9789198744101

Manligt Mode En okänd historia

Innehåll Inledning Susanne Hamilton 9 Förord Ingrid Giertz-Mårtenson 11 En curators noteringar. Var har alla frackrockar tagit vägen? Claire Wilcox 18 Hovdräkten som maktsymbol. Tidigmoderna modelejon 1500–1700 Lena Rangström 28 Innovation i detaljerna. Franska modeplanscher 1725–1850 Carolina Brown 44 Liturgisk klädedräkt. Kläder som talar om Guds skönhet Mikael Mogren 60 Dandyn. Trotsar världen med en välknuten kravatt Johan Hakelius 70 Det förgängligas härskare. Esteten Robert de Montesquiou Ingrid Giertz-Mårtenson 88 Med känsla för detaljer. Konstnären Anders Zorn Johan Cederlund 94 Rollspel med kläder. Dramatikern August Strindberg Göran Söderström 100 Från Värmland till världen. Entreprenören Lars Magnus Ericsson Alexander Husebye 106 Henry Poole & Co och Savile Row. En inblick i engelsk skrädderihistoria Ingrid Giertz-Mårtenson 112 Ivy League Style. Tradition i en tid av förändring Patricia Mears 124 Män i jeans. En tidlös historia Bradley Quinn 142 Förnekelsens elegans. Tennisens inflytande på herrmodet Elizabeth Wilson 154 Kostymen. Perfekt för sitt syfte Christopher Breward 164 Ett liv med skor. Vad säger mina skor om mig? Peter McNeil 176 Svart. Ritual, makt och magi Bradley Quinn 188 Walk this way. Hur (rap)musiken gjorde mode av sneakers Susanne Ljung 200 Mode som personligt tilltal. Ibland gör kläderna mannen Jonas Olsson 208 Herrmodet i vår tid. En ny silhuett för en ny man Daniel Björk 216 Index. Herrmodets inspiratörer Daniel Lindström 236 Författarbiografier 246 Bibliografi 248 Bildförteckning 251

7

Inledning A v S usanne H amilton

D

et finns många manliga modeskapare, men märkligt få beskrivningar av mode för män. Ändå finns modet alltid med.

Napoleon Bonapartes bicorne-hatt, Humphrey Bogarts trenchcoat, John Waynes jeans, hertigen av Windsors stickade tröjor: på olika sätt positionerar sig mannen med hjälp av sina klädes-plagg.

Den här boken presenterar djup kunskap om manligt mode och sätter fingret på nya perspektiv från 1500-talet fram till idag.

Det är med stor glädje som Bokförlaget Langenskiöld ger ut denna bok som med visuell pregnans bidrar till att fördjupa förståelsen för det manliga modet och dess påverkan på män – och kvinnor! – genom tiderna. Vi är stolta över att samtidigt kunna presentera boken på svenska och engelska i två tidlösa praktverk.

Med aldrig sinande energi, kunskap och glädje har initiativtagaren Ingrid Giertz-Mårtenson drivit projektet i hamn tillsammans med Tom Hedqvist, Johan Svensson och ett fantastiskt redaktionsteam.

Ett stort och varmt tack till Erling Perssons Stiftelse som har varit avgörande för möjligheten att förverkliga projektet.

9

Varför en bok om manligt mode?

Och varför just nu?

Det hela började med en fråga – varför finns det så lite kunskap om herrmodets historia?

A v I ngrid G iertz -M årtenson

J

ag har alltid varit intresserad av mode som kulturuttryck. Om bakgrunden till varför vi klär oss som vi gör, hur vi påverkas av de kläder vi bär och det mode som omger oss. Om vad MODE egentligen innebär. Under hela mitt yrkesliv har jag varit engagerad i olika delar av den internationella och svenska modeindustrin. Jag har verkat för att öka kunskapen om svenskt mode i omvärlden, kurerat utställningar om mode, varit involverad i europeiska forskningsprojekt om mode, talat, skrivit och föreläst om mode. Men alltid, eller nästan alltid, har det handlat om kvinnligt mode. Det har framstått som självklart och knappast funnits någon anledning att ifrågasätta det. Dammodebranschen representerar cirka 65 procent av den internationella marknaden för kläder, resten består av ungefär lika delar herr- och barnkläder. Litteratur om mode handlar till större delen om kvinnligt mode och när media skriver om mode handlar det mest om dammode. Kort sagt: mode har i våra ögon identifierats med mode för kvinnor.

MEN MÄNNEN UTGÖR JU HÄLFTEN AV VÄRLDENS BEFOLKNING! Och det blev startpunkten för detta projekt – att berätta om herrmodets historia. Svaren på en enkät till ett stort antal män i min omvärld inspirerade mig att arbeta vidare med området. I individuella frågeformulär bad jag män från olika yrken, åldrar och samhällsgrupper att svara på frågor om sitt förhållande till mode, till kläder, till kunskap om material och stilar, till aspekter på herrmodets historia, till enskilda plaggs betydelse för dem, med mera. Svaren blev många, varierande och intressanta. Men på en fråga hade nästan alla, oavsett bakgrund, yrke och ålder, svarat samma sak. Frågan var: Herrmodets historia – vad vet gemene man om den? Och svaren var entydiga: Ytterst lite… praktiskt taget ingenting… en mycket begränsad kunskap. Det var så det började. Det gav iden till den här boken, till att undersöka Manligt mode – en okänd historia.

VARFÖR SÅ LITE KUNSKAP OM MANLIGT MODE? Mode har genom århundraden diskuterats, ifrågasatts, kritiserats och beundrats, men oftast utan den historiska kunskapen om hur och varför mode har sin aktuella form. Det gäller framför allt mannen och

11

En curators noteringar Var har alla frackrockar tagit vägen?

Claire Wilcox, kurator för en stor utställning om manligt mode på Victoria & Albert museum i London, skriver om svårigheten att hitta tillräckligt många exemplar av tidstypiska herrplagg.

Trots att frackrocken, även kallad bonjouren, var vanligt förekommande bland män under större delen av 1800-talet fanns bara ett fåtal exemplar i museets samlingar.

A v C laire W ilcox

E I denna artikel talar författaren om ett viktigt plagg i herrmodet, the frock coat - en rock som bars av många män, både i England och Sverige under senare hälften av 1800-talet och i början av 1900-talet.

Rocken var generellt i knälängd, oftast dubbelknäppt och många gånger (men inte alltid) i svart. På svenska återfinns olika översättningar av detta plaggnamn, såväl bonjour som redingot. Vi har, efter diskussioner med ett antal dräkthistoriker, valt att översätta frock coat med frackrock. Denna översättning används därför genomgående i denna bok.

Man, troligtvis Honorable B. Leeson, i frackrock. Fotot är taget i Dublin omkring år 1870.

18

fter att under tre decennier varit fullt upptagen med att skapa utställningar om dammode och haute couture samtidigt som jag reflekterade över vad som fanns i våra samlingar av herrplagg, insåg jag 2018 att det var dags att ta tag i denna del av modet. Därför började vi, som ett led i förberedelserna för museets stora utställning Fashioning Masculinities – The Art of Menswear, att gå igenom V&A:s enorma arkiv för att skapa en utgångspunkt för museets största utställning om det manliga modets historia som någonsin gjorts.

Då jag tidigare arbetade med utställningar om dammode var jag van att gå igenom klädgarderoberna på museet och ”avläsa” klänningarna där de hängde på sina galgar: det innebar alltid att nedre delen av förvaringsskåpen var fyllda med en enorm tygmängd – men då det gällde herrplagg såg det helt annorlunda ut. Tygmängden och plaggbredden fanns i den övre delen av skåpen (skräddarsydda rockar är ofta formade upptill av styvt material och olika typer av foder medan byxorna alltid hängs på samma klädgalge för att spara plats). Eftersom rockarna och kostymerna förvarades i plaggpåsar fick man heller ingen idé om hur de skulle se ut

i verkligheten, det vill säga innan de sattes upp på en provdocka.

Jag var alltså fullt sysselsatt med att pressa ner provdockornas glasfiberben i kostymbyxor samtidigt som covid-19 tömde museets utställningshallar på besökare. Hotet om en nedstängning hängde över oss och jag undrade hur vi skulle klara av förberedelserna för utställningen i tid. Inte minst frågade jag mig vad vi skulle göra för att kompensera en brist på plagg från det tidiga herrskrädderiets period, det vill säga från cirka 1800 och framåt. I våra samlingar fanns det gott om broderade hovdräkter och silkesvästar från 1700-talet – de hade bevarats till eftervärlden på grund av de utsökta detaljerna och materialen. Det var även ganska gott om herrplagg från tiden efter 1950, men från perioden däremellan var urvalet minst sagt magert.

Trots att frackrocken (ibland kallad ”bonjouren”) var så vanligt förekommande – den användes av män på alla samhällsnivåer under större delen av 1800-talet – fanns det bara ett fåtal av dem i våra samlingar. Och den tidigaste, en dandyaktig Beau Brummel-modell, var redan utlånad till en annan institution. Jag

fruktade att utställningen skulle bli lidande av bristen på dessa plagg, en skugga av den diskreta känsla som karakteriserade herrmodet under lång tid. Och på samma gång bli en bild av det som psykoanalytikern J.C. Flügel kallade ”den stora manliga avsägelsen” – nämligen herrmodets avståndstagande från färger, mönster och utsmyckning i utbyte mot en fokusering på perfekta skärningar, exakta former och detaljer. Det är för övrigt en företeelse som fortfarande påverkar herrmodet.

MONOKROM ELEGANS I SVART Förklaringen till museets historiska brist på intresse för herrplagg från vissa epoker kan möjligen bero på hur man sett på textilier: en enkel ullvara har aldrig haft lika hög status som ett sidentyg från 1700-talet, inte minst det stora utbud av fantastiska exempel som fanns på damsidan.

När man förvärvade klädesplagg under museets tidiga år var det materialet som var det viktiga. Detta var innan mode blev en egen nisch under tidigt 1960-tal. Under samma tidsperiod som museer som Victoria & Albert bildades, började det av den franske arkitekten Haussmann transformerade Paris inta rollen som staden för modern, kvinnlig stil – det blev ett självklart centrum för den blomstrande haute couturen, ledd av den engelske modeskaparen Charles Frederick Worth.

Uppkomsten av illustrerade modetidskrifter och grundandet av spektakulära varuhus gjorde det möjligt för kvinnor från alla samhällsklasser att handla i butiker. Det lade grunden till en konfektionsindustri för främst kvinnliga konsumenter, något som på ett levande sätt beskrivs i Émile Zolas roman Damernas paradis (1883). Intresset för kvinnliga kunder som syntes i Paris, London och New Yorks skyltfönster återspeglades också på världsutställningarna, inte minst världsutställningen i Paris år 1900. Här presenterades fantastiska klänningar från modehus som Worth, Paquin, Doucet på verklighetstrogna vaxdockor, exponerade i stora glasskåp.

Detta indikerade tidigt att modeutställningar på museer ofta har föredragit att visa nyskapande kvinnligt mode framför manligt mode.

”Pantsatta, ärvda, återvunna, sålda eller kastade – men aldrig tillräckligt uppskattade för att anses vara värda att doneras”, skrev Christopher Breward (författare till kapitlet om kostymen i denna bok) som svar på mitt mejl med frågan om vad som hänt med alla frackrockar. Jag hade planerat att iscensätta en spännande tidslinje på utställningen för att visa hur den utpräglade viktorianska silhuetten, symbolen för den brittiska manligheten, stegvis växte fram i form av en monokrom elegans i svart. Men den stora utmaningen för den som ska sammanställa en utställning där minsta lilla förändring i frackrocken ska kunna följas – från skärningen av en krage till bredden på ett ärmuppslag och allt däremellan – är att det krävs fler än ett exemplar för att peka på alla detaljer i plagget. Och just det motsägs av museets egen vision där man

Bilden på föregående sida: Man i svart frackrock, cirka 1825–1830.

Bilderna ovan: Dräkt, bestående av rock och väst, som tillhört greve Axel von Fersen (1755–1810). Av siden med broderat blommönster, cirka 1785 och troligen sydd i Paris.

21

ten mellan ”fransmannen” och ”engelsmannen”, där den senare utmärktes av stövlar och odekorerad dräkt i rustika ylletyger.

Det var möjligen broderierna som signalerade det franska inslaget i modebilden från 1786. Modetidningen beskriver dem i lockande färger: rockens äppelgröna bladgirlander vid knapphålen intill den kanariegula västens småmönstrade gröna silkesbroderier. Västen var fortfarande mansdräktens dekorativa fokus. Broderier utförda efter målade förlagor eller tryckta mönsterböcker syddes ofta färdiga redan i sidenväverierna, där förbroderade västframstycken, så kallade kuponger, sedan kunde färdigställas till en väst efter inköp.

Västen, nu kort och ärmlös, passade till det snävare rockmodet. Under skymtar kråset till en vit linneskjorta. I modebilden är manschetter, krås och krage små detaljer som blicken inte fäster sig vid, men under 1700-talet bländade de betraktaren. Vitt linne av hög kvalitet signalerade privilegierad livsstil med resurser att vidmakthålla ett rent och stärkt intryck. När den präststuderande bondsonen Pehr Stenberg 1785 möter sin kusin förebrås han av denne för att han bär krås och manschetter, ”ty det röijer högfärd”. Pehr svarar dock att han måste följa det allmänna bruket bland studenter – han skulle avvika om han avstod.

Det var detaljerna som utmärkte, även på den svenska landsbygden.

Kort väst och uppknäppt rock visade mer av byxorna. Mot de snäva byxornas blanka siden avtecknar sig accessoarerna: klocknyckeln och berlockerna, små tillbehör med stor betydelse som modemarkörer. Dessa signalerade den initierade konsumenten med påkostad smak, men förde även blicken till de modeenliga byxorna – så snäva att de ofta inte rymde fickor och så trånga att de riskerade att spricka i sömmarna.

Välskurna linjer och avvikande färger framhäver det sena 1700-talets kroppsnära mode. Spänstiga ben i ljusgula byxor och grön- och vitrandiga strumpor angav en ny form av ledig elegans. Posen i kontrapost, med tyngden vilande på ena höften och den ena foten en aning framför den andra, hade sedan antiken använts för att framhäva den ideala kroppen. Den rakryggade

hållningen, med handen i sidan och lätt tillbakadragna axlar, balanserar mellan kontroll och avslappning. I modebilden uppmärksammar detaljerna samspelet mellan kropp och kläder: handens grepp om spatserkäppens knopp; vader och anklar som framhävs av strumpornas mönster och skornas klack; lår och knän som omsluts av byxor spända med tamp och spänne. Den nya kroppslighet som modet nu gav uttryck för och de detaljer som utmärkte ett alltmer subtilt mansmode är två aspekter av den modebild som framträder vid 1700-talets slut.

MODE, MARKNAD OCH IDENTITET Ett förenklat och mer kroppsframhävande dräktskick passade även in som estetiskt uttryck i en tid påverkad av så väl klassicerande som förromantiska strömningar. Men i ut-

Den dominikanska politikern och plantageägaren JeanBaptiste Belley avporträtteras här i franska nationalkonventets uniform. Den följer den samtida mansdräktens kroppsframhävande silhuett.

Samtidigt signalerar långa pantalonger, trikolorfärgade skärp och hattplymer en anknytning till revolutionens mode. Som en påminnelse om Belleys tidiga år i slaveri lutar han sig mot porträttbysten av författaren Guillaume-Thomas Raynal, en förkämpe för slaveriets avskaffande.

Oljemålning av Anne-Louis Girodet de Roussy Trioson.

51

Varje tid definierar sig som modern, med mod att ta avstånd från föregående generationers normer och konventioner. Det som uppfattades som ”naturligt” och ”enkelt” 1827 kom också i grunden att omvärderas i och med modernismens genombrott hundra år senare.

Stålknapp tillverkad i Birmingham, cirka 1795.

Knapp med miniatyrmålning på elfenben under glas, 1780- eller 1790-talet.

Nästa sida: Dyrbara fasettslipade stålknappar från England var högsta mode under 1700-talets andra hälft. De glittrande, stora knapparna var iögonfallande – ett nästan bländande inslag i den fashionabla mansdräkten.

Den mötande kvinnan värjer sig förskräckt och gravyrens franska titel poängterar strålglansens anslående effekt. Gravyr av William Humphrey, 1777.

54

reportage var oftast en ”engelsk frack” av ylletyg. Till skillnad från sidentygerna erbjöd de olika yllekvaliteterna en elasticitet som gjorde plagget än mer figurframhävande, med insvängd midja, hög krage och markerat axelparti. Engelska herrskräddare omtalades som mästerliga tillskärare som kunde skapa kläder som satt som gjutna på kroppen. Den franska modeplanschen visar här ytterligare en variant: en redingote – en fri översättning av engelskans riding coat (se bilden på sidan 49). Den slanka modesiluetten omvandlar det engelska lantliga modet till fashionabel urban elegans.

Den smärta, kontrollerade kroppen som manligt ideal hade en lång historia, men aktualiserades i den tidigindustriella eran där rörlighet, flexibilitet och effektivitet tillskrevs den moderna mannen. Ord som flexibilitet och bekvämlighet upprepades i beskrivningen av mansmodet,

men kläderna framstår mer som kroppsformande än som kroppsligt tillåtande. I modeplanschen skymtar den ljusa västen av mjuk, töjbar kashmirull som tycks följa kroppens konturer, från den smala midjan till det höga bröstet. Men många av tidens västar dolde vadderade bröstpartier i fodret och stramande snörning i ryggen i syfte att forma kroppen. Och under västen kunde en modemedveten dandy bära korrigerande snörliv. I reklamen påstods att gördlar och snörliv hade hälsobefrämjande egenskaper, men det var likafullt i kroppsformandets tjänst som de bars.

Västen formade kroppen, men skjortans krage och kravatt gav den eftertraktade hållningen. Den stela skjortkragen bars uppvikt och omslöts av en stärkt kravatt, vars ändar avslutades med en konstfull knut eller rosett. Här finns tydliga paralleller till det sena 1500-talets elisabetanska mansmode, där snäva och styvt vadderade livplagg bars med högt uppvikt krage och skjorta med vit, stärkt pipkrage. Den engelske dandyn Beau Brummell (1778–1840) blev känd för att dagligen ägna timmar åt att arrangera sin minutiöst anlagda kravatt och styvkrage, så högt uppvikt att den nästan dolde ansiktet. Den som lät hakan sjunka förstörde den stärkta ståten och de styva kragsnibbarna stack i kinden – på svenska fick kragen namnet ”fadermördare”. Modet

Dandyn Trotsar världen med en välknuten kravatt Till och med när dandyn var högsta mode var han otidsenlig och samtidigt tidlös. Med rötter redan i Bibelns berättelser blommade dandyn ut under tidigt 1800-tal. Ur den subversiva lättsinnigheten växte såväl vår tids populärkulturella ikoner som den klädstil som blev den respektabla borgerlighetens uniform.

A v J ohan H akelius

D

Den amerikanske författaren Tom Wolfe, som ofta klädde sig i vit kostym, var en modern dandy.

70

et finns inga måsten för dandyn, utom ett: att vara vanvördig. Allt växer ur det, till och med valet av kläder. För, som den franske författaren, modelejonet Jules Amédée Barbey d’Aurevilly (1808–1889) påpekade i den första seriösa essän i ämnet – Du dandysme et de George Brummell – finns det ett missförstånd om ”dandyismen”: ”Folk med begränsade vyer har fått för sig att den framför allt är en fråga om klädsel, om yttre elegans – att dandys bara var modediktatorer, djärva och framgångsrika mästare i konsten att klä sig.”

Visst handlar dandyismen om yttre elegans och klädsel, medger Barbey, som själv ser ut som en ganska exakt prototyp av Salvador Dalí. Men om många andra saker också. Dandyism är ”ett helt sätt att vara – ett sätt att helt bestå av nyanser”. Eller som britten George Walden, född 1939, skriver i sin lilla bok om dandyn, Who’s a Dandy?, nästan 150 år efter Barbeys essä:

”Dandyismen är en troslära, en religion som tillhandahåller sin egen etik och estetik, sin livsfilosofi.”

SUBVERSIV NONCHALANS En del av att vara dandy är att vara oberäknelig, rent av nyckfull. ”Övertygelser och konsekvens är för tråkmånsar, vars allvarliga uppriktighet – det värsta brottet i dandyns lagbok – är till för att förlöjligas”, skriver Walden. ”Ett av dandyns viktigaste drag”, menar en skribent redan i skiftet mellan 1700- och 1800-tal då dandyn först blir ett samtalsämne, är att ”aldrig göra det förväntade”.

Ingen vet egentligen varifrån termen kommer. Det första dokumenterade bruket av begreppet ”dandy” är i en skotsk folksång från tidigt sjuttonhundratal, eller möjligen sent sextonhundratal. Det kan röra sig om en förkortning av det skotska ordet ”dandilly”, som betyder favorit, eller älskling, ett ord som i sin tur finns i skotska dikter redan

© 2 0 0 2 E V E R E T T R AY M O N D K I N ST L E R / S M I T H O N I A N N AT I O N A L P O R T R A I T G A L L E R Y. M Å L N I N G AV E V E R E T T R AY M O N D K I N ST L E R . P U B L I C E R A D M E D T I L L STÅ N D AV E V E R E T T R AY M O N D K I N ST L E R S D Ö D S B O.

Skådespelaren James Dean blev en förebild för ungdomar över hela världen som kopierade hans coola look.

John Wayne som klassisk cowboy i Diligensen och Elvis Presley i svarta denim-jeans från Levi’s i filmen Jailhouse Rock från 1957.

Filmer som ”Ung rebell” förflyttade den amerikanska, ungdomscentrerade antikulturen till filmindustrins centrum. Män i hela världen kopierade vad männen på vita duken drack, rökte och hade på sig – en ”cool look”.

Brando och Dean började synas i jeans, vit t-shirt, motorcykeljacka i läder och mc-boots vilket snart blev en klassisk stil som bars av miljontals män i hela världen. Det inspirerade hela herrmodet och innebar en acceptans av ett ledigare sätt att klä sig. År 1956 lanserade Levi’s, det amerikanska märke som grundats av den tyska immigranten Levi Strauss hundra år tidigare, en svart denimmodell som kom att bli känd som Elvis-jeans. Anledningen var att Elvis Presley bar dem i filmen ”Jailhouse Rock” från 1957. Hans jeans verkade nästan som en del av fängelseuniformen. Elvis klädsel, persona och låtar om frihet och rättvisa – som Young and Beautiful och I want to be free – blev ett uttryck för ungdomlig frigörelse.

Män i hela världen kopierade vad männen på vita duken drack, rökte och hade på sig.

serat de tre stora denimvarumärkena Levi’s, Wrangler och Lee. Wrangler har varit trogen sin cowboystil, även om deras typiska användare i boots har övergått från brunt denimtyg till blått. Levi’s etablerade tidigt bilden av rebellen – en individ som fortfarande förknippas med deras kläder. Lee fokuserade främst på att nå det befolkningssegment som ville avancera – både professionellt och privat. Det var män som drömde om ett bättre liv och som var med om att bygga upp den amerikanska ekonomin efter andra världskriget. De ikoniska illustrationerna av ”strebern” (the MÄNNEN I MITTEN AV Striver) i Lees reklamkampanjer, visade ÅRHUNDRADET Vid den här tiden etablerades de tydliga oftast upp en framgångsrik ung man mot inriktningar som sedan dess har karakteri- en bakgrund av skyskrapor, kontors-

Annonskampanjerna från de ”tre stora” riktade sig främst mot den växande gruppen ”white-collar workers” – det vill säga tjänstemän och kontorsarbetare. Jeans blev ett självklart val på fritiden. När kända designers som Ralph Lauren och Tommy Hilfiger använde denim i sina olika versioner av 1980-talets yuppie- och preppylook hade jeans redan varit populära i flera decennier. Det var ett plagg som kombinerats med klassiska skjortor, stickade tröjor och snygga läderaccessoarer. Men det faktum att kända statusmärken nu lanserade jeans innebar att konsumenten började associera plagget med lyx och ”det goda livet”.

Gul & Blå öppnades i Stockholm 1966 av Lars Knutsson. Nedan en annons för affärens framgångsrika tajtare, mer slimmade former, design Maria Knutsson.

moduler, nybyggda villor och sportbilar.

När tillverkarna tonade ner jeansmodets kopplingar till arbetskläder blev plagget mer och mer associerat med ”rebellen”.

Det gillades av män som valde förortslivet och staden framför livet på landet. Jeans blev synonymt med snabbhet och fysisk aktivitet och bars av män som älskade att köra motorcykel, nya bilar och ägnade sig åt adrenalinfyllda sporter. Personal på bensinstationer, lastbilschaufförer och butiksbiträden bytte ut sina traditionella arbetsbyxor mot jeans. Det passade perfekt för männen som identifierade sig med strebern i den blomstrande efterkrigsekonomin. Vid den här tiden var det också relativt lätt att snabbt att avancera på karriärstegen.

KOMMUNISM OCH KAPITALISM Under hippieeran blev utsvängda jeans med låg midja ett mode i USA. I Europa hittade man vid samma tid jeansmodeller som blev symboler för begreppet the Swinging Sixties. Skiftet från ”casual cool” till antimode gjorde att jeansintresset breddades och byxorna fick rollen som ett av de mest jämställda plaggen i mannens garderob.

Jeansmodets utveckling under 1960talet banade väg för andra förändringar. I början av 1970-talet lanserade det svenska märket Gul & Blå kroppsformade, slimmade modeller. Det Paris-baserade designerparet Marithé och François Girbaud experimenterade med nya skärningar som gav byxorna bättre passform. Adriano Goldschmied var med och grundade Diesel i Italien medan Liberto tog fram en herrkollektion som inkluderade figursydda jeans som flirtade med det franska couturemodet. I USA lanserades dessa nya europeiska modeller främst av The French Jean Store i New York. Där salufördes också märken som Chipie och MacKeen, vars jeans också var mer kroppsnära och hade en ”skräddarsydd” känsla. Medan jeans i alla tidigare former hade byggt sin popularitet på att de var genuina och odesignade var alla dessa nya jeansmodeller exempel på ny produktdesign.

Samtidigt som efterfrågan på jeans sköt i höjden i västvärlden valde länderna i östblocket att förbjuda importen av jeans. Det lade grunden för en stor svart marknad för

En helsvart ensemble från Dolce Gabbanas kollektion för hösten/vintern 2022/23.

Den belgiske designer Raf Simons arbetar gärna i svart.

Till vårkollektionen 2020 introducerade han nya färgkombinationer (till höger).

Skådespelaren Timothée Chalamet i en glittrande svart kavaj från Louis Vuitton på Oscarsgalan 2022.

bakgrunden genom att introducera en tydlig, men ändå strömlinjeformad silhuett, som följde den manliga kroppens form. Medan den svarta färgen historiskt sett oftast använts för att överdriva kroppsformen använde Slimane den för att betona den nutida mannens verkliga kroppsform.

Den belgiske formgivaren Raf Simons använder svart både för att anknyta till tidigare decenniers ungdomskulturer och rebellkänsla samtidigt som hans plagg speglar den energi och beslutsamhet som finns i nutiden. Simons visar svarta plagg både av mer formell karaktär och i ledigare former av herrmode.

När modeexperter diskuterar framtidens betydelse av svart tror vissa att färgen kommer att bli mindre betydande. Den amerikanska journalisten Isabel Slone tvivlar på att svart kommer att ha samma betydelse – enligt henne kommer färgen att bli mindre vanlig för dagsbruk. Catarina Knoch Mulot, en herrskräddare verksam i Paris, menar att färgen blir mindre betydande i skräddarsydda plagg. ”Svart är inte längre vanligt i affärskostymer, män på toppen av

sin karriär använder mer blått eller grått”, förklarar hon och menar att ”den svarta färgen används på kvällen, på tillställningar med formell eller halvformell klädkod, eller under kvällar på nattklubbar”.

Men den svarta kulören har stor betydelse inom manlig kultur inom många olika områden – den förblir ett populärt färgval för sportbilar, motorcyklar och prylar av olika slag. Den ständiga närvaron av svart under de senaste decennierna vittnar också om dess globala attraktionskraft.

Men samtidigt kan dess breda popularitet minska den djupgående symboliska betydelse som färgen haft genom tiderna.

När modet nu blir en del av den värld som kallas ”the metaverse” är den svarta färgen vanlig, både på åskådarnas glasögon och headsets, och den finns även i den digitala design som vi ser i en virtuell verklighet. Med sin långa historia och komplexa symbolik är det därför knappast troligt att svart förlorar sin dragningskraft. I framtiden, liksom tidigare i historien, kommer varje man att avgöra vad ett svart plagg kan betyda i hans garderob och i hans liv.

Konst eller klotter? Meningarna gick isär när graffiti började växa sig stort i New York under slutet av 1970-talet. Tunnelbanevagnar var extra populära att använda som en sorts mobila målardukar.

2020 fyllde Adidas Superstar femtio år och företaget firade genom att lansera modellen ”Run DMC x Adidas Superstar” (utan snörning och med utstickande plös) som en hyllning till bandet som gjorde denna sneakersmodell världsberömd.

stod den amerikanska hiphop-gruppen Run-DMC, från Queens i New York för. De älskade kläder och skor från Adidas. Det gjorde faktiskt Michael Jordan också, redan innan han övertygades att börja bära Nike.

Det resulterade i en lukrativ deal med företaget vilket gjorde honom till miljardär.

Det var med andra ord många som uppskattade Adidas stilrena design, och inte bara i sportkretsar. Träningsbyxorna och de svartvita ”Adidas Superstar”, med snäckskalstå av gummi, var sedan länge en favorit i hiphop-kretsar. De tre medlemmarna i RunDMC hade själva burit modellen sedan den lanserade 1978. Träningsoveraller, luvjackor och sneakers utan snörning och mjuka hattar av märket Kangol, var en inte bara bekväm och vardagsnära look som var lätt och, förhållandevis, billig att införskaffa. Den var också praktisk när (blivande) hiphop-artister och fans träffades och tävlade, eller ”battlade”, i breakdance. Då gällde det att snabbt kunna snurra runt, stå på huvudet och kröka kroppen i mer eller mindre omöjliga poser.

Inte minst passade sportkläder perfekt för dem som vid samma tid, och ofta från samma kretsar‚ hade börjat utveckla den nya konstformen graffiti genom att (illegalt)

Idag är det självklart för sportmodemärken att samarbeta med kända artister för att sätta sprätt på både sin image och sitt kassaflöde. Lika vanligt är det för artister inom hiphop att idag själva skapa modemärken för att slå mynt av sin berömmelse. spraymåla tunnelbanevagnar och andra offentliga ytor och signera dem med så kallade ”tags”. Då gällde det att ha kläder man kunde klättra och röra sig snabbt i.

FRÅN JAZZ TILL ROCK’N’ROLL TILL HIPHOP Många förstod sig inte på stilen, framför allt inte bland den vita delen av befolkningen som just bekantat sig med ett nytt mode med axelvaddar och stentvättade jeans.

Men även en hel del svarta artister, bland annat den vid tiden framgångsrike komikern Bill Cosby, avskydde den sportiga looken som han förknippade med kriminella. Han antog att andra skulle göra detsamma.

Det gjorde säkert många också, i alla fall till en början. Men just musiker har ofta haft fingret i luften och fångat upp tidens trender när det gäller mode, och lika ofta har deras stil gett genklang i garderoberna hos gemene man. Att de nya stilarna även ofta retade gallfeber på den äldre generationen var inte