Omstart av Karin Willner
2
Omstart av Karin Willner Kokong förlag ISBN: 978-91-7773-231-0 Omslag: Sara Willner © Karin Willner
3
Dag 1 Josefin Josefin gäspade och såg våningarna passera genom hissens smala fönster. Klockan var typ åtta på morgonen, då borde det vara eftermiddag i Khao Lak. Hon såg på händerna. Var det lysrörens fel eller hade hon redan börjat tappa solbrännan? Precis när hon drog upp tröjan för att kolla magen stannade hissen och lysröret dog. Josefin hörde hur någon ramlade bakom henne. ”Vad hände?!” Lillebror fumlade runt hennes ben. ”Rör inget, tryck inte på någonting”, hörde hon sin andra bror säga. Hans röst lät lugn men bestämd. Storebrorsrösten. ”Här, ta mig i handen”, sa han. ”Jag ringer mamma.” Josefin ryckte i hissdörren. ”Inget svar. Det kanske inte är täckning i garaget. Undrar om det finns någon larmknapp?” sa storebror. ”Men lys med mobilen då”, föreslog Josefin. Hennes egen hade dött redan på flygplatsen i Bangkok eftersom hon glömt att ladda den. Den lilla skärmen på storebrors mobil dansade runt i mörkret. ”Lys mot knapparna!” sa hon. ”Varför har den stannat?” Lillebrors tjatiga röst skar som knivar. ”Hur ska jag kunna veta det?” snäste hon. ”Det finns en larmknapp, ska jag trycka?” frågade storebror. Han hade vänt mobilen mot sig själv och den starkt lysande skärmen gav ansiktet ett spöklikt utseende. ”Men lys på knapparna idiot så man ser något!” ”Ursäkta då, fröken jättetrevlig.” ”Får jag trycka?” frågade lillebror. Bredvid en röd stoppknapp satt en gul knapp med en klocka på och texten ’nödsignal’. ”Ska vi inte vänta?” 4
”Jag är rädd!” gnällde lillebror. ”Kom så kollar vi något spel”, sa storebror. Rösten kom nerifrån och Josefin förstod att de satt sig på golvet. Hon försökte komma ihåg vad hon sett när hissen stannade. Var de vid ett våningsplan eller mittemellan? Hon tryckte näsan mot rutan och stirrade ut i mörkret. Bakom sig hörde hon bröderna småprata. Hon hatade att storebror var så lugn, hur kunde han ha sånt tålamod med skitungen? I två veckor hade han varit som ett plåster på Josefin och hennes kompisar. Mamma vägrade lyssna, hon tyckte väl det var bekvämt att ha gratis barnvakt med sig. Josefin vände sig och såg mot sina bröder. Mobilskärmen lyste upp deras ansikten, ett litet och ett större. ”Ring mamma igen”, föreslog hon. ”Jag messade nyss. Borde vi inte hört henne i trappan?” ”Vi kanske är mitt emellan två våningar, har du tänkt på det? Ring pappa.” Hon vände sig och pressade pannan mot rutan, ansträngde sig maximalt för att se. Ingenting. Hon blundade. Någon gick där utanför med tunga steg, uppåt. Närmare och närmare. Just som hon skulle låna storebrors mobil att lysa med började hissen vibrera. Det var en liten rörelse, som när mobilen ringer i fickan. Sedan hördes ett svagt surrande, ljudet ökade liksom vibrationerna. Så blev allt extremt ljust en sekund, och hon såg. Hon såg rakt ut genom fönstret men förstod inte vad hon såg, hjärnan kunde inte sortera och göra begripligt. Det blinkade till ett par gånger och sedan blev allt tyst och svart. ”Vad hände?” Ingen svarade. Hon frågade igen och igen, hon famlade efter sina bröder, gick ner på knä och sträckte sig mot ingenting. Det var omöjligt, men de var inte där. Hon trevade åt andra hållet, mot dörren som satt fast hur hon än ryckte och slet i den. Hon skrek i dörrspringan, upp mot taket, ner mot golvet, bankade mot väggar och golv tills det gjorde ont i händerna och när krafterna var slut gled hon ner med ryggen längs väggen. Allt var mörkt. Kompakt, tyst mörker.
5
Anna Anna försökte identifiera ljudet som väckt henne. Hon låg kvar i sängen och lyssnade. Inga upprörda röster, i själva verket var det overkligt tyst. Hon kände med handen bredvid sig och plirade närsynt efter Fredrik men hans sänghalva var tom. Hon satte på sig glasögonen och rotade fram mobilen som inte reagerade över huvud taget. Hon kollade att laddarsladden satt i vägguttaget och försökte sedan starta om mobilen. Till slut klev hon upp och gick in i köket för att vänta på att Fredrik skulle bli klar i badrummet. Taklampan funkade inte. Fredrik skakade på huvudet när han kom in i köket. ”Hur kan de börja borra så här tidigt på en lördag?” muttrade han. ”Är du säker på att de borrade?” ”Du sov som en gris. Lampan gick sönder därinne förresten, jag fick tända ett ljus.” ”Hela lägenheten verkar död. Vad är klockan?” ”Jag får kolla propparna. Var är ficklampan?” Han gick ut i hallen och började rota i garderoben där de hade allt möjligt skräp. Hon gick förbi honom till hatthyllan där ficklampan hängde på sin plats. Efter att ha gjort det hon skulle i badrummet var det frukostdags. Espressomaskinen som Fredrik tyckte var livsnödvändig för några år sedan var lika dammig som vanligt. Hon laddade istället perkolatorn med kaffe innan hon insåg att den inte skulle funka utan ström. Kaffeabstinensen var omedelbar. Visst ja, p-pillret. Hon grävde fram förpackningen i handväskan som hängde över en stol och svalde ett piller med en klunk juice när Fredrik klev in i köket. För en gångs skull kommenterade han det inte. ”Det verkar vara i hela huset”, sa han istället. "Har du tagit tidningarna?” ”Har det inte kommit någon?” Han mumlade något ohörbart, gick in i vardagsrummet och slängde sig ner i soffan. Anna följde efter och försökte sätta igång laptopen. Fredrik försökte få igång sin padda för att kolla upp vad de andra mäklarna höll på med. Den var död.
Medan Fredrik drog sig in i sovrummet i väntan på att strömmen skulle komma tillbaka svalde Anna en huvudvärkstablett och gick för att ta en dusch. Det var inget vidare tryck i kranen och vattnet tog slut innan hon hann ta balsam i håret. Hon torkade sig, tog på
6
morgonrocken och drog några drag med hårborsten i sitt risiga hår men gav snart upp. Istället tände hon ett par ljus och slog hon sig ned i soffan. Hon plockade bland böckerna i bokhyllan, men ingen kändes lockande. Snart hörde hon Fredriks snarkningar genom den stängda dörren. Hon kanske skulle försöka skriva? Hon grävde fram ett block och en penna under soffbordet och lutade sig tillbaka. Det gick trögt. Det var mycket lättare att skriva på datorn, dessutom var hon hela tiden medveten om att Fredrik skulle kunna se vad hon skrivit. Papper hade inga lösenord. Om hon ens skulle nämna Mattias skulle Fredrik missförstå, trots att han bara var en jobbarkompis. Hon suckade och lade sig ner istället. Om hon tänkte ut vad hon ville skriva skulle det kanske gå lättare när datorn väl började funka? Det blev det vanliga, ett evigt ältande om förhållandet. Om Fredrik varit beredd att prata om deras problem skulle hon kanske inte behöva skriva om dem, men hittills hade hon inte lyckats få det att hända. Det senaste stora grälet förra helgen när de promenerat på Djurgården och Fredrik varit helt otillgänglig kom till henne utan att hon ansträngde sig. Det hade varit en fantastiskt vacker vårdag med strålande sol och lyckliga par som höll varandra i handen. Själv hade hon fått småspringa efter Fredrik som vägrat stanna till och njuta, och ignorerat hennes försök att prata. Istället hade han fokuserat på mobilen och när han inte ens velat ta en bit mat på Blå Porten för att han varit där så ofta med sina vänner hade Anna fått nog och börjat skrika åt honom. Hon snörvlade till vid minnet. Fredrik hade vänt på klacken så hon varit tvungen att springa efter honom. Anna satte sig upp och lade undan blocket och pennan för att ringa sin mamma. Om nu mobilen hade fungerat. ”Fredrik?” Det var tvärtyst från sovrummet så hon gick in och satte sig på sängkanten. Fredrik sov på rygg med öppen mun, helt avslappnad. Hon tog hans mobil för att ringa till sig själv. ”Vad gör du?” Fredrik hade satt sig upp. ”Det går inte att ringa! Och varför kommer inte strömmen tillbaka?” ”Har du läst mina sms?” ”Men lyssna då, det går varken att surfa eller ringa, det måste ha hänt något. Det finns inte ens något vatten!” Fredrik ryckte åt sig mobilen.
7
”Det är säkert någon som grävt sönder en kabel. Ta det lugnt, det finns annat att göra. Kom så ska jag berätta vad jag drömde.” Han lyfte upp täcket och log menande mot henne. ”Vill du ha sex nu?” ”Men skit i det då!” Han knuffade undan henne så han kunde gå ur sängen. Det syntes tydligt genom kalsongerna vad drömmen haft för tema. ”Jag går och duschar.” ”Det finns inget vatten. Har du inte lyssnat alls?” ”Men för helvete!” Fredrik slet åt sig morgonrocken och gick ut på balkongen. ”Var fan är alla?” Morgonrocken fladdrade i den kyliga aprilvinden och han kom strax in igen.
8
Simon Simon gick in i köket men lampan funkade inte där heller. I hallen stannade han framför föräldrarnas sovrumsdörr. Han knackade försiktigt ett par gånger, ville inte väcka dem om de sov men samtidigt var han nyfiken på varför de inte var uppe ännu. Han mindes den där gången när han hade gått rakt in och hur pinsamt det blivit. Han knackade en gång till, hårdare, och lade örat mot dörren: knäpptyst. Han tog i handtaget, förde det sakta neråt och öppnade dörren, en smal springa. Det var mörkt och han tvekade. De kanske var sjuka? Båda två, knappast troligt. ”Pappa?” Han väntade lite innan han gick fram till den stora dubbelsängen. Det var svårt att se i mörkret men han hade sprungit in till pappa så många nätter när det var som värst i skolan att han inte hade några som helst problem att hitta fram. Han lade en hand där pappas kropp borde vara men där fanns bara täcken och kuddar. Han famlade runt i hela sängen och sprang ut ur rummet och in i vardagsrummet. Tillbaka in i sovrummet, skulle han kolla under sängen, varför skulle de vara där, kanske de var i duschen, skulle de åka någonstans idag, låg det någon lapp på köksbordet, aj jävla stol! Klädkammaren var till slut det enda rum han inte varit inne i. Tyst, mörk, tom. Han haltade fram till ytterdörren, tån värkte. I titthålet syntes ingenting. Han gick tillbaka till köket och öppnade kylskåpet, där var det också mörkt och han stängde dörren igen. Han var ändå inte hungrig, magen gjorde ont. Kunde de ha åkt någonstans? Han drog upp en persienn. Familjens vita bil stod på sin vanliga plats. Gråten pressade på i bröstet. De kanske grälade och ville inte att han skulle höra? Såklart, och så hade strömmen gått när de var ute. Han gick ut i hallen. Pappas slitna skor stod på plats och hans jeansjacka hängde där den brukade. Simon gick ut i köket igen och lade pannan mot det svala fönstret. Solen kom fram mellan molnen då och då. Längst bort på gatan stod en bil mitt i vägen. Han gick ut på balkongen för att se bättre. Det var kallt under fotsulorna, ingen hade tagit ut balkongmattan och möblerna ännu. Han lutade sig över balkongräcket och kände hur pyjamaströjan blev blöt. Nu såg han vattenpölarna på marken och hörde fåglarna som kvittrade. Det kändes skönt. Bilen stod kvar mitt på vägen. En schäfer kom springande mellan husen med kopplet slängande efter sig. Den sprang rakt över gatan och försvann. Simon stod kvar ett tag men ingen ägare dök upp. När han tänkte efter hade han inte sett en
9
enda människa. Då mindes han en textremsa som visats på teven för ett tag sedan, någonting med att de som bodde i någon stad skulle hålla sig inomhus på grund av en gasläcka. Han gick för att sätta på teven innan han mindes att det var strömavbrott. Men mobilen då? Att han inte tänkt på det förrän nu! Han skyndade sig in i sovrummet och försökte förgäves trycka igång telefonen. Allt var dött och lägenheten var helt tyst. Inga ljud från grannar eller kranar, ingenting. Han gick in i föräldrarnas rum och kröp ner i sängen på pappas sida, det luktade pappa och nu kom tårarna. Det spelade ingen roll, det var ingen här som hörde eller såg och han lät det komma, han skakade och grät, snorade ner pappas kudde och vände på den, grät sig till sömns och ingen kom och tröstade.
10
Anna De bestämde sig för att gå ut. Anna ville springa en runda men Fredrik hade ont i vaden efter en innebandymatch och haltade lite extra för att visa hur han ändå offrade sig. Ute på gatan var det tomt och tyst, barnfamiljerna tycktes vara på annat håll den här lördagen. Våren hade kommit en bit på väg och träd och buskar var fulla av gröna knoppar. De valde vägen ner mot Vinterviken, en lagom runda. Fåglarna kvittrade hysteriskt men för övrigt var det tyst. En gråmulen dag, mitt emellan vinter och vår. En typiskt svensk dag i april. Hon försökte småprata men Fredrik svarade korthugget och de gick vidare i tystnad. När de kom ut på Gröndalsvägen var Anna tvungen att dra efter luft. Tvärbanan stod stilla mitt i korsningen. Och bilar. Huller om buller, vissa hade kört in i varandra eller tvärbanan, andra i husen intill vägen. Anna sprang fram till en stor bil och tittade in. Tom. Nästa bil samma sak. Hon sprang mot tvärbanan och tryckte fruktlöst på knappen för att öppna dörrarna. En snabb blick genom fönstret och hon kunde konstatera att spårvagnen var tom på folk. Fredrik dök upp grimaserande av smärta. ”Det finns inga människor!” ”Vad menar du?” flåsade han. ”Var är alla? Vad är det som har hänt?” Hon hörde paniken i sin röst och hoppades att Fredrik skulle säga något lugnande. Istället började han undersöka bilarna närmast dem. Han rörde sig systematiskt fram och tillbaka. Flera av dörrarna var öppna men ingen människa syntes till. Fredrik ryckte upp dörren på en stor suv och lutade sig in. Nyfikenheten drog Anna närmare. ”Var försiktig!” Han böjde sig framåt och började krypa in. Hon märkte att hon höll andan och hörde pulsen dunka i öronen. Så for han bakåt med ett skrik, tappade balansen och landade på rygg. Över honom flög en schäfer med blottade tänder. Hon letade febrilt efter något att slåss med men hunden gav sig av i riktning mot närmaste skogsdunge. Hon sprang fram till Fredrik som kämpade för att komma på fötter. ”Är du okej?” ”Vart tog den vägen?” ”Ner mot Trekanten tror jag.”
11
En tanke slog henne. ”Tänk om det finns hundar i de andra bilarna?” ”Jag tänker inte kolla!” Hon hade stor respekt för hundar, särskilt schäfrar, pitbulls och dobermann-varianter men samtidigt tyckte hon synd om dem. Fredrik satte sig på en bänk och masserade benet. Hon blundade och lyssnade, hörde ett svagt skällande och skyndade dit. En liten chihuahua kastade sig om och om igen mot rutan. Svansen viftade och öronen stod rakt upp. Inga blottade tänder. Stackars lilla hund, hur länge hade den varit instängd? ”Kom, det är en liten här som vi måste få ut”, ropade hon till Fredrik. ”Hur ska du lyckas med det?” ”Kan du inte komma?” Det handlade väl om att rädda liv? Oavsett om det var ett djur eller en människa. De enades slutligen om att försöka slå sönder en ruta. Anna sökte upp en ordentlig sten och Fredrik gick loss på en av sidorutorna. Hon gjorde sitt bästa för att locka till sig hunden till den motsatta sidan så att den inte skulle bli skadad av glassplittret. Efter första slaget med stenen kröp chihuahuan ihop nere vid golvet och försökte gömma sig under en filt. Det krävdes fyra slag innan fönstret sprack och tystnaden lade sig. Anna lindade jackan runt handen och började dra loss glasbitarna som satt fast som i en seg hinna. Hunden låg och darrade på golvet men lystrade när hon pratade med den. Till slut kunde hon sträcka in sin hand och lyfta upp hunden. Så snart den insåg att den var fri krängde den till och drog iväg så fort dess små ben kunde bära den i samma riktning som schäfern. ”Räcker det nu?” sa Fredrik, som stod och såg på henne med armarna i kors. Anna skakade loss glassplitter från jackan. ”Det är klart vi måste fortsätta!” sa hon och såg bort mot Trekanten dit hundarna sökt sig. ”Vi har viktigare saker att göra!” ”Som vad? Varför är det bara vi ute? Var är alla?” Hon började irra runt. Varför hade alla lämnat sina bilar och hundar? Fredrik avbröt henne. ”Jag går hem.” ”Men vi måste ta reda på vad som har hänt!” ”Jag kan inte tänka här, följer du med eller?” Deras reträtt ackompanjerades av fågelsången, lika intensiv som tidigare.
12
13
Dag 2 Josefin Underlaget var hårt och Josefins arm hade somnat. Det kändes kallt och grusigt mot kinden. Hon öppnade ögonen. Så svart. ”Hallå?” Rösten var hes och det sved i hennes hals. Som om hon pratat för mycket. Eller skrikit. Gråtit. Mörkret. Ljuset! Nu mindes hon, minnena exploderade i huvudet och hon skrek igen. Hon skrek tills rösten tog slut och tvingades sedan lyssna på ekot som stannade kvar i huvudet. Hon började krypa runt, fram och tillbaka, kände med händerna efter någon, något, vad som helst. Handen stötte emot något litet och hårt. Hon vände på mobilen och stirrade på dess skärm. Hennes senaste app med namnet ’Sohelpsome’ var aktiv och visade ett meddelande: ’Du är utvald. Avvakta instruktioner’. Hon tryckte på allt som gick att trycka på men inget hände. Den gick i alla fall att lysa med, ett blått kallt ljus som lyste upp i vrårna. Hon reste sig och började trycka på alla hissknapparna, lyssnade, ingenting. Så kom minnesbilderna tillbaka och hon backade mot hissens inre, snubblade och föll. Hon blev sittande på golvet, pressade sig mot väggen och stirrade ut i det svarta. Blundade, försökte andas, försökte tänka.
14
Anna
I drömmen var Anna liten och pappa glömde henne utanför mataffären. Hon väntade och väntade, såg andra familjer komma och gå, gick runt, runt en liten blomrabatt men ingen pappa kom. Hon vaknade genomsvettig, insnärjd i lakanen. Fredrik drog sig undan när hon tryckte sig mot honom. ”Du är för varm, jag pallar inte”, mumlade han. ”Förlåt, jag drömde. Pappa kom aldrig. Jag var så rädd.” Han svarade inte och hon förstod att han somnat om. Hon gick ut på balkongen med täcket runt sig. Samma sak som dagen innan, då var det ingen dröm i alla fall. Inga människor, bara fåglar som inte verkade märka någon skillnad i världen. Hon stod kvar tills hon blivit sval, ville helst ta av sig täcket och stå där naken. ”Hallå? Hallå! Hallååååå!!!” Hon visste redan att ingen skulle svara, det hade hon fått klart för sig dagen innan. Hon hade farit runt som en dåre bland husen och skrikit. Fredrik iddes inte följa med, men han hade stått uppe på balkongen och sett ner på henne. När hon inte fått någon respons hade hon gett sig på grannarnas dörrar, ringt på, knackat, bankat och ropat. Några dörrar var olåsta, där hade hon gått in och testat telefoner. Resten av dagen hade hon och Fredrik diskuterat alla möjliga teorier om vad som hänt. Hon hade pendlat mellan panik och tillkämpat lugn. Hon huttrade till och studerade den regntunga himlen. Efter en frukost bestående av torrt bröd med mjukost nedsköljt med ljummen apelsinjuice gick hon ut i badrummet och hällde upp en kork munskölj. Hon lät vätskan cirkla runt i munhålan en lång stund, spottade och gick in till Fredrik. Såg på hans vackra profil mot den vita kudden och axlarna som alltid verkade solbrända oavsett årstid. ”Är du vaken?” viskade hon. Hon lade sig bakom honom och smekte hans hår. Borrade in näsan och andades in. Hans doft fick det alltid att pirra i henne, oavsett hur de hade det för övrigt. Hon lyssnade. Andningen hördes inte längre, det betydde att han var vaken men låtsades sova. Hon kittlade hans arm, drog fingrarna upp och ner längs huden och kände alla hårstråna resa sig. Han nöp tag i hennes fingrar när hon nådde hans hand. ”Nej jag sover.” 15
Han vred sig runt så deras ansikten kom att ligga helt nära varandra. Nu luktade han inte gott längre och hon hoppades att hon själv inte var lika ofräsch. Han pussade henne på näsan och brottade ner henne på rygg. Hon kände ståndet fast det var två täcken mellan dem. Han kysste hennes hals och letade sig ner mot brösten. Hon stelnade till. Kroppen ville, men själen var inte där än. Om han ändå kunde säga något. Om hon sa det först? ”Jag älskar dig Fredrik.” Han stelnade till och såg på henne. ”Det hoppas jag. Är det något du försöker säga?” Hon skyndade sig att släta över, smekte hans hår, kysste pannan, kinderna, munnen. ”Bara att det är skönt.” Han verkade lugnad och började åter söka sig ner för hennes kropp med läppar och händer. Hon lade huvudet åt sidan och koncentrerade sig på att inte tänka, att bli en kropp, att ha skönt. Att inte vara så himla krånglig jämt.
En stund senare möttes de i badrumsdörren. Hon längtade vanvettigt efter en dusch. De pussades hastigt, han luktade handsprit och munskölj. På handfatet brann ett par värmeljus. Hon lyfte på locket och släppte ner några meter papper i toalettstolen innan hon satte sig. Det kändes precis som på utedasset på mammas sommarställe, minus flugor. Hon tog handduken, dränkte in den med handsprit och tvättade av hela kroppen. Det sved till mellan benen. Hon funderade på att be Fredrik ta ryggen men det fick vänta. Hon ville inte vara kvar här inne längre än nödvändigt.
De åt några mackor och bestämde sig för att ge sig ut. Anna gick igenom första hjälpenväskan som stod och dammade på badrumsskåpet och packade sedan ner den i sin ryggsäck. ”Vi kollade aldrig grannarna på vårt eget våningsplan igår. Borde vi inte göra det?” sa hon. ”Skulle de sitta helt tysta och trycka menar du?” ”Men om de inte vågar gå ut?” Hon låste upp ytterdörren, gick fram till grannens dörr och lade örat mot. Den sura kvinnan hälsade aldrig och hennes snörvlande mopsar brukade väcka dem när de gick ut på morgonpromenad. De skällde på allt och alla med gälla småhundröster. Utanför dörren stod
16
en soppåse. Hon bestämde sig och ringde på, hundarna gick igång direkt, skällde och klöste på dörren. ”Fredrik, mopsarna är kvar här, men ingen öppnar”, ropade hon. ”Släpp inte ut dem vad du än gör.” Han väntade på henne halvvägs nere i trappan. ”De överlever, kom nu!” Hon lämnade tveksamt hundarna och gick efter honom.
Ute på gatan såg det ut som dagen innan. Inte en människa inom synhåll och ingen som svarade när de ropade. Eftersom Fredrik haltade föreslog hon att de skulle ta bilen. Fredrik försökte klicka upp låset. Inget hände. Han låste upp med nyckeln istället. Hon satte sig bredvid och tittade på honom. ”Kör försiktigt”, bad hon. Han stönade och vred om nyckeln. Ett nytt försök, men batteriet verkade stendött. ”Jaha, vad gör vi nu då?” sa Fredrik. ”Vi har väl ett reservbatteri liggande?” Han såg ut genom fönstret. ”Det är urladdat.” ”Du skulle ju fixa det?” ”Sluta nu! Det är urladdat säger jag.” Det var inte läge att bråka så hon försökte tänka konstruktivt. Ingen av dem ägde en cykel trots att de pratat i flera år om att börja cykla till jobbet. De begav sig mot cykelförrådet. Samtliga cyklar var låsta, och modet sjönk tills Fredrik påminde henne om att det var ett speciellt läge som krävde speciella åtgärder. Han skickade upp henne efter en avbitartång och efter en stund hade de varsin cykel utrustad med pakethållare där de spände fast ryggsäckarna. Den ena hade dessutom en cykelkorg. De bestämde sig för att köra mot Gröndals centrum. Anna sneglade mot spårvagnen som fortfarande stod kvar mitt i korsningen. På himlen började mörka moln torna upp sig och bildade en hotfull fond till det övergivna tåget. Hon trampade fortare och slängde en hastig blick in i varje bil de passerade.
17
Någon minut senare var de framme vid mataffären där de fick se en liten hund som stod fastbunden vid cykelstället. Någon slags terrier? Den var besynnerligt tyst men tittade på dem med stora ögon. En väska satt i kläm i butikens automatdörrar och hindrade dem från att stängas, och Anna och Fredrik gick in. Solen låg på mot de stora fönstren och lyste upp de yttersta delarna av lokalen, sedan blev det mörkare och mörkare ju längre in de kom. Längst in låg köttdisken och där var Anna tvungen att plocka fram ficklampan. Ljuskäglan rörde sig över köttbitar och kycklingar upphängda i krokar. Något var annorlunda, men hon hade svårt att sätta fingret på vad det var. Hon blundade och försökte använda alla sinnena. Ljudet. Det är aldrig tyst i en livsmedelsbutik, kylarna har fläktar som går hela tiden. Nu var det knäpptyst. Det luktade kött. Kött och fisk. De bestämde att Fredrik skulle stanna kvar för att komplettera deras packning medan Anna plockade på sig några korvar och gick ut till hunden.
Det började blåsa upp, och molnen skockades. Den lilla hunden darrade där den stod och kurade i vinden. När den slukat maten började den vifta på svansen, småskällde och snodde runt Annas ben. Hon lösgjorde kopplet, gick tillbaka in och upptäckte Fredrik vid godishyllan. ”Vi måste ladda med energi. Choklad borde väl vara bra?” Han tryckte ner chokladkaka efter chokladkaka i ryggsäcken. Anna kom att tänka på när hon var liten och hade drömt om att gå in i en affär och plocka på sig hur mycket godis som helst, vad hon ville. ”Och digestivekex. Kanske energibars?” föreslog hon. Fredrik blängde på hunden. ”Var det nödvändigt att ta in den där?” ”Den kan vara bra att ha som vakthund. Den verkar väluppfostrad, bara hungrig. Jag ska se om de har någon skål här, och vatten …” ”Men var jag otydlig? Gör dig av med hunden!” Hon såg ner på hunden som såg spänd ut, troligtvis på grund av den dåliga energin. Svansen stod rakt ut, öronen rakt upp och blicken var fokuserad på Fredrik. ”Okej, okej.”
18
Hunden följde lydigt med och tittade upp på henne då och då. Hon gav den en sista korv och knäppte loss kopplet från dess halsband. Den satte sig och tittade på henne. ”Så, nu kan du springa iväg. Spring och leta efter andra hundar.” Anna låtsades kasta iväg något, hunden följde uppmärksamt hennes rörelse och sprang över gatan. Hon skyndade in i affären igen.
Fredrik stod och valde bland brödet med ficklampan i ena handen. Butiken kändes mörkare än förut. Hon såg ut, himlen var helt täckt av tunga blåsvarta moln. Hon såg sig omkring i lokalen. Den stora ugnen var halvfull och luckan öppen. En baguette låg på golvet och torkade, andra var inlagda i fina rader i ett skåp med glasluckor. Öppna luckor. Någon hade bakat bröd morgonen innan och börjat fylla på i glasskåpet. Någon som inte längre var här. Hon blundade. Kanske den där tjejen som alltid var glad och log mot henne eller killen som bodde i samma hus som de. Eller hon den barska som verkade trött på livet. Tänk om det här var slutet. Om hon och Fredrik skulle vandra runt i en värld utan människor, en värld som hade stannat. Tills de dog. Hjärtat rusade i bröstet, hon kände sig yr och varm. Varför skulle just hon och Fredrik vara kvar? Och mamma, skulle hon aldrig få träffa henne mer? Hon sjönk ner på golvet och såg upp på Fredrik, hon såg munnen röra sig, men det kom inga ljud. Allt blev ljust, och så gled hon ner i ett ingenting.
Anna återvände motvilligt till ytan. Det susade i öronen. Kinden vilade mot ett svalt golv. Hon befann sig i mörker men kunde efter en stund ana konturerna av en människa. Människan vände sig mot henne och hon såg upp i Fredriks oroliga ansikte. Verkligheten dundrade in och hon försökte resa sig. Fredrik höll i henne med starka armar. ”Ta det lugnt, du svimmade. Res dig inte för fort.” Han lyfte sakta upp hennes överkropp så att hon kom att sitta intill honom. Hon vred sig så hon kunde se honom rakt i ögonen. ”Är vi döda?”
19
20