9789198825817 by Smakprov Media AB

Lillian Ericsson, född 1981, är legitimerad sjuksköterska och bosatt i Stockholm. Hon har tidigare skrivit och illustrerat böcker för barn. Leva som en ormbunke, dö som en duva är hennes debutroman.

Stina kommer till världen 1983 med en bekymmersrynka mellan ögonbrynen. Med självklarhet äger hon sin plats på jorden. Förundrad och full av liv går hon genom barndom och tonår, rakt in i vuxenvärldens oförutsägbara stormar. I sjuksköterskeyrket inom palliativ vård, som hustru och som mamma andas Stina kärlek och omsorg, samtidigt som en kamp rasar inom henne. Hon blir en av alla de livsviktiga kvinnor som älskar, vårdar, stöttar och håller. Men vem håller henne när hon faller? Och hur reser vi oss – gång på gång – när benen knappt bär och det krossade hjärtat värker?

Nitwit Förlag

789198

825817

LILLIAN ERICSSON

Leva som en ormbunke, dö som en duva är en roman om uppbrott, avsked och systerskap. Det är en bok om sorgen att lämna – och bli lämnad – när solen står som högst. Om hjärtan som börjar och slutar slå och om vänskap som inte bryr sig om tid och rum. En annorlunda och poetisk beskrivning av relationers starka band som knyts och löses upp – vare sig vi vill eller ej.

LEVA SOM EN ORMBUNKE DÖ SOM EN DUVA

» Stjärnhimlen ovanför dig är så obarmhärtigt oändlig. Det finns inga väggar som kan hålla ihop dig, du försvinner i allt runtomkring. Du skriker och ljudet som kommer ur dig känns främmande och du blir rädd. Du blir rädd för dig själv. «

Leva som en ormbunke DÖ SOM EN DUVA Lillian Ericsson

Leva som en ormbunke dö som en duva

L e v a s o m en ormbunke dö som en duva av

Lillian Ericsson

Nitwit Förlag

www.nitwit.se info@nitwit.se Copyright © Lillian Ericsson Omslag: Lillian Ericsson, Eskil Ericsson Författarfoto: Eskil Ericsson Korrekturläsning: Jenny Tedjeza Förlag: Nitwit Förlag ISBN: 978-91-988258-1-7

Till dig, medsyster.

2019 DECEMBER : S T R A X N O R R O M HEL VETET SENARE, EFTERÅT. Stjärnhimlen ovanför dig är så obarmhärtigt oändlig. Det finns inga väggar som kan hålla ihop dig, du försvinner i allt runtomkring. Du skriker och ljudet som kommer ur dig känns främmande och du blir rädd. Du blir rädd för dig själv.

1983 NOVEMBER : F Ö R L O S S N I N G S S ALEN DU. Vinden kom från ovan, likt drakblåst, och gulbruna löv virvlade högt upp i luften som för att fira din födelse. Hösten var kall och fuktig utanför fönstret och i sjukhussängen låg din mamma; nyförlöst, svettig och hög på urkraft med dig på sin nakna bröstkorg. När du blev gammal nog att uppfatta årstidernas skiftningar skulle du komma att älska hösten, kanske den flyttade in hos dig den här dagen med sitt färgglada bus och dova vemod. Du skulle komma att trött ignorera alla som inte hade vett nog att se skönheten i novembers gråtoner och skalor i brunt, alla som klagade på mörkret, vinden och regnen – för levande ljus kan inte synas i solsken. Ditt namn var redan bestämt innan du låg i din mammas mage, innan du ens börjat formas, innan cellerna mötts och börjat sin delning: Stina. Din mamma var så säker på att det var just du, fina Stina, att om du hade varit en pojke hade hon gått med på din pappas namnförslag: Styrbjörn. Du föddes med en kraftig bekymmersrynka mellan ögonbrynen, som om du redan var medveten om livets alla kommande prövningar. pa p p a :

Hon vill nog in igen.

mamma:

(ler) Ja. (paus) Jag förstår henne.

pa p p a :

Vi får hoppas att den slätas ut.

Rynkan skulle komma att slätas ut, men alltid finnas där i din hud, redo att visa sig i ditt ansikte, inte enbart av bekymmer, lika ofta av tankfullhet och koncentration, en rynka lätt att misstolka. Rummet hade svagt gula väggar och tiden stod stilla, klockans tickande hördes inte, och din mamma kunde inte bli mätt på det som var du, hon kunde inte sluta titta på dig och hennes blick drogs till en liten virvel av ljust fjun i din panna. Hon tänkte att det var en perfekt virvel – naturens symmetri – och hon förundrades över att du skapats inom henne. ma m m a :

(följer virveln med pekﬁngret) Har du sett? Vilken perfektion!

pap p a :

Ja. Otroligt. (paus) Hon kommer aldrig att kunna ha lugg.

1989 NOVEMBER : B A R N D O M S H E M MET LUGG. Men lugg fick du ändå, och på din sexårsdag går den nästintill runt hela ditt huvud och vittnar om den tidigare hockeyfrillan som är på utväxt. Ovanför den vänstra sidan av din panna står den rakt upp, en fontän av spikrakt hår, likt fyrverkerier dagen till ära, och i glaset med vatten där den tappade framtanden låg ligger nu en femkrona och blänker. Dina tapeter är nya och ljusblå och vid sängen bredvid sänglampan har du skrivit på väggen för du har knäckt läskoden, och det står apaapaapaapaapaapaapaapaapaapaapaapaapa i långa rader. Din pappa är lite besviken, det är mycket jobb med att tapetsera om ett rum, men du är stolt för apor är det finaste du vet och den röda pennan passar så bra mot det mjuka blå. Dina byxor är aningen för korta och tröjan är gul och för stor och du äger din plats på jorden, ingen annan tanke passerar ditt huvud för tvivel om ditt eget jag har inte flyttat in. Det tittar inte ens in genom fönstret det där tvivlet. mamma:

Ska vi hänga upp tavlan du fick Stina?

st i n a :

Det har jag redan gjort.

1990 APRIL: SKO G E N N Ä R A BARNDOMS H E M M E T ORMBUNKSFAMILJ. Barren sticks inte under dina bara fotsulor, de är snarare en mjuk matta där på stigen i skogen. Du tuggar mariekex och försöker vissla, smulor flyger ut ur din mun. Bakom dig går mamma och nynnar, hon är glad, det våras och tillvaron är full av knoppar. Ni är på väg till skogstjärnen, det är er runda, och du älskar den där mörka blanka tjärnen, men mest älskar du att gå här med mamma som nynnar. mamma:

Vänta Stina. Kolla här!

Du stannar och vänder dig om. Mamma sätter sig på huk och du sätter dig på huk bredvid. Mamma rör med handen vid små växter på sidan av stigen. mamma:

En hel ormbunksfamilj. De är på väg upp. Ser du spiralerna, hur de är på väg att rulla ut sig?

st i n a :

Mm.

mamma:

De vill sträcka sig mot solen, vika ut sina vackra blad. (paus) Vill du veta något häftigt om ormbunkar?

st i n a :

Ja.

mamma:

De har funnits i trehundrafemtio miljoner år. Före dinosaurierna.

sti n a :

Oj.

ma m m a :

Häftigt va?

sti n a :

Ja.

ma m m a :

De överlever allt, de kommer tillbaka och reser sig igen.

Du tittar på växterna, det är sju stänglar med gröna spiraler i topparna som står mot varandra i en cirkel. Du tänker att det ser ut som om de står och pratar med varandra, de nickar förstående med sina spiralformade huvuden. ma m m a :

Kom ihåg att leva som en ormbunke Stina. Sträck dig mot solen. (paus) Och efter kyla och mörker när du tror att det är kört, då tänker du på ormbunkarna som kommer igen, som sträcker på ryggen, som rullar ut och vecklar ut sina vackra blad mot solen. (paus) Äg din plats på jorden Stina.

2004 HIMMELSK S O M M A R KÄRLEKSMONSTER. Flakmoppen studsar på den smala skogsvägen och du skrattar och håller dig krampaktigt kvar på flaket och känslan av odödlighet omfamnar sommarkvällen, livet och kropparna, målar allt i en skimrande ton av persika. Frank tutar och bredsladdar i sanden och kläder kastas av och nakna kroppar hoppar i havet och slingras kring varandra. En vän brukar skoja om att ni alltid sitter ihop, Frank och Stina; Frank and Stina; Frankensteins kärleksmonster. Tätt intill varandra trampar ni vatten på det djupa och ni kan omöjligt sjunka. fr a n k :

Jag älskar dig.

st i n a :

Mina ögon vill aldrig sluta titta in i dina.

2005 OKTOBER: D E N L I L L A L YAN DRÖMMAR. Du sitter på sängkanten och ler i natten. Den lilla lägenheten som du och Frank har lyckats hyra i andra hand är arton kvadratmeter, den är enorm, för där ryms du, där ryms Frank och där ryms en säng som är lagom smal för att ligga tätt intill varandra. Där ryms ett litet pentry i hallen, där ryms din kurslitteratur och där ryms kärlek dygnets alla timmar. Väggarna är vita, men det stör dig inte, färger är närvarande ändå. I taket finns ett litet fönster och vissa nätter tittar månen in och får er hud att lysa i mörkret. Frank sover, han ligger i fosterställning in mot väggen och du tittar på hans rygg, studerar hans leverfläckar, och du tänker att han har en egen stjärnhimmel där på ryggen. Du ser en tiger, du ser en stegrande häst, du ser fyra granar, du ser en himmel i er säng. Du reser dig upp och går till det lilla badrummet, golvet är svalt mot dina fötter och det finns inga moln i din blick när du möter dig själv i spegeln ovanför handfatet. Du ställer dig i duschen, varmvattnet sprider ånga kring din hud. Ett lidande ljud når dig, ett gnyende, och du rör dig hastigt mot rummet, du blir stående vid dörröppningen. Vatten droppar från ditt våta hår, en pöl breder ut sig på golvet under dig. Du ser hur Frank rör sig oroligt i sängen, han kastar sig av och an av plågsamma drömmar. Du ser att han gråter i sömnen.

O KTOBER: D E N L I L L A L YAN ANATOMIPOESI. Golvet är täckt av böcker, det är täckt av anatomibilder på muskler, skelettdelar och organ. Du matar din hjärna med ord på latin. Musculus pectoralis major, Musculus flexor carpi radialis, Scapula, Os coccygis, Fibula, Pulmo, Uterus, Mamma. Du matar din hjärna med kött, ben och liv. Din hjärna är full av kroppspoesi som följer dig på nätterna. Utmed väggen bredvid dig står dina tavlor, dina halvfärdiga alster, dina drömmar om vernissage. De tittar bedjande på dig, de försöker ha starkare dragningskraft än lymfkörtelsystemet och de undrar när din uppmärksamhet ska vändas åt deras håll. sti n a :

(mumlar) Snart.

2013 J ANUARI: FAVOR I T RE S TA UR A NGEN JAG VILL. Det är sent om man tittar på klockan, men kvällen är ung för du och Frank har ingen tid att passa och ni behöver inte ta hänsyn till något annat än er själva, er aptit och era lustar. Ni är omgivna av ett glatt sorl där ni sitter vid ett bord för två med levande ljus och det doftar vitlök och nyduschade kroppar. En tung snö faller utanför fönstret i kontrast till den lätta känslan inuti dig och Frankensteins kärleksmonster har fått i sig fördrinken, slukat förrätten och börjat på varmrätten. Ni har redan rest runt jorden i ert samtal, luftat tågluffen genom Europa, pratat om ert biståndsarbete i Afrika, återupplevt pudersnö, klara stjärnhimlar och livets själaberikande stunder. Ni landar på varsin stol i nuet. fr a n k :

Jag vill åldras med dig.

st i n a :

Jag vill att vi fortfarande håller varandras händer när vi går på promenad när vi är gamla.

fr a n k :

Jag vill att vi hittar vår trygga plats, en stabil grund för framtiden.

st i n a :

Jag vill föda våra barn.

fr a n k :

Jag vill finnas där för våra barn, bli den pappa jag aldrig hade.

st i n a :

Jag vill att vi aldrig stagnerar.

fr a n k :

Jag vill att vi alltid stöttar varandras utveckling. 19

sti n a :

Jag vill att vi alltid ska kunna prata med varandra.

fra n k :

Jag vill att vi alltid ska kunna känna tillit.

sti n a :

Jag vill att vi låter varandra flyga.

fra n k :

Jag vill att vi alltid ska kunna landa hos varandra.

sti n a :

Jag vill att du aldrig ska känna dig fången.

FEBRUARI: D E N L I L L A LYA N PUSSELBITAR. Det är gryning, solen är på väg upp, glöd speglar sig i huden på dina händer och baksidan av din kropp passar perfekt in mot Franks framsida, ni är levande pusselbitar i ert universum. Du tänker att det finns plats för en bit till, framför dig. Franks armar skulle nå runt ändå.

A UGUSTI: NYA HE M M A? HUSET. Det är inte så stort. Det har bruna tapeter och bruna köksluckor, det har grön plastmatta på golvet och skrikiga medaljonger på väggarna och i trädgården står ett åldrat äppelträd och talar med dig. Du tar en frukt från marken, tuggar i dig krispig sötma och hemkänsla. Ni är på visning du och Frank. Huset är gult, himlen är grå och du står på rätt sida om det gröna trästaketet. I det lilla badrummet trängs ni med andra spekulanter. sti n a :

Åh, fy vad det luktar mögel! Det här blir dyrt.

På väg därifrån fnissar ni åt ditt unkna köpartrick och i tankarna har Frankensteins kärleksmonster redan flyttat in, grävt fram gamla trägolv och målat väggarna i levande toner.

SEPTEMBER : M U S E E T RAMAR. Ni går långsamt från konstverk till konstverk, vördnadsfullt förflyttar ni er mellan målningarna i museets stora salar. Tysta, arm i arm, du och Frank. Ni blir stående länge vid varje tavla innan ni, som genom en tyst överenskommelse, börjar gå mot nästa. Ramarna innehåller mycket att ta in, det tar många timmar för er att bli klara med tittandet, med upplevandet av penseldragen och färgerna, känslorna och tolkningarna. Mörkret har fallit för längesedan när ni kommer ut i verkligheten igen.

O KTOBER: M Ä K L A R K O N TO R E T NYCKLAR. Det är tillträdesdag, dagen för att få vrida om nyckeln i låset till ert nya hem, ert bo, er borg. Det blåser hårda vindar, men inte illvilligt utan i er riktning, ger er fart. Mäklarkontoret är vitt och opersonligt fräscht, liksom mäklarens leende. Säljaren är en änka, böjd av år och livet, ögonen är fyllda av dagar. Hennes händer är klädda i hud tunn som det vackraste papper och hon tar era händer i sina. änk a n :

Tack för att ni tar hand om huset. (paus) Fyller det med liv.

fra n k :

Det är vi som ska tacka. Vi lovar att ta hand om det. Varsamt. (ler och pekar på Stinas lilla putande mage) Och fylla det med liv.

Du vill inte släppa kvinnans händer, du vill säga att ni ska bo i huset tills era ögon är fyllda av lika många dagar som hennes, du vill ta henne med dig, mata henne med ömhet och glansiga praliner, men mäklaren kommer och skramlar med nyckelknippan, och du kramar om kvinnan och hoppas att dina tankar hörs genom huden.

SAMMA DAG : NYA HE M M A UPPLÅST. Frank sätter nyckeln i låset, låser upp trädörren till ert hus och till förväntningarna i livets alla nya rum. De mörka väggarna och golven flödar av ljus och det luktar gammal människa, trygghet och framtid. Ni går in i det bruna köket, platsbyggt och omodernt, och ni pratar om hur fint det är – äkta – bara att ge det en nyans av er. En blåmes sitter i äppelträdet utanför köksfönstret, en talgoxe kommer och gör den sällskap, och du tänker att de hälsar er välkomna och du ler till svar. Du tar Franks hand och ni strosar genom huset, tar in känslan av nytt gammalt hem. De tomma rummen ger er förtroendet att fylla dem med det som är ni, låta spåren av andra liv få finnas kvar men ändå beslöjas, förvandlas, skapas på nytt. Ni står i ett av de små sovrummen på övervåningen och du drar med handen över den gamla tapeten. st i n a :

Det är lite att göra.

fr a n k :

Men det är härligt göra.

st i n a :

(ler) Ja.

fr a n k :

Vi ska bygga bo älskling!

st i n a :

Ett näste.

fr a n k :

En hel liten skog.

st i n a :

Skog?

fr a n k :

Ja, skog. Vår egen lilla kärleksskog. 25

Nitwit Förlag

789198

825817

LILLIAN ERICSSON

LEVA SOM EN ORMBUNKE DÖ SOM EN DUVA

Leva som en ormbunke DÖ SOM EN DUVA Lillian Ericsson