9789198286328

sonens dÜd – hennes viktigaste drivkraft

Lyckestad, 9:e januari 2017

”Har ni redan skickat ut offertförfrågan? Är ni inte riktigt kloka?” Överläkare Kristin Nords hand vibrerar av ilska när den pekar på den fyrahundratjugo sidor tjocka pappersbunt som ligger framför henne på bordet. Ordet konfidentiellt är tryckt med feta svarta bokstäver mitt över försättsbladet. Ur ögonens smala springor kan man utläsa en blandning av vanmakt och en stor trötthet. Helgens slit på akutmottagningen i Lyckestad, där hon är chef, har tagit på krafter och nerver. Efter en allvarlig trafikolycka på söndagseftermiddagen är en patient i stabilt men fortfarande livshotande tillstånd. Operationen hade varat hela kvällen och en bit in på natten. Hon borde ha gått hem direkt men valde istället att medverka vid det här viktiga mötet i styrgruppen för upphandlingen av Region Lyckes nya sjukvårdssystem. Den timslånga tuppluren och duschen i morse vid sextiden räckte inte. Det kryper i kroppen. Hon kan själv känna hur ovårdad hon ser ut i sina skrynkliga jeans och rufsiga hår efter cykelturen till stadshuset. ”Vi har hela tiden varit överens om att tillsammans med personalen arbeta igenom beskrivningarna av vårdens arbetsprocesser. Den kravspecifikation som konsultbolaget från Chicago gjort, som jag fick se senast, var eländigt vag och otydlig. Vilken leverantör som helst kan påstå att de med lätthet uppfyller våra krav. Det som levereras till slut kan bli nästan vad som helst utom det som personal och patienter verkligen behöver. Ett dyrt hastverk tyckte ni alla på förra mötet.”

Det är tyst runt bordet och stämningen i stora konferensrummet i stadshuset är lika mörk som himlen utanför. Alla väntar på ett svar från antingen Petra Wahldekrantz, ordförande i såväl kommunsom regionstyrelsen, eller Andreas Eriksson, regionens it-direktör, som på Petras initiativ har uppdraget att leda upphandlingens styrgrupp. De övriga tre medlemmarna i gruppen är politiskt tillsatta, en moderat, en centerpartist och en liberal. Socialdemokraterna har sedan urminnes tider egen majoritet i kommunen och regionen, men Petra anser att det ser politiskt korrekt ut att ha med också ytterligare partier som gisslan i styrgruppen. Hon vet att det anses progressivt och vinner röster om man inte bara pratar om blocköverskridande överenskommelser. De tre är alla män i fyrtioårsåldern och har inte yttrat ett enda viktigt ord under sammanträdena, mer än att på ett papegojlikt sätt upprepa vad de läst i tidningarnas referat av debatten kring framtidens sjukvårdssystem i Sverige. Nu tittar de alla först på Petra och därefter på Andreas, som tar till orda,

1

lugnt och försiktigt. Han vet hur vass överläkaren kan vara när hon är arg och han har fått backa många gånger tidigare. ”Petra och jag menade att vi tvingas göra avkall på exaktheten i processbeskrivningarna till förmån för tiden. Ska regionstyrelsen kunna komma till beslut vid sitt möte i november måste svaren från leverantörerna ha kommit in senast i mitten av mars.” Kristin orkar inte ens höja handen för att stoppa ordflödet och få in en replik. Hon inser att det här är något som Andreas själv kokat ihop och i bästa fall stämt av med Petra. Han fortsätter med myndigare röst. ”Min erfarenhet från många liknande upphandlingar är att de behöver åtminstone tre månader för att ta fram ett svar, och vår egen utvärdering tar säkert minst ett halvår plus att folk är lediga under sommaren.” Han lutar sig tillbaka och knäpper händerna bakom huvudet. ”Det var bara att räkna bakåt och lägga till någon månad som marginal för eventuella oförutsedda förseningar så hamnade vi i mitten på december.” Han tittar runt bordet, ser in i ögonen på alla. ”Så Petra och jag var helt eniga om att offertförfrågan måste skickas ut redan i december.”

Frustration och trötthet på gränsen till utmattning är kombinationen som får Kristin att behöva gripa tag i bordsskivan och djupandas två gånger. Innan hon hinner genmäla något tar en av de politiskt tillsatta, han som heter Ove, till orda. ”Det är självklart rätt av Andreas att raska på om vi här uppe ska kunna medverka till att Sverige blir bäst i världen på e-hälsa år 2025. Du vet att det är regeringens mål, eller hur?”

Ilskan byggs på inuti Kristin, den måste ut. Hon fräser i riktning mot Ove: ”Vad i helsike menar du? Skulle regeringens orealistiska mål vara viktigare än vårdpersonalens och våra egna patienters krav på en förstklassig vård? Jag kommer inte att kunna se mina medarbetare i ögonen imorgon, när de får höra att vi lagt ner arbetet med kravspecifikationerna, som de var lovade att få vara delaktiga i. Och hur ska jag orka ansvara för en akutmottagning med system som vi inte själva varit med om att påverka?”

Petra, som sitter mittemot den ursinniga överläkaren, sneglar ut genom fönstret. Den grusade ödsliga fyrkanten utanför som är torget i Lyckestad ligger ännu öde. Petra är morgonpigg, brukar börja sina möten vid sju. ”Nu är det som det är. Vi får avvakta tills svaren börjar droppa in och utvärderingen kan börja”, säger hon så lugnt hon kan.

Hon tror sig vara på väg att avsluta mötet, men Kristin är uppe i varv. Vore hon ett småbarn skulle man kalla henne övertrött, hon gnäller på allt.

2

”Och hur går det med kraven på sammanhållen journal för hela Sverige? Jag är ansvarig för den frågan i vår region, vilket är ett elände så illa som journalen fungerar idag. Senast igår var vi tvungna att operera en svårt skadad flicka utan att kunna få fram hennes journal. Systemen var nere som vanligt då de behövdes som bäst. När de äntligen kom upp krånglade något med kommunikationen. Vi var tvungna att chansa och det verkar ha fungerat.” Hon ser sig hätskt om runt bordet. ”Den här gången.”

Ove ser en chans att ge tillbaka, att bräcka henne med kunskap nyligen inhämtad på konferens i Stockholm. ”Experterna på sjukvårdssystem säger att alla problem löser sig bara vi kan ansluta vårt nya journalsystem till nationella tjänsteplattformen. Den typen av federerade system finns i många länder och fungerar utmärkt. Kravet finns med i vår offertförfrågan, eller hur?”

Andreas nickar jakande. För Kristin tjänar Oves inpass som en slipsten för hennes av vrede redan vässade tunga. ”Det där har du fått dig itutat på någon dyr konferens någonstans. Lika många experter menar att det inte alls kommer att fungera utan att vi skulle behöva ett systemskifte inom sjukvården, där vi går över till en nationell databas för alla patientjournaler i Sverige.” Hon hämtar andan, nu ska han näpsas, den satans besserwissriga mansplainern. Långa samtal med maken, som är it-chef på ett stort företag, har gett henne kunskaperna. ”Vi behöver ett paradigmskifte, om du vet vad ett sådant innebär, inom vårdens it-stöd. Låt verksamhetskunniga och it-experter jobba fram lösningar tillsammans. I den processen kan ingen av er politiker vara med för ni kan absolut ingenting om sjukvård och sannolikt ännu mindre om teknik och it. Vad jag vet är till exempel du Ove statsvetare och har jobbat politiskt i hela ditt yrkesliv.”

Andreas böjer sig fram mot Petra och viskar något med handen kupad framför munnen. Hon säger: ”Låt oss avsluta här. Du Andreas ser till att alla formella krav på upphandlingen är uppfyllda, viktigast är att alla leverantörer behandlas lika. Och sedan, om inget oförutsett inträffar, kallar jag till nytt styrgruppsmöte i början på april.”

Kristin reser sig och väser: ”Vi får hoppas att ingen patient dör, och att all personal klarar sig från att brännas ut under tiden.”

På väg mot dörren hejdas hon av Oves utsträckta hand. Han räcker fram en tjock röd filtpenna, som han nappat åt sig från ett ställ på bordet. ”Varsågod, ta den här och måla fan på väggen med.”

3

Hon rycker åt sig pennan och stoppar den med kraft ner i fickan, snor runt på klacken och ställer sig så nära Ove att hon kan se att en klick raklödder dröjt sig kvar i hans vänstra öra. ”Tack, den kan komma väl till pass den dag vi har ett nytt fungerande it-stöd för vården i den här regionen. Då ska jag rita så många fula kors i det här taket att ni får måla om hela skiten.”

Kristin försvinner ut genom dörren, som hon smäller igen bakom sig. Ove skakar sakta på huvudet.

Petra tvingas sätta handen för munnen för att dölja ett litet förtjust leende. Hon är verkligen slagfärdig, den där kvinnan, tänker hon. Nu slipper vi kanske höra Oves eviga malande på mötena framöver.

Bönhörd blir hon inte. Ove har själv tagit på sig rollen att vara gruppens ordningsman som ser till att alla är väl informerade och att regler och lagar följs. Han blev tidigt vald till ständig sekreterare.

Med lyft hand vädjar han till alla att sitta kvar en kort stund. ”Det gick lite hastigt med uppgifterna om tidplanen för upphandlingen. Så här uppfattade jag att vi bestämde.” Han sätter läsglasögon på näsan och tittar i sina anteckningar. ”Medio december 2016, offertförfrågan ut, medio mars 2017, senaste dag att lämna in svaren, medio september 2017, vår utvärdering klar med beslutsförslag, och till slut regionstyrelsens behandling och beslut om tilldelning sjätte november 2017.”

Petra sneglar på Andreas, som gör några snabba tryck på sin pc och konstaterar: ”Alldeles riktigt, Ove, men vi behöver komplettera med några saker.” Ove knäpper fram udden på sin penna och tittar uppmärksamt på Andreas. ”Vi gör som ni vet en så kallad innovationsvänlig upphandling. Vid ett tillfälle i processen beslutar vi om en kortlista med några få utvalda leverantörer.

Därefter samtalar vi vidare med dem om hur deras lösning skulle kunna utformas för att ge oss största möjliga nyttoeffekter i framtiden.” Han lägger upp Excelarket med projektplanen på bordet. ”Den plan vi kom överens om tidigare är att vi första veckan i maj beslutar om kortlistan, och att vi träffar var och en av företagen under maj månad. Sedan ges de möjlighet att komplettera sina anbud fram till den sextonde juni.”

Ove plitar ner uppgifterna. Alla runt bordet nickar eller hummar samtycke trots att ingen av dem kan minnas att de någonsin fått information om den plan som Andreas nyss redogjorde för.

Petra reser sig, ler nådigt mot sina tre politikerkollegor. ”Då var vi igenom, bra jobbat som vanligt.

4

Sundbyberg och Östersund, 13:e januari 2017

”God dag, jag söker Ingrid Karlberg.”

Katten Tusse sträcker på sig i mattes trygga, mjuka knä och hoppar ner på parkettgolvet. Ingrid sitter yrvaken med luren vid örat, väckt ur eftermiddagsslummern i favoritfåtöljen framför brasan, där glöden har falnat. Hennes blick fastnar på fotografiet på skänken. Sonen Magnus höjer stolt vinnarpokalen i något sådant där speedrace nere i Alperna 1992. Den röda gummidräkten skiner, snön runt prispallen gnistrar, han ser stolt och lycklig ut.

Hon vet på en gång. Nu har det alltså hänt, den där olyckan som hon fruktat ända sedan han trimmade sin första moped och körde den på ett hjul hej vilt borta i Ursviksskogarna. Magnus, den ostyrige äventyraren, hennes livs kärlek. ”Hallå, är ni kvar?” Kvinnans röst verkar komma långt bortifrån. Vart var det han hade ämnat sig den här gången? ”Jodå, jag är Ingrid Karlberg. Vad gäller saken?” Hon vill vinna några sekunder innan dråpslaget kommer, vet att informationen kommer att vara illa, mycket illa. ”Jag ringer från Östersunds sjukhus. Er son Magnus har råkat ut för en allvarlig skallskada. Han föll i Åres störtloppspist.” Hon tystnar, Ingrid håller andan. ”Han opereras just nu.”

Från pannan sprider sig en sprängvärk i huvudet. Hamnar han i koma resten av livet? Eller dör han just nu på operationsbordet? Hur allvarligt är hans tillstånd? ”Kommer han att överleva?” får hon viskande fram. ”Vi vet inte. Kan ni ta er hit på en gång?” ”Jag kommer.”

Ingrid reser sig, autopiloten i henne fungerar likt en tsunamivåg som med kraft sköljer bort skräck och förtvivlan. Här finns ingen plats för hysteriska manifestationer, som pappa brukade säga, senast faktiskt just här framför brasan då Ingrids mamma gick bort i slutet på sjuttiotalet.

En kvart senare sjunker hon ner i en taxi för att åka den korta biten från Duvbo till Bromma där privatjeten väntar. Hon hade haft tur. Den kärra hon använt samma morgon för att flyga hem från konferensen i London stod fortfarande kvar och skulle snart vara startklar.

Ingrid får sitta länge i det kala väntrummet utanför intensiven på Östersunds sjukhus utan annat sällskap är ett par tomma pinnstolar av trä. Ur en glasvas på ett furubord sticker fyra pappersblommor

5

upp, ska föreställa amaryllis. På väggen en rund klocka med tjock svart minutvisare som darrar till varje gång den flyttar sig. Sjuksköterskan i receptionen har inte kunnat ge besked, bara hänvisat till att doktorn kommer så snart han kan. Klockans arm vippar ner till halv sju då ett klafsande ljud hörs bortifrån svängdörren. Ingrid ser ett par plasttofflor som rör sig snabbt och bestämt längs golvet i hennes riktning. Ovanpå dem fladdrar vita byxben och rock efter sidorna på den mansperson som är doktorn. Ena ärmen är uppdragen, där tittar en svarthårig underarm fram. Håret rufsigt, svart skäggstubb. I handen kramar han ett anteckningsblock. Ingrid reser sig snabbt när doktorn stannar framför henne. Han är lång, hon får böja nacken för att se honom ordentligt. Hans min är bestämd och samlad inför samtalet, i ögonen finns en sorgsenhet. Ingrid trycker tillbaka en impuls att grabba tag med båda händerna i hans krage, häva sig upp på tå och dra honom till sig. För att värma sig och för att kunna undvika beskedet, som hon inte vill ha. Inte riktigt ännu. Doktorn presenterar sig utan att Ingrid uppfattar hans namn. ”Tyvärr fru Karlberg, oväntade komplikationer tillstötte. Er son Magnus har gått bort.” Han gör en kort paus innan han föreslår att de ska sätta sig ned. Ingrid skakar på huvudet med små ryckiga rörelser. Sjuksköterskan har kommit upp jämsides med doktorn. Ingrid hinner uppfatta ett Barbro på namnbrickan. ”Han hade fått ett hårt slag mot huvudet när han föll i backen och klagade efter ett tag på tilltagande huvudvärk. Senare blev han omtöcknad och när han kom hit fick vi ingen kontakt med honom. Vi gjorde direkt en datortomografi. Han hade en rejäl blödning under skallbenet.” Han tystnar, tvekar inför vad och hur mycket han ska informera om härnäst. ”Och vad hände sen?” Ingrid menade inte att låta vass i tonen.

Doktorn kastar en blick på sköterskan och på sitt block innan han åter fäster den i Ingrids ögon. ”Vi beslutade att operera och utrymma blödningen, ett ingrepp som brukar fungera.” Ingrid ryser, hör inom sig ett ilande ljud från borren som pressas in i Magnus huvud. ”Under själva narkosen fick han en helt oväntad allergisk reaktion som vi inte lyckades bemästra.” Doktorn sänker rösten, rör lätt vid Ingrids hand. ”Han avled i samband med denna.”

Ingrids hjärta kramas ihop. Hon kippar för att få luft. ”Men herre gud! Magnus fick en allvarlig reaktion när han för ett par år sedan opererade bort sin blindtarm. Och det står ju med stor varningstext i alla hans journaler att han drabbats av malign hypertermi och att man absolut måste ge honom en speciell typ av narkos om man söver honom.”

6

Med båda händerna stöter hon till doktorn i bröstet och fräser fram: ”Självklart såg ni att det stod en varning!”

För ett ögonblick griper vanmakt tag i doktorn. Som läkare är han ansvarig för att alla livsviktiga verktyg i vården fungerar. Borde han ha agerat annorlunda när informationen saknades? Han ruskar av sig frustrationen. Den här förtvivlade mamman behöver korrekt information, ingenting annat. ”I våra rutiner ingår att samla ihop all nödvändig information. I Magnus fall kunde vi tyvärr inte få fram hans uppgifter, våra system hittade dem inte. Vi var tvungna att påbörja operationen ändå.”

Ingrids röst far upp i falsett. ”Hur i hela friden är ett sådant misstag möjligt? Ni har väl system där alla livsviktiga uppgifter finns lagrade. Låg de nere eller vad?” ”Tyvärr fru Karlberg, systemen i olika landsting kan inte prata med varandra. Alla system var igång, men vi fick inte fram uppgifterna.”

Han har tagit ett halvt steg tillbaka och sjunkit ihop en smula. ”Om uppgifterna funnits, hade Magnus klarat sig då?”

Frågan kommer ut med lugn, saklig röst som om hon satt i en paneldebatt någonstans, men när doktorn svarar att ”hade vi haft tillgång till hans journal skulle vi ha agerat annorlunda vid narkosen” brister det för Ingrid. Magen börjar krampa, en våg av sorgens illamående tar tag i henne ända nerifrån maggropen. Hon vacklar bakåt ner på en stol med sköterskan tätt efter, innan gråten bryter fram på ett sätt Ingrid aldrig varit med om tidigare. Tårarna kommer vällande upp i ögonen, ansiktet skrynklas ihop, kvidande läten kommer ur munnen, saliven droppar ned på kjolen. Sköterskan lägger armen om hennes skakande kropp och räcker fram en bunt med pappersnäsdukar.

Doktorn placerar sin hand på Ingrids axel. ”Jag beklagar djupt er sorg.” Han får en bekräftande nickning från sköterskan att hon stannar kvar med Ingrid. Han förstår att hon inte har uppfattat hans avslutande kommentar om att ”vi kommer förstås att göra en lex Maria-anmälan”. Den hade inte gett den minsta tröst, lika lite som den ger doktorn någon lindring mot hjälplöshetens gnagande fråga om han kunde ha gjort på något annat sätt trots allt.

Hotellet vid Stortorget ligger en kort promenad från sjukhuset. Människor rör sig, en del i grupp, pratar och skrattar, har börjat sin fredagskväll ute med vänner. Öl och mat, bio och dans, sådant som Magnus säkert skulle ha roat sig med i Åre den här kvällen. När Ingrid stannar för rött ljus vid

7

övergångsstället slår sorgen till igen. Hon minns hur fridfull Magnus såg ut där han låg på britsen, med skrubbsår i ansiktet och bandage om huvudet. Hon förnimmer igen hur kall och stel hans hud hade känts mot hennes läppar då hon gav honom en sista puss. Minnena sätter igång en ohygglig sekvens med ljud och bild. Magnus huvud far i full fart in i en sten, hjälmen knäcks med ett krackande ljud. Hon känner själv den oerhörda smärtan och styrkan i ångesten, hans ögonblickliga rädsla, då han förlorade kontrollen och förstod vad som skulle hända. Hon böjer sig fram, gråtattacken får henne att skaka. ”Hur är det fatt?” frågar någon och lägger en arm om hennes axlar.

Hon vill skrika rakt ut att min älskade son har kört in i ett träd i skidbacken och att sjukvården sen tagit död på honom, men hejdar sig. ”Jag klarar mig”, säger hon och tackar.

Sköterskan hade frågat om det fanns någon hon kunde kontakta för att hålla Ingrid sällskap och ge tröst. Vem skulle den personen vara? Mamma och pappa var borta och fler släktingar hade hon inte, annat än kusiner hon inte kände. Affärsbekanta och kollegor finns massor och visst pratade hon med dem, men aldrig om nära ting. Hon har genom alla år varit en social eremit. Undantaget hade varit Aina Jansson, en udda figur också hon. De hade delat gunghäst på lekis i Uppsala och träffades regelbundet. Med sin aldrig förändrade pottfrisyr från barndomen var Aina en trygg länk bakåt och absolut lojal. De var två ensamvargar utan flock, strålade samman då och då, nu på sistone allt oftare eftersom Aina är ensam ägare av First-Aid-IT, som Ingrid är vd för. Men Aina ville hon inte ringa, att söka stöd hos en som hade levt ensam och ofrivilligt barnlös hela sitt liv kändes fel. Någon tröstande vän fanns inte, Ingrid fick ensam yla ut sin förtvivlan.

Hon letar sig in i en stojig pub där trängseln är stor och ljudnivån hög. Köper sig en öl och hittar en ensam plats längst in mot väggen vid ett lackat träbord i ett bås med plats för fyra. Hon får snart sällskap på ytterplatserna av två män, som artigt frågar om de får slå sig ner. Ingrid har ingenting alls emot att ha dem där, så länge de håller sig på sin kant med sina öl och nötter. Ingrid lyssnar förstrött hur de samtalar om fotboll, om hur Östersunds nya stolthet ska klara sig. Laget har tydligen kvalificerat sig för spel i någon europacup. Samtalet hade intresserat Magnus, han var tokig i fotboll, hade årskort på AIK:s hemmamatcher, dock inte i den allra mest hårdföra ståplatsdelen. Hon sneglar på männen, fulla av liv och drömmar som de nu alltmer högljutt talar om. De har många möjligheter öppna, till skillnad från henne, vars karriär är slutförd med resultat ingen kommer att minnas om några decennier. En endaste vän, ingen familj, inga mål för framtiden. Ensamvarg. Onödig.

8

Mannen vid sidan av Ingrid ska gå för att hämta en runda till. Då han reser sig råkar han stöta till Ingrid med armen. ”Oj förlåt”, säger han mjukt, ”det var inte meningen. Kan jag köpa något till dig från baren?”

Han tittar vänligt på henne. Medlidsamt, hon ser antagligen för bedrövlig ut. ”Nej tack, jag ska gå nu.” Hon tränger sig förbi ut i gången. ”Ha det gott ni båda, se till att ta vara på livet.”

De tittar långt efter henne när hon försvinner bort förbi bardisken.

På hotellet har Östersunds charm och småstadskänsla inte alls färgat av sig. Miljön och rummets inredning är lika kromat steril och trist som i vilken storstad som helst i världen. Ingrid bokade den största sviten redan på planet upp, med den underliga tanken att volymen i rummet skulle kunna göra sorgen mindre kompakt. Hon ser sig själv i spegeln. En mycket sorgsen och trött uppsyn. Alla åldersrynkor och oroslinjer har förstärkts. Under hakan hänger torrt skinn, kalkonhänget brukade mamma säga. Rik, välkänd och utan bekymmer, men ingen, absolut ingen, att längre dela sorg och glädje med. Och vad fanns nu att leva för?

Ur mobilens fodral plockar hon fram kortet på Magnus. På bilden är han elva år gammal på en sanddyn i Maspalomas med ett stort soligt leende på läpparna. Hon minns då hon någon enstaka gång hade anförtrott honom sina bekymmer eller tvivel om livets mening. ”Äsch, kämpa på morsan, det löser sig, du finner sikkert på noe”, svarade han alltid med ett leende.

Uttrycket hade han snappat upp när han guidat en grupp i norska fjällen. Och visst skulle han blivit både förvånad och bedrövad om hon inte funnit något sätt att gå vidare. Hon nickar mot sin spegelbild och ser i fantasin hur Magnus står bredvid henne. Hon börjar prata med honom. ”För din skull ska jag se till att förändra systemen i vården så att misstaget du drabbades av inte kan hända igen. Jag tänker tvinga fram en Magnuslösning där man kan nå all patientinformation när som helst och var som helst ifrån, trots alla bakåtsträvande, inkompetenta besserwissrar överallt.”

Hon kan inom sig se hur han sträcker på ryggen och knycker på nacken som han brukade göra när något skulle berömmas och höra hans röst när han säger: ”Så ska det låta, morsan.”

Efter att hon lagt sig fladdrar tankarna. Hon vill undersöka om det finns vittnen, få reda på orsaken till Magnus olycka i backen. Hur hittar jag dem, finns de på Facebook? Ett minne flimrar förbi. Hon talade nyligen med socialministern och viktigpettrar från någon kommunal samarbetsorganisation för sjukvårdssystemen i Sverige. Hon hade varit trött, irriterad och slängt ur sig något i stil med:

9

”Ska någon behöva dö på våra sjukhus på grund av att journaler inte hittas, innan ni förstår att någon på nationell nivå måste ansvara för en svensk patientdatabas som innehåller fullständiga uppgifter om alla medborgare?”

Hon var säker på sin uppfattning, som hon delade med många andra experter. De system som nu håller på att upphandlas i regioner och landsting skulle inte säkert kunna prata med varandra och utbyta data, vilket självutnämnda förståsigpåare utan it-bakgrund påstod att de kunde. Allvetarna hade slängt sig vant med uttryck som öppna standardsystem, nationell tjänsteplattform och gemensamma standarder och regelverk utan ytterligare argument än att med sådana verktyg kan ingenting gå fel.

Hon går upp ur sängen och fram till panoramafönstret. Blickar upp mot stjärnhimlen som hon gjort tillsammans med Magnus så många gånger när han var liten. Hennes tankar fokuseras på det hon måste göra. Inte nu och inte heller imorgon, men på söndag ska hon och First-Aid-IT börja arbeta med Region Lyckes upphandling och vinna den. Sedan ska ett helt nytt svenskt sjukvårdssystem börja byggas. Hon anar att detta är något av ett mission impossible, som hon måste lyckas med. För din skull Magnus, ingen ska någonsin mer behöva drabbas som du, tänker hon, knyter nävarna och skärper blicken. Möjligen inbillar hon sig, men visst glimmade polstjärnan till en aning, som om den sänder ut en hälsning till henne. Hon låtsas fånga in den i sin högernäve, som hon för till örat och öppnar. Och visst hörs där hans röst, tydlig om än svag: ”Go for it, morsan.”

10

När Ingrid Karlbergs son dör på operationsbordet är hon inte bara en sörjande mor. Hon är också en framgångsrik affärskvinna som får sitt livs största utmaning.

Om sjukhuset haft fungerande rutiner och system och använt den it-lösning hennes företag First-Aid-IT erbjuder, hade sonen fortfarande varit vid liv. Det driver Ingrid in i en kamp om att vinna en offentlig upphandling av ett nytt sjukvårdssystem – till varje pris. Men konkurrensen är hård och den politiskt styrda beslutsprocessen svår att bemästra.

Hon kastas in i en härva med allt från ohejdad girighet, lögner, inkompetens och fejknyheter till rena mutor och utpressning.

Sonens död får inte ha varit förgäves. Ska hon lyckas?

Ingrid är den andra fristående delen i en verklighetsbaserad tetra­ logi om människor i it-världen,

FIALITY