#8 Garbochock Ritual
Substans :
JONAS ELLERSTRÖM
ALBUMSERIEN #8
© Jonas Ellerström och Substans, 2024 www.substans.nu
Foton på omslaget och s. 30–33 av Hans Aarenstrup.
Övriga bilder är tagna av Ingemar Breithel.
Omslagsform och typografi: Eva Wilsson
Sättning: Anna Bäfverfeldt
Tryck: Elanders, Stockholm 2024
ISBN: 978-91-985423-7-0
1. Streberbarn 2:24 2. Kan-kan flickor 2:16
3. Malmö City 2:12 4. Ebb och flod 2:30 5. Cheyenne 2:44
6. Så kall så het 2:53 7. Ritual 3:43
1. Repulsiv 4:11 2. Alltid attack 2:32 3. Fusion 1999 4:32 4. Kroppar möts 1:34 5. Nirvana 5:26
Vi hade gått ut på den asfaltbelagda gården för att få lite frisk luft. Kabinett Död hade spelat först, det lät bra och säkert. Enok med en lådformad gitarr, ett hemmabygge som jag inte mindes från förr. Öl och cigarretter, samtal i smågrupper, en fin sval höstkväll.
Så hördes oannonserat inifrån lokalen ett basriff som jag inte förrän då förstod hur djupt i kroppen det sitter. Pratet dog bort, fimpar slängdes, alla skyndade in och jag minns det som att vi stod och trängdes framför scenen redan vid andra vändan av det snabba riff som är själva motorn i »Streberbarn«.
Stry hängde på stativet och väste fram: »Jag är en konstig man / sitter här ser på er«. Micke hukade över gitarren, Anna stod lugn bakom orgeln, Janne med basen tornade upp sig över de andra och bakom trummorna fanns Binkie med sin ljusa kalufs.
Det var som om de skilda tidsplanen smälte samman. Garbochock, återförenade för en spelning i Malmö 2003, blev samtidigt det band jag sett så många gånger i slutet av 1970talet. Energin flödade fram och tillbaka genom åren och upphävde tidsavståndet. Det var inte nostalgi. Det var en mörknad glödhärd som plötsligt flammade upp.
En insikt om vad det var vi varit med om under punkåren i Malmö/Lund började ta form då. När jag nu på ett tredje tidsplan lyssnar på Garbochock och skriver ner iakttagelser, reflektioner och associationer ljuder musiken inte isolerat. Ritual var ett album som uttryckte sin tids stämningar, men som visat sig ha räckvidd och relevans långt därutöver. Skivan är en del av min livshistoria och en upplevelse starkare än de flesta för alla nytillkomna.
ALBUMET
Ritual var den tredje lp:n som Henrik Venant gav ut på sitt bolag Heartwork. Skivan spelades in i januari 1980 i studion
Lundaton, med Henrik Venant och bandet som producenter, och kom ut den 12 juni. Jag minns det som en varm försommar. Utanför Domus i Lund stod jag och pratade med Clemens Altgård, som var en av dem som hängde i Gettot, Malmöhuset där Garbochock bodde och repade. Solen glödde, kanske hade skivan inte kommit till Folk å Rock än för jag minns att Clemens berättade för mig vilka låtar som var med.
Han gick normalt helt klädd i svart läder men kan inte ha gjort det då i hettan, eller? Minnet flimrar.
Omslaget till Ritual är också ljust. Eva Brumark som formgav har använt Hans Aarenstrups foto av bandet, alla klädda i vita skjortor, och frätt ut gråtonerna tills en grafisk svartvit bild återstår. En karmosinröd färg täcker övre högra hörnet och speglas av en liknande mattsvart form i nedre vänstra.
Det är som om bandet, lugna och oberörda, står i ett obarmhärtigt strålkastarljus.
Den röda färgen går igen i typografin. På omslagets framsida finns bara bandnamnet, i versaler. Schablonbokstäverna, som skevt associerar till ett militärt sammanhang, kontrasterar mot den mjukt handskrivna albumtiteln i svart på baksidan. Där finns ett till bandfoto, nu i halvdunkel, bara de vita skjortorna lyser. Runt fotot står i liten stil följande text, klippt ur en artikel om Greta Garbo: »Den ›gudomliga‹ har blivit ett monument över ensamhet, brustna illusioner, tidens flykt och alltings förgänglighet.«
Albumets utseende utgjorde annars ett medvetet brott med den allmänna bilden av den nya mörka musiken från Malmö och Lund. Formgivningen är konsekvent in till skivetiketternas röda och svarta hjärtan; plötsligt syns det att kortspelssymbolens mjuka kontur är densamma som strålkastarcirkelns på omslaget. Här fanns hemligheter att upptäcka. Heartworkbanden fick ofta finna sig i att bli kallade anspråksfulla av journalister och recensenter. Garbochock var framför allt gåtfulla, och Brumarks och Aarenstrups omslag understryker det.
GARBOCHOCK: RITUAL
Binkie Liljegren trummor
Janne Karlsson bas Anna Gustavsson orgel
Stry Terrarie sång
Mikael Vestergren gitarr
Henrik Venant – saxofon, kör
Lotta Vareman – kör
Inspelad våren 1980 i Lundaton
Producerad av Henrik Venant & Garbochock
Tekniker Ronny Sjöstrand
Omslag Garbochock/Eva Brumark
Foto Hans Aarenstrup
ALBUMSERIEN är en hyllning till den svenska musikhistorien och albumet som format. Det här är bok #8 i serien.
»Så hördes oannonserat inifrån lokalen ett basriff som jag inte förrän då förstod hur djupt i kroppen det sitter. Pratet dog bort, fimpar slängdes, alla skyndade in och jag minns det som att vi stod och trängdes framför scenen redan vid andra vändan av det snabba riff som är själva motorn i ›Streberbarn‹. Stry hängde på stativet och väste fram: ›Jag är en konstig man / sitter här ser på er‹. Micke hukade över gitarren, Anna stod lugn bakom orgeln, Janne med basen tornade upp sig över de andra och bakom trummorna fanns Binkie med sin ljusa kalufs.«
JONAS ELLERSTRÖM är författare, förläggare och medlem i bandet Blago Bung, som våren 1980 delade scen med och lånade basist och trumslagare av Malmöpunkarna i Garbochock.