Chokladför denkräsne
Anna Wiking
Tidigare böckerutgivna av Anna Wiking:
Pannkaksfolket (2013)
Vänskapoch kärlek iDrakås(2024)
Lunden,tills dödenskiljeross åt (2025)
Tronarvingen (2025)
Chokladför denkräsne
©2025Anna Wiking
Omslag ochsättning: CarolineAhlberg
Första upplagan
Förlag:BoD ·BooksonDemand, Östermalmstorg1,114 42 Stockholm, Sverige, bod@bod.se
Tryck: LibriPlureos GmbH, Friedensallee273, 22763 Hamburg, Tyskland
ISBN: 978-91-8080-913-9
Kapitel1
”Äh. Du är förklen.”Elin sågpåmedan Johan försökte lossa en bult på bilens hjul.Han hade lovatsin mammaatt byta till sommardäck, men lyckades inte rubba bulten detallra minsta.
”Hållkäften”, morradehan.Den därretstickan somalltid skulle läggasig i, ochsom trodde hon varstörst, bäst ochvackrast.
”Gehit”, sa hon ochrycktefälgkorsetfrånhonom.
Hansuckade teatraliskt föratt hon skulle förstå hurfrustreradhan var. Elin sattefastfälgkorset runt bulten ochsåtog hon sats ochhoppadepå verktyget. Detfor iväg somenprojektil ochslogi Johans ben.
”Jävlars,helvetes,förbannade …” Tårarnabörjade rinna utan atthan kundehejda demför det gjorde verkligen vansinnigt ont, menintebaradet.
Förstskrattade Elin innanhon insågatt han
inte skojade. Hanvar verkligenskadad.
”Förlåt, förlåt,förlåååt”, upprepadehon gång på gång.”Detvar inte meningen.Det förstårdu väl?”
Menhan varken ville ellerkunde förstå just nu.
”Försvinn”,frästehan ochsprangini husetdär handrämdeigendörrenoch låste.
Elin stod snopetkvar. Denna gång skulle det nog ta någradagar innanhan förlät henne.Hon togupp fälgkorset ochgjordeett nytt försök med bultarna,men de satt obönhörligtfastsådet var bara attinsesig besegrad.Hon stängdedörrentill garagetoch lommadehem.
TvåveckorsenareringdeElin på hos Johan. Han hade inte dykt uppi skolan efterpåsklovet och hon började befara detvärsta. Hon hade nogslagit av hans ben. Hanlåg förmodligen isängenmed ett gipsat bensom varupphissati någonställning itaket. Ellersåhadedekanskevarit tvungnaatt amputerabenet. Ellerså… Elin komintepåfler orsakertill attJohan inte dykt upp. NärJohans mor Birgitta öppnade varhon beredd på detvärsta.
”Nämen hej, Elin”, hälsadeBirgitta förvånat. ”Det varlänge sedan.”
”ÄrJohanhemma?” frågadeElin innanmodern hann fortsätta.
Birgitta tittade på henne medenbekymrad min. Sedanknephon bistertihop läpparna.
”Har ni inte pratat medvarandrasedan incidenten igaraget?” frågadehon.
Elin skakadepåhuvudet.
”Kom in”, sa Birgitta ochslogupp dörren på vidgavel.Desatte sigi köketoch Birgitta togElins händer tvärsöverbordet.
”För detförsta, så varJohanintesåskadadsom mankunde troatt döma av hans vrål.Han hade på sigsådanadär knäskydd somgår nerenbit.Vi trodde atthan skulle behöva krypalitepåknäna närhan bytte hjul.Det blev ett rejält blåmärke men ingetblod.”
Lättnaden fickElin attdra till sighändernaoch sjunka ihop lite. Meninnanhon hann berätta om sina farhågor fortsatte Birgitta:
”Den dagenskulle hanberätta försin flickvän, detvill säga du,att hanskulleflytta till sinpappa. Menjag förmodar atthan blev så argatt han glömde det.”
”Jag är inte hans flickvän”,protesteradeElin medblossandekinder.
Birgitta logroat. ”Duärflicka.Duärhansvän. Alltså är du hans flickvän. Så brukar hanförklara detnär jagundrar.”
”Nuverkarjag bara vara flicka, förhan harinte
hörtavsig”, mumladeElin medblickenpåsina händer somlåg knutna iknät. Sedantittade hon upppåBirgitta ochfrågade:
”Varförskulle hanflytta till sinpappa så häri slutet av terminen? Kanman ensdet?”
”Han fårläsapådistans.Deanser atthan är så duktig attdet kommerfungera.Och betygen är välsågottsom fastställdaredan.Detta atthan harflyttatärför atthanspappa erbjöd honom en praktikplats på sinrestaurang. Ochsom du vet, så är köketett favoritställe förJohan.”
DetvissteElin mycket väl. På alla andraplan hade hon utmanathonom,alltid hävdat atthon varbättretills motsatsenvar bevisad. Hon hoppadelängstfrångungan, ochklättradehögst i klätterställningen. Närdelärde sigcykla varhon snabbast.Balansgångvar ett annatområdedär hon faktiskt misslyckats, så till vida atthon föll iån närhon balanseradepåbroräcket.
Johanhadevarit skräckslagen dengången, men
Elin hade,vilt fäktande,tagit sigi land ochpåstått attdet varavsiktligt… föratt skrämma honom. Tvådagar hade hanignorerat henneden gången.
De hade brottats,hoppat över hinder och sprungit ikapp. Vidett tillfälle ramladeJohanoch skrapade uppknäna.
”Idiot!Dufuskade.Duknuffade mig”,hade
hangråtanderopatinnan hanspranghem.
Menredan samma kvällhadehan ringtoch frågatomhon ville se på tv ochäta popcorn. När hanbjödhem hennesahon aldrig nej. Johanfanns ständigt somtröst-och stöttepelare,trots atthon försökte visa sigtuffoch utmana honom iallt.
Iköket däremot, hade hon inte haft en chans.
Hansläpptealdriginhenne därnär hanhöllpå mednågot,och dethadehon slutligen,omän motvilligt, accepterat.
Så härhadedehållit på ända sedanförskolan ochhan hade alltid kallathenne försin flickvän.Nu varhon nog somsagtbaraenflicka förvänskapen verkadehagåtti stå.
”Kommerhan hemnågot isommar?”frågade hon.
Birgitta skakadepåhuvudet.
”Nej vännen. Hanoch Jan, hans pappa,ska resa runt iEuropa föratt besöka olikarestauranger. Jan anseratt detskulle kunnavaraeninspirationskälla förJohan, ochJohansjälv är överförtjust.Jag kommeratt följa med, även om Janoch jaginteär giftalängre. Menjag vill förståsträffaJohanoch en Europaresa tackar manintenej till, ellerhur?” Hon logsåskrattrynkornaruntögonenfördjupades.
Elin kundebarahålla medoch tackadeför
informationen. Innanhon gick badhon Birgitta atthälsa Johan.