LARSSON LARSSON
Nu blir det stökigt
En TILL jättespännande bok skrIvEn av
GODZILLA LENNSTRÖM
Copyright © 2023 Godzilla Lennström
Omslagsillustration: Kenneth Lindström
Layout och sättning: Kenneth Lindström
Illustrationer: Kenneth Lindström och Stefan Wentzel (s.95)
Utgiven genom Virens förlag AB Stockholm 2023
Detta är en svanenmärkt bok tryckt i Malmö, Exakta print AB
ISBN: 978-91-988637-2-7
Va kul att du tänker läsa den här boken
Du kommer gilla det här!
Att skriva en bok består av flera delar. En och annan svår del men för det mesta så är det väldigt lätt. Så här är det; om man inte har lätt för att skriva så kommer man ju inte på idén att skriva en bok. På samma sätt som folk som inte kan laga mat aldrig bjuder någon på middag, man får liksom inte ens idén att försöka… för man är inte intresserad.
Jag är intresserad av att skriva, det är till och med ganska enkelt, det är till och med så enkelt så att det blir roligt…
Jag slår på någon bra musik, dricker lite kaffe och vips så har det blivit ett kapitel…
Det är enkelt för att jag gillar det och jag gillar det för att det är enkelt. Vägen från att jag sätter mig ner och börjar till det att jag ser ett resultat är kort…
Men det svåra då? Vem skriver jag för? Det är det svåra att lista ut. Bokens huvudroll är ju en tjej på tolv år, nästan tretton, det finns ju även en massa vuxna i boken som gör vuxengrejer. De svär och slåss, inte jättemycket, men ändå. Är det en barnbok med vuxna eller är det en vuxenbok med ett och annat barn i? Det har varit det svåra i skapandet av Larsson Larsson ”Nu blir det stökigt”. Att hitta rätt nivå på språket, läskighet, förståelsen för den tid och ålder som alla de här olika karaktärerna befinner sig i just nu på sina egna personliga plan…
Jag är säker på att oavsett vem du är som alldeles snart ska läsa den här boken så kommer du gilla den. Du kommer hitta någon eller något som du känner igen, det lovar jag!
Hur man än gör så är man ju ALLtid sIg sjäLv!
S ensommar som började bli höst, det hade varit varmt på dagen i går men var ganska kyligt till kvällen, en fuktig kyla som höll sig kvar och som dessutom gjorde att det luktade löv som var på väg att förmultna till jord. Det gjorde såklart att sängen kändes extra skön när alarmet ringde och på ett väldans elakt sätt påminde om att en ny dag startade och att hon snart skulle vara tvungen att sätta ner fötterna på det kalla golvet.
Från nedervåningen hörde hon pappa sätta igång radion, som han för övrigt bara lyssnade till under typ två timmar på morgonen. Eller ”bara”, två timmar kanske är ganska mycket jämfört med hur mycket eller lite man använder andra apparater under en dag… Han lyssnade alltid på den kanalen där de bara var prat. Nyheter, väder, någon som hade åsikter om nyheterna, någon som hade åsikter om den som hade åsikter och så vidare.
Mamma började prata med honom:
– Blah, blah, bla, hon får inte dricka läsk till frukost… blah, och hon ska äta svensk jordgubb & vanilj-yoghurt, inte den där utländska sockergeggan, blah, bladderi, blah!
Pappa verkade inte lyssna något nämnvärt på henne och avbröt:
5
– Vänta! Tyst en stund älskling, de pratar om Lyttsenborg på radion…
Staden LyttSenborg Som vi i Sverige tidigare har känt Som ”LiLLa eSkiLStuna” har SkakatS av Stök. det verkar ha varit Stök och bråk bakom den gamLa Sportaffären i StadenS centrum under natten. bLod och hårtuSSar har funnitS på pLatSen och en traSig piLbåge Samt tiLLhörande piLar Låg Lite SLarvigt på marken. poLiSen är förtegen om vad Som kan ha hänt men Säger att det
SannoLikt har varit en ovanLigt Stökig Situation för att vara i den meLLanStora SvenSka Staden.
Staden hette numera Lyttsenborg. Tidigare hade den hetat Eskilstuna och ”kallats” för ”lilla” Eskilstuna. Kärt barn har många namn som det brukar heta.
Något annat som märktes i vardagen när det började bli kallare var att det var dags att byta ytterkläder. Det var alltid lite spännande att se om tjockjackan som hon hade förra året skulle passa även i år, eller om det var dags att köpa nytt… Ibland kunde Larsson hoppas att hon vuxit ur de gamla kläderna bara för att det var lite kul att få något nytt, lite kul att det liksom hände något och man fick känna sig ”ny”...
Det kändes egentligen lite fel att tycka att det var kul att köpa nya grejer. På nyheterna och i skolan, ja lite överallt så pratades det ju om att varje pryl eller kläd som produceras bidrar till avgaser och utsläpp som skadar jorden. Det var ju därför så många pratade om att återanvända grejer, att köpa begagnat och så vidare. Då fick man ju grejer som var nya för en själv men som redan släppt ut avgaser när de köptes av den första ägaren. Många grejer kanske till och med håller för att användas av en tredje person…
De hade ju tidigare pratat om mode i skolan, alltså varför vi har de kläder vi har just nu… och uppenbart var ju att kläder som såg ut på ett gammalt sätt, förr eller senare blir populära igen och då ser de ju nya ut…
6
Pappa hade ju en jeansjacka som han klippt av ärmarna på, som det var en massa tygmärken på med bilder från olika hårdrocksskivor. Den var ju jättesnygg enligt honom själv, på åttiotalet, alltså nittonhundraåttio, 1980… Den var fortfarande hel och hade blivit mode igen, enligt honom själv i alla fall…
Mamma tyckte att den var omode förr och den var omode nu, alltid ful…
Men det verkade pappa inte bry sig så mycket om, han hittade ofta anledningar att använda den, även när det var så pass varmt så att han egentligen inte behövde den.
”Folk tittar avundsjukt på mig och önskar att de hade en sån här.” Sa han ofta, gärna när mamma hörde…
Som för att retas lite verkade det som…
Höst. Hemma på radhusbaksidan hade bärbuskarna börjat tappa sina bär nu när det var kalla kvällar, och äpplena på äppelträden började bli mogna. Märkligt ändå att när ett bär dör för att det blir för kallt så mognar något annat i trädgården…
Nog för att varje ny årstid förde med sig en massa förändringar, både i naturen och för folk i allmänhet, så måste man nog påstå att den här tiden, alltså när sommar blir till höst, speciellt för Larsson, hade varit mer än bara ”lite” föränderlig.
Hon var tolv år, så det var ganska mycket som hände i livet ändå, men under de senaste veckorna så hade hon blivit varulv. Det låter kanske jättehäftigt, men lika mycket varulv som hon blivit, lika mycket hade det tagit bort av allt det som var bra med att vara en vanlig tolvåring. Mänsklig tolvåring alltså.
Lika många bra egenskaper som man får när man blir just varulv, lika många dåliga egenskaper kan man också uppleva. Ungefär som att varje belöning har ett straff med sig, som att allt bra kostar ganska mycket.
7
Hon var ju exempelvis jättestark rent fysiskt, alltså i kroppen, i musklerna, men hon var tvungen att äta oooootroliga mängder mat för att kroppen skulle orka med. Annars förvandlades hon till varulv, det var en hemlighet som hon troligen aldrig kunde dela med sig med till familjen eller bästa kompisen Jeromé. Det blir ju jättekonstigt när man måste säga nej till roliga grejer med bästa kompisen men inte kan förklara varför.
Larsson hade till exempel varit tvungen att tacka nej till Jeromé när han velat ha med henne på olika musikspelningar, serietidningsutställningar och äventyrsbad, eller andra roliga grejer som kompisar gör tillsammans. Hon var alltid tvungen att ljuga och det var helt otroligt jobbigt, speciellt på kvällarna när hon låg i sängen och var ensam med tankarna, eller när hon såg klipp eller program där det pratades om vad ordet ”en riktig kompis” betydde…
Ofta när hon ljugit om vad hon gjorde så hade hon suttit hemma i garaget och moffat i sig smaklös, tråkig, trist och torr mat, bara för att hålla energin uppe så att vargen i henne inte skulle få en anledning att vakna för att jaga mat. Men det kunde hon förstås inte säga till nå´n… som inte också var varulv förstås…
Hon var ju förvisso mer eller mindre varulv hela tiden.
Hon såg ju ut som en människa men hade vargkrafter hela tiden, det var ju det nya normala. Men…
Skötte hon inte ätande och lite annat så vaknade den stora vargen inom henne och hon förvandlades till en riktig varulv, alltså en stor vargmänniska som definitivt inte gick att förväxla med en vanlig människa.
Hon hade supersyn, hon kunde alltså se genom vattenytan i sjöar som du och jag ser i ett vanligt rum, hon kunde springa i skogen och se rötter och stenar som hon annars skulle snubbla på långt i förväg. Hon kunde se och analysera sin omgivning ur ett vilt djurs perspektiv. Hon kunde med tydlighet se hur djur eller andra saker rörde sig i mörker där
8
vanliga människor skulle vara tvungna att ha en ficklampa för att överhuvudtaget se sina egna skor…
En superbra egenskap!
Tänk då att hon aldrig fick visa känslor, för det var något som också gjorde att varulven i henne trängde fram…
Varje bra egenskap hade ett högt pris, varje ”bra” kostade ett ”dåligt”…
Var det värt det?
Mycket av hennes liv hade på senare tid kretsat kring hur hon blivit mer och mer varulv och mindre och mindre vanlig Larsson Larsson. Som om människo-Larsson Larsson var barnet som blev vuxen-varulv-Larsson van Damme, som var hennes varulvsnamn…
Det var ganska långt emellan de två personerna, så det kändes ordentligt när den ena började bli den andre…
Appropå varulvsnamn…
Alla varulvar som hon träffat hade speciella kodnamn för att känna igen varandra som varulvar. En säkerhetsåtgärd så att man inte råkade avslöja något för någon som inte skulle veta ens hemlighet egentligen. Det var för övrigt så det där stöket bakom sportaffären hade dragit i gång. Det var någon som sa sig vara varulv men som inte hade något varulvsnamn…
Vi kommer till det alldeles snart…
Det här var extra svårt eftersom oavsett om hon skulle blivit varulvssmittad eller inte så hade hon redan börjat lyssna mer på hur vuxna pratar och hur deras värld funkar. Inte för att hon brydde sig jättemycket, men det var ändå något som hon började förstå att hon om inte allt för lång tid skulle vara en del utav.
Vuxenvärlden alltså.
Vissa dagar kändes det som om livet som varulv nästan var lite lättare än livet som tolvåring i en ganska vanlig mellanstor svensk stad. Då kunde hon gömma sig bakom
9
ursäkten att hon var varulv och att andra problem som andra i samma ålder upplevde liksom inte spelade någon större roll. När hon tänkte för sig själv alltså…
Hon kunde ju aaaaabsolut inte berätta för någon annan.
Men nog var det lite spännande att vara något som inte så många andra var, att inte bara vara sig själv, utan vara ytterligare en unik sort av sin redan unika Larsson Larssonsort.
Tänk dig att du skulle veta att när du blir vuxen, typ tjugo år, så skulle du bli en jättekänd idrottsperson eller musikperson, men du kunde inte berätta det för någon förens den dagen kommer och hemligheten slår in… Jobbigt, men ändå lite kittlande spännande…
Så var det att vara varulv…
Hon hade något som säkert många andra skulle vilja ha men hon kunde inte berätta det för någon…
Hur man än gör så är man ju alltid sig själv, det är vad det är utan att man kan gör något åt det…
10
LytTSenborgdagEn
Den här boken tar sin början precis, exakt på millimetern där den förra boken slutade. Det du läste i förra kapitlet var en så kallad resumé eller prolog. Det är en snabb text för att ge dig de viktigaste detaljerna som du behöver för att läsa vidare. En resumé hjälper också till att sätta dig i den rätta känslan. Är det till exempel varmt eller kallt, luktar det gott eller illa, är miljön grön och skön eller svart och farlig. Om du inte har läst den förra boken så kommer du ganska snabbt förstå läget, så oroa dig inte över det. Nu startar i alla fall själva berättelsen, så puffa till kudden, rikta in lampan mot boken, stäng av notisljudet på din telefon så att du inte störs när Shit-chat plingar till och säger att någon har gjort en gillamarkering på en kattvideo eller något annat som kan förstöra den där sköna känslan du är i precis just nu.
tillsammans med karatetränare Chuck Larsson, eller Chuck Norris som han hette när han var med andra varulvar, och det var han ju just nu, så stod Larsson Larsson, eller Larsson van Damme som var hennes varulvsnamn, bakom sportbutiken i Lyttsenborg centrum.
Linus, som ingen riktigt visste vad han hette i efternamn, men som kallades Linus Lee när han var bland varulvar, hade precis slagit ner en person som utgivit sig för att vara varulv och som
11
lagt sig i bakhåll med en pilbåge laddad med silverpilar.
Chuck och Larsson hade sett hela stöket genom en upptejpad telefonkamera på väggen. De hade skyndat dit i Chucks bil när stöket hade börjat…
Klockan var strax innan tolv på natten, det var kallt. Det blev dessutom extra kallt av den oroliga känslan av spänning som gjorde att skinnet på kroppen knottrade sig. När man är varulv så blir knottrorna extra stora och dessutom lite smått håriga.
Nu stod de bakom sportaffären på Lyttsenborg centrums baksida där alla affärer längs storgatan hade sina bakdörrar, alltså där de tog in nya varor som sedan ställdes i hyllorna inne i butikerna.
12
Av någon anledning så kändes det extra kallt och ensamt när man var på en plats där det i vanliga fall brukade vara mer folk…
Nu hade hon ju förvisso både karatetränaren Chuck och karatemästaren Linus med sig, så hon var ju inte ensam på riktigt, men det fanns liksom en olustig känsla av att vara sårbar.
Som vanligt så hade Linus endast jeansshorts på sig, alltså BARA jeansshorts, ingen tröja, inga skor, inget mer, bara jeansshorts. Ett pannband av kartong med spikar i såklart, men annars var det allt han var iklädd i.
”Är man varulvarnas karatemästare så är det så här man ser ut” brukade han säga, och eftersom ingen annan var varulvarnas karatemästare så var det ingen som hade argument att säga något annat.
Tidigare under kvällen så hade en person kontaktat dem, en person som kallat sig Hans, som också sagt att han var varulv precis som de. Det konstiga i det hela var att den här personen inte använde det speciella kodnamnet som alla varulvar använde när de pratade med andra varulvar för att liksom bevisa att de bar på samma hemlighet. Han hade bara sagt att han hette just ”Hans”.
De hade gillrat en fälla, en honungsfälla, för att se vad ”Hans” egentligen vill och det visade sig mycket riktigt att han ville dem illa. Stök hade uppstått och Linus hade till slut slagit ner Hans efter att Hans skjutit några pilar i honom…
Personen som låg på marken hade haft en mörkblå tygsjal eller halsduk för att dölja ansiktet som Linus nu hade tagit bort för att se vem personen var.
Både Larsson och Chuck gick fram till den nerslagna personen och tittade…
Det här var riiiiktigt läskigt…
13
Personen som låg där i höstkylan hade exakt, på pricken, likadant ansikte som Chuck, till och med den där fylliga mustaschen…
Kroppen var inte exakt likadan, men ansiktet var identiskt…
Vad betydde det här?
Linus tittade på Chuck:
– Det är ju du ju!
– Nej Linus Lee, det är inte jag, jag står här bredvid dig och tittar på en kropp som har ett likadant ansikte som jag har, men det är inte jag som ligger där, det är någon annan. Men vem eller vad är det?
Linus tittade lite på sin högra hand som han knutit till en knytnäve, den var lite sårig efter det väldigt hårda slaget. Om ett slag ger skada åt ena hållet så blir ju onekligen det som slår också lite skadat, det blir ju en krock liksom. Precis som när du faceplantar i lera, ditt ansiktsavtryck är lika tydligt i leran på marken som leran är i ditt ansikte.
Han tittade ner på personen som låg där på marken.
– Jag tror att jag slog honom lite för hårt kanske, alltså bara lite, men ändå, det var riktigt hårt… Jag tänkte ju slå honom riktigt hårt från början, men det blev liksom hårdare än så…
Larsson satte sig på huk bredvid kroppen. Hon visste två sätt för att kolla om någon levde eller inte. Det första var att hålla två fingrar på ett speciellt ställe på sidan av halsen för att se om man kunde känna någon puls, alltså om det pumpades runt något blod i kroppen…
Det gjorde det inte…
Dåligt…
Det andra sättet var att hålla något gjort av glas eller en spegel över munnen på personen man undersökte. Om glaset
14
eller spegeln blev immigt så betydde det att personen andades och det är ju onekligen ett livstecken…
Hon hade tagit ned sin telefon från väggen där den suttit och filmat. Hon höll skärmen över munnen, på personen som låg ner alltså. Hon kunde fortfarande se Shit-chat appens gula symbol på startsida, ingen imma alltså…
Dåligt…
Det var ju inte dåligt att hon kunde se just Shit-chats symbol, det var ju den viktigaste appen i hela telefonen, det var ju appen som alla ungdomar använde för att prata, skriva och posta videos med.
Men det var dåligt att alla appsymboler syntes på skärmen, det betydde ju att det inte kom någon utandningsluft från munnen.
Det hade ju förstås varit väldigt bra om de kunde väcka personen till liv, de hade ju ganska många frågor som de skulle behöva få besvarade. Men är man död så är man…
Men problemet kvarstod, frågorna fanns kvar, vem eller vad var det som låg där på den kalla betongmarken bakom sportaffären?
Larsson tänkte att man lever ju i en ganska omysig vardag om man vet att det finns någon, några eller något som skickar mördare efter dig…
Men hur skulle de gå vidare?
Linus stod där och tittade sig lite oroligt omkring medan han kände och masserade sina knogar som nu börjat bli röda av rodnad från smockan.
Chuck såg o andra sidan väldigt lugn ut, han såg ut att fundera.
Larsson hade gråten i halsen, av två anledningar. Hon var delaktig i ett mord och det här med att vara varulv började få ett riiiiiktigt högt pris…
Ett jättedåligt pris…
15
Plötsligt utbrast Linus:
– Nu vet jag hur vi ska få reda på vad eller vem det här är!
För några år sedan så körde jag på ett djur med min bil, det blev så sargat och trasigt av krocken så jag kunde inte avgöra vad det var för djur. Jag hade en försäkring som gjorde att om jag råkade ut för en djurkrock med min bil så skulle jag få extra mycket pengar till att reparera den.
Försäkringen gällde bara om jag krockat med vissa sorters djur. Så jag tog med mig den döda djurkroppen till en djurpark där deras… vad det nu heter… Person som kan mycket om djur, typ veterinär, tittade på kroppen och bedömde vad det var för något… Så skulle vi kunna göra med den här… Alltså ta kroppen till någon som vet lite mer…
– Vad var det för djur du körde på? Larsson var tvungen att ha koll…
– Det var en panda, det skedde när jag bodde i nordvästra Norge under en period i mitt liv, svarade Linus.
– Aha… Fick du extra mycket pengar till reparation? undrade Larsson.
– Näh, jag blev skyldig ännu mer… Men nu vet jag, sa Linus! Djurparken jag körde den påkörda pandan till hette ju ”Norskt utestelling for fisker okk zoo”. Djurpark på norska heter tydligen ”zoo”, så den som tittade på pandan kallade sig för ”zoolog”, alltså en expert på allt som har med djurparker att göra.
Larsson, som läste en hel del texter, både i skolan och på nätet flikade in:
– Jag tror… eller förresten, jag vet, att ordet djurpark heter ”zoo” på ganska många olika språk. Ordet ”zoolog” betyder att man är expert på djur, alla möjliga… Inte bara
16
pandor… så… om vi skulle få tag i en zoolog så skulle den kunna hjälpa oss… förutsatt att vi har en djurkropp här och inte en människokropp… Så bra att du fick oss att hitta den här idéen Linus, toppenbra! Men var hittar vi en zoolog vid den här tiden? Klockan är ju typ tolv på natten!
Chuck suckade lite besvärat och konstaterade att det kommer de sannolikt inte att lyckas med. Det enda sättet att lösa det här på var troligen att packa in kroppen i Chucks bil och köra den hem till honom, så fick den vara där under natten, så kunde de söka upp en zoolog dagen efter…
Nu var det ju fredag, så i värsta fall var det tvunget att vänta till på måndag, zoologer är nog inte de som har helgöppet…
De packade in kroppen i bagageluckan på bilen där den fick trängas med Chucks olika matinköp. Mjöl, socker, sirap, kakao och stora mängder smör…
De rullade iväg och släppte av Larsson hemma på Streiffvägen.
Chuck rullade ner bilrutan och sa till Larsson att han skulle kolla upp om inte varulvsrådet kunde vara till hjälp med kroppen…
Sedan sa de hej då och Larsson gick till baksidan av huset och klättrade lätt upp till den andra våningen där hennes rum låg och fönstret fortfarande var öppet. Nu var det riktigt kallt ute, tur att man är varulv och inte bryr sig så mycket om kyla…
Lördag, morgon, skönt. En av två dagar i veckan då man inte väcks av väckarklocksfunktionen i telefonen kvart över sex på morgonen. Konstigt ord ”väckarklocksfunktion”, visserligen så var det i princip bara Jeromé som använde det ordet, men ändå. Om något har funktionen av en väckarklocka så är det väl en väckarklocka? Visserligen så kan man väl
17
skoja lite med ord hit och dit, och en sak, i det här fallet en telefon, kan ju ha fler funktioner såklart, men då borde man ju säga ”väckarklockan i telefonen”… annars borde det ju också heta ”körfunktionen i bilen”, ”mättnadskänslafunktionen i mat” och ”spela tv-spelfunktionen i tv-spel”.
Eftersom alla de grejerna går att använda till mer än bara det som de heter. Men, men, man kan väl inte förvänta sig att hela världen ska vara anpassad efter just en själv, det är väl bara att vänja sig.
Larsson Larsson låg kvar i sängen, klockan var nio, inget konstigt med det, mamma och pappa låg också kvar i sängen, fast i sin säng såklart…
I samma stund som hon lät en stor morgongäsp starta den vakna dagen så plingade det till i telefonen. En vänförfrågan via Shit-chat…
Någon som kallade sig ”Marsipanmannen1985”…
Förfrågan kom tillsammans med ett meddelande:
– van Damme, jag har skrivit lite med rådet, de skickar hit en transport och hämtar kroppen för analys”.
Nu föll äpplet ner i korgen, ”Marsipanmannen” var ju såklart Chuck, han älskade ju att baka, ”1985” måste ju vara året han är född, därav namnet ”Marsipanmannen1985”.
Hon klickade på knappen för att godkänna vänförfrågan.
”Friend request confirmed”, ”vänförfrågan accepterad”.
Larsson skrev tillbaka med en gång:
– Vi borde nog skapa en grupp där vi har med Linus också, vad heter han på Shit-chat?
Att Linus skulle ha Shit-chat, eller ha en telefon överhuvudtaget kändes egentligen helt orimligt. Han var inte riktigt typen som behövde ett hjälpmedel för att hålla sig
18
uppdaterad med omvärlden eller andra människor.
Han gick ju ofta sin egen väg i livet och brydde sig inte så mycket om ifall andra följde med honom. Han hade heller inga tankar på att han skulle följa någon annan, så varför skulle han ha ett hjälpmedel för det? Ungefär som att ha lim men inget att limma ihop…
Chuck och Larsson enades om att oavsett om Linus hade Shit-chat eller inte så skulle det vara omöjligt att hitta honom eftersom de inte hade den minsta aning om vilket som var hans användarnamn, de fick helt enkelt fråga honom när de träffade honom så småningom.
De skrev några artiga fraser fram och tillbaka till varandra och avslutade med frågan kring den här transporten som skulle komma och hämta kroppen.
Hur skulle det gå till? Larsson hade ju ingen större erfarenhet av varulvsvärlden mer än det som hon sett och hört ifrån Chuck och Linus.
Chuck berättade att om han kände varulvsrådet rätt så kommer de att skicka en helikopter väldigt, väldigt snart.
Alltså typ inom några timmar-snart.
Eftersom det var Chuck som var varulvarnas lokala
Sverige-chef så skulle han behöva skriva på några papper och sedan lämna över kroppen som de sedan skulle flyga tillbaka till varulvsrådet.
Larsson förstod kristallklart, det här lät ju ganska uppstyrt och organiserat, helt i linje med hur hon tidigare uppfattat varulvschefskvinnan som uppenbarligen var chef över varulvsrådet...
Effektiv, genomtänkt, inget utrymme för misstag, allvarlig…
Larsson skrev vidare:
– Chuck! Den där borgen, eller slottet där varulvsrådet håller till, var är det någonstans? Alltså, var någonstans i världen, på jordklotet?
19
– Den ligger i Svarta havet, alltså typ vattnet som ligger söder om Ukraina, norr om Turkiet och öster om Rumänien och Bulgarien.
Där finns en ö, ganska stor, där slottet ligger. Ön ligger mitt i havet och tillhör inget land, det är varulvsrådet som äger ön och ön i sig är ett slags eget land…
Egentligen så visste inte Larsson varför hon frågade. Hon hade ingen tro på att hon någonsin skulle åka dit ändå, vad skulle hon dit för?
Chuck fortsatte att skriva i shit-chat, att eftersom transporten skulle komma ganska snart så skulle han hålla sig hemma.
Han rekommenderade också Larsson att ta en dag ledigt ifrån varulvssällskap och passa på att hänga med kompisar och göra tolvåringsgrejer eller sån´t som barn gör i den åldern när det är lördag. Han trodde att det snart kunde bli en ganska händelserik tid, så det vore väl bra om hon kunde passa på att ha lite semester…
Han passade på att komma med ett sista vuxentips:
– Och du! Glöm inte att äta! Det skulle vara så bra om vi kan få en hel helg här i Lyttsenborg utan varulvsutbrott…
– Jag vet Chuck! Vi vill ju inte att det ska bli allt för stökigt… Jag tror att det finns en hel del att moffa i sig nere på stan idag, jag såg en massa kioskbilar parkera igår kväll. Alltså, du kan KÖPA mat där, inte göra inbrott någonstans i natt… :-)
Det första Larsson ville göra nu när hon var varulvsledig var förstås att hänga med Jeromé. Hon kände att även fast de träffades ganska ofta så ville hon vara med honom för att liksom kompensera för sitt dåliga samvete för att hon ofta var tvungen att ljuga för sin bästa kompis. Alltså för att dölja att hon var varulv.
Inte för att tid med honom skulle göra saker bättre egentligen,
20
men det borde kännas skönt att få ge lite gladhet till honom som kompensation för lögnerna, även fast han troligen inte visste att han blivit ljugen för.
Som av en slump så plingade det på dörren, eller, ”plingar” gör det ju hemma hos normalt folk.
Larssons pappa hade ju installerat en sån där dörrklocka som man kan ändra läte på, dessutom så hade han ju designat ett eget program i en minidator som gjorde att han kunde skapa egna ljud som spelades upp när någon tryckte på knappen på utsidan vid ytterdörren.
Han bytte gärna ljud varje dag och ibland flera gånger varje dag. Så när det nu ”plingade” på dörren så hade han tidigare spelat in sig själv när han sjöng gamla hårdrockslåtar i duschen, det var det som lät…
”We’re not gonna take it, oh no, we’re not gonna take it!”
För dig som läser det här… Larssons pappa kan ABSOLUT inte sjunga…
Det var Jeromé som stod där när Larsson öppnade dörren.
– Jag tänkte att jag skulle överraska för en gångs skull och komma förbi utan att vi bestämt något genom Shit-chat.
Jag har läst forskning från Göteborg som säger att om man använder sin telefon lite mindre så får man bättre blodtryck. Visserligen så vet jag inte om jag har dåligt blodtryck, men det kan ju inte skada… Hej förresten! Om du inte har andra planer så vill jag hänga med dig idag!
Larsson blev nästan lite tårögd. Jeromé var så fin och omtänksam. Här hade hon tänkt att hon skulle hänga med honom för att liksom kompensera för sitt eget dåliga samvete, så kommer han och vill hänga för att han är en sån jäkla bra kompis…
– Så klart vi ska hänga idag! Jag hörde att det är stadsfest med
21
marknad nere på stan idag. Det är allt från godisstånd, skräpleksaker, sockrade mandlar, sockervadd, och en massa annat. Jag tror även att det kommer finnas en scen där det händer lite olika grejer. Det kan nog vara kul att gå dit och bara gå runt…
– Jaaa! Det gör vi! Jeromé höll med.
– Jag måste bara äta frukost först, jag vaknade precis…
Varje gång hon åt mat vid ett vanligt matbord, så som mänskliga människor gör så fick hon ett glatt och nästan magiskt leende. Hon gillade ju mat och hela grejen med att sitta tillsammans och äta.
Men, ända sedan hon blev varulv så hade ju mat blivit något annat, det var något som hon måste trycka i sig mycket av, alltså trycka som att pressa. Därför hade hon köpt hem den billigaste och mest energirika maten som fanns som hon satt ensam ute i garaget och liksom slevade i sig. Bönor, ärtor och havre…
Så när det väl var mat vid ett matbord och som dessutom smakade något så var det som om det vore fest, även om det bara var en vanlig ostmacka…
Jeromé snurrade lite på pappa Larssons snusdosa som låg vid kanten av bordet.
Med smak av timjan och bensin
För dig som vill sluta snusa
Snus kan tydligen smaka vad som helst, tänkte Jeromé.
Larsson åt några mackor med leverpastej och smörgåsgurka.
Jeromé flinade och sa:
– Det där är riktigt bra mat! Min morfar åt alltid det till frukost och under den perioden som han åt det som oftast så vann
22
han titeln som en av världens smartaste personer…
Larsson tittade lite undrande på honom och nickade samtidigt som hon mumlade ett:
– Mmmmm, ok!
Det var inte läge att cykla till stan eftersom det brukade vara väldigt mycket folk när det var den här typen av evenemang.
De tog en promenad i den soliga höstdagen.
Under promenaden stötte de på väldigt mycket folk, de flesta på väg emot stadsfesten.
De såg Ceasar, klassens störigaste bängoo som ofta försökte trycka ner första bästa person som han för stunden ansåg vara onormal, det vill säga personer som inte var som han själv var.
Han sa gärna att han var ”normal” och att det var det man skulle vara. Alla som inte var som han tyckte var ”normala” var alltså ”onormala” och det var tydligen alltid dåligt, enligt Ceasar.
Han stod och såg sig oroligt omkring utanför godisbutiken, troligen något dålig på gång eller något dåligt som precis hänt, sannolikt orsakat av honom själv men som han skyllde på någon annan.
De såg även Godzilla från klassen som redan verkade vara på väg hem från stan.
De såg gubben som vann en talangjakt på tv för jättelänge sen, det var nyheter, att han fortfarande bodde i Lyttsenborg, de flesta trodde nog att han flyttat till Stockholm nu när han var kändis.
De träffade fröken Lillemor som var Larssons lärare och mentor i skolan. Hon var lätt en av de bästa vuxna i Larssons värld. Hon var snäll, klok, rättvis. Hon var typ bara bra grejer, nästan så att man kunde tro att hon var en påhittad figur i en bok eller tv-serie…
Dessutom så luktade hon alltid gott av parfym. Coco Kanel,
23
en typ fräsch ungdomlig doft, inte så där tungt och nysframkallande som tanters parfym kan lukta.
Fröken Lillemor tog av sig ett par röda hörlurar och sken upp:
– Jeromé! Larsson! va kul, ska ni också ner på sta´n?
– Ja! svarade de båda…
– Jag tänkte kolla lite extra på scenen nu klockan halv elva, då är det en bak och efterrättstävling… Man kanske snappar upp något bra tips…
– Det låter kul, sa Larsson, utan att egentligen mena det.
Hon var inte så förtjust i bakverk och fika, hon gillade mer salt, fett och liksom lite korviga smaker, salami alltså, även fast hon numera hade ett knepigt förhållande till sin favoritsort, den ungerska picksalamin, det var ju sån hon åt när hon blev smittad av varulvssjukan…
Men…
Om någon annan uttryckte att de verkligen gillade något, så som fröken Lillemor gjorde, ja, då var det kul att hålla med.
Nere på stan var det fullt utav folk, som väntat. Det doftade av en massa goda grejer, kokande olja där det friterades olika matsorter, langos, churros med mera. Det luktade grillat kött, korv, kebab och givetvis luktade det sockervadd…
Tur att hon hade för vana att alltid vara mer eller mindre mätt nu för tiden. Hade det varit för bara två veckor sedan så hade vargen i henne sagt åt kroppen att de skulle springa ner och liksom glufsa i sig allt och gärna allt på en gång…
Längs gatorna fanns det stånd där allt det här ätbara såldes, men också leksaker, kepsar, väskor och en massa annat… Framför allt t-shirtar med bilder av vargar och olika bilmärken…
24
Jeromé tittade lite flinande på Larsson:
– Jaha, tröjor med vargar på… Om man bara ser till det stora utbudet av såna tröjor på såna här marknader så kan man ju tro att typ alla vill ha en sån, men det är väldigt sällan som man ser någon ha vargtröja i verkliga livet.
Han titta på Larsson som om han ville ha en kommentar tillbaka, typ lite som en fråga och påstående på samma gång.
– Inte vet jag, nån som tänker att kläder är en bra grej skulle jag tro, svarade hon.
– Haha, ja, men jag undrar varför det är just vargar? Varför inte lejon, kobror eller hajar? Det är så mycket vargar, vargar, vargar…
– Vad menar du med det?
Larsson tittade lite irriterat på honom. – Äh, det var inget.
Jeromé fick det att låta som om det var en ren slump att han upprepade ordet ”vargar” flera gånger.
Nu startade något på scenen som stod mitt på torget… På scenen stod Lyttsenborgs kommunalråd, alltså typ chefen för staden. En kvinna i trettiofemårsåldern i somrigt mönstrad sommarklänning, trots att det var höst. Hon påminde lite om fröken Lilllemor i stilen, fast hon hade en lite spetsigare och hårdare näsa. Hon såg liksom lite mer bestämd ut. Hon pratade i mikrofonen:
– Gott folk! Så kul att se så många komma ut den här vackra höstdagen för att fira Lyttsenborgs stadsfest. Stadsfesten markerar starten på att vi numera heter Lyttsenborg, precis som länder har sina nationaldagar så kommer den här
25
dagen alltid vara Lyttsenborgdagen. Lyttsenborgdagen är alltså numera idag, inte den sextonde mars som det var när vi hette Eskilstuna eller tjugofemte april som det var när vi hette New-York.
Hon hämtade andan och fortsatte:
– Den här dagen ska vi vara lite extra stolta över att vara invånare i vår vackra mellanstora stad, någonstans i Sverige. Med det sagt, vad behövs för att dra i gång ett ordentligt firande?
Hon tittade ut över publiken när hon ställde frågan och folk ropade glatt:
– Popcorn!
– Glass!
– Gladiatorspel! Med originalregler!
– Talangjakt!
– Legobyggartävling!
– Pizza-slice-regn! Eller förresten, det blir ju jättekladdigt, byt pizzan mot pommes-frites i stället!
– Konsert med någon person som kommit typ femma i Idol!
Kommunalrådet log och började prata igen:
– Jag blir så glad att ni är engagerade, vi kommer att starta firandet av Lyttsenborgdagen med en klassisk baktävling! Tre av kommunens bästa bagare och konditorer får två timmar på sig att skapa sitt tävlingsbidrag. Sen kommer ni i publiken få smaka och betygsätta och således avgöra vem som blir ”Årets bagare och konditor”. Med det sagt, välkommen upp på scen för: Gunilla Björnfot, Helmut Kål och Chuck Larsson!
26
Jeromé och Larsson tittade på varandra med ett jättestort leende.
CHUCK!
Larsson hade ju tidigare smakat på Chucks pepparkakor som var den mest himmelska smakupplevelsen hon någonsin haft när det kom till bakverk. Såklart att han skulle vara med i en baktävling!
De tre tävlanden tog plats bakom varsitt bord uppe på scenen. En fotograf från Eskilstuna tidningen var där och fotograferade.
De hade inte hunnit byta namn på tidningen än. Det var ju fortfarande den lokala tidningen i Lyttsenborg, men den hette fortfarande Eskilstuna-tidningen men innehöll såklart bara nyheter och reportage från Lyttsenborg. Innan Jeromé vann tävlingen som hållits när staden skulle byta namn så hette ju staden Eskilstuna…
Kommunalrådet lämnade över mikrofonen till en man som presenterade sig som ”Hasse” från ”Hasses apotek & djurfoder”, det var enligt honom de som sponsrade tävlingen med ingredienser.
Hasse gick mellan de tre deltagarna och liksom småpratade. Han försökte få det att låta som om han kunde något om bakning men det var ganska uppenbart att han bara kunde några ord som hade med det att göra. För även om han kunde rätt ord så visste han liksom inte hur man skulle använda dem, de hamnade i fel sammanhang typ hela tiden.
Sen så gjorde han så klart väldigt mycket reklam för sin egen affär, sen så var det också en hel del rent trams som om han inte riktigt visste vad han skulle prata om.
Enligt honom så hade hans affär medicin som funkade lika bra för människor som för djur, speciellt vid sjukdomar som gav rethosta, utslag eller ont i armbågarna.
Av pratet att döma så verkade det som om Chuck skulle
27
baka en gräddtårta med marsipan och choklad-bollar liksom instoppade i grädden.
Han stod där uppe på scen och utstrålade ett lugn, det märktes att det här var något han gjort och gjorde ganska ofta, baka alltså.
Det var som om han var så jäkla bra på att baka så att han inte brydde sig om att det var publik som kollade.
Det var som om han visste att oavsett vad publiken tyckte eller tro sig veta om tårtbakning så var han ändå så många gånger bättre på det än vad de var, så det spelade ingen roll vad de tyckte, han kunde alltid motbevisa dem hur som helst.
Vad Gunilla och den där gubben skulle baka var helt ointressant för Larsson och Jeromé. De var där för Chuck nu. Vad han än bakade så var det genialt, vad han än bakade så var det fantastiskt, det godaste i världen.
– HEJA CHUCK! ropade Larsson högt.
Jeromé som gärna också ville visa sin glädje gjorde samma sak men hade lite svårt att få ut ett rop.
Han var ju inte så härjig och ropig av sig, så det blev mest ett mummel och lite viftande, men det viktiga var ju att det syntes att han var engagerad…
Minuterna blev till kvartar, som blev till halvtimmar som blev till timmar. Hasse från Hasses apotek & djurfoder började få slut på frågor och påståenden och hade sagt mer eller mindre samma sak den senaste timmen, olika varianter utav:
– Här bakas det så att svetten sprutar, ha ha ha!
Chuck såg ut att vara färdig när det var hela fyrtiofem minuter kvar. Han stod lugnt bakom sitt bord och gjorde tummen upp när han fick ögonkontakt med folket i publiken.
Gunilla däremot var jättestressad, hon höll på med någon slags trögflytande sås av citron som tydligen inte riktigt blev
28
som hon ville.
Helmut, ja, Helmut, vad gjorde han? Han hade tagit fram en tub med chokladsås som han spritsade över vaniljkakorna han bakat.
Det började tisslas och tasslas i publiken.
Använde han köpegrejer?
Är inte hela tanken med en baktävling att man bakar, ALLT! Nä, nu kändes det som om matchen var emellan Chuck och Gunilla, Helmut verkade inte hålla samma klass som Chuck eller Gunilla…
Nu blåstes tävlingen av. Kommunalrådet kom upp på scenen och fick mikrofonen av Hasse.
– Tack så mycket Hasse från Hasses apotek & djurfoder, jättebra jobbat, verkligen! Jättebra! Nu är vi väl alla spända
29
på att höra vad våra tre deltagare skapat och sen vill vi såklart provsmaka! Eller hur publiken?
Publiken jublade som om Sverige gjort mål i en viktig fotbollsmatch.
Först gick hon till Helmut och frågade vad han bakat.
– Jag har gjort en kaka som jag kallar för ”Dröm” som jag idag serverar tillsammans med chokladsås från Hem&Mat.
Kommunalrådet tittade på honom som om hon liksom sett en utomjording, hade hon hört rätt? Är inte det att fuska?
Har han använt chokladsås som han inte gjort själv?
– Och, vår nästa bagare heter Chuck Larsson, vad har du skapat för delikat idag?
– Kul att du frågar, kul att få vara här! Hej Lyttsenborg förresten! Det här bakverket har jag skapat för att hedra vårt älskade fotbollslag. Det är också en hyllning till vårt fantastiska hockeylag, gymnastiktrupp, rugbylag, orienteringslag, ja, det är en hyllning till allt som finns i vår fantastiska stad! Heja Lyttsenborg! Jag ger er Lyttsenborgstårtan, lika mycket sockrad grädde som marsipan och chokladbollsfyllning, allt under ett täcke av handknådad arabisk marsipan. Heja Lyttsenborg!
Larsson och Jeromé tittade på varandra. Utan att säga ett ord så tänkte de samma sak…
Jäklar vad Chuck kunde få igång en publik, jäklar vad han utstrålade självförtroende!
När kommunalrådet gick vidare till Gunilla passerade hon väldigt nära Chuck och liksom råkade klappa honom på armen…
Gunilla stod där med citrongegga i håret, det liksom rann och droppade om vartannat ner över näsan och hakan…
30
– Hej Gunilla, hur går det här då?
Gunilla Björnfot tittade ilsket på kommunalrådet och sedan på publiken:
– Hade det inte varit barn här så hade jag använt betydligt starkare ord, men, ööööh, men, öööö, det har inte gått så bra. Jag hade tänkt att göra en exakt kopia av citrongrottan som hertig Flushenbacher gav till sin fästmö baronessan av Schyttenhaffenstrassen när han friade till henne 1632. Ett bakverk som anses vara det svåraste men också det godaste i världshistorien. Men jag kan inte få till citrongegget…
– Lämna mig i fred, jag drar mig ur tävlingen och går hem!
Kommunalrådet tittade på henne:
– Men Gunilla… Jag ser och förstår att det inte gått så bra för dig. Men hertig Flushenbacher friade ju inte till baronessan av Schyttenhaffenstrassen 1632! Det var ju år 1634! Det vet ju alla! Varför ljuger du för publiken! Varför ljuger du för barnen!
När man hörde kommunalrådet så förstod man att orden som var formade som en fråga egentligen inte var en fråga, det var mer ett påstående för att få Gunilla att liksom verka dålig inför publiken…
Det var dock ett väldigt konstigt och rätt och slätt otrevligt sätt att prata till någon som precis misslyckats i en baktävling. Så där kan hon inte vara emot alla tänkte Larsson, de måste haft något gammalt bråk som de inte riktigt rett ut tidigare. Med de orden sagda så släppte Gunilla allt hon hade i händerna och hoppade av scenen och sprang därifrån…
Kvar på scenen var bara Chuck, Helmut och kommunalrådet. Publiken som stått och tittat på tävlingen ganska länge nu började bli otålig och ville förstås att det
31
