Tidigare utgivning
Leva för två, tvillingar som förlorat sin tvilling berättar 2022
På annat förlag
Living for two, Twin Loss Stories 2023
Sensitivt ledarskap, möt det nya sättet att leda i tolv intervjuer 2020
Högsensitiva berättar 2017
Där själarna dansar
© Pia Rockström 2025
Rindi text & förlag
www.rindi-tf.se
Formgivning & illustration omslag Tess Rockström
Sättning Pia och Mattias Rockstöm
Korrektur Michaela Gester Textvärt
Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2025
ISBN: 978-91-98775-81-5
Jorden, det är här vi går en stund, vi andas här, vi älskar här och det är
här vi en dag ska dö. Himlen, det är dit vi kommer när våra dagar är räknade, när det står e End i berättelsen. Men tänk om allt detta egentligen är en illusion. Tänk om himlen och jorden är ett. Tänk om vi kan mötas på riktigt där, och här, mellan himmel och jord.
Jag kan se att jag föddes för att få uppleva just detta. Hur jorden och himlen egentligen inte är åtskilda. Jag kom till världen som en av tre systrar, men min trillingsyster Maria fanns bara vid liv de första timmar‐na i förlossningssalen. Länge har jag gått med en tanke att vi för alltid är åtskilda. Under ett drygt års tid arbetade jag med att intervjua ensamma tvillingar över hela världen och skriva deras historia. Jag gjorde det för att förstå innebörden av en tvillingsorg och för att lära mig mer om bandet mellan tvillingar, ett band det inte går att bryta.
Samtidigt har en röst inom mig kallat. En röst med en vetskap om en helt annan värld. Där själarna dansar är den världen, ett vindlande sam‐tal mellan mig och min syster Maria, mellan dimensionerna.
Välkommen att uppleva själarnas dans, när de avtecknar sig mot him‐lavalvet. För någon en synlig dans. För andra en osynlig. Det spelar ingen roll. Gemenskapen som finns där, och här, mellan himmel och jord, är värmande och ger hopp och kraft till det som kallas ett människoliv. Som jag önskar alla människor en liten glimt av just den upplevelsen.
Så får jag lov?
Okej Maria, jag antar utmaningen. Låt oss prata, genom alla dimen‐sioner. Låt våra röster nå varandra även om du är i himlen och jag på jorden. Ibland har jag tänkt att allt som hänt när jag förlorade min trillingsyster vid födseln redan är skrivet i min tidigare bok Leva för två.
Men mitt undermedvetna har fortsatt att kalla. Och nyligen vaknade jag med orden: Följ min röst. Var min röst.
Jag vet att orden kom från dig. Det är så jag har kunnat förnimma att du finns där genom åren. Små vägledande ord, inte varje dag, men någon gång då och då, precis när jag slagit upp ögonen. En gång har du väglett
mig att gå ur ett samarbete, en annan gång vaknade jag med ordet kall‐dusch när jag senare under dagen fick ett utmanande besked angående mitt arbete. En morgon, när hela familjen låg i covid lugnade du genom att i tanken sända mig en strof från Steve Kekanas låt ”Raising my family”. ”Yes I,m gonna be okay, I guess I’m gonna be alright, with my family here beside me, with my family’s here to guide me. ” Du pratar genom symboler, ibland djur och växter, som jag sedan får tolka betydel‐sen av. Ofta är det just låttexter som spelas upp i mitt inre.
Liksom många av de tvillinglösa tvillingar jag intervjuat i Leva för två har haft en kontakt med sina tvillingsyskon, så har också du varit med mig genom livet. Men jag har inte kunnat sätta ord på den upplevelsen.
Har knappt delat den med någon. Hur ska man förklara kontakten med någon som lämnat jordelivet? Det är som att vårt språk inte räcker till för att tänka så utanför det vi ser som vår verklighet.
Likaväl som jag har velat sätta ord på sorg, och utmanat mig själv att göra det i bokform, är jag nu redo för ännu ett steg. Men hur inleder vi denna berättelse, så att den blir verklig även för de som inte tror på mira‐kel? Vill du vara snäll och svara mig Maria. Är du där?
Jag hör bara pipande ljud i öronen nu när jag lyssnar inåt, är det ett tecken på att du är där? Det räcker inte, jag måste få till mig det du vill förmedla på ett tydligare sätt.
Jag gör en meditation och hoppas att det ska bli lättare att höra dig när mina inre tankar är stilla. Det finns plats här för dig nu så välkommen till jordelivet. Går det inte att möta dig så här? Måste du komma när jag inte är beredd, när jag inte söker dig? Jag förstår inte varför det är svårt. Är du där? Svara med ett tecken i alla fall.
Mina tankar vandrar till min favoritbok. Samtal med Gud. Där fick författaren Neale Donald Walsch tag på Gud under sitt första försök till kontakt. Men då var han också ordentligt trött på sin livssituation, att Gud visade sig genom att prata till honom var så att säga enda och sista utvägen. Det hade kunnat sluta riktigt illa. Kanske kan du göra som Gud gjorde då, även om jag inte är desperat, så var snäll och börja prata med mig! Okej, jag provar att skriva för hand, med penna och papper, går det bättre då?
(Resten av kapitlet är skrivet för hand och sedan infört på datorn.
Det är något med papper och penna och handen som gör det lättare att ta emot budskap.)
Jag börjar med att tyst be om kontakt, den här gången, när jag kallar
på Maria. Jag är helt säker på att sådant går fort. Från bön till att bönen
är uppfylld krävs inte lång tid om man har en stark tilltro, och det har jag, och det hoppas jag vi ska prata om i ett kommande kapitel, jag och Maria.
När jag känner som ett lugn runt mig säger jag högt ”Jag bjuder in min kärleksfulla guide och syster. Jag ber dig att skriva genom mig nu, ett budskap som hjälper mig på min väg. Ge mig kunskap, visdom och sanning.”
Jag sätter pennan mot pappret. OCH NU ÄR HON DÄR. Följande rader ger Maria mig den där första januaridagen av vårt samtal:
Jag är här. Jag har mycket att berätta. Jag är Maria, ljussystern. Jag har varit med dig alla dagar, och så kommer det förbli.
Du och jag, vi är ett, men också åtskilda. Vi är det för att lära oss saker.
Jag, Maria, lämnade dig när jag bara hade levt några timmar. Det var sagt så i livets bok och det är den vi följer.
Du är också en ljussyster men vi vandrar på olika platser i det här livet.
Du kan alltid kalla på din ljussyster. Hon finns här för dig alla dagar. Hon är din tröst, din glädje och din nyfikenhet. Du är nyfiken på livet, mer än de flesta. Jag är med dig när du förundras över livet. Jag är med dig när du luktar på en blomma. Jag är med dig när du dricker söt choklad. Det är jag som är med dig, jag slutar aldrig häpnas över det liv som finns på jorden.
Jag är också Maria, sorgesystern, som lärt dig vad sorg kan vara. Och att bandet mellan människor kan vara starkare än döden. Jag såg att du hajade till nu för den meningen, bandet som är starkare än döden, den har du an‐
vänt flera gånger och det har jag sett till. Jag är Maria, din själssyster, vi har samma själ. Jag är Maria, den saknade systern, hon som ni sällan pratar om, men som alla minns. För kroppar kan inte glömma de själar som de en gång mött och delat dagar med. Även den som tror att den inte minns, minns i sin kropp, i sina celler. Den som en gång varit kan inte försvinna, den är. Så som jag alltid varit och gjort så att du inte behövt känna dig ensam. Du har aldrig varit ensam. Du har alltid varit stark. Din röst kan låta väldigt kraftfull, för jag talar genom dig. Själens röst är alltid stark. Starkare än dö‐den. Starkare än livet självt.
Du har fått höra att din röst ljuder kraftigt och högt så att den inte går att filtrera bort i ett kontorslandskap. När du vet att det du säger kommer från källan till allt liv, då talar du så. Det finns inget som grusar dina ord och gör dem svaga. Sanningen är den högsta frekvensen och tillsammans hjälps vi åt att sprida den på jorden. Jag är alltid med dig, och som du nu förstått, har jag olika skepnader. Jag är sorgen, jag är ljuset, jag är själens röst och jag är evigheten i en och samma. Jag är allt detta och det är du också för
vi är ett. Sorgesystrar, ljussystrar och sanningens budbärare. Tillsammans ska vi prata om vad det innebär att leva på jorden. Genom det starka bandet mellan tvillingar kan vi också prata om kärleken som inte ens döden kan ge sig på.
Vi möts igen, kära syster. Bara fatta pennan så skriver vi med livets bok‐stäver en berättelse om själssystrar och hur de gör varandra starka.
Dethar gått två dagar sedan sist och när jag låg och tänkte på boken i går natt så var det som att samtalet fortsatte. Jag var inte redo då med papper och penna, det var mitt i natten. Jag föredrar om vi kan ses på normala tider så jag stängde liksom samtalet, ungefär som att man stänger en laptop. Hoppas att du finns kvar. Jag har också varit yr sedan vårt samtal, riktig yrsel som gör att jag känner mig ostadig. Ingår det också i paketet för att lyckas skriva en bok med dig?
Här är jag. Det går inte en dag utan att jag tänker på dig. Jag vet inget om yrsel, jag vet bara om hur det känns att vara där jag är.
Vad ska vi prata om idag? Ska vi prata om styrkan? Jag har mött den hos så många tvillingar som blivit ensamma. Var snäll och berätta om hur ni som lämnat hjälper oss som är kvar.
Bandet är kvar, bandet är som ett kraftigt gummiband, det tänjs ut men det håller. Så kan jag höra hur du tänker på mig, när du behöver min hjälp, också det kan jag förnimma.
Den oro som du känner är bara mental. När livet verkligen utmanar, då är du lugn. För så är det med gemenskap, när vi är två kan inget hindra oss. Tillsammans är den starkaste vägen. När vi delar allt och leder varandra.
Du älskar att vara ensam, mer än andra, det är för att du aldrig är utan din ljussyster. Du är precis lika stark som om jag hade varit med dig på jorden. Någonstans har du alltid vetat att jag varit med dig genom tid och rum. Det gör också att du inte är rädd att gå vägar de flesta aldrig går. Du är inte rädd att säga nej. Du vet vem du är, och eftersom du alltid vetat så har du haft ett försprång. Du vet att det finns mycket i livet som inte för oss till med‐vetenhet.
Du ser igenom rädsla och egoism och det är jag som hjälper dig att höja blicken. När din man blev sjuk var jag där, det är därför du gått som en krigare sedan allt hänt med hans stroke.
Men din styrka märks inte bara vid svåra händelser, utan också i din känsla en helt vanlig dag. Känslan av att inte vara ensam. Av att någon är där och gör dina spår tydliga. Du ser hur dina fotspår är framträdande. Det är för att vi går tillsammans. Du går och jag följer dina steg.
Men varför har vi pratat så lite om jag hela tiden vetat det du nu säger?
Ni går längre och längre ifrån det som är ni och ert rätta varande. När du skulle börja skriva det här kapitlet så satt du med en vän och sms:ade. Jag gjorde till slut bokstäverna suddiga. Jag suddade ut både på mobilen och da‐torn. Skärmen blev otydlig, även om du såg det du förut såg, så kunde du in‐te fortsätta skriva.
Ja det stämmer, så var det, har aldrig upplevt något liknande, men jag fick helt enkelt sluta skriva med min vän.
Mobilen och datorn är sådant som för er längre ifrån det ni egentligen är. Och det vet de flesta av er. Det är i naturen som ni återfår er själ.
Så vad gjorde du? Du slutade skriva med din vän och bestämde dig för att skriva för hand för att vi skulle kunna mötas. Då öppnade du upp och vi
kunde nå varandra. Erkänn hur mycket tid du varit med din mobil de senaste åren, och hur långt bort från dig själv du samtidigt varit. Minns du när du var på Gotland i somras och kom hem och kände dig starkare än på länge? Du hade levt i naturen i en vecka och hade släppt det ständiga media‐flödet. Kan du tänka dig att gå i rätt riktning nu? Att vara mer i ingenting. Våga möta din inre dialog. Då kommer jag att vara där och ge dig mer av det du ska veta.
Och erkänn, fastän du gett ut en bok om att förlora en tvilling, så har du tänkt väldigt lite på mig de senaste åren sedan boken blev klar. Det är en an‐nan del av att förlora sin väg och sin styrka. När man tror att allt bara handlar om att bli någon i världen. Du kan ha ett hur fint yrke som helst men du kan samtidigt vara långt ifrån dig själv. Eftersom du och jag på sätt och vis är samma så vandrar du åt fel håll när du följer en roll bara för att du tror att andra uppskattar den. Det tar oss längre ifrån varandra.
Jag har mycket mer att säga men jag tror att du är nöjd nu. Det är inte svårt att få kontakt med mig, det vet du nu. Du måste släppa sådant som du trodde var viktigt, som att vara någon i det oändliga flödet på nätet, eller att skrika dig hes för att få din röst hörd i den stora floden av böcker som skrivs.
Jag väntar alltid på dig och nu har du tagit ett stort steg. Vi pratar mer om styrkan, jag lovar. Och något med styrkan som jag inte sagt är att den in‐te påverkas av geografi. Avstånd är en illusion. Jag är alltid nära. Ibland närmare än de människor du har framför dig. Så var inte ledsen för att du inte kan se mig. Det du kan känna är så mycket tydligare. Nu lägger jag all min trygghet runt dig, känner du? Då kanske din yrsel också känns lättare att bära.
Vi ses igen, kära syster. Snart ses vi.
En av de låttexter som du förmedlade till mig för många år sedan är ”En väv av legender”*. Den kom till mig i duschen idag igen. ”Tänk om allt som händer, tecknats ner i hjärtats bok, som en väv utav legen‐der, som en bild av vår historia. Om allt du undrar, allt du drömmer, allt som du i hjärtat gömmer, gick att läsa som en saga … ” Jag minns den från tv-programmet Toffelhjältarna när jag var tonåring, det känns som att den har en plats i den här boken.
Sagan som form har du hållit dig ifrån. Du har dragits till barnböcker hellre än litteratur för vuxna, men ändå har du inte sett dig som en sago‐berättare. Och inget kan vara mindre sant. Det är i sagan din röst blir stark. Du har försökt att få dina ord att gifta sig med det språk som skrivs i tid‐ningsvärlden. Och mycket har gått din väg. Men det har ändå inte varit din destination. En plats att lära på, en plats att växa på, men jag har försökt att kalla dig oftare till ditt hjärta. När du skapar från ditt hjärta blir sagan verklighet. Och sanningen är att det finns ord som inte går att berätta på ert torftiga intellektuella sätt. Ord som behöver sagans värld för att nå fram till människor. Era hjärtan är alltför stängda för att ni ska våga dansa, och ta ut svängarna, så som i sagorna. För att himlen ska vara fylld av blommor och
* ”En väv av legender” är skriven av Ola Ström och Per Dunsö
av stjärnstoft, så som i barnböckerna. Äntligen har du kommit mig till mötes i sagornas värld. Och du vet vad den där låten, ”En väv av legender”, slutar med för strof.
Ja, det gör jag. ”Jag ser, att du ler, ler åt barnet som ännu inom dig bor … ”
Just den strofen. Du kände sanningens pilar genom ditt hjärta, nu när du läste upp den. Och jag är så glad att vi får skriva det kapitlet nu. Det var många år sedan du fick texten till dig, nu har du vaknat.
Ja, jag har ju varit så upptagen med deadlines i min mediavärld.
Jag vill prata om barnet, det lilla barnet, som bär på så mycket glädje och förväntan. Ni alla går omkring med små barn inom er, men få vågar släppa fram dem. I barnens värld var sagan självklar. Förflytta dig till barnets värld och se vad som händer. Du har ju älskat att vara mamma till dina egna barn! Vet du varför du har känt så? Mötet med dina barn har fått dig att också ta ett kliv närmare dig själv, ditt inre barn.
Ja, jag brukar säga att jag föddes för andra gången när jag blev mam‐
ma, då fick världen nytt liv.
Processen stannar upp lite när du hela tiden avbryter mig. Det är inte bra eller dåligt, men om vi ska nå de djupare sanningarna så får du släppa mig fri. Inte vara där och tänka så mycket.
Tänkt har jag gjort mycket, hela vårt samhälle kretsar mycket kring tanken, hjärnan och intellektet. Men jag hör dig, jag ska bli bättre på att bara lyssna på vad du har att säga.
När tanken tar över slutar ni lita på en större verklighet. Som att det är små människor som bär allt på sina axlar. Så är det inte. När du förflyttat dig från huvudet till hjärtat, då vet du. Då vet du att du är omhändertagen långt bortom vad du trott varit möjligt. Och det är också så med sagor, att de
utspelar sig i hjärtats rike. I sagan får du möjlighet att testa alla gränser utan att det kritiska sinnet kan nå dig. Förstår du nu att genom att mötas i sagans värld kan vi också mötas på riktigt. För visst känns det som att jag är här nu? När du sitter där och tar emot mina ord så känner du dig hel på ett sätt som du sällan gör.
Många är de ensamma tvillingarna du mött som delat livet med sin and‐ra hälft och som nu känner sig halva. Men i hjärtat, där finns det som läker dig och er. Där finns också sorgen som många inte vill kännas vid. När du aktiverar dig och fyller dina dagar med saker att göra slipper du möta dina innersta rum. Men i mötet med sorgen, och bortom den, finns lösningen. Du möter mig i hjärtat om du letar. Jag är där, jag är en del av dig. Och i sagan vi nu skriver är det en självklarhet att jag är med i en av rollerna. Jag är lika verklig som du. I sagan och i hjärtat.
Bortom sorgen hittar du också glädjen och allt det ditt lilla barn längtar efter. Låt oss mötas här i hjärtat. Tycker du det är svårt att känna, lägg en hand på ditt hjärta. Känn värmen. Blunda. Andas långsamt. Genom varje andetag känn vissheten om att du inte är ensam.
Saga. Kan du höra hur det ordet vibrerar. Och hur ord faktiskt kan öpp‐na upp nya rum i dig. Om sagan blev sann och inte bara var något ”hittepå” så har vi kommit fram. Skriv den sanna sagan tillsammans med mig. Och nu när du äntligen har börjat skriva det språk som du alltid burit inom dig, börja med att tacka dig själv. Det har varit en lång resa hit. Nu finns inga suddgummin eller delete-knappar. Vi är här och uppdraget väntar. Orden har hittat dig och nu lyssnar du. Kära syster, som du har skrivit, spaltmeter efter spaltmeter av faktatexter, utan att veta att det var hit resan gick. Jag ser fram emot fortsättningen. Din sorgesyster och sagosyster.
