Lektion i det blå klassrummet, se sidan 64
EUROPEAN ESSAYS ON NATURE AND LANDSCAPE
Landskap överskrider gränser. Att titta ut över landskap och kunskapen om dem skapar gemensamma nämnare. Historia, politik, geologi, ekonomi, biologi, konst och litteratur och många andra kunskapskällor blir föremål för EUROPEAN ESSAYS ON NATURE AND LANDSCAPE. Landskapsstudier skärper vår syn på den natur som omger oss och uppmuntrar oss att själva uppleva naturen. Vi är beroende av våra landskap i många avseenden; de är grunden för våra liv – för kommande generationer. Varför essäer? Essän är rigorös i sitt fokus på resultatet, men inte i sin systematik.
Fokus ligger ofta på författarens personliga engagemang i det aktuella ämnet. Allt är tillåtet så länge som det för läsaren närmare ämnet, och öppnar upp det för honom eller henne. Essän möjliggör ett rikt perspektiv. I den bokserie som presenteras här handlar det om landskap och naturfenomen i Europa.
SKÄRGÅRD
Skärgården är ett landskap som min fru har fört mig till. Hon är född här, jag är en invandrare.
Skärgården är ljuv, gästfri, bergsäker och oförlåtande. Som hon. I snart en mansålder har jag levat vid henne, med naturen, bland människorna, i det här småskaliga men vidsträckta landskapet.
Här bor tusentals människor. Miljoner drömmer sig hit.
Följ mig på min underbara resa genom Östersjöns skärgård, till hälften land, till hälften hav. Här finns djup, bottnar, yta, rymd och ro. Här finns byar och båtar, sjömän och sjöfruar, forntid och framtid. Hoppas jag Jag försöker förstå vad som gör att folk kan bo här, i det vackraste landskap jag känner. Christian Pleijel
CHRISTIAN PLEIJEL SKÄRGÅRD
Till barnen på Kökar: Algot, Alice, Aurora, Carl-Olof, Elias, Elis, Frans, Freja, Gudrun, Isabel, Judy, Kerttu, Maija, Pontus, Ragnar, Saga och Tobias.
Innehållsförteckning
Förord 11
Naturlandskapet 19
Det sociala landskapet 40
Det tekniska landskapet 78
Framtidens landskap 103
Om du vill resa 120
Källor 125
Öregrundsgrepen
Öregrund
SVERIGE
Vaxholm Ljusterö
Södertälje
Nyköping
Bråviken
Arkösund
Södra Kvarken
Brändö Seglinge V å rdö Saggö Simskäla
Signilskär Eckerö Gustavs
Stockholm Norrtälje
Södertörn
Sankt Anna Oaxen Muskö
Ålands hav
Gräsö Väddö Arholma
Kapellskär
Kobbfjärden
Mariehamn
Norrhavet Lumparn
Skiftet
StorÅ land
Södermöja Möja Sandhamn
Nämdö Mysingen
Blidö Vindö Långviksskär
Utö Nåttarö Ornö
Aspöja Arkö
Torsholma Landsort (Öja) Rågön Harstena Femöre
Valdemarsvik Häradskär
Askö
Delet
Skärgårdshavet
Utö Kökar Sottunga Kumlinge Föglö
Korpo Nötö Nagu
Livonsaari
Pargas
Gullkronafjärd FINLAND
Hangö
Hangö fjärd
Bromarv Bromarv HögsåraRosala Kimito
Helsingfors
Porkala fjärd
Torö Barö Skåldö
Sommaröarna Rönnskär
Finska viken
Sveaborg Simsalö
Sarfsalö Kejvsalö Gäddbergsö Pellinge Vessö LöparöEmsalö
Kutsalö Fagerö
Kyrkogårdsö
Åbo
Borgå
Kotka
Ekenäs
Porkala
NATURLANDSKAPET
När Gud gjorde skärgården
Gud var på gott humör när hon gjorde skärgården. Det var en vårdag för åttatusen år sedan. Havet låg blekblått, stort och stilla, solen sken från en molnfri himmel, den senaste istiden hade just tagit slut.
Först skulle hon lägga ut land och öar. Hon simmade ut i Finska viken, tog upp några bottenstycken och lade ut de östligaste skären, Kutsalö och Kyrkogårdsö utanför Kotka, samt Fagerö. Hon knäckte loss några bitar ur Lovisa och lade utanför kusten, fortsatte till Borgå och bröt loss Pellinge, Vessölandet och Emsalö, Kitö och Löparö från land samt kastade ut Sommaröarna i viken. Ganska snyggt, tänkte hon, och klev upp på Helsingfors så några bitar lossnade och fick pusslas tillbaka som Drumsö, Busholmen, Skatudden och Sveaborg.
Hon steg i land vid Ingå, trampade upp en landsväg över
Fagervik, Snappertuna och Ekenäs och gick i sjön igen utanför Hangö udd. Hon simmade vidare i viken, släppte Rosala och Högsåra bakom sig, rundade Kimito och vräkte ut massor med skärvor, bitar och stycken runt Gustavs, Rymättylä, Iniö och Houtskär till höger och Korpo, Storlandet och Lillandet till vänster.
Hon klev över till Åland och satte sig på Getabergen.
Förstrött grävde hon ur Lumparn, drog med handen en bred
ränna mellan Åland och Finland och sedan med fingrarna tre rännor i nord-sydlig riktning genom skären. Nu kommer det att rinna på bra, tänkte hon. Några klickar som fastnat på fingret snärtade hon iväg bortåt Simskäla och Rannörarna i Norrhavet.
Hon steg upp och Getabergen höjde sig med en suck över landskapet, hon ställde sig med en fot mellan Eckerö och Singö och den andra foten mellan det som skulle bli Bogskär och Finlands Lejon, hon bröt Åland i stycken som ett stort knäckebröd och släppte på havet genom sund och gatt.
Hon tog ett par kliv norrut till Upplandskusten, lade Ljusterö, Arholma, Väddö och Gräsö ganska nära land, bröt av lite kanter från Södertörn och murade fast Utö, Muskö, Ornö och Nämdö i fjärdarna. Hon ställde sig utanför Landsort (det blev ett djupt avtryck), strödde lite småskärvor längs med Sörmlandskusten utanför Arkösund och fogade sedan försiktigt in några bitar i
Sankt Anna skärgård.
Sedan vandrade hon med försiktiga steg tillbaka samma väg som hon hade kommit, klädde holmarna med björk och tall, med gräs och ljung. Hon gjorde hällar, knuvar och klackar, lade ut ängar och kärr och bäckar, gjorde innanhav, stränder och rev på de öar och skär hon nyss hade skapat. Oändligt försiktigt planterade hon sippor och vivor samt avslutade det hela med massor av prästkragar.
Här får människorna det bra, tänkte hon. Här kan folk leva tryggt och hederligt, skärgårdsbor som inte måste ha allt i världen utan tycker det är nog med fläsk och potatis på bordet,
ved till vintern och en käraste i sängen.
Det skulle vara fint om de kunde sjunga också, tänkte hon. Så skulle jag få höra psalmsången stiga från alla kyrkorna på söndagen medan flaggorna smattrar i vinden.
Det var en dag då Gud var på gott humör. Äh, jag gör dem inte så religiösa, tänkte hon, strunt i psalmsången. Jag gör dem vänliga och glada i stället. Än sen, när jag nu ändå är i farten och gör det bobart för både djur och människor?
”Det kommer att bli bra det här”, muttrade hon nöjt för sig själv. I morgon gör jag torsk och flundra, ejder och näktergal, kor och hästar. På den sjätte dagen gör jag Maja och Janne.
Sedan vilar jag.
På cykel genom årmiljonerna
I alla tider har människor liksom jag fantiserat om världens ursprung. Gilgamesh, Moseböckernas och Eddans skapelseberättelser fick så småningom vika för mer vetenskapliga förklaringar som man kan se och förstå om man cyklar genom Brändö skärgårdskommun på nordöstra Åland. Detta är platsen för dig som gillar geologi, ett landskap som ännu stiger ur havet med berg, knallar, bankar och sund. Bergen ger inget bröd, det är havet som är Brändös åker eftersom folket här av tradition är fiskare, fiskodlare, skeppare, styrmän och sjökaptener. De har tre öar per person att välja på, det är en mycket örik kommun med 1 118 öar och med ett tusen miljoner år gammalt
berg i botten. Där urberget var svagt sprack det sönder i olika stora block och förkastningar, vissa block lyftes upp medan andra sänktes ned. Så skapades skärgårdslandskapet med uppstickande öar, kobbar och skär.
Sedan lade sig istiden över Brändö och varade till för åttatusen år sedan. När isen sakta drog sig norrut, bröt den sönder och flyttade på berg med sin massiva tyngd. Smältande isvatten bildade forsar, vattenfall och strömmar som blästrade berggrunden med lösa stenar och grus. Hällarna slipades runda och släta med räfflor och skåror efter stenblock som isen släpade med sig.
När isen var borta och trycket lättade steg landet sakta ur havet. Ännu pågår landhöjningen. Om tusen år kommer landet att ha stigit ytterligare hundra meter och har då återgått till den nivå det hade före istiden.
Det är svårt att föreställa sig den kilometertjocka isen, men just här i Brändö får jag utmärkt hjälp eftersom det finns elva platser där den geologiska utvecklingen är särskilt tydlig och där det finns förklarande skyltar på tre språk.
Det är en morgon efter regn. Starar och flugsnappare matar sin första kull. Pigga steglitsor i dikena. Tolv grader varmt, gullvivorna är galna, göken likaså. Jag cyklar förbi Gäddörens udde just efter Killingholm och beundrar de vackra rundhällar som isen skrubbat räfflor och skåror i, stannar och läser på skylten. Jag tar en omväg ner till Långholm för att se hur den vittrade kalkstenen ligger som spritsad på det hårdare gnejsberget. Jag har samma hemma, alldeles nära mitt båthus,
men inte förrän nu fattar jag vad det är, hur det har bildats.
Vid Prästklobb före lanthandeln finns vackra, smala, svarta gångar av diabas som gör bergen lika randiga som skärgårdsbornas bolster och sängkläder. På Gullvivans halvö står ett jättestort flyttblock som en gång kan ha varit infruset i botten på ett isberg som flöt omkring utanför isranden och sedan lossnade just här.
klippblock
Jag fortsätter norrut mot Åva. Här är mörka strimmor i urgammalt berg, från den tid då havsbottnen pressades ner och bergarterna knådades och blandades med granitens fältspat, glimmer och kvarts.
Gullvivans
DET TEKNISKA LANDSKAPET
Med tekniskt landskap menar jag de system av farleder, fyrar, färjor, ledningar, linjer, rör, pumpar, filter, linor, kopplingar, nät, transformatorer, stolpar och bredband som genomkorsar skärgården.
Jag är geograf, inte ingenjör. Jag studerar öar och jag lever på en ö. Skärgården är utsatt för en dominerande nostalgi i böcker och bildkonst. Språket ger oss ord till våra drömmar, önskningar och planer, men det är med spett och spade, hjul och vingar, som vi förverkligar dem i skärgårdens tunna jordlager och väl begagnade hav.
Jag försöker att inte tänka som en orm. Professor Sverre Sjölander har lärt mig att ormen använder synen, lukten och känseln i tur och ordning när den fångar en mus. Först hugger ormen med hjälp av synen. Sedan springer oftast musen iväg ett litet stycke innan giftet verkar och den dör. Då luktar sig ormen fram till musen. Sedan ska ormen svälja musen åt rätt håll och då använder den känseln. Ormen använder alltså tre olika sinnen som inte kommunicerar med varandra för att fånga och äta en mus.
En katt använder sina sinnesorgan samtidigt: ögon, öron, nos, morrhår och tassar. Katten har en helhetsbild av musen där den kombinerar intrycken från alla olika sinnen. Katten kan tänka på musen fast den inte får några sinnesintryck, den kan tålmodigt vänta framför ett mushål. Den har en kombinationsförmåga som ormen inte har.
För att planera, bygga och bruka teknik borde vi inte tänka sekventiellt, steg för steg som ormen gör, utan som katter, med alla sinnen och med en tydlig bild av det vi strävar efter.
Färjor
Skärgården saknar motorvägar, trafikljus, bilköer, tunnelbanor, spårvägar, teletunnlar och rondeller. I stället är det färjorna som gör livet i skärgården tillgängligt. Skärgårdsbor åker mycket färja, jag har personligen rest jorden runt åtta gånger med färja, sammanlagt 300 000 kilometer (160 000 nautiska mil).
Hamnen är öns centralpunkt där det väntas och lossas och lastas. Att se färjan komma stampande genom en höststorm, ta sig mödosamt genom en isig fjärd, eller glida över ett blekblått sommarhav väcker känslor av pålitlighet och trygghet hos dem som bor på ön.
Det finns många olika benämningar på de fartyg som för oss mellan öarna och land: bilfärja, förbindelsebåt, finlandsfärja, flakfärja, kryssningsfartyg, linfärja, elfärja, passagerarbåt, ropax- och roro-fartyg, taxibåt, reservfärja, bilfärja och passagerarfärja. När isarna varken bär eller brister kallas det menföre och då behövs svävare, som i huvudsak endast tar passagerare.
För att kallas färja ska fartyget förutom passagerare kunna ta fordon på färden. Om inte, så är det ett passagerarfartyg. Den
Norrsken över finska Utö
Foto Petri Kaverma
vanligaste typen av färja lastar bilarna direkt från kaj till ett bildäck som är genomgående från för till akter, så kallat roll on-roll off eller bara roro. Ropax är kombinationen bilar och passagerare. En linfärja styrs av en vajer över smala sund, en flakfärja saknar hytt för passagerarna som sitter i sina bilar på det öppna däcket under överfarten.
Gräsö är en tre mil lång ö som ligger ”öster om Gräsö färja”. Färjeleden går över Öresundsgrepens smalaste del, mellan Öregrund och Gräsön, med färjorna M/S Veronica och M/S
Svanhild samt reservfärjan M/S Gulli. Sundet är tusen meter brett, överfarten tar fem minuter och är avgiftsfri. Veronica och
Svanhild är öppna flakfärjor som tillsammans, sommartid, gör fyra avgångar i timmen mellan klockan tio och fem. På Gräsön bor 665 personer och cirka 400 000 fordon transporteras fram och åter varje år.
År 2013 utreds möjligheten att byta till lindrivna färjor i samma storlek som de nuvarande. En linfärja förbrukar mindre än hälften av bränslet som går åt för att köra ett konventionellt fartyg. Det är bra för miljön – och för plånboken. Utredningen avbryts eftersom Transportstyrelsen kräver större bemanning på den tänkta linfärjan, jämfört med på rederiets övriga lindrivna fartyg. Den ekonomiska fördelen äts upp av löner och skatter.
Nagu med 40 bebodda öar och 1 400 bofasta ligger i Åbolands skärgård. Det är en tidigare kommun som nås med färja över Korsfjärden. Varje år reser 1,7 miljoner passagerare och 600 000 fordon över Korsfjärden, sedan år 2017 med en
elektrisk färja som heter Elektra. Hon är byggd i Gdynia, är 98 meter lång och tar 90 bilar. Hennes batteripaket laddas med landström varje gång färjan lägger till i land. Som sekundär kraftkälla har Elektra dieselgeneratorer som används vid extrema isförhållanden eller vid elavbrott. Det finns även solpaneler på båda sidorna av bryggan.
År 2023 får Elektra ett systerfartyg som heter Altera, med samma teknologi och kapacitet. Naguborna kan vara stolta över att en hårt belastad del av deras trafiksystem nu är världens mest miljövänliga och energieffektiva sjötrafiksystem. Navelsträngen har blivit elektrisk.
Elektra på väg till Lillmälö färjfäste på Nagu
Foto Sofia Ek
Klovharun
Du kan hälsa på hos Tove Jansson på Klovharun (den kluvna kobben) som ligger i Pellinge skärgård. Här bodde hon under 28 somrar med sina overkliga mumintroll och sin verkliga livskamrat Tuulikki. Pellinge hembygdsförening ordnar utfärder i juli.
Bengtskär
Du kan bo i en fyr och jag vill särskilt rekommendera Bengtskär. De skriver på sin hemsida att ”Bengtskär är alla fyrars moder, farmor och gudmor. Fyren har ett läckert traditionellt skärgårdskök, ett trevligt värdpar och förtjusande personal.” Det är bra formulerat och jag håller med.
Kökar
Att paddla kajak är ett tystlåtet, närsynt och ljuvligt sätt att se skärgården. Du glider tyst över blåstång och grynnor, tar dig lätt fram mellan kobbar, skär och holmar. Du är på sjöfåglarnas nivå, strax ovanför ytan. Du paddlar vart du vill i egen takt, jag tycker förstås du ska välja Kökar.
CHRISTIAN PLEIJEL
har fokus på öar. Han bor på en liten ö i Ålands skärgård, stor som Manhattan men med 250 invånare. En stor del av sitt liv har han ägnat åt att försöka förstå öar och deras samhällen. Han tycker det är väsentligare att tala om bobarhet än att tala om hållbarhet. För att man ska kunna bo på en liten ö behövs jobb, bostäder, barn, butik, skola, hälsovård och färjor. Om den inte är bobar är den heller inte ett hållbart samhälle.
Som konsult, direktör, tjänsteman och politiker har Christian arbetat med infrastruktur – färjor, energi, vatten och avlopp –på ett trettiotal öar i Östersjön och i Europa. Efter fem år på Sweco var han 2016-2020 ansvarig för ledarskap och förändring på KTH Executive School. Sedan 2023 är han Senior Advisor på Ilmatar Offshore som bygger vindkraft till havs. Han har varit ordförande i Nordiska Ministerrådets skärgårdssamarbete, kommunfullmäktiges ordförande i sin kommun, han är intresserad av konst, historia och litteratur, men mest av allt av människor.
2015 gav han ut boken How to Read an Island som året efter
Christian Pleijel Foto Tina Tahvanainen
EUROPE AN ESSAYS ON NATURE AND LANDSC APE
VAR VI BOR
Landskap och naturfenomen i Europa, beskrivna i sin särprägel. Böcker som rapporterar om vad som utgör respektive landskap, vad det var, vad det är och vad det håller på att bli. Författarna har fria händer; deras personliga inställning till respektive landskap bestämmer och vägleder texten. Texterna lockar läsaren att själv uppleva och utforska naturen.
Böckerna i denna serie publiceras i samarbete med kollegor i Europa.
»En ny bokserie ger mersmak för tyska och europeiska naturlandskap. Du lär dig, du förundras, du inspireras.«
Süddeutsche Zeitung
»Den rika och nödvändiga serien EUROPEAN ESSAYS ON NATURE AND LANDSCAPE. – Varje volym har sin egen distinkta stil och kombinerar grund- lig forskning med personlig erfarenhet. – Fotografierna är hisnande och får en att genast vilja titta upp mot himlen. Eller gå på vandring. Eller titta på vågorna. Eller gå över heden. Eller ...«
Frankfurter Rundschau
»En ny ambitiös och underbart designad serie.«
Welt am Sonntag
»Full av entusiasm och extremt lärorik.«
Märkische Oderzeitung
»En förändring av perspektivet i uppfattningen av landskap.«
Natur und Landschaft
