De komma i främmande kläder och lära oss sitta och gå. De tala om sunnanväder och peka som flöjlar och spå.
ur dikten ”Gycklare” av Verner von Heidenstam
Främmande kläder av
Christoffer Orcander
ISBN 978-91-989252-0-3 (tryckt utgåva)
ISBN 978-91-989252-1-0 (E-bok – epub)
ISBN 978-91-989252-2-7 (Ljudbok – wav)
© 2024 Christoffer Orcander
Förlag: Panik Förlag www.panikforlag.se info@panikforlag.se
Omslagsbild: Getty Images; upphovsman: Robert Daly; bearbetning: Textografiska AB
Sättning och formgivning: Textografiska AB, 2024 Tryckning och bindning: ScandBook AB, Falun, Sverige 2024 Första upplagan.
E-bokproduktion: Textografiska AB, 2024 Ljudbokproduktion: Earselect AB, 2024 Uppläsare: Björn Bengtsson, 2024
Denna bok är skyddad av svenska och internationella copyrightlagar. Inga delar av denna bok får kopieras eller på något sätt reproduceras, lagras eller sändas i någon form (elektroniskt, mekaniskt, som kopierad, inspelad eller liknande) utan skriftligt godkännande från förlaget eller författaren. Undantaget är användandet av korta utdrag för recensioner. Förlaget eller författaren ansvarar ej juridiskt för användandet av informationen i denna bok.
Med filttofflorna på kunde Gustaf röra sig nästan ljudlöst över golvet i arbetsrummet. Han gick fram till väggen intill bokhyllan där det hängde tre olika skjutvapen prydligt ovanför varandra.
Där fanns en antik musköt som han hittat på en auktion i Malmö för många år sedan. Han hade köpt den bara för att den var vacker. Det vackraste vapen han sett och han hade inte kunnat lämna den lilla butiken utan det. Sannolikt skulle den explodera om han försökte avfyra den. Inte för att han hade ammunition som passade.
Under musköten hängde en Winchester .308 som han använde vid bockjakten varje år. Det var hans gamla trotjänare som han ärvt av sin far. Längst ner hängde en Benelli, ett hagelgevär som han använde till rådjur och hare. Men den här hösten hade det inte blivit någon jakt.
Han plockade fram läsglasögonen ur fickan på sin cardigan, gav dem en snabb putsning mot ärmen och satte dem på näsan. Med viss tveksamhet sträckte han sig efter Benellin och plockade varsamt ner den från väggen. Han vägde geväret ett slag i händerna, strök handen över den snidade kolven och den mörka ådringen i valnöt. Den fick duga bestämde han och bröt geväret med ett vant knyck för att syna loppet.
Det hade alltid varit hans avsikt att vapnen skulle gå i arv till hans son men så hade det ju inte blivit. Sonen jagade inte ens. Inget hade riktigt blivit som han tänkt sig. Men det var väl så livet var. Precis som bockjakten. Man tar höjd och siktar modigt, sedan går det som det går. Det blir några träffar här och där, en och annan miss och några villebråd som kommer undan. De hade haft många härliga år i det här huset. I paradiset på jorden, egentligen. Vad mer kunde man önska sig?
Han gick tillbaka mot skrivbordet och kastade ett öga ut genom fönstret. Blicken drogs mot infarten och landsvägen. Solljuset var överraskande starkt och det fick hans ögon att tåras. Brisen från havet rev upp sand från dynerna och spred den över den steniga asfalten.
Ur ett skrin i översta skrivbordslådan tog han upp en putsduk och började långsamt jobba fram lystern på den dammiga pipan. Där han stod hade han god uppsikt över allt som rörde sig utanför huset, alla som kom och gick.
När han ansåg att pipan var blank nog tog han upp två hagelpatroner ur en öppnad ask och tryckte i dem, lugnt och metodiskt, som om han aldrig hade gjort något annat. När han var klar tryckte han ihop geväret och la ner det försiktigt på skrivbordet framför sig, bredvid brevet som redan låg där.
Det stod bara några få rader, tryckta på elegant och kraftigt brevpapper med advokatsamfundets logotyp högst upp. Han la mobilen bredvid. Sedan ändrade han sig och stoppade tillbaka den i fickan. Han försökte undvika att titta på brevet.
Han sträckte sig mödosamt fram, tog stöd med ena handen mot skrivbordet och krokade upp fönstret. Vinden slet tag i det, svängde det inåt på vid gavel och rufsade till det glesa vita håret. Den skira vita gardinen lyfte ända upp mot hans bröst. Det blev ändå en fantastisk brittsommar. Det var som om sommaren hade saktat ner, i väntan på att något särskilt skulle hinna hända, innan den gav upp.
Han slog sig ner i den knarrande länstolen och lutade sig bakåt tills skuldrorna vilade tungt mot ryggstödet. Tog av sig läsglasögonen och slöt ögonlocken ett ögonblick. Så satt han ända tills han hörde ett dovt, avlägset brummande utanför från vägen. Utan minsta darrning på handen greppade han hagelgeväret och la det i knät. Knogarna vitnade när han kramade kolven, hårdare och hårdare, medan brummandet tilltog i styrka. Pekfingret vilade lätt mot bygeln runt avtryckaren. En vindpust smekte hans hår bakåt, utmed tinningarna.
Det dröjde inte länge innan han kunde urskilja något på avstånd mellan sanddynerna. Ett fordon som närmade sig med hög hastighet. Fortfarande bara en mörk siluett över vägbanan. Värmen fick luften att dallra någon decimeter ovanför asfalten. Några sekunder senare syntes fordonet tydligt där det kom framrusande mot huset. En Volvo, konstaterade han. Den var bara ett hundratal meter bort nu och den mörkblå lacken glänste i förmiddagssolen. Gustaf suckade, nästan lättad, när han höjde bössan i händerna.
Toppen av näringskedjan
Det doftade varmt från vägkanten. Pistolkolven skavde in i midjan ovanför Johannas jeans så fort hon rörde sig. Egentligen var det väl vansinnigt av henne att ta med sitt tjänstevapen till ett vanligt förhör med en avdankad gammal advokat. Men Magnus hade varit bestämd.
Hon skruvade på sig i sätet och passade på att snegla över mot honom vid ratten. Vindjackan hängde ner ända över hans lår, men han hade garanterat pistolen med sig någonstans där under.
Plötsligt insåg hon det olämpliga med att stirra ner mot hans skrev och vände sig bort. Vilka klichéer de var ändå. Där satt de båda två, i en gammal Volvo med mörka vindjackor och blåjeans. Hon skakade på huvudet och slöt ögonen.
”Jävlar vad tyst det är här ute.” Hon sa det knappt hörbart, mest för sig själv, men Magnus hörde henne.
”Visst är det skönt?”
Han trummade obekymrat vidare med fingrarna på ratten och hon öppnade ögonen igen.
Magnus körde fortare än den slingriga landsvägen medgav. Då och då fick hon hålla sig fast i sätet genom kurvorna.
Doften av gammal fimp i bilen började ge henne kväljningar.
Hon vägrade titta ner i det lilla askfatet i mittkonsolen. Vem fan rökte och fimpade i bilen nuförtiden? Hon tryckte ner rutan några centimeter och frisk oktoberluft strömmade in i kupén.
Magnus vände oroligt huvudet åt hennes håll. ”Mår du illa?”
”Nej då.” Hon kisade ut genom sidorutan, mot det kala kustlandskapet.
Allt böljade. Den dammiga gamla landsvägen, det gnisslande höga gräset vid vägkanten och sanddynerna. Även molntussarna som sömnigt sträckte ut sig över en ovanligt hög oktoberhimmel.
Johanna tog ett djupt andetag. I ögonvrån såg hon hur Magnus böjde fram sin långa nacke likt en gam. Han hade satt på P3 direkt när de klev in i bilen för en dryg halvtimme sedan, men volymen var så låg att hon knappt hörde vare sig musiken eller pratet.
Det var första utredningen som de jobbade ihop, men de hade redan åkt bil tillsammans ett par gånger sedan hon anslutit till utredningsgruppen i augusti. Redan när de satte sig i bilen hade hon haft en god idé om hur färden skulle arta sig.
Magnus brukade sitta tyst större delen av vägen, med någon enstaka liten kommentar här och där. Om saker han såg utanför bilen, på vägen eller trottoaren. Detaljer som han plockade upp. Det verkade vara Magnus egen underskattade superkraft, att sitta och fundera en stund, känna in situationen och vara i sin egen värld.
Som om han verkligen tog sig tid att tänka på sådant som han annars inte hade tid till.
Hon tyckte det var ganska skönt, när hon väl hade slutat känna sig obekväm i tystnaden. Att bara sitta där bredvid varandra. På något outgrundligt sätt var det som att de delade med sig utan att säga något. I slutändan brukade Magnus börja prata om något han sett eller något han hade funderat på. Nu hade de suttit där i tystnad i mer än en halvtimme. Det skulle garanterat komma snart. Hon var beredd.
Ändå ryckte hon till när det plingade i handväskan vid fötterna. Det var andra gången under bilfärden. Hon förbannade sig själv för att hon inte hade stängt av ljudet efter den första gången.
”Värst vad du är poppis idag?”
Magnus ansiktsuttryck visade tydligt att han inte förstod vad det rörde sig om. Eller?
”Tydligen.” Hon log svagt tillbaka och försökte dölja vad hon egentligen kände.
Just det ljudet gick inte att ta fel på, om man visste vad det var för något. Magnus hade antagligen ingen aning, eller så var han jäkligt bra på att dölja vad han visste. Han hade inte reagerat annorlunda den första gången det plingade till heller.
Hon hade ingen aning, men gissade på att han var gift sedan en massa år tillbaka. Garanterat hade han aldrig behövt använda Tinder. Aldrig behövt hänga ut sin plågsamma singelstatus till allmän beskådan, som lösgodis, där man fick plocka eller rata det som erbjöds hur man ville. Skillnaden var väl att lösgodisbitarna inte skrek högt att man skulle välja just dem. Inte ens de gamla torra bitarna.
Efter trettio var det inte ett dugg coolt att vara singel längre. Att fråga chans på nätet var en mycket grymmare lek än när hon gick i mellanstadiet och skickade bästa kompisen att göra grovjobbet.
Bitterheten sköljde över henne där hon satt. Hon måste bli av med den på något sätt, innan den åt upp henne inifrån. Förstörde hennes hy, eller något ännu värre. Där och då bestämde hon att hon skulle radera hela jävla appen när de var klara för dagen. Så fort de var på väg norrut. Nu nöjde hon sig med att sträcka ner handen i väskan och stänga av ljudet. Tystnaden blev obekväm igen och hon försökte förgäves komma på något, vad som helst, att prata om.
Till skillnad från henne var Magnus som lugnet självt. Medan hon satt där i passagerarsätet och fick ett bitterbryt på grund av en mobilsignal, satt han bara där och filosoferade med ett halvt leende på läpparna. Det var skönt och galet irriterande på samma gång. Hon fick väl ge honom det, eftersom han förmodligen var tjugo år äldre i tjänst än henne.
Hon gissade hans ålder till strax över femtio. Han såg faktiskt riktigt bra ut också. Lång och stabil. Hans huvud guppade bara ett par centimeter från innertaket när han med jämna mellanrum lutade sig tillbaka i sätet.
Hon hade fortfarande ingen aning om varför Magnus hamnat i den här utredningsgruppen. Det enda hon visste om honom var att han praktiskt taget varit ett inventarium på avdelningen för grova brott i många år.
Hon försökte fokusera på landsvägen framför dem. Helst skulle hon velat prata om något för att slippa umgås med sig själv en stund. Vädret var verkligen över förväntan. Inte för att det gjorde henne på bättre humör. Hon skulle väl få djupa rynkor av allt kisande.
”Skulle det inte regna idag?”
Det var det bästa hon hade att komma med. Inte undra på att det inte gått bättre på den förbannade appen. Hon tryckte ner handen i handväskan och rotade runt efter sina solglasögon, utan framgång.
”Vänta du bara. Det är inte för sent för det” skrockade Magnus.
Han såg nöjd ut, när han strök sitt gråstubbiga skägg med handen och funderade vidare. Förmodligen inte över vädret. Plötsligt såg han lite äldre ut, kanske över femtiofem ändå. Han trummade vidare på ratten till musiken som knappt hördes. Hon noterade med jämna mellanrum att han sneglade åt hennes håll. Knappt märkbart. Ljudet av däcken mot asfalten var sövande och hon hade försökt kväva gäspningarna en bra stund nu. Hade han kört lugnare hade hon nog redan sovit. Det var Magnus som bröt den nya obekväma tystnaden. Han gick rakt på sak.
”Så hur hamnade du i den här gudsförgätna utredningsgruppen? Satt du inte med relationsvåld tidigare?”
Hon nickade och kvävde ytterligare en gäspning. ”Nästan fyra år.”
Hon kunde tänka sig roligare samtalsämnen, men det slog ju vädret i alla fall. Han såg både imponerad och förvånad ut, som om han hade väntat sig att hon precis tagit av sig studentmössan. Eller så var det bara hennes fördomar som spelade henne ett spratt. Magnus hade aldrig gett intrycket av att vara särskilt gubbig.
”Och nu har du redan sett allt” fortsatte han lugnt. ”Storbedragaren Martin Torn. Charlatanen från Skövde. Samhällets fiende nummer ett. Den högtflygande Tornfalken i egen hög person. Och han har inte ens fyllt femtio än.”
Han uttalade de sista orden medvetet och utstuderat långsamt. Teatraliskt rentav. Hon fnös men kunde inte låta bli att le. Poetiskt, tänkte hon.
”Du då? Omväxling eller omplacering?”
Han skrattade till åt hennes kontring.
”Inkvoterad skulle jag gissa. Det var redan för många smarta, ambitiösa utredare i gruppen så de fick ta in mig. För att sakta ner det hela.”
Han skrockade tyst för sig själv. ”Tror du han kommer säga något?”
”Advokaten vi ska höra?”
Han nickade, fortfarande med ögonen klistrade på den slitna vägen framför dem.
”Tja, han behöver ju inte säga ett ord, så varför skulle han. Han kan ju bara hänvisa till tystnadsplikten.”
Hon hoppades innerligt att hon skulle ha fel. Att den gamla advokaten skulle sjunga som en ångerfull fågel. Men i så fall skulle han vara den första i den här utredningen.
Magnus satt tyst och funderade ett ögonblick.
”Han kanske vill avsluta karriären med ett plus i kanten” sa han och log. ”Skämt åsido. Om han är inblandad i det här, som jag tror, så tjänar han inget på att vara tyst. Det skulle bara se ännu värre ut.”
Han tog nästa kurva alldeles för fort och hon fick hålla sig i dörren för att inte glida ur sätet. Pistolen började skava mot midjan igen. Magnus satt som gjuten i sitt säte, med händerna tio i två på ratten. Det bodde uppenbarligen en aspirerande rallyförare i honom.
”Det blir inte lätt för honom att förklara det här. Varför han har blivit en nyckelperson i landets största bedrägerihärva och upprättat en massa falska avtal.”
Johanna himlade med ögonen. ”Nej, det ser ju lite märkligt ut.”
”Märkligt är väl dagens underdrift. Avtalen garanterar att hundratals miljoner ska betalas ut till våra stackars bedragna brottsoffer inom loppet av några månader. Och ingen har fått en spänn tillbaka.”
”Ett par av dem har ju fått pengar tillbaka” rättade hon motvilligt.
”Det är ju bara fickpengar” fnös Magnus. ”Några tiotusen för att betala elräkningen. Den här advokaten måste ju fattat att det var tomma löften han skrev ner.”
Engagemanget färgade Magnus kinder rosenröda. Nu var han tydligen på prathumör.
”Hade du koll på hans bakgrund?”
Johanna nickade, sträckte på sig i sätet och grimaserade när träningsvärken från gårdagens pass gjorde sig påmind.
”Gustaf Lind”, började hon, ”har varit advokat sedan gud vet hur länge, nästan bara jobbat med avtal och affärsjuridik, har hela tiden haft sin egen advokatbyrå, inte gjort något större väsen av sig. Född och uppväxt här nere i Halland.”
Utan att andas kulsprutade hon fram fakta hon lärt sig utantill under gårdagen.
”Sextioåtta år och pensionerad. Aldrig dömd för något, inte ens en fortkörning vad jag kunnat se. Inga konstigheter alls. Inga varningsklockor.”
Det fanns mer. Hon skulle ha kunnat fortsätta rabbla en bra stund, men hon började känna sig lite illamående igen, så hon tryckte ner rutan några centimeter till och stack ut näsan i den friska luften.
”På ytan verkar han vara en ganska harmlös gubbe” avslutade hon, medan vinden svalkade hennes panna.
”Är det något jag lärt mig på mina tjugoåtta år inom det här yrket, så är det att det nästan aldrig är vad det ser ut som på ytan.” Han log och kramade hårdare om ratten, så att knogarna vitnade, förberedd för nästa kurva. ”Och att ingen är harmlös.”
Där fick hon svaret. Nästan trettio år som polis. Det var hisnande att tänka sig.
Magnus såg fundersam ut. ”Behöver han pensionera sig när han kör egen byrå?”
Johanna ryckte på axlarna. ”Han behöver säkert inte jobba en dag till” muttrade hon och hörde själv hur bittert det lät.
”Man kan ju ändå inte låta bli att undra varför han väljer att gå i säng med vår ökända storbedragare så här på ålderns höst.”
”Han tror väl att han är odödlig och kan göra precis vad fan han vill.” Hon tänkte alldeles för högt.
”Kan tänka mig bättre sätt att avsluta karriären” fortsatte Magnus. Som om han haft på bitterfiltret och inte hört henne. ”Vet du om han skulle ha försvarare med sig på förhöret?”
Johanna skrattade till och tittade roat på honom. ”Om advokaten har en advokat? Det tror jag faktiskt inte. Han är ju inte misstänkt. Än.”
Magnus funderade ett slag innan han fortsatte. ”Han kan bli vårt viktigaste vittne.”
Johanna klappade på pärmen hon hade med sig vid sidan. ”Han har nog tummat en hel del på advokatsamfundets etiska regler när han jobbade för Torn. Hur fan kan man sätta ihop de här avtalen utan att förstå vad det är frågan om? Att det är bluff alltihop?”
”Ja, vi får väl se, sa Magnus. ”Oavsett vad han sysslat med så blir det helt avgörande om han snackar. Han skulle ju kunna veta en hel del om upplägget, om vi har tur.”
Johanna fnös. Hon var skeptisk. Som utredningsläget såg ut behövde de mer än tur. De behövde den här advokatens uppgifter. De behövde något. Annars skulle Tornfalken slippa ut ur häktet. Det hade hon på känn. Han hade suttit alldeles för länge redan.
Sanddynerna blev högre för varje kurva Magnus rattade sig igenom. Johanna anade havet till höger, mest på grund av den salta luften och måsarna som verkade komma från ingenstans. Villorna blev märkbart pampigare och mer välskötta ju närmare de kom stranden. Hon lyfte på hakan och försökte spana ut genom fönstret över sanden och det glesa gräset.
”Bor han ända ute vid vattnet?”
”Jajamän”, svarade Magnus. ”Vi ska allra längst ut. Till självaste toppen av näringskedjan.”
*
Magnus tog den snäva sista kurvan mer än tjugo kilometer för fort. Johanna fick ta stöd med armbågen mot dörren den här gången. Hon började känna sig som en fullfjädrad co-driver i svenska rallyt.
”Jaha, då var det dags” sa han.
Dynerna öppnade upp sig och blottade en liten avskild remsa med sand längs vattnet. Ett hundratal meter framför dem låg det vitkalkade huset. Två våningar med brutet skiffertak och en rymlig
punschveranda. Bara ett stenkast från strandkanten, noterade hon, nu när hela viken låg framför dem. En ranglig träbrygga startade uppe bland dynerna och sträckte sig en bra bit ut i det långgrunda vattnet. Den såg ut att vara byggd för hundra år sedan. Eller så var det bara meningen att en betraktare skulle tro det.
Hon såg redan på det här avståndet att det var helt tomt i den stenlagda trädgården. Där fanns inga utemöbler kvar, ingen grill. Inga tecken på liv, förutom några buxbomsbuskar i krukor av betong.
En välbevarad mörkgrön Jaguar av gubbmodell stod nonchalant parkerad, som om den ägde stället, precis framför den ståndsmässiga entrén. Någon var hemma i alla fall.
”Jag har nog bara inte riktigt fattat hur han gör det.”
Så fort hon rörde sig började pistolkolven gnaga in i huden.
”Tornfalken?” Magnus saktade in lika hastigt som han nyss tagit kurvan och Johanna sköt instinktivt fram sin hand mot handskfacket.
Hon skakade på huvudet. ”Har han valt smeknamnet själv?”
”Det har han säkert. Den liraren lämnar nog inte något åt slumpen.”
”Var det när han dömdes förra gången?”
”Minns faktiskt inte.”
Magnus snörpte fundersamt på munnen.
”Det enda jag vet om tornfalkar är att de är ruggigt effektiva rovdjur. Men deras existens beror helt på hur många sorkar det finns i området.”
Han sprack upp i ett leende.
”Passande.” Hon kunde inte låta bli att fnissa. ”Det är ändå jäkligt imponerande. Hur han bokstavligen lurat skjortan av alla de här
människorna. Det är ju inga idioter vi har att göra med. De är ju framgångsrika företagare allihop.”
Gruset sprutade under däcken när de rullade in på den runda gårdsplanen framför huset. Magnus bromsade hårt och stannade tvärt, precis bakom Jaguaren, så nära att Volvon nästan nosade på den främre bilens stötfångare.
På nära håll såg huset inte riktigt lika pampigt ut. Fasaden var bedagad, i behov av ett eller två lager färg. Hela byggnaden gav ett intryck av att glansdagarna var över. Huset var på väg att gå i pension, precis som sin ägare. Pannorna på det brant sluttande taket och fönsterkåporna behövde bytas. Hängrännorna var mossiga och överfulla.
Bara ett par meter från där de parkerat stod ett fönster vidöppet och en tyllgardin fladdrade fritt i vinden.
”Spindeln och flugan”, sa Magnus och spanade genom vindrutan mot ingången.
Dubbeldörren hade en dörrkläpp i mässing, formad som ett lejonhuvud.
”Spindeln och vadå?”
”Flugan. Har du inte hört den?” utbrast han med spelad för våning och log illmarigt innan han tryckte upp förardörren och klev ut.
”Jag kan imse vimse spindel, om det hjälper.” Hon skrattade och böjde sig fram för att ta upp sin jacka och handväska från golvet. Hon grimaserade illa när hon kände pistolen skava in i magen. Det skulle bli ett rött märke, det var hon säker på.
”Ska vi gå och se vad den här advokaten haft för fuffens för sig?” sa Magnus och bankade muntert två gånger med handen på biltaket innan han smällde igen bildörren.
Hon hade precis hunnit öppna sin egen dörr när fönsterrutan bredvid henne exploderade i ett regn av glasflisor. Det var nära att hon satte sig ner på marken av chocken. I ögonvrån såg hon hur en gardin trycktes ut som ett segel genom det öppna fönstret.
Det dröjde en evighetslång sekund innan hon hörde Magnus från andra sidan bilen.
”Är du okej?!”
Hans grånade kalufs stack upp bakom bildörren.
Hon tittade ner på sig själv, på jeansen och den mörka polotröjan. Det dammiga gruset under hennes knän. En inlärd reflex fick henne känna med handen över tröjan, för säkerhets skull. Inget blött. Inget rött. Lättad skakade hon på huvudet.
Det tog ett ögonblick innan hon insåg att Magnus inte kunde se henne.
”Johanna? Är du okej?”
Han hade mer i panik i rösten nu.
”Ja” kraxade hon fram.
Svalget var lika torrt som gruset. Pulsen bultade så kraftigt i öronen att hennes egen röst lät avlägsen. Varför i helvete hade hon inte skyddsväst, tänkte hon, och avstod ingivelsen att titta upp över bildörren mot huset. I stället drog hon upp sitt tjänstevapen från midjan. Snabba steg i gruset bakom henne varslade om att någon rörde sig runt bilen. Innan hon hann reagera klämde sig Magnus ner bredvid henne och tryckte en blå väst i hennes händer.
”Vad har han för vapenlicenser?”
Han var andfådd och nästan hostade fram orden.
Hon stirrade skamset tillbaka på honom. Fan. Det hade hon glömt kolla. Av alla jävla detaljer.
”Ska vi ringa efter någon?” Hennes röst var inte mer än en viskning.
Hon tittade in i bilen. Mobilen låg kvar i handväskan.
”Antagligen”, sa han och nickade.
”Men insatsstyrkan är en halvtimma bort.”
Han såg upp mot det öppna fönstret, där den tunna gardinen fortfarande fladdrade mot utsidan av väggen. ”Tycker du vi ska sitta här och vänta till dess?”
Hon bet ihop läpparna. Det kom inte ett ljud inifrån huset.
”Vet du vad”, flåsade han. ”Jag tror inte det var mot oss.”
”Hur menar du?”
Hon fick inget svar. Glassplitter glittrade som krossad is framför henne på marken.
Magnus kikade försiktigt upp ovanför bildörren och gjorde mantelrörelse på sin Sig Sauer. Hon kunde inte släppa den med blicken. Hennes eget tjänstevapen vägde som en hel skivstång i handen. Det kändes omöjligt att lyfta.
Magnus fångade in henne med blicken.
”Är du redo?”
Hon skulle just svara nej när han flög upp på fötter. Först nu såg hon att han hade skyddsvästen på över skjortan. Tre långa kliv senare var han framme vid den svarta ytterdörren.
De förflyttade sig försiktigt in genom den olåsta dörren. Magnus petade upp den med ena handen och gick två steg framför henne. Den äkta mattan i hallen dämpade knarret från golvplankorna, men i övrigt var det tyst. Han stannade till alldeles före den första dörröppningen åt höger, vände sig om och tittade på Johanna. Förmodligen bara för att se om hon fortfarande var med. Sedan slank han in genom dörren och försvann ur sikte.
En doft av krut och något annat hon inte kunde placera hängde kvar i luften. Hon kände strukturtapeten genom tröjan när hon gjorde sig så platt hon kunde mot väggen.
”Fan”, hörde hon Magnus säga inifrån rummet, med lugn röst.
”Du kan komma in.”
Hon blåste ut luften hon hade samlat i lungorna och ställde sig mitt i dörröppningen.
”Du kan ta ner den där.”
Han vinkade mot pistolen hon krampaktigt höll framför sig med båda händerna.
”Jag tror inte vi kommer få så mycket ur advokat Lind.”
Magnus blockerade hennes sikt. Han tog ett par steg in mot mitten av rummet, noga med var han satte fötterna.
”Eller vad tror du?”
När hon följde efter honom in i rummet råkade hon sparka till något litet, hårt och ljust på golvet. Det for in i vägglisten och studsade tillbaka mot henne. Det tog någon sekund innan hon såg vad det var. En tand.
”Det hjälper nog inte med en tourniquet här”, sa Magnus torrt.
Johanna höjde blicken och såg för första gången förbi honom. Blod. Som redan hade sugits upp av fibrerna i den tjocka äkta mattan. Rummet började snurra. Hon kände Magnus hand på sin axel.
”Är du okej?”
Hon lutade sig framåt och tog ett djupt andetag innan hon tittade upp igen och såg sig omkring. Hon tittade på allt utom rakt fram mot mattan. Ett arbetsrum med bokhyllor klättrande från golv till tak runt väggarna. Ett massivt skrivbord framför fönstret. Hon tog ett djupt andetag till.
Sedan tittade hon bort mot mattan.
Advokaten satt kvar i länstolen vid skrivbordet. Om man nu kunde kalla det sitta. Den kraftlösa kroppen vilade lätt mot ryggstödet och armstöden. Bakhuvudet var borta, men ansiktet var nästan helt intakt, från det vita skägget på hakan upp till det halvlånga håret som låg smetat kring hjässan. Det var bara munnen som inte stämde. Hakan hängde på ett onaturligt sätt ner mot halsen.
Kväljningarna letade sig ända upp i gommen på henne och hon var tvungen att andas genom näsan. En skarp doft fyllde hennes näsborrar. Mörk trögflytande vätska droppade från advokatens fingrar ner på hagelgevärets kolv som stack fram ur sörjan på mattan under stolen.
”Han gjorde det ordentligt”, konstaterade Magnus sakligt.
Johanna harklade sig ljudligt och vände huvudet åt sidan. Hundratals små mörka fläckar dekorerade den ljusa väggen och de två oljemålningarna med brusande havsmotiv bakom dem. Med en balettdansares smidighet trippade Magnus fram mot skrivbordet, noga med att inte trampa på något viktigt. Han stannade upp en halvmeter från advokaten och hukade sig ner.
”Toppen av näringskedjan” sa han med ett stänk av beundran i rösten och synade gevärskolven.
”Benelli. Fint ska det vara.”
Han rätade på ryggen och vände blicken mot skrivbordet.
Plötsligt kom hon på vad det doftade. Det var järn.
Hon tog ett par vingliga steg framåt och såg det ensamma pappret på skrivbordet framför den hopsjunkna kroppen. Det syntes lång väg att det inte var något vanligt billigt skrivarpapper.
”Vad är det där?”
Magnus böjde sig framåt.
”Ett brev, från advokatsamfundet”, läste han. ”Det ser faktiskt ut som om han precis har blivit utesluten. Den fjärde oktober.”
Han sneglade ner på sin aktivitetsklocka.
”I förrgår”, konstaterade han.
”Hur vanligt är det? Att man blir utesluten?”
”Inte alls. Han måste ha varit en riktigt stygg pojke.”
Magnus tog ett försiktigt steg tillbaka och betraktade scenen framför sig med en grimas.
”Vi kom bara några minuter för sent”, väste han och skakade på huvudet.
”Men han visste ju att vi var på väg. Han kanske bara satt och väntade.”
”Han satt nog på en hel del.” Magnus suckade uppgivet.
Johanna hade svårt att slita blicken från den livlösa kroppen och den gapande tandlösa munnen.
”Eller så satt han i det. Mitt i skiten”, fortsatte Magnus och sträckte på halsen för att se över kroppen. ”Man undrar ju vad som rörde sig i Gustaf Linds huvud för bara några minuter sedan.”
Johanna harklade sig igen. ”Det lär vi aldrig få veta.”
Hon såg sig runt om i rummet, på de uppradade blå lagböckerna i bokhyllan, sorterade efter utgivningsår. Förutom dem fanns inget där inne som avslöjade att Gustaf Lind varit advokat. Inget som tydde på att han fortfarande bedrev någon verksamhet.
Magnus var fullt fokuserad på advokaten själv och skrivbordet framför honom. Han gick ett halvt varv runt länstolen och såg besviken ut.
”Inte ens en jävla dator har han.”
Det var ganska tomt där inne, det kunde hon hålla med om. Hon vände sig motvilligt mot advokaten, men försökte undvika att titta på huvudet. Den ljusblå skjortan var mestadels mörkbrun, mörkare än de bruna manchesterbyxorna. Hon rös till. Men sedan la hon märke till att det stack upp något fyrkantigt som liknade en mobil ur den ena framfickan.
Hon vände sig mot Magnus.
”Har du handskar med dig?”
”Nej”, skrockade han. ”Det var inte riktigt där jag hade fokus när det sköts med hagelbrakare. Men det ligger nog några i bilen.”
Hon svalde ännu en impuls att kräkas, drog ut tröjärmen över handen och sträckte sig fram.
”Det där hjälper inte. Du har ju nästan lika mycket dna på ärmen som på fingrarna.”
”Det var väl för fan inte dna vi kom hit för”, fräste hon irriterat. Skuldmedveten.
Hon ville verkligen inte känna sig värre än hon redan gjorde. Allt det här kunde lika gärna vara deras fel lika mycket som brevet på skrivbordet. Hon ville hålla för näsan, stod inte ut med kväljande doften längre.
Men hon lyckades fiska upp mobilen. En splitter ny Iphone att döma av utseendet. Den hade inte en skråma, som om den precis packats upp ur förpackningen.
”Är den öppen?”
Magnus böjde sig fram över skärmen.
Hon höll upp den så att skärmen gick i gång. Den var låst.
”Det står ingen pinkod på baksidan?”
Johanna gav honom en menande blick.
”Vadå, det är faktiskt en del som gör så”, urskuldade han sig och ryckte på axlarna. ”Det tar månader om vi ska skicka den till Tyskland eller Holland för upplåsning. Så mycket tid har vi inte.”
”Ska jag ringa åklagaren och fråga?”
”Det går inte snabbare för det”, fnös han och böjde sig mot advokatens ansikte. Han rynkade på näsan medan han synade hakpartiet.
Hon svor tyst för sig själv. De behövde verkligen något.
”Jag tar med den ändå. Så har vi gjort allt vi kan. Den får väl ligga på beslaget och marinera ett tag.”
Hon grävde upp en genomskinlig beslagspåse ur fickan. Det hade hon av någon anledning kommit ihåg att ta med.
Magnus sträckte fram handen.
”Får jag låna den lite?”
Han tog mobilen ur hennes hand, vände och vred, vickade och tummade på den en stund.
Johanna tittade förvånat på honom. Nu har den dina fingeravtryck på sig också, tänkte hon, men valde att inte säga något.
”Kan du fota väggen där”, slängde han ur sig och pekade mot de nedsolkade tavlorna med havsmotiv.
”Är det inte bättre att teknikerna gör det?”
”Äsch, det klarar du.”
Han trippade försiktigt tillbaka mot skrivbordet över blodpölen. Hon var på väg att ta upp sin mobil ur fickan när hon kom ihåg att den var kvar i bilen.
”Du, jag måste …” I ögonvrån såg hon att Magnus stod precis intill advokatens livlösa kropp och höll upp mobilskärmen, bara någon decimeter ifrån det som var kvar av ansiktet. Han hade lyft upp advokatens haka med pekfingret.
”Magnus för helvete!”
”Säg inget, så har du inget sagt”, skyndade han sig att säga och flyttade mobilen ännu närmare det sargade ansiktet.
Det flimrade till på mobilskärmen och Magnus vände upp den mot henne i triumf.
”Vi är inne”, sa han och kryssade tillbaka över golvet.
Han nickade mot den nedstänkta väggen bakom henne.
”Du har rätt. Vi skiter i det där. Det kan teknikerna ta.”
Han gav henne advokatens mobil tillbaka.
”Kan du se till att den håller sig öppen på vägen tillbaka?”
Han fyrade av ett illmarigt leende och började hoppa som på tuvor tillbaka ut mot hallen, med brädgolvet knakande under kängorna.
”Nu kan du ringa åklagaren” sa han över axeln.
Han hade hunnit nästan ända fram till dörröppningen när det plingade till där inne. Högt och tydligt. Ett ljud man inte tog fel på. I vart fall inte om man visste vad det var. Tinder.
Hon hann tänka att hennes mobil låg kvar i bilen, innan Magnus drog upp sin mobil ur fickan. Han synade den och vände sig om med spelad förvåning. En sekund senare var han borta.
Johanna stod kvar därinne, när regndropparna började landa på fönstret.
Förlorad. Igen
Snön hade slutat singla ner när Lasse låste ytterdörren till kontoret. Han stoppade ner nycklarna i dunjackan och började vissla medan han gick mot parkeringen. Det var svårt att sätta fingret på det, men något fick honom att lägga märke till bilen som stod parkerad precis utanför inhägnaden. Kanske för att det var den enda som stod där utanför stängslet förutom hans egen. Kanske för att det var den enda bilen som inte hade ett tunt lager nysnö på sig.
På andra sidan inhägnaden stod alla företagets bilar till salu, sjuttioåtta stycken. Han hade koll på varenda en och nu var alla vita efter eftermiddagens snöfall. Även hans egen BMW på parkeringen intill.
är uppväxt på västkusten och har arbetat som åklagare i Göteborg. Han har erfarenhet av att arbeta mot grov organiserad brottslighet och ekonomisk brottslighet, samt av att arbeta som försvarare.
Men inte den här. En gammal Saab 9000 Turbo, från mitten av nittiotalet. Han visste precis vad det var för bil. Det var hans område. Han hade hållit på med det här i flera decennier nu. Men en Saab
Främmande kläder är Christoffers debutroman. Den är del ett i Gycklarserien, som består av kriminalromaner av samma verklighetsnära karaktär, inspirerade av författarens arbete inom rättsväsendet.
www.christofferorcander.com
Det krävs två för ett bedrägeri…
En som vilseleder, och en som låter sig vilseledas.
Storbedragaren Martin Torn sitter häktad och är misstänkt för att ha lurat till sig hundratals miljoner. I media kallas han för Tornfalken och är känd som den organiserade brottslighetens största kassako.
Brottsutredningen mot honom är hisnande. Gigantisk, segdragen och frustrerande. Polis och åklagare är i behov av ett genombrott för att den misstänkte bedragaren inte ska försättas på fri fot vid nästa häktningsförhandling. Personerna runt om utredningen – på båda sidor om lagen – har alla byggt sina egna fängelser som de måste bryta sig ut ur. Innan det är för sent.
Vi får följa med in bakom rättsväsendets kuliss och känna tio olika karaktärer på pulsen. Hur de svettas av svek, skam, skuld och ånger. En försiktig försvarare, en skadskjuten rådman, en distraherad åklagare och flera förvirrade brottsoffer. Alla har satsat precis lika högt och är fångade av de nya och obekväma kläder som de tagit på sig. Kläder som inte riktigt passar.
Några vill inget hellre än att bedragaren stannar bakom lås och bom, medan de som hoppas att pengarna fortfarande finns skulle göra nästan vad som helst för att få ut honom. För vart tog egentligen alla pengarna vägen? Finns alla miljonerna på ett utländskt bankkonto? Eller är de borta för alltid?
Kostymerna är på. Rättsväsendets ridå är redo att falla.
Främmande kläder är en fiktiv berättelse, inspirerad av författarens egna erfarenheter inom rättsväsendet. Den är del ett i Gyklarserien.