Sandra Vilppala
Lo, snart 10 år, har en plan. Hon ska bli spion! Skurkarnas skräck. Spiongrejerna har hon redan byggt själv. Tillsammans med kompisarna Mirre och Lilja startar hon en mycket hemlig klubb – Den gyllene cirkeln. Deras första uppdrag blir att snoka fram vad den mystiska gubben med taxen har för fuffens för sig.
Sandra Vilppala
Lo upptäcker även andra saker som verkar mysko, saker som inte har med spioneriet att göra. Som varför vill Mirres pappa hellre dricka än att vara med Mirre? Vem är skuggmänniskan Alice? Och varför duschar aldrig Lilja med de andra efter gympan? Utmaningarna är många för Lo och hennes vänner, men med en gnutta magi och massor av mod tar de sig an alla uppdrag de ställs inför.
Den gyllene cirkeln är en spännande, varm och rolig berättelse som ritar om kartan över vad och vem som får vara norm.
ISBN: 978-91-987717-0-1
220516_CIRK_omslag.indd All Pages
2022-05-24 12:52
Kapitel 1
Besöket
Det knackar på fönstret. Va? På fönstret? Jag bor ju på tredje våningen, hur kan det knacka på fönstret? Kan någon ha klättrat upp i den stora lönnen med duvboet precis utanför? Någon med armar långa som anakondor i så fall, det borde vara minst tre meter från trädet till fönstret. Mycket mysko. Försiktigt, försiktigt, med vilt fladdrande hjärta, drar jag gardinerna åt sidan och kisar med ett öga ut genom fönstret. Jag gör så när jag är skrajsen, blundar med ena ögat alltså, för då blir monstren hälften så många. Hoppas jag. Det klämmer till i halsen för jag har visst glömt bort att andas, men jag lutar mig ändå närmare fönstret för att kunna se någonting där ute. Jag trycker upp glasögonen som har hasat ner på näsan, öppnar långsamt ögat och … ingenting. Ingen där. Inte ens duvan är hemma. I stället krafsar det i garderoben bakom mig. Jag svänger ninjasnabbt runt och drar samtidigt med mig mitt specialgjorda trollspö från skrivbordet. Vad finns i garderoben? Jag tänker efter: tretton av mina 6
gosedjur, mammas strumpor och gamla mysbrallor med roliga utstående knän på, det vet jag. Men nu verkar något eller någon mer vara där. Är det Robert som hälsar på? Det händer ju lite då och då. Robert är min dvärghamster som dog när han bara var ett år. Han var visst nötallergiker. Eller har gosedjuren börjat att leva? Eller vänta nu, de är mina kompisar och de lever ju alltid. Ja, i leken alltså. Men leker vi nu? Jag snurrar trollspöet i stora cirklar och drar lek-kollar-ramsan tre gånger för att undersöka saken. Nä, det verkar inte som att vi leker, och nu dunkar det väldigt mullrigt inifrån garderoben. Så här kan jag inte stå och vifta längre. ”Ett, två, tre”, darrviskar jag och sliter upp garderobsdörren så att räven Rävis och pandan Manda förvånat studsar ut på golvet av bara farten. Jag skvätter i väg en snabb skyddsformel med trollspöet mot garderoben och sedan väntar jag. Aldrig att jag sticker in huvudet där och får det avslitet av en utsvulten zombie. Så jag väntar. Ett svisch, som när vinden kittlar löven på träden, får mina fjuniga hårstrån i nacken att ställa sig i givakt. En rörelse i ögonvrån får mitt huvud att vrida sig mot en skugga borta vid dörren. Skuggan ser ut att röra sig mot mig. Långsamt tar den formen av en människa. En gammal människa. Inte gammal som en mormor, utan som om hen levde förr i tiden. I urtiden. Människofiguren har på sig något som liknar ett lucialinne. Håret är superlångt och på huvudet sitter en mörk, kanske svart, slokhatt. Typisk häxhatt, skulle 7
jag säga. Ansiktet kan jag inte se, det gömmer sig i skuggan. Jag vet inte hur en gör i sådana här situationer, jag har aldrig träffat en skuggmänniska förut. ”Hej, vem är du?” Min underläpp känns alldeles sladdrig, men jag lyckas pressa fram några ord ändå. Jag borde kanske inte prata med skuggmänniskan, jag känner ju inte den här personen. Fast det vet jag egentligen inte, eftersom jag inte ser ansiktet. Det kan vara mamma som har klätt ut sig, det har hänt förut. Men hur fixar hon den där grejen med skuggan i så fall? ”Jag heter Alice”, svarar en mjuk röst och genast vet jag att jag inte behöver vara rädd. Min hjärna bara vet det och säger åt mig att ta det lugnt. Inte högt alltså, utan i mitt huvud så som hjärnor gör. ”Och jag ska hämta dig”, fortsätter Alice med samma milda ton. ”Va? Ska du hämta mig? Varför då?” frågar jag förvånat. Nu börjar det verkligen kännas som en film det här, rena rama rymdäventyret eller kanske en skräckfilm? Jag hoppas inte på det sista! ”För att du är ett genialiskt geni och jag behöver din hjälp. Min syster har fastnat i en tidszon, ett stopp i tiden, och jag tror att du kan lösa det”, säger hon på fullaste allvar. Jag funderar på vad den där Alice just har sagt. Hmmm … genialiskt geni, säger du … Det kan du ha rätt i Alice, alldeles på pricken rätt faktiskt. Har jag inte specialtillverkat ett mycket märkvärdigt trollspö 8
helt själv till exempel? Jovisst! Och förra veckan byggde jag en egen dator av kartong som funkar finfint. Och jag vet inte hur många mobiltelefoner jag har byggt av olika material: trä, plast, kartong, papper, olika slags korkar … Varenda mobil funkar tippelitopp. ”Alice, min vän”, säger jag och drar i väg ett ryck med båda ögonbrynen. Jag rättar till glasögonen som har halkat ner till nästippen igen och pekar med trollspöet mot henne. ”Det verkar som att du har hittat rätt person för uppdraget, helrätt till minst hundra procent. Jag ska bara ta och packa ihop lite av mina genigrejer så ka…” ”Lo, nu är det frulle!” Samtidigt som mamma öppnar dörren löses Alice upp i tusen pyttesmå stjärnstoftsmoln och det ser ut som att mamma andas in henne i ett enda megasnabbt andetag. Omöjligt! Eller …? Alice är borta på mindre än en sekund. ”Poff” bara. Jag ramlar baklänges ner i sängen av chock och mamma börjar att hosta så att hon nästan tappar andan. ”God morgon, krokodilen”, säger mamma när hostan äntligen har lugnat ner sig, samtidigt som hon viftar med handen i luften. ”Jag tror det behöver städas minsann. Dammigt”, prathostar hon och drar mig i stortån. Mammas glada mun kommer farande och läpparna bombar min panna med pussar. ”Kom igen nu trollbollen, första skoldagen. Tjoho! Lo börjar fyran, hallååå vilken grej!” Jag vet vad du tänker. Nej, nej och nej! Det var ingen dröm. Alice besökte mig och jag är ett genialiskt geni. 9
Och om du inte tror mig så är det strunt detsamma. För jag vet och det räcker. Precis som när Viktor säger att jag inte kan sjunga fast han aldrig hört mig göra det, eller när någon annan klasskompis inte tror mig när jag berättar om saker som har hänt. När jag blir ledsen för sådant brukar mamma säga: ”Men du vet, eller hur? Du vet. Strunta i resten. Och när du ljuger så vet du det också, eller hur?” Njae … Jag tycker det kan vara väldigt svårt att veta vad som är dröm, fantasi, hitte-på och verklighet ibland. Jag kan ha ljugit några gånger om att jag varit sjuk, för att jag inte orkar vara i skolan. Mest för att det känns som att jag är sjuk när jag känner efter riktigt, riktigt ordentligt. Klurigt. Fast Alice var i mitt rum, det är verklighet. Helt säkert och tummis. ”Ta ner benet från stolen, så slipper du få avokado i knäet”, säger mamma med munnen full av macka och tittar på sitt eget uppvikta ben. Vi sitter så där. Det är helt omöjligt för oss att sitta med båda fötterna mot golvet. Benen säger nej. Vi fnissar till båda två, men inte åt benen, i alla fall inte jag. Jag fnissar åt mammas morgonfrisyr. Som vanligt har en tornadopotatis landat på hennes huvud och snurrat till håret alldeles, och ingen borste i världen kan vinna den kampen. Fascinerat ser jag hur hon, genom att klia sig i huvudet, lyckas rufsa till håret ännu mer. Under den lyfta armen kikar en hårtuss fram från armhålan, ut genom ett stort hål i tröjan. 10
”När ska jag få hår under armarna?” frågar jag och nyper tag i den hala avokadobiten som ramlat ner på byxorna, och stoppar in den i munnen. Mammas ögon lyser. Buslyser. ”När hårstråna känner att det är dags! När de inte kan krulla sig kvar under huden, utan bara måste sträcka ut sina tentakler för att få luft. Olidligt! Vet du vad mer som är oliiidligt? Jo, att jag själv känner mig som ett hårstrå som bara måste sträcka ut mina armar. Det känns som om jag ska spricka!” ylar hon och gör sin galen-min. Med ens blir jag alldeles sprattlig i kroppen. Som en glad liten bäbis som fäktar med ben och armar. Jag vet vad som är på gång. ”KÄRLEKSATTAAACK!” vrålar mamma och kastar sig upp från stolen och slår armarna runt mig i en hård, lång kram. Jag älskar kramar, särskilt av mamma. Och mamma är kul och lite knasig, när hon inte är trött eller stressad. Eller när hon pussas med Annie, sin flickvän. Jag kan inte hjälpa det, men jag tycker att det är äckligt när vuxna pussas. ”Du är konstig mamma”, säger jag och flinar. ”Bästa komplimangen, tack”, flinar mamma tillbaka och häller upp morgonens tredje kopp kaffe. Säg att det var en dröm, nu var det inte det, men om. Då har jag inget uppdrag. Inget rädda-syster-somfastnat-i-en-tidszon-uppdrag och vad ska jag då göra för något med mitt liv? Hmmm … Om det är så, nu är det inte så men om, då får jag väl helt enkelt hitta på ett eget 11
Sandra Vilppala
Lo, snart 10 år, har en plan. Hon ska bli spion! Skurkarnas skräck. Spiongrejerna har hon redan byggt själv. Tillsammans med kompisarna Mirre och Lilja startar hon en mycket hemlig klubb – Den gyllene cirkeln. Deras första uppdrag blir att snoka fram vad den mystiska gubben med taxen har för fuffens för sig.
Sandra Vilppala
Lo upptäcker även andra saker som verkar mysko, saker som inte har med spioneriet att göra. Som varför vill Mirres pappa hellre dricka än att vara med Mirre? Vem är skuggmänniskan Alice? Och varför duschar aldrig Lilja med de andra efter gympan? Utmaningarna är många för Lo och hennes vänner, men med en gnutta magi och massor av mod tar de sig an alla uppdrag de ställs inför.
Den gyllene cirkeln är en spännande, varm och rolig berättelse som ritar om kartan över vad och vem som får vara norm.
ISBN: 978-91-987717-0-1
220516_CIRK_omslag.indd All Pages
2022-05-24 12:52