9789198498516 by Smakprov Media AB

Mig skall intet fattas

Mig skall intet

E L Dezmin

DareMe Publishing

Tidigare utgivna titlar av författaren: 2012 Karmamailen 2015 I skuldens skugga (Novellantologi) 2018 Gärningsspelarna Limboserien: 2013 Lex Limbo 2014 Den gyllene rockaden 2015 Dubbelt vågspel 2017 Samfundet Gameduologin: 2017 Wicked Game 2018 Guessing Game Noveller: 2017 Förvrängningar 2018 Svindlaren 2018 Sven-Bertil Svenssons Julafton

1 September 2019 Själsfränden är en skugga. I gränslandet mellan dag och natt stjäl den skepnaden av existerande ting och får eget liv. Följsam och gäckande vid ljuskällan, slumrande och osynlig i kompakt mörker. Undanglidande och omöjlig att hålla kvar. Den finns där som en ständig följeslagare, men framträder bara där ljuset möter dunklet. Min styrka ligger i sättet jag betraktar sakförhållanden som andra inte lägger märke till. Sådant de inte noterar, sådant som verkar självklart, men där jag skymtar små avvikelser. Bristande överensstämmelser som går att urskilja i samspelet mellan det vi vet, det vi inte vet och det vi antar. Jag vet inte mycket om ljuset, men om mörkret vet jag nästan allt. Jag är ofta mina klienters sista utväg. Den de kontaktar när någon antingen redan sitter inburad och hoppas på resning, eller när någon frikänts men behöver rentvå sitt namn ifrån tvivlen. Det är så jag livnär mig. En slags privatdetektiv som nosar upp misstag i polisutredningar, förbisedda detaljer i tekniska undersökningar, eller bristfälliga slutsatser. Jag är ingen kriminolog och jag har aldrig jobbat inom rättsväsendet, jag råkar bara vara skicklig på att tänka utanför ramarna och att lämna dörren öppen för otänkbara scenarion. Hittills har jag alltid hittat sanningen.

Fallet med Ofelia Henriksson har jag beslutat att gräva vidare i av själviska skäl. Brottet var så spektakulärt att ingen har kunnat räkna ut exakt hur det gick till. Bevisunderlaget förblev otillräckligt och de tre åtalade friades. Än idag hävdar de sin oskuld. Det enda man med säkerhet vet, är att Ofelia är död. Är de kallblodiga mördare, eller helt oskyldiga? Och om det visar sig att de är skyldiga, hur kunde tre personer utan belastningsregister och med ett till synes fläckfritt förflutet, lyckas begå det perfekta brottet? Ett brott som tog upp spaltmeter i tidningarna och kommenterades av kända kriminologer som försökte överträffa varandra på bästa sändningstid i vild strävan efter att bringa någon form av förklaring till det som på alla tänkbara sätt framstod som ett mysterium. Ett brott som saknade motstycke i förhållande till övriga olösta mord genom historien. Inte ens förundersökningen gav några ledtrådar, tro mig, jag försökte verkligen finna dem när jag nagelfor sida efter sida. Fallet har frustrerat mig sedan dess, vid återkommande tillfällen har det hållit mig vaken om nätterna. Vad var det vi alla missade? Det var fullsatt i tingshuset under rättegången, jag vet för jag var där som åhörare alla dagar, men inte ens vid slutpläderingen fick jag ihop det. Det fick uppenbarligen inte nämndemännen och domaren heller eftersom de åtalade frikändes på samtliga åtalspunkter: olaga frihetsberövande, mord, alternativt dråp, eller vållande till annans död och brott mot griftefriden. Ett frikännande som senare skulle upprepas i samtliga instanser. Det var omöjligt att fastslå hur hon blev mördad, vem som styckade henne och var, eller vem som gjorde vad i det skeende som ledde till Ofelias död. Det var till och med hopplöst att bevisa om någon av de åtalade ens var inblandad. Om det inte orsakar huvudbry,

vet jag inte vad som skulle kunna göra det. Det finns sex frågor som jag alltid utgår ifrån när jag börjar nysta i ett brott: Vilka var inblandade? Vad hände? Var hände det? När hände det? Hur hände det? Varför hände det? I fallen jag hittills löst har jag redan haft svaret på minst fyra av frågorna, ibland fem, men den här händelsen skiljer sig markant från tidigare fall. Eftersom jag alltid måste utgå ifrån scenarion som åklagaren inte övervägt, har jag i det här fallet bara svaret på tre av frågorna: Vad hände? Ett mord, där både offer och misstänkta vid tidpunkten befann sig i trettioårsåldern. Var hände det? I Lycksele, ett par mil utanför stan. När hände det? Den trettioförsta oktober 2014. Resterande tre frågor är således de jag ska försöka finna svaren på eftersom jag fått för mig att lösningen på fallet kan skänka mig någon form av sinnesro i förhållande till mitt eget kaotiska förflutna. Sanningen är skuggan av det dunkla och det klara. Ingen kan se sakförhållandet i sin helhet om inte mörker och ljus får samverka, om inte goda och illvilliga handlingar vägs mot varandra. Liksom hos själsfränden döljer den en enda perfekt harmoni som framträder en enda gång. Om vi är uppmärksamma glider tillfället oss inte obemärkt förbi.

2 Halloween 2014 Det ödsliga och förfallna huset låg dolt bakom skogsdungen. Anja slog av motorn, bilens strålkastare slocknade och det kompakta mörkret utanför slöt sig omkring dem. De visste att rucklet låg ett hundratal meter framför dem, men den sista biten måste avverkas till fots längs en smal stig. Den branta backen, som utgjorde den sista körsträckan och som endast bestod av två hjulspår med en sorgligt slokande gräskam i mitten, hade varat i en evighet. Trots att platsen bara låg ett par mil utanför stadsgränsen, tycktes färden ha pågått i flera timmar. ”Hoppas ingen drabbas av panik nu.” Joel flinade från baksätet och öppnade bildörren. ”Jag kan ta lampan. Kom ihåg att vi lämnar mobilerna. Det funkar bara om vi tar det på allvar.” Anja klev ur bilen, men lämnade kvar väskan där bland annat mobilen låg, detsamma gjorde Ofelia, medan Joel och Tobias kastade in sina telefoner efter de plockat ut resten av grejerna ur bilen. Hon låste och såg sig omkring. Klockan var närmare halv nio på kvällen och den tilltagande vinden rev upp löv och annat skräp som dansade omkring dem. Hon ångrade hela idén, trots att den varit hennes och Tobias. Det hade varit smartare att stanna kvar i lägenheten och fira halloween som vanligt, men hur ofta inföll halloween på en fredag?

Argumentet för att testa skrönan hade bottnat i möjligheten att göra det under exakt den dag på året som den ansågs kunna inträffa. Hon hoppades i alla fall att det skulle gå fort, för den minst eftertraktade lotten hade fallit på henne, att köra, vilket innebar att hon tvingades vara nykter tills testet var över och de kommit hem igen. Det skulle förhoppningsvis inte ta mer än en dryg timme, max två, men klockan var så pass mycket att det var tveksamt om det alls var lönt att hoppas på ett vinglas eller två ikväll. ”Jag är fortfarande osäker.” Ofelia tog ett stadigt tag om den batteridrivna bergsprängaren och sin sombrero. ”Det finns ingen ström i huset och det värsta som kommer att hända är att vi får sällskap av en massa råttor. Ingen av oss är vidskepliga heller och sägnen är faktiskt bara en myt.” ”Hur vet du det om du inte provat?” Det klirrade i systempåsarna som Tobias bar. ”Jag tycker att det är en skitkul idé.” ”Det ska i alla fall bli skoj att se hur det ser ut där inne, jag har aldrig varit här tidigare.” Joel tände den batteridrivna lampan och svepte ljuskäglan över skogspartiet. ”Där är stigen. Jag går först och lyser upp så ingen trillar. Speciellt inte du, Tobbe.” ”Jag förmodar att det inte är mig du är orolig över, utan spriten.” ”För stämningens skull kan vi väl säga båda.” Joel vek undan en lång grankvist och tog de första stegen på stigen. Medan de knatade de sista hundra meterna i mörkret funderade Anja allvarligt på om de inte borde avbryta alltihop och åka tillbaka. Men återigen, hon, Tobias och Joel hade ägnat en massa tid åt att övertyga Ofelia om vilken förträfflig idé det här var och både Tobias och Joel skulle bli vansinniga på henne om hon ville avblåsa allt nu. Fanns ens det där draperiet kvar? Huset hade stått öde i över trettio år, var det förenat med livsfara att gå in? Golvplankorna hade

förmodligen murknat och det fattades bara att någon skadade sig rejält. Brutna ben och djupa sår hade eventuellt varit en träffande avslutning på halloween, men knappast särskilt upplyftande. Rötter och tät skog gjorde stigen ännu svårare att gå på i mörkret och eftersom hon gick sist såg hon inte ljuset från Joels lampa utan tvingades navigera efter förmodanden baserade på Ofelias ryggtavla, som knappt gick att urskilja i dunklet framför. Grenarna från träden klöste efter henne och hon snubblade oavbrutet i den kuperade terrängen. Herregud, vilken dum idé! ”Ser ni?” Joel riktade lampan mot huset som spöklikt tornade upp sig när de kom ut på andra sidan skogsdungen. ”Det verkar stå kvar.” Fönstren på framsidan var hela, men flera takpannor hade lossnat och det mesta av den röda fasadfärgen hade flagnat. Ytterdörren stod och slog i vinden med dova smällar som ekande ackompanjerade blåsten. Synen fick nackhåret att resa sig, inte för att hon var mörkrädd eller lättskrämd, åtminstone inte när hon befann sig i sällskap med andra, men bara en idiot gick in i ett fallfärdigt hus som såg ut att kunna rasa när som helst. Ofelia, som gick framför henne, svajade till i sina högklackade skor. Helt otroligt att hon lyckats ta sig hela vägen efter stigen utan att ramla, men det var så typiskt henne. Som om inga naturlagar riktigt bet på väninnan. Där andra tvingades samla all styrka för att ta sig igenom bakslagen, virvlade Ofelia fram som om ren viljekraft fick henne att lätta och sväva över barriärerna. Bortsett från motgången efter olyckan, den hade verkligen sänkt henne under en lång tid. Kanske var det sant det de sa? Det som inte dödar härdar. ”Vem tar första steget genom dörren?” Joel vände sig om och riktade ljuskäglan mot dem och hon var tvungen att kisa eftersom ögonen nu vant sig vid mörkret.

”Lägg av!” Tobias satte upp handen för att skydda ögonen. ”Om du inte vågar gå först, kan jag göra det, men ge mig lampjäveln först i så fall!” ”Du skulle se dig själv nu.” Joel sänkte lampan. ”Du ser ut som en mogwai. Samma förfärade min när du träffas av ljuset.” Tobias skrattade och drog iväg en spottloska. ”Jag kan försäkra dig om att jag inte kommer att förvandlas till en gremlin. Vi kommer att lämna huset i samma skepnader som vi kom hit i. Bäst att säga det om någon nu var orolig för att verkligheten skulle överträffa dikten.” ”Undrar om det är lika kasst invändigt?” Joel steg prövande upp på första trappsteget. ”Trappan håller. Se er bara för var ni kliver, en del bräder kan vara murkna.” Innanför dörren kom de åtminstone undan vinden som rev i kläderna. Anja skänkte en tanke till frisyren. Hur mycket löv och barr hade fastnat i håret? Men sminkspegeln låg i handväskan och även om hon haft en spegel med sig, skulle hon inte se något i det kompakta mörkret här inne. Hon frös. De var alla illa klädda för det rådande vädret. Hon kupade händerna och andades i dem. Jeans och en tunnare jacka stängde inte ute kylan. Ofelia var dessutom klädd i en knälång klänning. Visserligen bar hon en tunnare kappa över, men ändå. Hon borde också frysa rejält. De banade långsamt väg genom omkullvälta och sönderslagna stolar i köket, råttspillning låg väl synligt på det som en gång måste ha varit en diskbänk, det syntes tydligt när ljuskäglan svepte över den. Skåpluckorna hängde på sned och tomma ölflaskor låg på golvet i sällskap av cigarettfimpar och några gamla herrtidningar. Luften var tät på ett märkligt sätt och stanken av gammal öl svävade över förödelsen. Här hade det varit en del fester. Rummet efter köket var det som de kommit hit för. De gulblommiga tapeterna hade lossnat

från väggarna och låg förvridna av fukt och kyla vid golvet. Det luktade surt blandat med något annat, mögel? Här fanns inga möbler, dessa hade antingen ägarna hämtat, eller så hade de blivit stulna, men det gula draperiet hängde kvar. Även om det var solkigt av tidens tand, var det otroligt nog helt och täckte alla fem metrarna av rummets bortre kortsida. Joel stegade fram och drog undan det med en svepande rörelse. Bakom fanns endast ett trasigt fönster som någon spikat igen med en masonitskiva och ett par bräder, och cirka två meter av den resterande ytan av rummet. Han svepte med lampan över bråtet som ersatt fönsterrutan. ”Tur vi tog med lampan, det skulle inte ha gått att se handen framför sig här.” Han släckte för ett kort ögonblick och mörkret kastade sig över dem igen. ”Även om det varit fullmåne skulle ljuset inte kunnat lysa genom ett trasigt och igenspikat fönster.” Enligt sägnen var det i skuggan av månljuset som flödade genom fönstret som folk försvann, men eftersom det bara var en myt, spelade det knappast någon roll om en lampa fick ersätta fullmånen. Effekten av skuggan blev densamma. ”Nu måste vi bara hitta något att fästa lampan i taket med.” Han riktade ljuset uppåt och log. ”Vi har tur ikväll.” Två rostiga krokar hängde i taket, förmodligen hade de hållit en fin ampel på den tiden när huset användes. ”Vem tog repet?” Tobias famlade en stund i ryggsäcken och kastade sedan det prydligt ihoprullade och knutna repet till Joel som svor när han missade och tvingades plocka upp det. ”Fixar du att fästa det, eller behöver du hjälp?” Ljudet av en kapsyl som öppnades skvallrade om att Tobias påbörjat sin andra öl för ikväll. ”Jag tror att jag ska lyckas kasta fast det, men någon annan måste

hålla lampan och rikta ljuset så jag kan se.” Tobias offrade sig som lamphållare medan hon och Ofelia blev stående som åskådare i mörkret. Trots vinden som rev i husknutarna utanför hörde hon tydligt ljudet av Ofelias höga klackar på det knarrande golvet och sedan ett prasslande ljud från en påse. Hon suckade och försökte ignorera det, hon hade gärna tagit något stärkande själv just nu. ”Skål då.” Det gick knappt att se vinflaskan i mörkret, men det kluckande ljudet bekräftade att Ofelia inte bara tog en klunk ur den. Anja kunde inte låta bli att undra om Ofelia skulle fixa stigen tillbaka när det här var färdigt. Då var det inte bara mörkt, då skulle hon vara full också, åtminstone om hon fortsatte i den här takten. Ett knarrande ljud fick henne att haja till och skärpa hörseln. Lät det inte som om någon gick på golvplankorna ovanför dem? ”Schhh!” Tobias riktade lampan mot henne. ”Vad?” Han hade sänkt rösten. Hon pekade mot taket och viskade: ”Låter det inte som om någon går uppe på loftet?” De frös i rörelserna och lyssnade en stund. Vinden rev utanför, men där fanns också ett skrapande ljud, som om någon drog något på golvet där uppe. ”Vi går upp och kollar vad det är, kom Joel.” Tobias började gå mot köket och Joel följde efter. Kvar i det kompakta mörkret blev hon och Ofelia. ”Om de inte är tillbaka om tio minuter, måste vi också gå upp, det fattar du va?” Ofelia tog en ny klunk ur flaskan. ”Ska du gå i en snäv trappa med en lutning på nästan nittio grader i de där skorna? Du är inte ens nykter, hur tror du det ska sluta?” ”Du glömmer snabbt. Minns du inte hur vi träffades första

gången?” Det skulle hon aldrig glömma, trots att femton år hunnit passera. Stunden när hon nästan blev våldtagen utanför hyreshuset där hon lämnat en fest för att försöka nyktra till och blev påhoppad av ett äckel. Ofelia hade varit på samma fest och Anja hade tyckt att hon var riktigt dryg, men det var innan hon visste att Ofelia skulle bli hennes räddning den kvällen. Hon var den enda som uppmärksammade att Anja lämnade festen och följde efter för att ta reda på varför. I samma stund som hon kom ut hade hon hört Anjas skrik och lyckats springa dit trots de höga klackarna och det överförfriskade tillståndet. När hon såg vad som höll på att hända, drämde hon till förövaren i huvudet med stilettklacken på skon så hårt att han tuppade av och blodvite uppstod. Händelsen hade utgjort en drastisk vändning i Anjas liv, inte bara på det privata planet. Den nya riktningen svepte med sig Ofelia i sin tvära gir, trots att Anja timmen före händelsen fortfarande betraktat Ofelia som någon hon tänkte hålla på ett betryggande avstånd. Någon hon aldrig skulle komma överens med, än mindre vara kapabel att umgås med. De pratade aldrig om det inträffade igen, det behövdes inte. Ibland mynnar förändringar ut i en tyst överenskommelse där endast de invigda förstår varför de blir oskiljaktiga efteråt. Det fanns en trygghet i Ofelia som Anja hade svårt att hitta hos någon annan, allra minst i sig själv. Kanske var det just den tryggheten som Anja från början uppfattat som högfärdig? Behärskade personer kunde ibland misstas för att vara arroganta. Om Ofelia inte hade varit med skulle hon aldrig ha vågat stanna här själv. Hon avbröts i tankarna av att Joel och Tobias återvände.

”Det är inget där.” Tobias fortsatte genom rummet med Joel i hälarna. ”Det var bara en trädgren som skrapade mot husväggen.” ”Du ser.” Ofelia tog en ny klunk ur flaskan. ”Ingen fara på taket och inga tomtar på loftet.” Anja förbannade sin överdrivna rädsla för minsta lilla misstänksamma ljud. Ett ofog som hängt med ända sedan våldtäktsförsöket, ständigt på sin vakt i främmande miljöer eller när hon vistades utomhus ensam. Som om kroppen automatiskt ställde in sig på att bli attackerad vid varje sårbart tillfälle. En panikartad storm som okontrollerat drog igenom henne om något indikerade att faror hotade, hur orimlig och verklighetsfrånvänd faran än var. Joel fäste repet runt en av brädorna som spikats över masoniten i det trasiga fönstret. Han tog några steg tillbaka och betraktade lampan som nu hängde på plats. ”Okej, vem är först?” ”Jag kan vara först.” Tobias anmälde sig genast som frivillig. ”Jag såg två hela stolar i köket och en pall, de kan vi ställa in här så slipper publiken stå.” Det tog ytterligare någon minut att ställa iordning sittplatserna. Ögonen vande sig aldrig riktigt vid det täta mörkret och det var svårt att ställa möblerna på plats utan något ledsagande ljus. Tobias harklade sig i mörkret, andades ut snabbt ett par gånger, som om han behövde samla sig först. ”Okej, om min skugga försvinner, försvinner jag också. Vad gör du då, Anja? Letar efter mig, eller glömmer mig?” Det hördes tydligt att han log när han sa det. ”Självklart letar jag efter dig, älskling.” Inte för att hon var det minsta bekymrad, det största huvudbryet var att famla sig fram till stolen och sätta sig på den. Tobias drog för draperiet och skuggan av honom uppenbarade sig framför dem. Hon såg tydligt hur han knäppte på bergsprängaren och

i nästa sekund ljöd tonerna av Village Peoples YMCA, genom rummet. Han tecknade bokstäverna i takt med musiken och skuggan följde varje rörelse. Genom hela låten. Inte en enda gång förlorade avbilden från honom skärpa. Han drog undan draperiet och tog ut cd-skivan ur stereon. ”Vem står på tur efter mig?” Med ett triumferande leende lämnade han den upplysta ytan och satte sig bredvid Joel, framför henne och Ofelia. ”Jag kan prova.” Stolen skrapade i golvet när Ofelia reste sig. ”Jag ska bara lokalisera min cd-skiva och en annan grej jag tänkte använda i mitt nummer.” Hon rotade i plastpåsen bredvid sig en stund. ”Här, håll reda på mina skor.” Anja tog emot dem. ”Jag vill inte stuka fötterna.” Som om det ens fanns någon risk att hon skulle göra det. Hon hade tagit sig ända hit utan problem, om numret inte innefattade några piruetter eller katthopp, fanns det säkert ingen anledning att vidta åtgärder i förebyggande syfte. De kunde höra henne treva sig fram till ”scenen” innan hon blev synlig i ljuset framför dem. På huvudet hade hon sombreron och i handen höll hon cd-skivan. ”Är ni beredda?” Hon log snett, som om hon redan visste att hon skulle göra det bästa framträdandet av dem, hur nu det var möjligt? Hon och Joel hade haft kortast tid att förbereda sig eftersom Anja och Tobias föreslagit det här så sent som för bara några timmar sedan. Hur genomtänkt kunde numret vara? Ofelia drog för draperiet. De följde hennes skuggrörelser där hon med ryggen mot dem böjde sig över stereon. Anja undrade vad hon valt för låt, mest troligt någon gammal favorit från någon lika gammal cd-skiva.

Dreamweaver av Gary Wright färdades magiskt genom rummet. Och där kom första piruetten, det kanske hade varit klokt att avlägsna skorna först i alla fall. Fler graciösa rörelser följde. Naturligtvis, inte ens det här behövde Ofelia öva på, för även om ingen av dem skulle försvinna stod hon redan nu som klar vinnare över det bästa numret. Fly me high through the starry skies, Maybe to an astral plane… Var det bara hon som inbillade sig? Visst var skuggan otydligare nu? Om hon inte varit spiknykter hade hon skyllt på alkoholen, men antingen var det hjärnan som spelade ett elakt spratt precis som den gjorde när hon var ensam i mörker utomhus, eller också blev konturerna av Ofelia allt svagare, som om hon löstes upp i tomma intet. ”Du försvinner, Ofelia!” Joel höjde rösten för att överrösta låten. Skönt, det var fler som uppmärksammade det omöjliga. ”Va?” Ofelia stannade upp mitt i en rörelse. ”Du syns knappt, så jävla coolt!” Tobias applåderade och busvisslade. ”Hur gör du? Du måste avslöja tricket sedan.” ”Vad pratar ni om?” Olivias skugga hade nu helt försvunnit. Vad var det som hände? En skarp smäll fick Anja att lätta flera centimeter från stolen och några sekunder senare sökte sig lukten av krut in i näsan. ”Ofelia!” Joels röst bar märkbara spår av återhållen panik. Det här numret skulle alla gånger gå till historien. Inget svar. ”Ofelia, sluta dumma dig nu, du vinner. Ingen kommer att kunna slå det här.” Anja reste sig från stolen, höll andan i väntan på någon form av livstecken från sin bästa vän, men allt som hördes var tonerna från sången: Oh dream weaver I believe we can reach the morning light… ”Vad fan är det som händer?” Ljudet av Joel som i bestörtning

famlade fram genom rummet och drog undan draperiet. På golvet stod bergsprängaren kvar, bredvid resterna av en smällare, men Ofelia var borta. Det här var ju inte ens möjligt! Joel stängde av musiken och hon och Tobias tog sig också fram till platsen där Ofelia nyss stått. Det fanns ingenstans hon kunnat ta vägen. Fönstret var igenspikat och de bankade och kände på väggarna som inte gav vika en millimeter. Joel hissade ner lampan och riktade den mot taket, där hängde bara tjock spindelväv och några krokar, det fanns ingen lucka och även om det funnits en kunde hon knappast flyga. Golvet såg också intakt ut, men för säkerhets skull hoppade Joel på det. Ingenstans sviktade plankorna och skvallrade om något osynligt lönnfack. De fortsatte att utforska rummet medan de ropade efter henne. Inga hemliga utgångar. Den enda vägen ut härifrån var samma väg de kommit in. Det fanns inte fler rum på bottenvåningen, då återstod loftet. Joel och Tobias tog sig uppför den gistna trappan medan Anja väntade nedanför. Visst måste det vara ett skämt? Självklart fanns hon här någonstans. Hon trummade med fingrarna mot låret, hade sedan länge glömt hur dåligt klädda de var och att hon hatade att stå ensam i mörkret. Det hade blivit svårare att andas och blodet dånade i huvudet. För en nanosekund var hon säker på att hon skulle svimma. Kanske var alltihop bara en ond dröm? Efter en kort stund återvände de och skakade på huvudet. ”Men det här är ju inte klokt!” Joel vrålade rakt ut. ”Hon kan inte bara försvinna, hon måste ha tagit sig ut på något vis. Fan när jag får tag på henne, hur kan hon tycka att det här är roligt?” Han fortsatte ut ur huset och hon och Tobias sprang efter. Anja tappade tidsuppfattningen medan de ropade och lyste över

alla tänkbara platser där Ofelia kunde gömt sig, samtidigt som de snavade runt i den täta skogen med endast lampan som ledsagare. När hon bad Joel lysa så hon kunde se vad klockan var, insåg hon att de varit här i två timmar. Fortfarande inga spår och ingen Ofelia. ”Hon kanske har tagit sig tillbaka på något sätt?” Tobias lät uppgiven och det skrämde henne ännu mer. Hur? Hon hade inga skor på sig och Anja hade nycklarna till bilen där allas mobiltelefoner låg, så hon kunde knappast ha ringt till någon som hämtat upp henne. ”Okej.” Joels röst var hes och trött. ”Vi åker hem igen. Det är säkert bara något sjukt spratt, hon dyker väl upp under natten.” ”Kommer inte på fråga!” Förslaget var helt otänkbart. ”Hon fanns där när jag behövde henne, jag sviker henne aldrig. Om något hänt henne här behöver hon vår hjälp och vad gör vi om vi inte hittar henne? Då måste vi kontakta polisen.” ”Och vem skulle tro oss?” Tobias spottade fram orden. ”Klart hon dyker upp.” ”Och då ska hon få veta att hon lever.” Joel svepte en sista gång med lampan över den svarta skogen. ”Vi har letat i timmar och hon finns inte här. På något vis måste hon ha fått skjuts härifrån. Vi kan inte göra mer nu än att åka hem.” Tobias fick släpa henne tillbaka till bilen medan hon stretade emot och ömsom grät ömsom vädjade att de inte kunde lämna platsen förrän de hittat henne. Hon vågade knappt nudda vid tanken, sköt den ifrån sig vid varje tillfälle som den trängde sig på, men om Ofelia inte dök upp, vad skulle de göra då? Och vad hade i så fall hänt henne?

Rättegången våren 2015 ”Varför ringde ni inte polisen?” Åklagaren bläddrade bland sina papper medan hon inväntade Anjas svar. ”Vi trodde inte att hon var försvunnen på riktigt. Alltihop var ju helt absurt.” Anja fuktade läpparna och harklade sig. ”Alltså, folk försvinner inte så där och vad skulle vi ha sagt till polisen?” ”Vad sägs om sanningen?” Åklagarens röst hade hårdnat. ”Vi har sagt sanningen! Det har vi gjort hela tiden och som du märker tror ingen oss. Kanske är det som Joel varit inne på, att Cat Eyes hade något med det att göra. Ja eller Sebastian, alltså.” Under några plågsamma sekunder sänkte sig en öronbedövande tystnad. ”Att skuggan skulle försvinna är en myt, en saga. Hon kan således inte ha försvunnit på det vis som ni påstår, det är därför vi sitter här idag. För att reda ut vad som egentligen hände och vem eller vilka av er som gjorde vad. Är du helt säker på att Joel var med er hela tiden?” ”Ja.” ”Då måste du veta mer än vad du låter påskina.”