ARADIS RIKE
Tidigare böcker av Pebbles Karlsson Ambrose:
Bergsstjärnan (roman)
Recito Förlag, 2010
Jag vet inte var psykoser kommer ifrån (biograf)
Ordberoende Förlag, 2012
Vid vansinnets rand (biograf)
Ordberoende Förlag, 2015
Vid vansinnets rand 2 (biograf)
Whip Media, 2018
Birger Jarl – en skröna om min familj Författarnas Bokmaskin, 2022
Deltagande i följande antologier:
Vildsint Gryning, 2013
Vildsint e-XTRA, 2014
Bakom masken 2014
#Älskanoveller- 30 nyanser av kärlek, 2015
Steampunksagor, 2015
Kära mamma, 2018
Handbok för brukarstyrd revision, 2018
Utan dig fnns inget jag, 2018
Copyright © Pebbles Karlsson Ambrose 2024
Utgiven av Förlag Futur 2024
Layout: Sten Rosendahl, www.dustobit.se
Grafk: OpenClipart, WallPaperFlare
Tryck: Publit, Malmö, 2024
ISBN: 978-91-984036-8-8 Första utgåvan
ARADIS RIKE
Pebbles Karlsson Ambrose
Kapitel 1
LINN
När Linn kom in i caféet med sin skolväska tätt svävande bakom sig såg hon Emmas tröja byta färg till vackert klarröd. Emma hade ofta klara och starka färger som skapade en fn kontrast mot hennes mörka hy. När hon fck syn på Linn viftade hon med ena handen. Hon satt vid deras vanliga cafébord tillhörande skolans kiosk.
”Snygg färg”, sa Linn uppskattande när de möttes i en kram.
”Du syns knappt”, sa Emma. ”Måste du alltid vara en sådan kameleont?”
Ibland ville nog Linn smälta in i bakgrunden och försvinna, fast inte helt bokstavligt. Hon mindes leende en gång när en av eleverna i hennes klass hade ställt sig längst bak i fysiksalen och valt samma motiv på sina kläder som väggen där. När den fula tapeten med rankor och blad i gröna nyanser hoppat fram mitt i lektionen hade läraren blivit rädd och förbjudit alla att se ut precis som bakgrunden. Det var ju inte riktigt det Linn ville åstadkomma.
”Kunde du inte komma på någon bra färg?” envisades Emma.
Just idag var Linns kläder i det originalvita ursprungsläget.
Hon hade tänkt ladda ner en skir solnedgång, men mamma tyckte att sådana där efekter mest skulle användas på fest.
”Nä.”
”Är han inte snygg?” Emma pekade med sin temugg i Filips riktning och fnittrade.
Linn vände sig om efter den långa gängliga killen som släntrade iväg i skolkorridoren. Hon försökte se vad Emma såg. Filip hade gått i hennes klass sedan nollan och när de var små var han jobbig. Han brukade dra i hennes fätor och säga elaka saker, ända tills hon i fjärde klass slagit honom på näsan så att han började blöda näsblod. Visserligen hade hon fått skäll för det, men det hade det varit värt. Efter det hade han slutat reta henne.
”Jo”, sa hon osäkert för att göra Emma nöjd.
”Han kanske ser mig bättre om jag har rött på mig. Vad tror du?”
Linn skrattade. ”Antagligen.”
Emma hade börjat prata mycket om killar. Förut pratade hon mest om hästar. Linn kände sig inte beredd. Själv hade hon inte börjat se efter killar på det där sättet. Men hon antog att det skulle komma.
”Vissa är senare i utvecklingen än andra”, hade hennes mamma sagt. ”Ta det lugnt. Låt det ta tid. Du hinner.”
”Vad ska du göra i sommar?” Linn bytte samtalsämne.
”Vara hemma bara. Du?”
”Jag vet inte heller.”
”Vad bra. Då hittar vi på något.”
Linn andades ut. Hon brukade alltid göra roliga saker med sin mamma på sommaren. De brukade utforska staden ihop, gå på bio och museum, hälsa på mormor och morfar i Göteborg och gå och bada. Då. Innan hon lämnat dem.
”Vad är det?”
”Jag saknar min mamma”, sa Linn.
”Hon kommer tillbaka. Det är klart att hon kommer tillbaka."
"Jag önskar bara att jag visste när.”
”Hon älskar dig”, sa Emma.
Gör hon verkligen det? Frågan stannade i huvudet. Hon vågade inte säga det högt. ”Pappa säger ingenting nästan”, sa hon istället. ”Han pratar typ inte alls.”
”Han är väl ledsen. Ska de skiljas?”
”Jag vet inte.” Linn ryckte på axlarna. ”De får bestämma själva. Det spelar nog ingen roll vad jag säger. De är ju vuxna.”
”De kanske måste bråka klart med varandra innan de kan prata med dig? De kanske inte vet hur de ska ha det?”
”Ska jag bara sitta här och vänta då?”
”Typ. Vill du ha något?” Emma pekade mot skolfkets disk.
”En chokladkaka bara. Och te.”
Emma ändrade tillbaka sin färg på tröjan till blå och försvann mellan caféborden. Sedan kom hon tillbaka med en tepåse, en mugg och kexchoklad.
Linn knackade in produktens sockerkvot i sin app. ”Ska inte du ha något mer?”
”Jag fkade innan du kom.” Emma tittade bort mot den tomma skolkorridoren och suckade teatraliskt. ”Visst ääär han snygg?”
Kapitel 6
LINN
”Nästa hållplats, Aradis rike” ropade chaufören ut ur högtalarna.
Fantasy Resorts turistbuss, med texten I Aradis rike kan du uppfylla din vildaste fantasi på sidan, stannade med en sladd på den breda grusvägen. Linn var tacksam att komma ut ur den. Det var första gången hon åkt i ett fordon som inte var automatiserat och följde ett spår.
Hennes knogar var vita, så rädd hade hon varit, och hon hade stirrat från sitt säte ut genom den stora vindrutan på fordonet och känt panik i varje sväng. Tänk om chaufören körde av vägen?
När hon hämtat sig något tittade hon sig tveksamt omkring. De små platta husen formade långa rader vid slutet av en stor parkeringsplats. Det duggade lätt. Hon såg upp mot himlen och lätt regndropparna falla ner på sitt ansikte. En underlig känsla. Hon blundade och försökte insupa känslan av att vara utomhus för första gången i hela sitt liv.
”Titta, Linn, så här såg det ut förr i tiden, innan nästan alla bodde i städer”, sa hennes pappa. Regnet verkade inte bekomma honom.
Hon vände sig om och såg på honom. Han tittade ut över samma vy och klappade händerna av förtjusning.
”Det verkar inte värst miljövänligt”, sa Linn surt.
Nu var hon inte lika begeistrad över deras val av semester.
Längst bort såg hon en hög, svart stenmur, högre än alla hus, skymta fram ovanför taken. Den såg olycksbådande ut.
Chaufören följde hennes blick. ”Där bortom muren väntar äventyret.”
En regnby svepte över dem och Linn stod där i det hällande grå. Upplevelsen att vara utomhus var klart överskattad.
”Hur ska man göra med regnet?” frågade hon.
”Man kan gå in i ett hus, ett tält eller sätta sig under ett träd”, svarade chaufören. ”Ni ska se, det löser ni lätt! Det är bra att ni kom tidigt på morgonen, då har ni hela dagen på er att förbereda allt inför imorgon bitti.”
Linn och Paul tog sina väskor som chaufören helt respektlöst ställde ner i en regnpöl i gruset. Linn bet sig i läppen. Hur kunde han smutsa ner hennes fna väska? Varken hennes automatiskt fygande skolväska eller den röda resväskan som kunde rulla efter henne fungerade här. Det var bara att bära.
Men hennes pappa verkade inte märka något. Hon sa ingenting utan slängde väskan över axeln som han gjorde med sin och de gick mot husen. De kom fram till en öppning som visade sig vara ett torg. Där stod en kvinna i medeltidskläder och log. Hon gick emot dem.
”Välkomna till Aradis rike. Jag är en av arrangörerna här och er välkomstkommitté. Mig kan ni fråga om allt ni vill veta. Jag heter Lotta.”
De gick fram till kvinnan och skakade hand.
”Kom, jag ska visa er var ni ska bo”, sa hon. ”Jag rekommenderar er att gå ut igen i natt och se på stjärnorna, det är nästan fullmåne. Det slutar snart regna. Har ni varit utomhus utanför en stad förut?”
Linn skakade på huvudet medan Paul nickade.
”Så här i juli blir det mörkt runt halv elva på kvällen.” Hon vände sig till Paul. ”Har du sett stjärnor?”
”För länge sedan, då jag var barn. Mina föräldrar tog mig med utanför staden. Det är ett vackert minne.”
Lotta öppnade en dörr på ett lågt fyrkantigt hus som var rött med vita knutar. På det sluttande taket växte gräs.
”Visst är det fnt”, sa hon. ”Tyskarna älskar det.”
Hon gick in i förväg och torkade fötterna på en matta precis innanför dörren.
Linn gick efter Lotta in i huset, gjorde likadant med sina regnblöta skor och tog ett prövande steg på det rena golvet innanför. Hon såg sig omkring och blev positivt överraskad, huset var större än det såg ut på utsidan. Där inne stod två stora sängar och det fanns ett kök. Ett badrum skymtade fram bakom en dörr på glänt.
”Imorgon blir en hektisk dag, det är många förberedelser med kläder och annat”, sa Lotta. ”Ikväll samlas vi i foajén på hotell Hilton för gratis drinkar och information klockan sex.
Känner ni att det blir stressigt får ni gärna stanna här en dag till. Tänk på att ni har semester!”
När Lotta lämnat dem slängde sig Linn raklång på den ena sängen, hon var trött efter resan.
”Häng av dig jacka och skor innan du lägger dig i sängen. Den kan bli smutsig och blöt”, sa hennes pappa.
”Oj.” Linn hoppade upp. ”Jag tänkte inte på det.”
Han skrattade. ”Tänk vad mycket nytt du får lära dig om hur det var förr!”
”Verkligen!”
Linn kände sig bättre till mods. Det skulle sluta regna och hon skulle få se stjärnor redan första dagen! Många kupoler i de stora städerna hade visserligen glastak, men det var sällan tillräckligt mörkt för att se natthimlen. En gång vid ett strömavbrott hade hon i alla fall sett månen genom det smutsiga, halvt om halvt genomskinliga materialet.
På kvällen gick de till den närmaste restaurangen för att äta. De satt utomhus under en markis och Linn lyssnade fascinerat på insekterna som for runt. En mygga satte sig på hennes arm och hon lät den bita henne. Hon ville veta hur det kändes.
”Det kommer att klia”, sa han och klappade till en annan mygga som blev mos.
Hon lät sin pappa beställa och efter en stund kom en servitör in med mängder av mat.
”Men det är kött!”
Linn trodde inte det var sant. På hennes tallrik låg en stor bif. Riktigt kött.
”Köttet kommer från djuren de har här. Visst är det fantastiskt?”
Hon nickade. ”Får jag äta det här?”
”Javisst.”
Det smakade inte som hon hade tänkt sig, men efter några tuggor bestämde hon sig för att det var gott. Hon nickade uppskattande mot sin pappa.
Han lyfte upp sitt vinglas. Hon höjde sitt med Cola i och det klingade sprött när glasen möttes.
”Skål för en fantastisk semester”, sa han.
”Den börjar bra”, sa hon.
Linn åt sakta och njöt av varje tugga. Hon tittade förstrött på alla som satt i restaurangen och i baren. Det fanns människor i vanliga kläder, men också folk i medeltids- och fantasykläder. Det senare gav henne en försmak av vad som väntade dem. Fem kvinnor i vikingatida hängselklänningar i olika färg satt kring ett runt bord och famsade med en brud klädd i enkelt vitt. De verkade rätt onyktra och Linn antog att det var en möhippa. På en barstol satt en konstig varelse som svajade fram och tillbaka, men verkade använda svansen som motvikt. Svansrörelsen påminde om en uppretad katts. Den såg äkta ut.
”Vad är han?” viskade hon. Sedan blev hon osäker. ”Eller hon?"
"Ett troll, tror du inte?” svarade hennes pappa. Hon nickade. Troll hade svans i sagorna.
När kvällen äntligen kom satte de sig på en bänk vid torget och väntade på att det skulle bli mörkt. De kunde redan se månen tydligt. Linn kände hur det pirrade i kroppen. Lycka. Hon antog att det var lycka, men visste inte egentligen vad ordet innebar. Solnedgången sänkte sig sakta och himlen skiftade från rosa till klarrött mot den blå himlen.
”Vi har tur att molnen drog förbi”, sa en äldre man som stod en bit ifrån dem.
Ingen svarade. Alla väntade andäktigt.
Till slut var det mörkt och små ljus började synas överallt över på himlen. Stjärnorna såg ut som om de var strödda huller om buller. Ju mörkare det blev desto vackrare såg det ut.
Linn ryste till. Det var kallt fast hon hade en jacka på sig. Hennes pappa pekade uppåt.
”Ser du att det är en ansamling av stjärnor som leder som en väg över himlavalvet?”
”Ja”, svarade Linn.
”Det är Vintergatan.”
De satt länge och tittade, tills det blev för kallt och de bestämde sig för att gå in. ”Man kan köpa en guidad tur, och få berättat för sig om allt man ser”, sa Paul. ”Vad stjärnorna heter och planeterna. Vill du att vi gör det?” undrade han.
”Kanske det”, svarade Linn.
De gick tillbaka till sitt hus och hon somnade utmattad med ett leende på läpparna så fort hon lagt huvudet på kudden.
