Förord
Hur kommer det sig att vi mår så bra uti naturen?
Forskning visar att vi upplever en skillnad i vår varseblivning i naturen jämfört med i andra miljöer. Forskarna skiljer på spontan och riktad uppmärksamhet. Den riktade uppmärksamheten den vi i dagligt tal kallar koncentration, som att prioritera, ordna, välja, bestämma och värdera kräver mycket energi och ofta använder vi den under lång tid.
När vi går där sakta framåt på skogsstigen är det den spontana uppmärksamhet, även känd som fascination som kopplas på. Vi slipper agera men tar in syn-, doft- och känslointryck och hjärnan återhämtar sig. Att lyssna på fågelkvitter, känna vind i hår och ansikte eller doften i granskogen kräver inget och är därför avstressande. Den del i hjärnan som sköter stresshanteringen som har det vackra namnet amygdala får vila sig.
Jag tror också att vi där övar oss på att se helheter och samband. Något vi har svårt att se i dagens fragmenterade och individualistiska värld. Att komma ut i naturen gör att vi blir mindre självcentrerade och tonar ner att människan skulle vara unik, och i förlängningen ger det betydelsen av naturens rättigheter och arternas överlevnad.
Det är fascinerande att studier har visat att människor som drabbats av depression eller ångest dras till landskap som är ogästvänliga och kaotiska.
Vi söker stenar, sand och klippor när vi mår som sämst, därefter vilda växter och skog. Så småningom när vi mår bättre, trädgård och odling. Då är vi också öppna för sociala kontakter med andra.
Forskningen visar att vi blir mindre själviska när vi grips av förundran. Det kan bero på att det aldrig kan vara någon negativ känsla inblandad när man upplever förundran. Om skräck eller rädsla finns med är det inte förundran. Det behöver ju inte vara den förundran man känner i naturen. Men det är onekligen där ofta källan till förundran finns. Vi fokuserar mindre på vad vi saknar och istället mer på vad vi är tacksamma för. Studier visar även att förundran får människor att uppleva att tiden går långsammare. Jag kan
själv tänka att nu står tiden stilla när jag får en stark naturupplevelse.
Jag kan till och med få tanken att jag har fått mer tid, att tiden räcker till.
Jag tror att naturens former, strukturer och rörelser och även dofter bistår oss med att bearbeta våra känslor. Det är som om landskapet sänder oss signaler som frammanar känslor hos oss. Det blir en länk mellan det inre och det yttre, men naturligtvis inte alltid positiva känslor.
Mörka vrår i psyket lever upp när de möter dunkla ställen i naturen. Ett mycket verkningsfullt sätt att bearbeta psykiska svårigheter.
Men de ljusare skrymslena i våra sinnen mår bra av att befästas, och vad kan göra det bättre än vajande trädkronor och porlande bäckar.
Naturen, kanske speciellt skogen, är som ett stort sammanträdesrum för människosjälen. Man kan känna en förundran över att naturen talar med oss. I naturen har vi ett oändligt antal metaforer att ”tänka med”.
Antropologen Claude Lévi-Strauss har upptäckt att urfolk har häpnadsväckande detaljrika kunskaper om sina omgivningar. Namn på växter och djur och klassificering av dem. Inte bara nyttiga växter och djur. Hos det filippinska pinatubofolket, till exempel, kan nästan alla med enkelhet räkna upp namnen på åtminstone 450 växter, 75 fåglar, nästan alla ormar, fiskar, insekter och däggdjur och t.o.m. 20 myrarter. Slutsatsen som dras är att arter namnges inte bara för att dom är goda att äta utan för att dom också är goda att tänka med. Man kan nog sakna förmågan att läsa av naturen med jägar- och samlarfolkens blick.
Vi har ju också många ordspråk som hänsyftat på natur och jordbruk:
• På rullande sten växer ingen mossa.
• I de lugnaste vattnen går de största fiskarna.
• Gräset är alltid grönare på andra sidan.
• Att skilja agnarna från vetet.
• Från ax till limpa.
• Man ser inte skogen för alla träd.
I samtliga urfolks religioner ingår en aktning för och omsorg om naturen.En obestridligt äkta känsla. Med det följer ett krav på att vårda och vakta på naturen. Det är ett förhållningssätt som vi för länge sedan glömt.
Människan kan behövas för att leda naturen rätt, djuren kan inte ta hand om sig själva på samma sätt som vi. I en perfekt värld är det människans uppgift att ställa saker till rätta. Nu ägnar vi oss mest åt att förstöra jorden.
Jag tror att hemligheten med att öka behållningen av ett strövtåg i skogen eller en promenad längs stranden. Det är att unna sig att verkligen se tingen i naturen. Att gå långsamt. Det kan vara svårt för många. Man får ofta höra att det är jättejobbigt att gå långsamt, så här långsamt går jag aldrig. Men då kanske man erfar den magiska känslan att man upplever att man är mer inne i växten, djuret eller stenen än i sig själv. Man blir lite av en shaman som lätt låter sin själ byta plats med djurets eller andra föremål i yttervärlden.
Kan man känna hur naturen mår – det kanske är ett för precist begrepp? Men man kanske inte är på fel spår om man säjer att man får flera positiva signaler – vibbar i en välmående skog.
Skogsbadning har ju blivit populärt som upplevelse eller terapiform. Jag upplever absolut mera magi om jag skogsbadar i en välmående gammelskog. I Japan där man började med skogsbadning redan på 70-talet, har man funnit att påverkan på människan skiljer sig stort med i vilken typ av skog man vandrar. Japanska forskare har kommit fram till teorin att det är dofterna som inverkar på oss, träden doftar olika. Men luftburna kemiska föreningar kan jag känna är en väldigt snäv förklaringsmodell. En annan del av den internationella forskningen anser att vi påverkas av fraktalmönster som man kan se till exempel i trädens grenar.
Jag tror att det är mer helheten som påverkar vårt sinnestillstånd. Att man känner tillhörighet och en samklang med allt som lever.
Jag kan ibland tycka att mitt fotograferande kan ställa sig i vägen för intrycken jag får i naturen. Jag tar in och påverkas mer om jag stannar upp och inte gör något speciellt. Det kan rent av kännas slitsamt att pressa loss en estetiskt tilltalande uppbyggnad i allt det kaotiska och tilltrasslade. Det verkar som vi människor har svårt att omfatta hela naturens mångfald. Vi måste sovra och skilja ut med vår blick.
Det positiva med att fotografera är nog att man får syn på allt det vackra som man kanske annars missar. Goethes stora tanke var att människan tillhör naturen och lär känna sig själv genom att studera den. För honom var synen det viktigaste redskapet.
Under det tjugonde århundradet använde människan den politiska och teknologiska makten att omskapa naturen. Det skedde en otyglad nästan osannolik fysisk förvandling av det stora skogsrummet. Sedan dess har vi mistat en av våra starkaste inspirationskällor för våran kultur.
Vårt svensk skogsbruk – som är ganska unikt internationellt sett – bär skulden med först kalhygge sedan markberedning där man vänder marken upp och ner som på en åker. Därefter oändliga granrabatter. Skogarna som dom ser ut nu borde istället kallas plantager.
Skogsbolagen försöker kollra bort oss med att kalla kalhygge för trakthygge eller föryngrings ytor. Våra trädgårdar blir allt mindre. Vi bygger större hus för mindre familjer. Smala remsor av gräs. Man får välja staket istället för häckar på grund av platsbrist. Ibland väljer vi bort gräset för sten eller grus. Plantera träd blir en omöjlighet. Vi förtätar våra städer, dom gröna ytorna decimeras.
Så blir vår värld kalare.
Tyska forskare har visat ett sammanhang mellan ”närhet till
träd” och användning av antidepressiva läkemedel. Grönskan skall finnas bakom knuten. Sambandet var speciellt starkt för personer med låg socioekonomisk status.
Enligt forskarna strövar mer tjänstemän än arbetare i naturen. Eftersom svenska samhället utvecklas mot en högre urbanisering och ökade inkomstskillnader kan vi räkna med att olikheten kommer att öka. Människor med dålig ekonomi har svårare att ta sig till naturen och kanske inte har vanan att avsätta tid till detta. De blir fattiga på intryck och upplevelser från skog och mark, och får i förlängningen sämre psykiskt hälsa.
Jag kan nog känna en saknad över en förlorad lövskog.
En lövskog tillhör det förflutna. Det är nästan svårt att föreställa sig den oändliga orörda keltiska lövskogen, den som germanerna trängde in i århundradet före Kristi födelse. Den var så svårgenomtränglig att en romersk här kunde utplånas i den.
Skogen som idag är känd som Hercyniska skogen. Den sträckte sig från det som är dagens Frankrike ända till där det östeuropeiska stäpplandet börjar i Donaubäckenet, det vill säga i dagens Ungern. En skog som är den stora bakgrunden till vår kultur. Det germanska arvet. Sagan om ringen, Wagners omdiskuterade operor och sagorna vi berättar för våra barn. Skogen var känd för sina väldiga ekar. Det var uroxens hem, och bland dom bofasta djuren fans också renar. Människor använde öppningar i skogen för offer, ceremonier och andaktsrum, där kunde man också se stjärnornas bilder och tecken.
Själva det det latinska ordet för skog silva betecknade från början uthuggningen inte skogen. Ordet glad kommer från det germanska ordet gladho. Glad, glänsa, glans och glänta hörde ihop i germansk tid. Gläntan släppte in ljuset i det mörka. Långt fram i vår tid kallades glänta också glad.
En glänta i en riktigt gammal lövskog är det få förunnat att få uppleva!
Barrskogarna hör egentligen hemma enbart i de nordligaste delarna av Europa och är en naturlig del av det klassiska Taigaområdet. Barrträd, speciellt gran behöver kyla och fukt för att trivas. Alla dom tusentals smådjur som trivs så bra i lövskog saknar aptit på sura barr.
Men vi har en insekt som gillar gran – helst försvagade törstiga granar som finns i våra granplanteringar – granbarkborren. Skogs industrins värsta fiende i vårt allt varmare klimat.
Granen blir också mycket lättare stormfälld än andra träd och brinner snabbare och bättre. Klimatforskningen visar att det kommer att bli mer extremväder framöver. Nu finns chansen att korrigera misstagen. Men det blir gran i alla fall. Skogsbolagen har låst fat sig i produktion av barrskogs massa.
Rådjur och älgar är inte heller speciellt förtjusta i skotten med sina stickiga barr. Klövdjur vill helst ha bärmarker, allra helst med blåbärsris. Det tar minst 60 år att få tillbaka blåbären efter en avverkning med nuvarande förfarande. En planterad granskog är en av det mest artfattiga ställen – både på växter och djur – vi har här i världen.
En skog med med flera sorters lövträd är onekligen bättre på att utrycka känslor på ett varierat sätt, än tung likriktad granskog.
I flera sammanhang läser vi numera att svenskarna är ett granskogs folk. Men historiska källor säger att det som räknades som vackert förr var lundar av lövskog jämte soliga ängar och åkrar. Dom stora skogarna skulle gärna också vara av lövträd. Det var också lättare att orientera sig i en lövskog. Men lite granskog var väl också bra att ha om man ville gå av sig sina problem, och kommunicera med dom mörkare känslorna.
Jag skulle också vilja slå ett slag för de gamla bonde skogarna som fanns kvar långt in på 1900-talet, som formade vår bild av vad som var riktig skog. Det var en kulturpräglad skog med skogsbete, kolning och vedtäkt. Det var dom djupa skogarna med tjockt mosstäcke och gott om gamla träd. Liknande skogar skulle man kunna få idag.
Det finns försiktigare sorter av skogsbruk som är lönsamma eller till och med lönsammare än dagens. Skogsbruk som har blivit populära i andra länder. Man brukar skogen genom att ta dom största träden och låter dom unga växa till sig, utan att plantera nya träd. Det gör att virkeskvaliteten förbättras radikalt. Den stora vinsten blir också att dom stora utsläppen
av koldioxid som sker från kalhyggena, vänds till ett fortsatt upptag av koldioxid. Lönsamheten för skogsbruket har stadigt dalat. Virkesproduktionen bidrag till Sveriges BNP har sjunkit till knappt en procent. Svenska skogsägare får sämst betalt i Europa. Man kan ju fråga sig om det inte bättra att använda dom få kvarvarande skogarna till rekreation och turism.
En skog utan djur leder ju onekligen till ett stort vemod!
Vi kanske rent av blir lite påverkade, mera rofyllda när vi riktar vårt intresse mot djuren. Jag vill inte misskänna djuren men dom lever sitt liv i nuet. Man kan säga att dom på ett vis lever i paradiset, slipper oroa sig för morgondagen och att bearbeta sitt förgångna. Jag tror absolut att man kan leva sig in i hur djuren har det, om man riktigt iakttar dom under lång tid.
Vi misstolkar ofta samspelet mellan djuren och mellan djur och natur. Vi har så många förutfattade meningar om djuren, som kommer från evolutions teorin och lagen om det naturliga urvalet.
NyDarwinismen kanske inte rymmer hela sanningen. Evolutionens hårda regler skulle kräva att man besparar sig alla verksamheter som inte är till någon nytta.
Vi människor har ju för länge sedan slutat rätta oss efter denna skenbara lag. Varför skulle det vara annorlunda för en intelligent fågel som har lagt upp tillräckligt med föda för vintern och kan använda en del av sina kalorier till nöjen och förströelser.
Vi människor tror att allt i naturen är en kamp för överlevnad, och att djuren är ständigt uthungrade, att naturen är en arena för död.
Jag tror att det istället finns en positiv grundton, ro och behag, fred och samklang. Ofta finns mat i överflöd och gott om tid att bara finas till. Strid och skräck kommer, men ofta snabbt övergående.
Men var finns den biologiska mångfalden?
Det överraskande svaret är att både mängd och variation finns i och runt om städerna.
Forskarna hävdar att omkring hälften av artbestånden på det norra halvklotet finns i tätbebyggda områden.
Landsbygden består mest av tråkiga monokulturer. Åkrar dränks i flytande gödsel. Ängarna och hagarna har odlats upp, dikena lagts igen, bäckarna rättats ut och stenar plockats bort. Mossar och våtmarker dög inte till vare sig jord eller skogsmark och följaktligen dränerades dom – torvmarkerna är mycket bra kolsänkor och därför ovärderlig.. Skogsmaskinerna har tagit hand om dom sista riktiga skogarna. Variationen i landskapet har suddats ut.
Mångfalden är den stora kolinlagringsmaskinen. Vi behöver symbiosen mellan träd, bakterier, svampar och betande djur för att få ner koldioxidutsläppen. En välmående gammal skog upptar mer koldioxid än en granplantering.
Man drabbas av en stor vördnad när man förstår hur snillrikt naturens kretslopp fungerar. Arternas utdöende hotar också matproduktionen, pollinerande insekter försvinner, minskad mångfald ökar risken för skadedjur.
Livsmiljöerna för örter, buskar och träd har försvunnit i rasande takt. Därmed har också många av djuren sökt sig in till parker och förorter. Och även stadskärnorna. Det gäller speciellt fåglar men även andra djur drar sig mot städerna i allt större skaror.
Personligen får jag ofta en större naturupplevelse i en park eller vid en vägren än i en planterad skog. En riktig urskog med lövträd får ofta en park liknande karaktär. Det kan man se i Europas sista större urskogsområde. Bialowieza skogen är ett världsarv som delas av Vitryssland och Polen. Väldiga lövskogssalar med strövande Vincenter.
Det är spännande att försöka tränga in i hur människorna såg på naturen förr i tiden.
Man får ju alltid höra att vi uppe i Norden använder naturen som bollplank för våra känslor, och att människor i Sydeuropa trivs bättre med att få feedback i samspråk med andra människor i sociala sammanhang.
Eller snarare att vi i norra Europa har förmågan att samspråka både med människor och natur. Det kanske är enkelt och självklart.
Naturen ser annorlunda ut hos oss här i norden och i östra Europa. Här har vi eller snarare hade stora skogar som vi kunde befolka med en mängd olika slags väsen. Romantikens epok växte sig också mycket starkare här i norra Europa.
Men har landskapet i södra Europa alltid sett ut som det gör idag?
Landskapet i medelhavsområdet var betydligt mer täckt av skogar under början av antiken.
I den grekiska agrikulturen som var typisk för medelhavsområdet var skogen en naturlig del.
Där fanns sädproducerande slätter, vingårdar, fruktodlingar upp mot bergssidorna och sommarbete för djuren uppe i bergsskogarna.
Med romarnas intåg ändrades landskapet så mycket att det även påverkade skogsutbredningen. De små självförsörjande bondgårdarna ersattes av ett storskaligt, slavbaserat jordbruk i romerskt tappning. Denna omvandling fick en drastisk konsekvens för den naturliga vegetationen från Spanien ända bort till Indien. Dom perifera områdena avfolkades snabbt.
Där växte odlad mark igen med buskar och sly. Dom återstående bergskogarna eroderats i samband med jakten på slavar och den därefter följande avfolkningen. Dom stabiliserande mark terrasserna försvann.
Erosionen av marken fortsatte sedan med skogsavverkning för timmer till främst skeppsbygge.
Människorna där hade förlorat något, landskapet var totalt förändrat.
