillebror Chas som var tre år då att röka en cigg.

2. Stöld, åtta år: Tog hundratjugo pund av mormors pensionspengar ur hennes handväska.

3. Stöld och slakt, åtta år: Snodde min första bil (en Ford Fiesta) ihop med min storebror Selby och brakade in i en gammal gubbes trädgård med den och körde ihjäl fåglarna i gubbens jättestora fågelbur. (Åtta var inget bra år för mig.)

4. Vandalisering, tio år: Sket på rektorns yttertrappa när han hade sparkat ut mig ur skolan.

5. Psykisk misshandel, elva år: Sa till min (riktiga) farsa att jag önskade att han skulle dö så att jag slapp träffa honom mer.

6. Mordbrand, tolv år: Tuttade på i en sopcontainer på skolgården. Branden spred sig till tre klassrum.

7. Sexbrott, tretton år: Knyckte grannens vita spetsbehå från hennes tvättlina.

8. Bedrägeri, fjorton år: Knackade dörr hos pensionärer och samlade in pengar och sa att det var till svältande barn.

9. Biologisk krigföring, femton år: Spottade förkylningsslem i min fostersysters mangohudkräm som en liten hämnd.

10. Mord, sjutton år: Inte utfört än.

Nummer tio på listan ska bli det värsta hittills och kräver en massa planering. Jag är fortfarande inte säker på att det blir av. Jag vet att det är fel att göra slut på ett liv. Hur ont eller dåligt det livet än är. Men jag börjar få slut på alternativ och jag håller långsamt på att bli galen.

Jag köper en gris i månaden. Mer har jag inte råd med.

Om det räcker har jag ingen aning om, men det håller honom vid liv. Han växer fortfarande och det oroar mig.

Jag går till fyra fem olika köttaffärer. Vissa är dyrare än andra. Jimmy – min fosterfar – vill veta vad jag gör med mina pengar. Jag är nästan säker på att han tror att jag knarkar. Hur kul är det? Han kommer med antydningar hela tiden och lägger fram broschyrer här och där. Om han visste att mina pengar går till fläsk skulle han bli jättechockad.

I dag stannar jag utanför Thorneys köttaffär i Bexton. Innan jag kliver ur bilen spanar jag lite för att se om jag känner igen nån. Men det är fotboll på teve och gatan ligger nästan öde.

Thorney är liten och ljushårig och har jeans under den blodfläckiga vita rocken. Han tittar på mig när jag kommer in i affären genom kedjedraperiet. Det luktar blod och rengöringsmedel och Thorney har extrapris på hemlagad korv. ”Är det en stor fest?” frågar han.

Jag fattar inget. Vad då för fest? Men sen kommer jag ihåg. Förut har jag sagt att jag jobbar åt en firma som ordnar grisfester. ”Inte speciellt”, säger jag. ”Hur så?”

Han svarar inte men vinkar åt mig att följa med. Jag går runt disken och in i rummet bakom butiken. Där finns en vattenkokare och en mikrougn och en gammal kontorsstol som ser ut som ett containerfynd. Det finns också ett kassaskåp. Det sitter inbyggt i väggen och luckan står lite på glänt. Jag ser inte in i skåpet. Vi går nerför några trappsteg till ett par plåtdörrar. Thorney öppnar dem och kall luft slår emot mig. Här finns hyllor med kött och frysskåp fulla med paketerad korv och köttfärs innanför genomskinliga dörrar, plus en massa saker som jag inte vet vad det är. Hela grisar och får och en halv ko hänger i S-krokar av stål. Golvet känns klibbigt under skosulorna. Det är iskallt här och jag andas ut små moln. ”Den här är din”, säger Thorney och pekar på en jättelik varelse utan huvud. Inälvorna är bortslitna och klövarna avhuggna. ”Han är inte riktigt tinad än, så han behöver minst ett dygn till innan han går att grilla.”

Det dinglande kadavret framför mig är mycket större än det jag har beställt, och det säger jag till Thorney. Men han bara skakar på huvudet. ”Jag har inga andra, grabben. Det är den här eller ingen alls.”

Jag har inget annat val än att ta den. Jag har inte matat honom på över fyra veckor, och nu är jag rädd att han ska börja föra liv. Ibland vrålar han när han får vittring på mig. Tänk om han gör det just nu – trycker sig mot burgallret och vrålar. Tänk om nån går och tittar efter var oljudet kommer ifrån!

Vi hjälps åt att bära grisen uppför trappan och svålen är kall och hal att hålla i. Jag hoppas att jag har pengar så det räcker.

Thorney sveper in grisen i vit plast och hjälper mig att baxa in den i bilen.

Hur i helvete ska jag få med mig den till reservoaren?

Det klarar jag aldrig ensam. Från parkeringsfickan måste man gå över en äng och klättra över ett stängsel som är uppåt två meter högt innan man kommer till vattnet. Det blir problem.

Jag smäller igen bakluckan hårt för att den ska gå i lås.

Sen torkar jag svetten ur pannan och betalar Thorney etthundratrettio pund och sätter mig i bilen. Jag lutar mig bakåt och lättnaden kommer sipprande. Det känns alltid så nervöst att köpa hela grisar. Tänk om nån jag känner får se mig!

Thorney knackar på fönstret och jag vevar ner det. ”De flesta vill ha huvudet kvar till en grisfest”, säger han. ”Är du säker på att din chef inte skickar tillbaka den till mig?” ”Det är bra så här”, säger jag och startar motorn.

Bilen kostade mig nästan allt jag hade sparat. Det är en gammal Renault 5. Femdörrars. Blåmetallic. En gammal rishög, men jag behövde den. Körkortet tog jag för över ett halvår sen. Jag jobbade så mycket övertid jag kunde få på melaminfabriken för att kunna köpa bilen. Och den är helförsäkrad och besiktigad och allt. Jag är laglig. Alla blev förvånade. Jag har aldrig sparat till nånting förut. Jag blev faktiskt förvånad själv. Nu har jag nästan inga pengar kvar.

Hela grisar är dyra. Jag måste tänka ut nåt annat käk åt honom, för i förra veckan blev jag av med jobbet på Quality Melamine Homewares.

Jag bestämmer mig för att åka hem med grisen och stycka den där. Då blir den lättare att handskas med. Det där låter kanske enkelt, men det är det inte. Mitt hem är nämligen inte alls mitt hem, trots att jag har bott där i tre år nu. Och familjen är inte min riktiga familj. Jag är omhändertagen, 10

som det heter nu för tiden. När jag var mindre hette det fosterbarn.

Jag kör de fem sex kilometerna från Bexton till familjen Reynolds hus. Eller ”mitt nuvarande hem”, borde jag kanske säga. De bor rätt långt ute på landet. Enligt mitt sätt att se, i alla fall. Det finns en pub och ett par affärer lite längre bort i Gruton, men mer är det inte. Min fosterfamilj består av: Jimmy Reynolds, hans fru Verity och deras son Robert (elva år). Dem ska jag berätta om sen. Just nu är jag orolig för att jag ska träffa på paret Reynolds dotter – Carol, femton år. Satans dotter. Hon upptäcker allt.

Jag svänger av och parkerar på den grusade infarten. Det är vid femtiden på eftermiddagen. De har gjort trädgården rätt fin: massor av blommor och en gunga i ett träd och inga fula tomtar eller statyer som min mormor har. Familjen Reynolds har inga grannar. Det är nog bra, med tanke på att de har tagit hand om såna som mig och ännu värre i så många år. Vem skulle vilja bo granne med ett hus fullt av galna tonåringar? Det är rätt stort. Alla har eget rum så att man inte behöver nöta på varandra. Jag går in och tvättar ansiktet vid diskbänken. Sen gör jag min favoritmacka: vitt bröd med ost och HP-sås som får smälta ihop i mikron. ”Det är nån här som luktar illa”, säger en gäll röst bakom mig.

Carol. Jag låtsas inte om henne. ”Det är ju äckligt”, fortsätter hon. ”Har du aldrig fått lära dig att tvätta dig?”

Jag torkar händerna på diskhandduken bara för att reta henne. Då kommer Jimmy in – hennes pappa – och hon liksom krymper och blir en söt mörkhårig tjej i röda byxor och rosa T-shirt. ”Pappa!” piper hon. ”Den där tröjan är bara så fel!”

11

”Näsvisa unge”, säger han. Han rufsar henne i håret, nickar åt mig och går vidare till uterummet där Verity sitter och läser tidningen. Carol vänder sig om och ger mig ett överlägset flin och följer efter honom.

Jag suckar. Sånt här är jag för gammal för. Jag är för gammal för att tvingas in i andra människors familjer som en bit av ett helt annat pussel. Jag har aldrig passat in nånstans.

När jag ska gå upp kommer Carol smygande igen. ”Du har blod på halsen”, säger hon. ”Klämt en finne?”

Jag viftar bort henne, men det bryr hon sig inte om. Jag spottar i handen och drar över halsen. Carol och Robert skriker åt varandra hela tiden och Verity och Jimmy bryr sig inte. Hemma fick vi alltid en örfil, mina brorsor och jag. ”Vi får sanera ditt rum när du har flyttat”, säger hon.

Sen börjar hon fnissa och dansa över köksgolvet så att det mörka håret studsar mot axlarna.

Jag har en teori. Ju mer tjejer klär sig i rosa, desto sjukare och mer ondskefulla är de. Rosa är Carols favoritfärg. Det borde hon ha växt ifrån nu. Både hårbandet och randen överst på sockorna är rosa. Till och med katten, Dudley, är tvungen att ha ett ulligt rosa halsband. Det passar han inte i. Han är tio år och en riktig gangster som inte har några öron kvar.

Jag går upp på mitt rum och kollar på teve och hör att familjen kommer uppför trappan, en efter en.

Vid tiotiden knackar det på min dörr. Det är Jimmy. ”Allt väl?” frågar han. Han tittar på väggarna och sen mycket skarpt på knölarna i den obäddade sängen. Sen granskar han mattan, spanar efter bevis på nåt okänt brott. ”Helt okej”, säger jag och byter kanal med fjärren. ”Nåt napp på jobbfronten?” ”Nä.”

12

Jimmy lutar sig mot dörren. ”Du kommer att behöva ett jobb om du ska ha råd med bilen.” ”Ja.” Jimmy säger att jag ska få vara i fred och stänger dörren försiktigt efter sig.

Egentligen är det inget fel på honom. Han är lite drygt femtio år och professionell fosterförälder. Såna som jag har kommit och gått hemma hos honom i tjugofem år. Han har sett allt. Nja … kanske inte riktigt. Jag tänker på det döda djuret som ligger i bagageutrymmet i min bil och läcker blod på mattan.

Klockan två på natten tar jag min ficklampa och smyger nerför trappan. Jag stelnar till för minsta knarr, för Carol har öronen på skaft. En gång kom hon på mig när jag bredde mig en macka mitt i natten, och då tittade hon på mig som om jag hade gjort inbrott.

Jimmy har sina verktyg i uthuset som alltid står olåst. Det kan jag inte fatta. En som har haft hand om såna som mig i åratal borde väl ha sina sågar och hammare och limpistoler ordentligt inlåsta. Jag lägger ficklampan på marken, öppnar bakluckan på bilen och lyckas på nåt vis få upp grisen på axeln. Den är så tung att jag knappt kan andas.

Den har tinat lite nu. Jag börjar undra om jag kommer att orka ända fram till uthuset. Det gör ont överallt: i ryggen, axlarna, nacken. Och magen känns färdig att spricka av ansträngning. Ögonen börjar vänja sig vid mörkret och jag ser riktigt bra. Månen är halv och ger ljus. När jag kommer till gräsmattan blir jag tvungen att släppa kadavret, för nu är armar och ben så trötta att de darrar och inte fungerar som de ska. Jag kastar en blick på det månbelysta huset för att se efter om nån tittar på mig, men gardinerna rör sig inte.

13

Det är så tyst att jag hör hur hjärtat bankar. När jag har hämtat andan tar jag tag i omslagsplasten och börjar släpa grisen. Jag tappar taget gång på gång, och när jag äntligen får grepp rivs plasten sönder så att svålen syns. Jag orkar inte hiva upp grisen på axeln igen, så jag rullar den i stället.

Den dunsar i gräset och jag blir orolig för att dunsarna ska väcka familjen. Men jag måste fortsätta. Vid uthusdörren lägger jag mig på knä och föser på allt vad jag orkar – blundar och biter ihop tänderna. Grisen lägger sig till ro mellan gräsklipparen och en säck kattsand. Det gick. Jag unnar mig att vila en liten stund. Jag är andfådd och lite vimmelkantig men känner mig full av energi. Det är tyst ute. Ingen vet vad jag håller på med. Jag är trygg. Men aldrig mer ska jag köpa en så här stor gris. Jag sliter upp plasten men låter den ligga kvar under för att fånga upp allt spill. Om det blir fläckar får jag svårt att bortförklara dem. Jag tänder ficklampan och får syn på Jimmys såg. Den sticker upp ur en hink med verktyg. Jag tar upp den och fingrar på det tandade sågbladet. Jag vet inte var jag ska börja såga. Jag har haft nån sorts oklar idé om att hänga upp grisen på nåt sätt och såga itu den utmed ryggraden – klyva fanstyget på längden. Men taket ser inte ut att kunna bära tyngden, så jag bestämmer mig för att börja med ett ben i stället. Om jag lyckas få av alla fyra blir själva kroppen lättare och enklare att jobba med. Tur för mig att den redan är urtagen. Geggiga inälvor och sånt pallar jag inte med.

Jag lägger mig på knä igen och vilar sågbladet mot den kalla svålen. Och ryser. Kom igen nu, säger jag mig, du mås­ te. Med slutna ögon börjar jag såga. Jag darrar och mår illa.

Aldrig mer kommer jag att kunna äta bacon. En metallisk lukt sprider sig i uthuset när jag sågar och jag måste vända mig bort ett tag.

14

En gång bad jag en slaktare stycka en gris åt mig. Det skulle kosta nittio pund, sa han. Nu förstår jag varför. Köttet är lätt att såga – läggarna är så gott som tinade nu – men så kommer jag till benpipan och då känns det som om jag håller på i timmar utan att komma nånstans och blir helt nerkletad med blod och fett och Gud vet allt och mer och mer spyfärdig för varje minut. Sen får jag en idé. Jag kan stycka upp kadavret i lederna. Då behöver jag bara såga igenom brosk och senor i stället för ben. Men då måste jag börja om från början. Jag vänder på grisen och trevar över bogen. Så sätter jag i gång igen. Jag är rätt varm nu, och när jag torkar svetten ur ansiktet är jag kletig om fingrarna.

Då får jag se en ljusglimt i ögonvrån.

Det kommer nån över gräsmattan, med gungande ficklampssken över fötterna. Nån som är framme om bara några sekunder. Kan jag dölja vad jag håller på med? Det smakar blod när jag biter mig i läppen. Jag måste göra nåt.

Jag kommer på fötter och släpper sågen. Sen öppnar jag uthusdörren och stänger den omsorgsfullt efter mig. Ett vitt ljussken träffar mig rakt i ansiktet. ”Vad gör du där inne?”

En svart silhuett står bakom ficklampan. ”Stephen.” Carols röst låter ostadig. ”Du är ju alldeles blodig.”

15

Två

J

ag ska berätta lite om Carol. Bara så att du förstår vad jag har emot mig. Hon är en sån där som gillar att röra upp skit, som mormor skulle säga. När jag kom dit för tre år sen lyckades Carol ställa till det för mig redan första kvarten. Jimmy bar upp grejer till mitt rum och Verity stod och pratade med mig om skolor och sovrum och mat. Robert kom och glodde men försvann snart när han upptäckte att det inte var nåt speciellt konstigt med mig. Verity gick och svarade i telefon, och sen var bara Carol kvar. Hon satt vid kortänden av köksbordet och följde varje rörelse jag gjorde.

Och klickade ljudligt med tänderna. Det verkade som om hon tänkte så det knakade. Sen fiskade hon upp nånting ur fickan. ”Kolla här”, sa hon. ”Tror du den är falsk?” Hon räckte fram en tjugopundssedel med en stor rosa färgfläck strax ovanför drottningens huvud.

Jag tog den och höll upp den mot ljuset. ”Nä. Titta, den har både vattenmärke och metallremsa.” Jag försökte ge tillbaka sedeln, men hon reste sig. ”Jag tror jag har en sån där penna uppe hos mig”, sa hon. ”Så att man kan se om det är en förfalskning. Vänta lite.”

Och så var hon borta.

Och jag satt där och tittade på sedeln och var glad för att 16

familjen hade visat sig vara så snäll.

Verity kom in igen i full fart och pratade om mat eller nåt – och tvärstannade. Jag vet inte varför jag kramade ihop sedeln i handen. Men det gjorde jag. Av nån anledning ville jag inte att hon skulle se att jag hade den.

Men jag var inte snabb nog. ”Konstigt”, sa Verity långsamt. ”Jag har en sedel i plånboken med en precis likadan fläck.” Jag följde hennes blick till en handväska som låg på köksbänken. ”Den är inte min”, sa jag hastigt och släppte sedeln på bordet. ”Det är din dotter som har gett mig den.” Jag kom inte ihåg vad hon hette. ”Jaså”, sa Verity, utan nåt frågetecken efter. Hon kollade i plånboken och mycket riktigt var sedeln borta. ”Hon trodde att den var förfalskad”, sa jag. ”Hon skulle gå upp och hämta en speciell penna.”

Verity granskade mig noga. Hon såg besviken ut. Till sist sa hon: ”Carol har gått ut. Hon kommer inte hem på ett bra tag.”

Sen tog hon upp sedeln från bordet och vek in den i plånboken.

Jag hade så klart hört ytterdörren slå igen, men det hade aldrig fallit mig in att det kunde vara Carol. ”Bitch!” sa jag högt. Hon hade satt dit mig. Med flit. Innan jag ens hade varit där i en kvart. ”Förlåt?” sa Verity. ”Det var inget”, sa jag och blundade. Jag gav upp. Det var ingen idé. Verity hade redan bestämt sig för att jag stal.

Och det kunde man knappast klandra henne för.

Jag har stulit i hela mitt liv.

Det där var alltså mina första femton minuter hos familjen 17

Reynolds. Nu står jag i mörkret och ser på Carols lilla silhuett och inser att det är kört. ”Jag visste väl att det var du!” Hon låter rädd men nyfiken, spanar förbi mig bort mot uthuset. ”Vad håller du på med?”

Hjärnan letar förtvivlat efter nån förklaring. ”Jag fick se en stor spindel som kröp över kudden”, säger jag. Carol hatar spindlar. ”Och så gick jag hit ut med den.

Och rev mig på armen på en spik.” ”Du ljuger”, säger hon. Det syns att hon inte vill nåt hellre än gå och kolla i uthuset. Men blodet skrämmer henne. ”En jättespindel”, säger jag. ”Med håriga ben.”

Det kommer ett halvskratt från Carol. ”Du har skurit dig”, säger hon. ”Det trodde jag bara tjejer gjorde.” Hon tränger sig förbi mig. ”Säkrast för dig att du inte har använt nån av våra köksknivar. Jag vill inte ha aids.” ”Låt bli!” säger jag desperat. ”Det ligger en överraskning där inne.” ”Jag gillar överraskningar.” Carol marscherar vidare.

Jag blir tvungen att rusa fram och ställa mig i vägen för henne. ”Gör mig en tjänst, Carol – gå och lägg dig igen.” ”Säkert.” Hon försöker knuffa undan mig, kör båda knytnävarna i magen på mig. Men jag är mycket större och hon kommer ingenstans. ”Om du inte släpper in mig så går jag och hämtar mamma och pappa.”

Nu börjar hon bli arg. Rösten låter pipig och hon ger mig små ilskna jabbar med knogarna. Sen springer hon runt knuten på uthuset. Innan jag hinner stoppa henne lyser hon in genom fönstret med ficklampan. Jag står som förstenad och väntar mig en störtskur av frågor. Men det är bara tyst.

18

Sen hör jag ett svagt gnällande ljud. Ficklampan släcks och hon rusar tillbaka till huset. ”Mamma! Mamma!” Röststyrkan ökar när hon kommer fram till dörren. ”Mamma, HJÄLP!” Nu blir rösten ett skrik. ”Mord!”

Jag himlar med ögonen och njuter av en liten stunds svalt mörker. Nu har jag inte en chans att gömma grisen. Vinden spelar över halsen medan jag lyssnar till de dämpade ljuden inne i huset. Lyset tänds i det ena rummet efter det andra. Jag undrar om det här är slutet på min tid hos familjen Reynolds. Om några timmar står jag kanske på gatan.

Men får de inte skit av socialtjänsten om de slänger ut mig?

Det handlar ju faktiskt bara om en död gris. Jag har inte begått nåt brott, inte gjort nån illa. Grisen är inte ens stulen.

En underlig svaghet stiger upp i benen, som om jag hade druckit för mycket sprit, och jag blir tvungen att sätta mig ner. Byxorna blir genomblöta i det våta gräset. Jag lutar huvudet i händerna och väntar på att det ska bryta löst. Ibland är det inget kul att vara jag.

Nu hörs röster. ”Jag ringer polisen.”

Det är Verity. Hon låter livrädd. ”Carol var yrvaken. Det finns säkert nån enkel förklaring.”

Schysta Jimmy. Han hoppas faktiskt att jag inte är så hopplös som han tror. Ytterbelysningen tänds, trädgården badar i ljus och skuggor. Jimmy tittar ut. ”Stephen!” ropar han. ”Är du där?” Han låter nervös. ”Japp”, säger jag. Jag tvingar mig upp på fötter. Jimmy kommer att tycka att det här är konstigt nog ändå, utan att jag får nåt slags sammanbrott också.

Han kommer tassande i gräset. ”Jag ska bara komma 19

och prata lite med dig, Stephen. Det är ingen fara. Carol har hetsat upp sig över nånting.” ”Okej”, säger jag. Och kliver fram i ljuset.

Jimmy drar efter andan. ”Vad har du i ansiktet?” ”Hud?” försöker jag, väl medveten om att jag är nersmetad med gris.

Jimmy kommer ända fram till mig. ”Vad är det som pågår?”

Jag rycker på axlarna. Vad ska jag säga? Jag har inte tänkt ut nån förklaring till att jag försöker stycka en död gris med bågfil mitt i natten. Vad finns det att säga? ”Jag ville bara se hur den såg ut inuti”? Eller ”Den låg här” eller ”Det är kompisens”. Inget av detta duger. Tills vidare är det bäst att hålla tyst. Jag kommer nog på nåt. Det brukar jag göra. Nu har Jimmy öppnat uthusdörren och lyser in med sin ficklampa.

En flämtning hörs.

Jag nickar för mig själv. Jag skulle ha blivit rätt förvånad, jag med. ”Stephen?”

Han låter lite väl dramatisk. Jag ställer mig bredvid honom och han drar sig undan som om han var rädd för mig.

I dunklet ser jag hans chockade ansiktsuttryck när han lyser på bågfilen – den har märken efter mina fingrar – och den blekrosa svålen på griskadavret som ligger insvept i presenningen på golvet.

Han lyser mig rakt i ansiktet, lyser på mina händer.

Jag står tyst.

Han lutar sig mot väggen och flåsar som om han hade sprungit uppför en trappa och ner igen. ”Så farligt är det väl inte”, försöker jag.

Jimmy går tillbaka till dörren med tunga steg och drar ett 20

djupt andetag. ”Nu går jag in igen. Jag vill att du stannar kvar här. Följ inte efter.” Innan han går vänder han sig om. ”Vem var hon?”

Jag rycker på axlarna. ”En vanlig gris, bara.”

Det märks att han blir chockad.

Han backar försiktigt ut ur uthuset. Presenningen täcker det mesta av grisen. Det enda som syns är den långa nakna ryggen. Jag blir full i skratt och lyckas nog inte riktigt hålla inne med det. Jag planerar ju faktiskt ett mord … men inte än, inte än. ”Nej, Jimmy, vänta! Det är en gris.”

Men han rusar iväg över gräsmattan. ”Verity! Håll barnen inomhus och ring polisen!”

Jag följer efter honom. Jag vill inte ha polisen inblandad.

Nu för tiden vill jag ligga lågt. När snuten väl har fått ögonen på en kan man inte göra nåt alls. Nej, det är mycket bättre att inte väcka nån uppmärksamhet, att vara okänd.

Polisen här ute vet inte vem jag är. Och det vill jag inte ha nån ändring på. ”Jimmy, jag har inte dödat nån! Det är en gris som jag har köpt i köttaffären!”

Jimmy tvärstannar och vänder sig långsamt om. ”Va?” Han tittar på mig en lång stund. Ytterdörren går upp och där står Verity. ”En slaktad gris? Var det bara det?” frågar hon. ”Japp”, säger jag, hur cool som helst. ”Fyrtiofem kilo fläsk. Jag var och hämtade den i Bexton i eftermiddags.”

Verity tränger sig förbi mig och sätter fart mot uthuset. ”Men herregud, Jimmy”, hör jag att hon muttrar.

Jimmy vill nog hålla ett öga på mig, men han är desperat angelägen om att kolla i uthuset en gång till.

21

”Ta det lugnt”, säger jag. ”Vad tror du att jag är för en, egentligen?”

Plastsjoket prasslar svagt där inne. ”Fläsk!” ropar Verity och Jimmy skyndar in till henne.

Ljuset från deras ficklampor rör sig innanför uthusfönstret. I villan trycks två ansikten mot glasrutan i ytterdörren.

När de får syn på mig försvinner de. Då känns det taskigt.

Jag vill inte skrämma nån. I alla fall inte Robert. Det känns inte bra att tänka på vad som pågår i hans huvud just nu.

Jag sätter mig i gungan och ger den lite fart med tårna.

De blir kvar där inne i evigheter.

Men till sist kommer de ut. Till och med i mörkret tycker jag att jag skymtar nåt skamset i Jimmys ansiktsuttryck. ”Jag är ingen mördare”, säger jag lågt. ”Vad skulle jag tro?” säger han och slår hjälplöst ut med händerna. ”Förlåt.”

Men Verity är fortfarande på krigsstigen. ”Och vad skulle du ha den till?” säger hon.

Jag reser mig upp med all den värdighet jag kan uppbringa. ”Den är till pappa”, säger jag. ”Han svälter.”

22

Tre

J

ag åker ut med grisen nästa kväll. Jimmy hjälper mig till och med att lasta in den i bakluckan. Och så ger han mig en påse mjöl, tre äpplen och en liter mjölk. Det ska jag slänga bort så fort jag får en chans. ”Säkert att du inte vill att jag ska följa med?” frågar han.

Han ser orolig ut. Sånt här står det ingenting om i hans handbok för fosterföräldrar. Det syns att han tänker igenom sina möjligheter. Ska han förbjuda mig att åka? Eller ringa min handläggare på socialen?

Jag backar ut på vägen. Medan jag lägger om växeln skrattar jag.

Som om jag skulle ge min svältande far en hel gris!

Det tar ungefär en kvart att köra till Grutonreservoaren.

Den är stor. En stig leder hela vägen runt. Jag har gått varvet runt en gång – en hel mil. Det finns inte mycket där, bara en liten fiskestuga med toa och en tom läskautomat, och på stranden några roddbåtar åt sportfiskarna. Några gäss som ser konstiga ut ligger alltid och guppar i vattnet och vart man ser går det får och betar. Grutonreservoaren ligger helt omgiven av ängar och skog, så det är rätt tyst där ute. För flera år sen var jag där och badade med några kompisar.

Det var iskallt, så jag var inte i särskilt länge. Och just nu har jag absolut ingen lust att bada. Fördämningen är cool.

23

Man kan gå över den. På ena sidan är det vatten och på den andra ett otroligt stup ner i en dal. Om man hoppade skulle man dö, ingen tvekan.

Jag kör förbi parkeringen och stannar på en ficka några kilometer längre bort. Det har blivit mörkt nu och ingen människa syns till. Grisen är styckad i två halvor. Det har Jimmy hjälpt mig med. Han sa att min pappa säkert inte skulle vilja ha klövarna och så slängde han bort dem. Varje halva ligger i en svart sopsäck inuti en blå plastsäck, en sån som Jimmy får brasved i. Jag häver upp en säck på vardera axeln och vacklar fram till grinden. Fläsket är kallt och halkigt och nån sorts vätska sipprar ut ur säckarna och rinner nerför ryggen. Mitt på ängen sjunker jag ihop. Det värker i axlarna och jag har fått en skråma på fingret. Stjärnorna glimmar. Jag sitter i det våta gräset och suger bort blodet från fingret. Ensam med blåsten och den döda grisen. Jag tömmer hjärnan på tankar. Det känns stilla och fridfullt.

Om det hade varit torrt skulle jag nästan ha kunnat somna.

Jag blundar och lyssnar till kvällen, hör vindsuset i träden och en bil på vägen. Jag hör nån sorts fågel som ropar. Och så blir jag alldeles kall.

Jag hör honom vråla långt borta.

Det ligger inga hus här i närheten. Men jag är ändå rädd att nån ska höra honom. Jag hoppas att han vrålar därför att han har fått vittring på mig och inte därför att han gör det varenda kväll.

Jag släpar säckarna över den hala ängen. De glider över marken och lämnar spår av tillplattat gräs efter sig. Där ängen tar slut lyfter jag upp den ena säcken i famnen och försöker kasta den över stängslet. Men det lyckas inte och jag måste flytta mig så att jag inte får den rakt på mig när den ramlar ner igen. Stängslet är två och en halv meter högt 24

och ståltrådsnätet är så finmaskigt att jag inte får nåt bra fotfäste. Men jag kravlar mig upp med den ena säcken balanserande på axeln. Grisen luktar starkt nu. Inte bara blod utan också liksom unket, som gamla bilsäten. Säcken hakar fast i överkanten på stängslet och rivs sönder, och köttet ramlar ur och ner på marken. På andra sidan, tack och lov. Jag hoppar ner och blir skinnflådd i handflatorna. Mer blod. Jag suger på handen.

Ibland undrar jag hur det skulle gå om jag inte gav honom nån mat. Det troligaste är förstås att han skulle svälta ihjäl. Men jag har läst att han kanske skulle kunna klara sig ett halvår om han bara hade tillräckligt med vatten.

Kroppen skulle först gå ner i nån sorts dvala och sen i djup koma. Jag har läst på internet att det finns dokumenterat att ett exemplar överlevt i ett helt år utan föda, men att det var mycket sällsynt. Jag föreställer mig att min sjunker allt djupare ner i dyn och blir mager och svag. Och en vacker dag efter många år hittar man kanske hans skelett. Men skulle han föra oväsen medan han svalt? Skulle han få nån sorts enorm kraft när döden närmade sig, och bryta sig ut ur buren?

För min inre syn ser jag en äng full med döda får och en mörk skugga på väg mot en enslig stuga. Jag riktigt hör en baby som skriker.

Han vet att han inte ska vråla när det är ljust. Hoppas jag, i alla fall. En morgon smög jag mig på honom. Han måste ha hört mig och glidit ner från sin hylla, för när jag tittade ner genom gallret såg jag bara ringar på vattnet och en fuktfläck i betongen där han hade legat och solat. Så det kan hända att han är skygg för människor. Det hoppas jag.

Jag spärrade in honom vid reservoaren för fyra år sen.

25

Jag gillar att korsa stigar i stället för att följa dem. Jag gillar att krypa under stängsel och klättra i träd och ta genvägar genom andras trädgårdar. När jag var liten brukade jag och Selby (brorsan) sticka till huvudgatan på kvällarna.

Det finns en brandstege intill det gamla telehuset, och om man klättrar upp på stängslet kan man ta sig dit upp. Högst uppe får man ta ett litet skutt över till taket på köpcentret, och därifrån kunde vi komma till nästan alla taken längs huvudgatan. Där brukade vi sitta och röka och titta på folk.

Det var frestande att spotta på dem vi kände, men vi visste att vi aldrig mer skulle kunna ta oss dit om vi åkte fast. Det var vår hemlighet. Min och Selbys.

Jag hade alltså kommit bort från stigen när jag följde efter en räv. (På den tiden var jag ett rätt sorgligt fall.) Jag spårade den genom en skogsdunge och genom högt gräs, och sen gick den rakt igenom en taggig häck och det gjorde jag också. Vi kom ut på en öppen plats med björnbärssnår på ena sidan och träd på den andra, och där låg ett kons­ tigt hus, halvt inbyggt i strandbanken. På en skylt stod det FARA – TILLTRÄDE FÖRBJUDET. Det forsade vatten ur ett hål på framsidan, och vattnet rann ner i ett dike som ledde ner till reservoaren. Jag glömde bort räven och började utforska stället.

Det var en sorts bur, fastgjuten i strandbanken. Den var minst fyra meter lång och två och en halv meter hög ovanför marken. Björnbärsrevorna hade växt över den. Både taket och väggarna bestod av rostiga järngaller och i taket fanns en lucka som var låst med hänglås. En låg betongmur klädd med grön mossa löpte runt hela grunden. Jag tittade ner genom gallret och fick se att nedanför markytan var buren full med vatten. Det såg djupt ut. Jag såg ingen botten. Hyllor av betong bildade trappsteg ner i vattnet och en 26

rostig pump hängde halvdränkt. Vatten sipprade in genom ett plaströr som stack ut ur grönskan vid ena sidan.

Jag trodde att allt det där var byggt för att pumpa ut vatten i reservoaren från nån underjordisk ström eller så. Det kunde ha med vattennivån att göra. Inte visste jag. Vad det än var, så verkade det nerlagt. En av järnstolparna hade gått av högt uppe och björnbären hade växt över nästan hela gallerburen. Allt som allt såg det ut som nånting jag skulle kunna ha stor nytta av.

Jag är alltid försiktig när jag ska gå till buren. Jag lyssnar i evigheter för att kolla att ingen märker att jag går dit. Jag är mycket försiktigare än den där dumma räven var.

Nu har han i alla fall slutat vråla. Skönt. Det låter för hemskt. Man vill bara vända och springa sin väg. När jag är säker på att ingen ser mig viker jag av från stigen. Jag sicksackar mellan träden och tränger mig igenom den taggiga häcken. Det har jag gjort så många gånger nu att det har blivit ett litet hål. Nu är jag nästan framme. Jag hör fnysningar och plask. Han morrar – ett lågt, strävt ljud som verkar komma långt nerifrån magen.

Nu känner han lukten av mig.

Jag hör att han kastar sig hit och dit i buren. En skvätt vatten träffar mig i ansiktet. Jag lägger mig på knä på betongen och tittar in genom gallret. Ett öga glimmar i mörkret. Nyckeln till hänglåset har jag i fickan. Jag är rädd. Kan inte hjälpa det. Du skulle vara rädd du med. Luckan sitter i burens tak. Han kan inte ta sig ut. Men jag darrar i alla fall. Speciellt nu när han är tyst och stilla och inte syns. Jag låser upp hänglåset och fäller upp luckan. Sen drar jag ut en grishalva ur säcken och släpar fram den till öppningen. Jag knuffar ner den, ger den en spark på slutet. Lättnaden är 27

ögonblicklig men jag är inte klar än. Förr tittade jag på när han åt. Jag brukade ligga på gallret och kolla hur han slet vilt i köttet. Nu skyndar jag mig iväg och hämtar den andra hälften. Jag bär den nakna våta kroppen i famnen och vacklar tillbaka till buren. Den här halvan känns tyngre. Det beror nog på att jag är trött och har ont i handen. Jag sätter mig och vilar på strandbanken bredvid buren och håller grisen tätt intill mig. Det syns fortfarande (nätt och jämnt) att det är en gris. Om bara några sekunder kommer det att vara en enda röra av blod och ben.

Jag är trött. Jag vill bli ren. Jag vill ligga i en egen säng i en egen lägenhet med en egen madrass som inte stinker av hundratals andra ungdomars piss och svett. Jag vill hålla om den varma ryggen på en mjuk tjej.

Jag låser upp luckan igen, öppnar den och lägger ner den försiktigt så att den inte ska skramla mot gallret. Grisen är för tung. Jag kan inte bara släppa ner den. Armarna orkar inte. Jag föser på tills framdelen hänger ner i öppningen.

Då tar jag tag i bakbenet och skjuter ner grisen genom öppningen, bit för bit. Plötsligt känns det som om gallret håller på att ge efter under mig. Jag ramlar framstupa. Burjäveln rasar! Innan jag hinner ta mig upp igen känns ett otroligt ryck, och jag ramlar på sidan och slår huvudet i gallret. Och släpas fram mot öppningen.

Släpp, släpp, släpp!

Armarna far ut och griper tag i gallret. Jag har huvudet ovanför öppningen och när grisen slår i vattnet får jag en mur av vatten i ansiktet. Jag kastar mig baklänges och smäller igen luckan i samma sekund som hans käftar slår ihop om gallret under mig.

28

Vissa hem l Vissa hem

lighet

att dö a g i l j ö m o er är

igheter

Vissa h

ag so d r a v r ö f r växe

livsfa r ä r e t e h g emli

Snart k

lja.

rliga.

rdare ö m n e r e omm

ISBN 978-91-27-10673-4

9 789127 106734

m går.

lös.