koboltsfÄrEN
anna jakobsson lund
anna jacobsson lund
Ingenting var bättre än arenorna en tävlingsdag. Doften av dynga, grus och rostade grontbaggar. Publikens jubel om en ryttare satt kvar under de åtta sekunder som krävdes för att få poäng, deras skratt när en amatör kastades av redan efter tre.
I nästan tjugo år hade Ati tävlat, men fortfarande kände hon hur det vibrerade under huden när hon tog trappan upp till fållan för att vänta på sin tur. Det var zeut på gruset, och publiken skrek när den bockade kraftigt, slog med sitt grova huvud. De övre, bakåtböjda hornen kom nästan åt ryttaren. Ati såg på klockan. Långt kvar till åtta sekunder, och ryttaren hade redan tyngdpunkten framför höften.
Zeuten var mörkbrun med ordentligt av den långa päls som växte från hals och rygg. Inte en av de större, kanske drygt en och en halv meter över manken, men smidig. Hovarna tog knappt i gruset, så mycket bockade den. På den bortre läktaren jublade folk när den slängde sig åt sidan och ryttaren gled av som en säck gulrovor.
Ati hade inget emot att de blev färre som delade på potten för de som satt kvar tiden ut.
Ryttaren kom på fötter samtidigt som clownerna sprang in för att distrahera zeuten. En av dem hade en stor trumma och den andra svepte med sin mantel. De var båda eruthianer sminkade som gudar från uråldriga sagor. Halva ansiktet rött eller gult,
med skarpa svarta streck som förstärkte dragen vid munnen och ögonen.
Ati tog steget fram till kanten av fållan, tittade ner på zeuten som hon skulle rida. Den var högre än den som var i paddocken nu, mörkt grå med ljusare partier i den långa pälsen. Ögonvitan syntes när den frustade och smällde en hov mot väggen. Zeuterna lottades till ryttarna, men hela säsongen hade Ati fått rida de kraftigaste djuren, som verkade drivas av ett hett hat mot alla som hamnade på deras ryggar.
Ju vildare zeut de sätter dig på, desto lättare att visa vad du går för.
Kylan spred sig över axlarna. Rösten var fortfarande tydlig, som om Onnas stod precis bredvid. De hade begravt honom för två månader sedan; lyckades Ati inte släppa taget om honom ens när hon red behövde hon skaffa ett annat jobb. Den här säsongen hade hon knappt dragit in så att de hade råd att resa mellan arenorna.
Blått startljus tändes och hon andades in djupt. Publikens visslingar och rop suddades ut. Världen krympte runt henne.
Hon var inte längre en människa som hade förlorat en av sina partners. Knappt ens zeutryttare. Bara en kropp som tog klivet ut i fållan, sjönk ner över zeutens breda rygg. En hand som grep om den långa pälsen vid manken.
Djurets värme strålade mot insidan av hennes lår och hon slappnade av i benen, virade in handen hårt. De kraftiga handskarna skulle skydda henne mot skärsår, hjälpa henne att hålla fast i åtta långa sekunder. Hon spände magen, lyfte huvudet, gjorde kroppen så tung hon kunde.
Startklockan ljöd och zeuten rusade ut, bockade rakt över paddocken. Smärta ilade från höften upp i ryggraden men hon
brydde sig inte om den, lyfte bara handen med näven knuten. Höjde hakan.
Amatörerna skrek alltid, och vissa av de som levde på att tävla svor och ropade åt publiken. Ati var alltid tyst. Hon höll sig stilla, oavsett vad zeuten under henne gjorde, fick det att se ut som om hon inte ens behövde anstränga sig.
Zeuten bytte riktning och hon spände magmusklerna tills de brände, lutade sig bakåt för att hålla arslet kvar mot djurets rygg. Om kontakten släppte var hon körd.
På andra sidan arenan räknade den stora klockan ner. Hon kände smak av blod i munnen när zeuten tog fart över gruset.
Benen krampade och hon pressade ner hälarna, kämpade mot kroppens vilja att klämma sig fast. Det skulle bara få henne avslängd i förtid.
Två hela sekunder kvar. Hon svängde den knutna näven i luften. Log brett och avslappnat. Det hade tagit flera år av träning att lyckas se ut som om det inte kostade henne någonting att sitta kvar, samtidigt som centrifugalkraften slet i henne och munnen fylldes av järnsmak.
Zeuten bockade vildare, höll ner huvudet och sköt ryggen uppåt. Det skar av smärta genom bäckenet men resten av kroppen kändes bortdomnad.
Bara en liten stund till.
Publikens ljud började tränga in till henne. Låren klämde åt runt zeutens rygg och arslet lättade en aning. Handleden sved som om någon kört in en kniv i den. Hon måste hålla emot.
Tids nog skulle zeuten få som den ville. Men inte än.
Slutklockans signal dränktes nästan i publikens tjut. Hela långsidan stod upp, stampade fötterna och ropade hennes namn.
Det var gott om människor på de billiga platserna.
Ati fortsatte le, sänkte armen så långsamt hon kunde. Som om hon kunnat bli kvar på zeuten hela eftermiddagen. Handen som höll pälsen var så bortdomnad att hon knappt klarade att räta ut fingrarna innan hon lät sig kastas av, rullade över gruset som hon gjort tusentals gånger förut.
Hon fick en smäll över näsan och järnsmaken blev kraftigare på en gång.
Gisti!
Blodet rann över läpparna när hon kom på fötter, hade fläckat gruset. Hon nöp tag om näsroten och sprang mot sargen. Högra ljumsken protesterade varje gång hon satte ner foten och det bultade i näsan, men inte som om något var brutet. Hon hade väl stött i den med knät när hon rullade ihop sig. Så förbannat onödigt.
Tävlingsvärden meddelade att det skulle bli paus för sanering. Genom jublet från långsidan hördes burop. Hon svor och fumlade med dörren ut från paddocken. Lämnade hon en stor blodfläck på den skulle hon garanterat bli diskad.
På väg ner till omklädningsrummen som låg på baksidan av arenan drog hon av sig näsduken hon hade knuten runt halsen, försökte torka bort blodet. Andra ryttare flyttade hastigt på sig när hon gick förbi. Sött, varmt blod rann ner i munnen och hon hulkade.
Hon mindes hur det luktat, skarpt av järn, när zeuten rivit upp hennes arm för två månader sedan. Blodfläcken i gruset. Hur vilda zeutens ögon blivit. Den mörka skuggan över henne.
Benet vek sig och hon stapplade åt sidan, krockade nästan med en amatörryttare hon inte kände igen.
”Irva !” sa hen. ”Se dig för.”
Hen upptäckte blodet och pressade samman läpparna, skyndade vidare utan att säga mer.
En muskel krampade i ljumsken och Ati andades ut försiktig mot smärtan. Höften hade krånglat i nästan ett år, skulle börja värka så fort musklerna kallnade. På andra sidan korridoren låg undersökningsrummet där sjukvårdaren inspekterat alla ryttare i förmiddags. Hon tog några försiktiga steg över dit. Det var inte mycket mer än ett oanvänt omklädningsrum där ett skynke skärmade av behandlingsdelen. En inarisk sjukvårdare satt bakom disken och tittade på en sändning från tävlingen. Skillnaderna mellan könen var små hos inari, men han bar en namnskylt som angav ett maskulint pronomen. Inaris ålder var också svår att avgöra, de såg ofta likadana ut tills fjällen nöttes ner i blanka fläckar när de blev riktigt gamla. Den här var nog ändå rätt ung. Äldre högutbildade inari hittade möjligheter långt från gruvsystemet, satt inte fast under en läktare där luften var stilla och så het att den brände.
Hon knackade på dörrposten och sjukvårdaren såg upp från sändningen, svor och reste sig hastigt, slet åt sig några kompresser på vägen. Frillen som sträckte sig som en fingersvamp på vardera sida om halsen blev till stela spetsar. Ati höll upp händerna och backade. Läppen kändes kletig när hon torkade med näsduken.
”Bara näsblod”, sa hon. ”Det var inte därför …”
Han grep om hennes haka och flyttade fram en rullhylla med utrustning. Ati vred undan huvudet men han hade redan tagit upp en flaska, hällde innehållet över en kompress.
”Lite blodstillande och en ren tuss?” sa han och strök tvättsprit runt hennes näsa. ”Så blir det lättare att byta om till avslutningsceremonin.”
”Om de inte diskar mig först”, mumlade Ati och flyttade sig så att han kom åt bättre.
Unga sjukvårdare blev bara värre om man försökte säga åt dem hur de skulle sköta sitt jobb.
”Inget fel på din ritt.” Han blinkade och ett hologram svävade upp mellan dem. ”Åttiosju totalt. Bäst i dag.”
Ati kände axlarna sjunka ner. Om de gett henne poäng skulle det vara svårare att ta tillbaka beslutet sedan.
”Jag lär få betala för pausen.”
”Publiken klagar inte om de får se clownerna uppträda.”
Metall ringarna som satt fast i fjällen längs hans tinning blänkte när han lutade sig fram. ”Men de hade kunnat köra med nästa ryttare på en gång. Gruset måste ju ha sugit upp de där bloddropparna.”
”Zeuter skräms av människoblod.”
Skulle han fortsätta jobba med zeutritt var det bra att han lärde sig. Även om Ati var den enda människan bland de professionella ryttarna. Och hon tänkte aldrig blöda i paddocken igen.
”De har inte bättre luktsinne än andra betande djur”, sa sjukvårdaren. ”Hur skulle de kunna urskilja just människors blod?”
Det var sötare, mer likt zeutens eget. Ati visste inte hur det fungerade. Men hon hade sett det hända. Halsen snördes åt när hon mindes den mörka fläcken på gruset. Zeutens skugga. Ljudet av Onnas trumma.
Sjukvårdaren körde upp en tuss täckt av kall blodstillande gel i hennes näsa. Den luktade kemiskt och hon hoppades att det inte skulle få henne att nysa. Även om inget var brutet skulle det vara riktigt obehagligt.
”Jag kom inte hit för det där”, sa hon och kliade nästippen med tummen. ”Har du något smärtstillande?”
Hans sneda pupiller smalnade.
”Jag kan inte skriva ut något utan att …”
”Tror du att jag vill ha pica?” Hon slog ut med armarna. ”Ser det ut som om jag har råd att bli beroende av den skiten?”
”Skulle inte vara den första ryttare som blivit tvungen att gå över på det tyngre”, sa han och suckade.
Rött damm hade fastnat i vecken på hans vita rock, lagt sig som en hinna över de ljusgula fjällen i pannan. Ati tryckte in tummen vid höftbenet.
”Ge mig bara något receptfritt”, sa hon. ”Helst för människor.”
Tidigt i karriären hade hon tävlat i utkanten av planetsystemet, där det bodde många peltarer. De var pälsklädda, de flesta över två meter långa och mycket grovt byggda. Säkert skilde de sig från människor invärtes också. Ati hade brutit nyckelbenet och haft så ont att hon tagit emot en halv dos av ett peltariskt bedövningsmedel. Båda arterna var diande, det skulle ha kunnat funka.
Det gjorde det inte.
”Låt mig undersöka dig åtminstone”, sa sjukvårdaren och lyfte upp en tunn scannerstav.
”Om du måste.”
Ati höll ut armarna åt sidorna, blundade när ljuset svepte över henne.
”Ditt bäcken är ojämnt.”
”Det hade jag kunnat berätta utan scanner.”
Sjukvårdarens frill rörde sig i en road våg. Inari kunde kontrollera frillen för att dölja sina känslor, men de flesta struntade i det. Onnas hade alltid låtit det synas hur han mådde, brukade säga att inari inte var lika rädda för sina känslor som människor.
Ati kliade sig i tinningen. Precis där det rakade mönstret gick över i korta lockar hade blod och grusdamm torkat ihop till en seg klump.
”Jag föll illa för några år sen”, sa hon och torkade fingertopparna med näsduken. ”Tävlingsförsäkringen täcker inte gamla skador.”
”Vi skulle behöva hålla på i veckor för att behandla dig färdigt.” Det knastrade under fjällen vid ena axeln när han sträckte ut armen. ”Men ett bra knäck och muskelavslappnande hjälper ett tag.”
”Och när jag blir fast på tabletterna, hur mycket vill du ha för dem då?”
Hans fjäll bleknade och frillen blev spetsig och hård. De tunna läpparna rörde sig som om han mumlade något för sig själv, innan han sänkte axlarna.
”Vad skulle jag tjäna på att få dig fast när du fortsätter till nästa arena och jag går tillbaka till att behandla gruvarbetare?”
Sant. Och det kändes som om lårbenet skavde mot bäckenet, en brinnande, envis smärta. Att få slippa det någon dag skulle vara värt mycket. Ati log och hoppades att det såg ärligt ut. Vissa inari blev illa till mods av människors ansiktsuttryck, särskilt när det var tydligt att de inte visade hur de egentligen kände.
”Hur vill du ha mig?” sa hon.
”Helst utan byxor.” Han pekade in bakom skynket. ”Det finns rena handdukar att skyla sig med om det behövs.”
”Du fattar att vi människor bara är pryda i jämförelse med eruthianer, eller hur?”
”Jag har hittills inte träffat en zeutryttare som tagit av minsta plagg frivilligt. Oavsett art.”
Han flinade för sig själv och skrev in något i hennes journal.
Skynket prasslade när hon drog för det. Hon vilade handen mot britsen för att få av sig både skyddsbyxorna och de grova ridbyxor hon bar under. Innan hon kommit upp på britsen kom
sjukvårdaren in. Han hämtade en andningsmask kopplad till en gasbehållare.
”Ta en slurk av det här.”
Ati kunde inte läsa den inariska beskrivningen av innehållet, men hon såg symbolerna.
”Det sitter inte kvar efteråt”, sa han mjukt medan hon kom till rätta på britsen.
”Jag vet.” Hon tog emot masken, andades in den sträva gasen.
”Du är inte den första som har behövt få mig att slappna av.”
Runt henne blev allt suddigt, betydelselöst. Sjukvårdaren grep tag om hennes knä, flyttade benet. När hon skulle hjälpa honom ryckte det bara i vaden.
”Låt mig sköta det här”, sa han och la kraft mot hennes kropp.
Isande klar smärta bröt igenom det suddiga och Ati skrek, alldeles för högt, innan hon fick kontroll på kroppen igen.
”Du hade inte kunnat ge lite starkare dos?”
”Inte om jag ville ha dig vid medvetande. Jag sövde ett par ryttare i början, men de anklagade mig bara för att ha stulit från dem.”
Han skrattade lågt, men det syntes på frillen hur mycket han skämdes över det.
Dörren in till omklädningsrummet slogs upp med ett brak.
”Ati! Är du här?”
En ljus röst, som talade eruthianska. Resterna av gasen gjorde allt svårt att förstå och sjukvårdarens kropp skymde sikten när skynket prasslade.
”Bara patienter här bak, raring”, sa han.
”Hon är min mamma. Vad har du gjort med henne?”
Det var Senofi.
Ati satte sig försiktigt upp.
”Jag fick bara hjälp med mitt bäcken.”
”Behandlade han den gamla skadan?” sa Senofi på så kraftig dialekt att ingen som gått sjukvårdsutbildning skulle förstå.
”Ja, den gamla skadan”, upprepade Ati på vårdad inari. ”Det var väl långtråkigt här i dag, så den trevlige unge mannen fick för sig att han ville höra mig skrika.”
”Jag lever för sånt”, sa han och skrattade till.
Om han tyckte att det var underligt att en eruthian kom in hit och kallade en människa för mamma visade han det inte.
Eruthianers och människors biologi skilde sig så lite åt att vissa toknötter fick för sig att de två arterna hade en gemensam historia. När eruthianerna skapat ett maskhål till Tellus hade det funnits många som trott att de var ett ursprungligt folk, som kommit för att rädda människorna från sin egen undergång. Det hade gjort det enklare att få den första generationen att skriva på arbetskontrakten för gruvsystemet.
Ati sträckte sig efter ridbyxorna.
”Är vi klara?” sa hon och vände sig mot sjukvårdaren. ”Så kan du fortsätta se på tävlingen.”
”Vad kan vi göra åt höften?” sa Senofi och blängde på honom.
Hon var huvudet längre än han, med kopparrött hår samlat i flera flätor. Hennes ögon hade nästan samma röda ton. Som hos alla eruthianer var de stora och rombiska, med virvlar som skimrade när de rörde sig.
”Du vet att jag inte kan diskutera det med dig, raring”, sa sjukvårdaren och markerade några rutor i journalen.
Senofi sträckte sig för att se bättre, men Ati grep om hennes arm och låtsades behöva stöd för att få på sig byxorna. Vad hon behandlats för de senaste åren hade Senofi inte med att göra.
Ett meddelande föll ner i synfältet.
”Arenachefen vill träffa mig.”
Det bet i magen och hon undrade hur stora böter han skulle döma ut. När Ati var ny ryttare hade han jobbat med administration i en annan tävlingsring, tagit sig upp i branschen tills han fick ta över här för fem år sedan. Han hade aldrig haft några problem med henne, och hon hoppades att det skulle hjälpa.
Senofi suckade.
”Får du behålla placeringspengarna tar vi oss till nästa tävling i alla fall.”
Vem hade berättat för henne hur illa de låg till? Senast de pratat om ekonomin hade de varit överens om att hålla henne utanför. Hon hade blivit myndig för flera år sedan, men hon var ändå deras barn.
Sjukvårdaren låste upp ett skåp och plockade fram en ask smärtstillande. När han lämnade över dem lutade han sig in mot Ati.
”Förhandla in långsiktig sjukvård i kontraktet inför nästa säsong”, sa han lågt. ”Du kan inte gå med bäckenet obehandlat länge till.”
Han måste vara ordentligt grön som trodde att hon hade en mecenat att förhandla med. Ringreglerna förbjöd inte människor från att tävla, men inga företag skulle få för sig att satsa på dem.
I alla år hade Ati gått runt på placeringspengar. Det skulle inte ändras för att hon hade haft några dåliga månader.
Hon skulle klara sig.
Åtta sekunder. Så länge måste Ati hålla sig fast medan zeuten bockar genom paddocken. Den kommer att kasta av henne till slut, men publiken älskar hur hon gör det till synes omöjliga. Det ger dem hopp, får dem att glömma slitet i gruvorna, kontrakten som låser dem till galaxens utkant.
De andra ryttarna kan inte acceptera att en människa fått plats bland dem. När de försöker få Ati utesluten ur tävlingsringen tvingas hon ta ett uppdrag ingen vill ha, på megastationen i galaxernas centrum.
Resan tar henne långt från den värld hon känner till. Och den kommer att förändra allt.