1. En mästersmed låter sig övertalas
Rademachersmedjorna
Karl X Gustavs korta period som Sveriges kung i mitten av 1600-talet präglades av krig. Tillgång till järn och kompetenta smeder var avgörande för framgång och att rikets järnmanufaktur i huvudsak fanns i Livland, nära den ryska gränsen, ansågs riskabelt. Kungen inledde därför en övertalningskampanj för att få manufakturens föreståndare, Reinhold Rademacher, att flytta verksamheten till Eskilstuna. Rademacher var motsträvig och gav inte med sig förrän han erbjöds ett generöst avtal med tullfrihet, ensamrätt på tillverkning av flera varor och löften om tillgång till markområden. De utländska smeder han tog med sig fick inte del av privilegierna och även om smidesproduktionen snabbt kom upp i volym gjorde Rademachers hårdföra arbetsledning att flera smeder rymde eller hamnade i tvist med föreståndaren.
När Karl X Gustav dog 1660 drogs större delen av finansieringen in och till Rademachers förtret färdigställdes bara tjugo av hundratjugo utlovade smedjor. Rademacher avled 1668 och under en period leddes manufakturen av hans änka, innan den i början av 1700-talet övergick i privat ägo. Trots att produktionen aldrig kunde mäta sig med Rademachers ambitioner var hans inflytande stort och han går till historien som en av få som har lyckats grundlägga en varaktig svensk näringsgren. Några av de tidigare smedjorna är bevarade och inhyser idag hantverkare och serveringar.
2. En fristad etableras
Rademachersmedjorna
I mitten av 1700-talet började det skråmässiga hantverket och dess tillhörande regelverk att ifrågasättas. Inspiration hämtades från England, där verkstäderna samarbetade med varandra för samhällets väl och en betydligt större näringsfrihet rådde. Idén väcktes om att skapa en fristad för att främja de svenska järn- och stålmanufakturerna och Eskilstuna, med metallarbetartradition, vattenvägar för transporter och säkerhetsavstånd från kusten, ansågs vara en lämplig plats. Bergsrådet Samuel Schröderstierna var en av de som påverkade riksdagen att 1771 besluta om Fristadens grundande. I Fristaden
var metallarbetare som startade smidesverksamhet skattebefriade och man behövde inte gå med i ett skrå eller ha mästarbrev för att vara tillåten att bedriva verksamhet. Många smeder lockades till staden och Eskilstunas metallindustri blev landets ledande.
Schröderstierna fortsatte att ha en central roll i planeringen av Fristaden, även om han tillbringade större delen av sin tid i Stockholm. Vid sina besök i Eskilstuna bodde han i Stora Fristadshuset, då placerat i korsningen mellan Kungsgatan och Kriebsensgatan. I juli 1777 slog blixten ner i huset och träffade Schröderstiernas fru på benet, men mirakulöst nog klarade hon sig utan skador.
Fristaden hade stor betydelse för Eskilstunas utveckling och det dröjde till mitten av 1800-talet innan resten av Sverige fick samma näringsfrihet. Inför byggnationen av Domus flyttades Stora Fristadshuset och det utgör idag en del av det öppna friluftsmuseet Rademachersmedjorna.
3. Ett legendariskt band sågas
Hamngatan 17
I oktober 1963 klev fyra britter med långa luggar upp på Sporthallens scen.
Idag framstår det som närmast osannolikt att världens största band har spelat i Eskilstuna, men spelningen var en del av the Beatles första utlandsturné. I Sporthallen uppträdde också Jerry Williams och Trio me’ Bumba, innan engelsmännen klev på och spelade åtta låtar.
För många Eskilstunabor var The Beatles relativt okända. De svenska tidningarnas recensenter var tveksamma och menade att musiken var skränig och scenkunnandet begränsat. Hur mycket beatlarna själva minns av besöket i Eskilstuna är oklart, men kanske kommer i alla fall George Harrison ihåg att han bet av en tand som fick lagas akut innan konserten.
4. Ett badhus överträffar Mallis
Hamngatan 15
Runt sekelskiftet saknades badrum i hemmen och den som inte ville tvätta sig i ån kunde besöka något av stadens kall- eller varmbadhus. När ån blev allt mer förorenad restes krav på en större anläggning och 1930 utlystes en arkitekttävling för att skapa en byggnad som förutom badhus också skulle inrymma gymnastik- och tennishall. Prislappen blev dock för hög och staden valde att fokusera på badhuset.
Tävlingen vanns av arkitekten Paul Hedqvist, som ritade en byggnad i den då moderna funktionalistiska stilen. När Vattenpalatset invigdes i januari 1933 var det Sveriges största varmbadhus och den avskalade, kvadratiska byggnaden med stora fönsterytor väckte uppmärksamhet. På badhuset fanns möjligheter till vattensport, rengöring och olika sorters medicinska bad, som tallbarrsbad och saltbad.
När äventyrsbadet invigdes i en tillbyggnad 1985 var det Sveriges första och med sloganen ”Varför åka till Mallorca när man kan bada i Vattenpalatset”, marknadsfördes rutschkana och vågmaskin. Med tiden blev badhuset slitet, men att rusta upp det skulle bli dyrt. I maj 2016 stängdes därför Vattenpalatset och ersattes av det nya Munktellbadet. Idag är Hedqvists byggnad en del av campus för Mälardalens universitet.
5. En gitarrist lackar ur
Hamngatan 17
Den numera rivna sporthallen var hemvist för flera konserter och många inhemska och internationella stjärnor besökte byggnaden. Förutom The Beatles, som höll en spelning 1963, har bland annat Tommy Steele, Ulf Lundell och Kent stått på Sporthallens scen. Några som inte var särskilt nöjda med besöket var den brittiska rockgruppen The Who, som kom till Eskilstuna för en spelning i maj 1967.
The Who, med frontfigurerna Roger Daltrey och Pete Townshend, var välkända för att deras konserter ofta slutade i förtid med sönderslagna instrument. Framträdandet i Eskilstuna blev också kort, men av en annan anled-
ning än trasiga gitarrer. Arrangörerna hade byggt upp en trång scen nära taket i Sporthallen och lät bandet uppträda utan möjlighet till publikkontakt.
Townshend uppges ha varit rasande och bandet spelade bara fem låtar innan de tackade för sig och lämnade Eskilstuna för att aldrig återvända.
6. Ett vallöfte infrias
Hamngatan 15
Högskolereformen 1977 innehöll flera förändringar av utbildningsväsendet, bland annat införandet av högskoleprovet. För Eskilstuna var det mest påtagliga att Högskolan i Eskilstuna och Västerås grundades. Redan från start uttalades att det lokala näringslivet var av stor betydelse och flera långvariga samarbeten med privata företag i Mälardalen etablerades.
Högskolan växte och var snart en av landets största. Ändå var det många som höjde på ögonbrynen när statsminister Stefan Löfven i valrörelsen 2018 gav löftet att högskolan skulle bli ett tekniskt universitet. Kritiken lät inte vänta på sig. Ett ogenomtänkt valfläsk, tyckte vissa, och pekade på att Universitetskanslersämbetet hade uppmärksammat brister i högskolans arbete. Trots invändningarna fastslog riksdagen förändringen i april 2021 och från och med nästföljande årsskifte bytte högskolan skrud till Mälardalens universitet, MDU. Universitetet har idag campus i både Västerås och Eskilstuna och är mest känt för sina tekniska utbildningar.
7. En sköterska slår larm
Hamngatan 15
Få svenskar har fått ett sådant omedelbart genomslag som Sarah Wägnert. I oktober 1997 vittnade hon om vanvård på äldreboendet Polhemsgården i Solna, där hon jobbade som undersköterska. På bästa sändningstid beskrev hon hur de äldre på boendet inte fick duscha på flera veckor och att liggsår sköttes så illa att patienterna drabbades av kallbrand. Nyheten slog ner som en bomb och en intensiv debatt följde. Visselblåsaren Wägnert blev en folkhjälte och utsågs till Årets svensk.
Det modiga agerandet fick konsekvenser i lagstiftningen. För att göra det lättare att anmäla sin arbetsgivare infördes 1999 den så kallade lex Sarah, som en del av Socialtjänstlagen. Lagen innebär att anställda inom bland annat äldreomsorgen är skyldiga att rapportera eventuella missförhållanden till den som bedriver verksamheten. Är missförhållandet särskilt allvarligt ska det anmälas till Inspektionen för vård och omsorg, IVO.
Ungefär samtidigt som lagen trädde i kraft flyttade Wägnert till Eskilstuna och 2010 utsågs hon till hedersdoktor vid Mälardalens högskola, som en viktig förebild för verksamheten inom området Hälsa och välfärd.
8. En smed slipar kniven
Rademachergatan 37
Tack vare de gynnsamma förutsättningar som Fristaden erbjöd från slutet av 1700-talet, blev Eskilstuna ett nav för metallbearbetning. En av de produkter som tillverkades i staden var av knivar. När bryggerinäringen i mitten av 1880-talet övergick till en standardiserad knoppflaska, uppstod ett behov av en fickburen korkskruv och stadens knivtillverkare, som räknades i hundratal, utvecklade nu sin produkt ytterligare.
Eskilstuna kallades ibland för Knivstaden och Eskilstunaknivar blev ett begrepp som kunde användas som synonym för fällkniv, även när den inte kom från staden. Knivarna exporterades till stora delar av världen, men att tillverkningen var hantverksbetonad och småskalig gjorde att den med tiden fick svårt att stå emot konkurrensen. En av de mer välkända tillverkarna var Heljestrands Knivfabrik, vars produkter fick uppmärksamhet på flera världsutställningar på 1800-talet. En annan var Erik Anton Berg, som under sin storhetstid hade en fabrik på Rademachergatan och fanns kvar som varumärke inom rakknivar ända in på 1980-talet.
9. En brand skakar staden
Hamngatan 11
Natten till den tjugofemte februari 2009 utbröt en brand i Stadshotellets restaurangdel. Elden spred sig snabbt och över hundra gäster fick evakueras. När brandkåren lyckats få kontroll över situationen stod det klart att ingen hade skadats allvarligt, men att stora delar av byggnaden var förstörd. Det snabba förloppet gjorde att polisen misstänkte att branden var anlagd och dagen efter anhölls en man misstänkt för dådet. Några dagar senare släpptes han, då DNA-analyser visade att det inte var hans kläder som hittats i en närliggande soptunna och som antogs tillhöra gärningsmannen.
Två månader senare anhölls en ny man misstänkt för branden. Hans DNA matchade med kläderna och tingsrätten dömde honom till arton års fängelse. Mannen medgav att kläderna var hans, men hävdade att han varit hemma vid tidpunkten för brottet och i maj 2010 frikändes han av hovrätten.
Stadshotellet återuppbyggdes och öppnade i september 2012. Brottet är än idag ouppklarat och för många Eskilstunabor är branden ett outplånligt minne.
10. En servitris skriver historia
Hamngatan 11 z
Sigrid Ekendahl växte upp i början av 1900-talet som ett av åtta barn i en fabriksarbetarfamilj. Hon försörjde sig tidigt som vårdbiträde och servitris på Stadshotellet. Sedermera flyttade hon till Stockholm och tog jobb på ett ölkafé, där hon också blev fackligt aktiv. Hon avancerade inom den fackliga rörelsen till att bli ombudsman och invald i Hotell- och restaurangfackets förbundsstyrelse.
Nu fick det Socialdemokratiska partiet upp ögonen för Ekendahl och 1940 valdes hon in i riksdagen, där hon fick uppmärksamhet som den första servitrisen som blivit ledamot. Hon engagerade sig i kvinnofrågan och deltog i de centrala avtalsförhandlingarna, där hon sägs ha bidragit till att den så kallade kvinnolönelistan slopades. Ekendahl satt totalt tjugo år i riksdagen
och när servitrisen från Stadshotellet avled 1996 var det en fackföreningspionjär som gick ur tiden.
11. En chefredaktör står upp för det fria ordet
JA Selanders gata
Johannes Anton Selander, ofta kallad JA Selander, inledde sin journalistiska bana på Östersunds-Posten innan han 1920 tillträdde som chefredaktör för Eskilstuna-Kuriren. Han var liberal och engagerad i flera samhällsfrågor, men det var hans agerande under andra världskriget som gav honom nationell uppmärksamhet. Selander vägrade acceptera de inskränkningar i pressfriheten som infördes och kritiserade både Nazityskland och Sovjetunionen i sina texter. Ordet måste stå fritt, var hans paroll, men efter en artikel i slutet av november 1939, där han varnade för det hotande sovjetiska anfallet på Finland, åtalades han för att ha smädat främmande makt.
Selander frikändes och tillsammans med Torgny Segerstedt på Göteborgs Handels och Sjöfartstidning var han den ende som vågade publicera författaren Vilhelm Mobergs kritik mot statsmaktens censur. När uppgifter om massförintelse av judar framkom ökade intensiteten i Selanders kritik av Nazityskland och han var en ständig nagel i ögat på den svenska regeringen, som fruktade tyska repressalier.
Selander fick stort genomslag och efter kriget tilldelades han utmärkelser från Norge, Danmark och Storbritannien. Det uppdagades också att han hade stått högt upp på Gestapos lista över svenskar som skulle oskadliggöras vid ett eventuellt maktövertagande. Idag har Selander en gata uppkallad efter sig, där han också står staty, tillverkad av skulptören Richard Brixel.
12. En sprängare talar i tungor
Kungsgatan 36
Karl Dufberg växte upp på Gotland, men flyttade snart till Stockholm där han blev medlem i metodistförsamlingen. Under en bönenatt fick han en uppenbarelse som uppmanade honom att arbeta för Guds vilja.
Han tjänstgjorde som kapten i Frälsningsarméns krigsskola och förflyttades mellan städer, innan han 1893 kom till Eskilstuna. Där mötte han sin blivande fru Julia Dahlgren och tillsammans intensifierade de engagemanget i rörelsen. Dufberg predikade om andedop och höll väckelsemöten där deltagarna föll till golvet och talade i tungor. Frälsningsarmén uppskattade inte tilltaget och redan efter ett år avskedades han från sin tjänst. I mars 1894 uppstod istället den så kallade Sprängbataljonen, där Dufberg var ledare och Dahlgren hans biträde.
Sprängbataljonen använde uniformer med mörkblått tyg och blev omtalad, även om medlemsantalet var blygsamt. Dufberg ledde sprängarna, som de ibland kallade sig själva, fram till 1901, då han ska ha begått en svår synd med en kvinna som gjorde att han avsattes som ledare. Verksamheten fortsatte, men utan den karismatiske ledaren tynade rörelsen bort. I efterhand ses Sprängbataljonen som en föregångare till pingströrelsen och Dufberg som en pionjär. För honom personligen slutade dock livet olyckligt, då han dömdes till straffarbete för otuktsbrott mot minderåriga och avled i fängelset på Långholmen i Stockholm.
13. Ett varuhus förändrar stadsbilden
Kungsgatan 24
I många svenska städer byggdes varuhus på 1960-talet som satte stor prägel på stadsbilden. Så skedde också i Eskilstuna, där anrika byggnader jämnades med marken för att göra plats åt det moderna köptemplet Domus. Ett hus som bevarades var Stora Fristadshuset, som flyttades till området vid Rademachersmedjorna, där det står än idag.
Domus invigdes med pompa och ståt 1965 och fem år senare öppnade ett varuhus i samma kedja vid Östra torget i Torshälla. Torshällabutiken blev långvarig och efter en renovering 1984 blev man först med datoriserade kassor och sågs därmed som föregångare för hela landets kooperativa verksamhet. Även i Eskilstuna stoltserade Domus med nymodigheter. Här fanns stadens första rulltrappa och i en tillhörande byggnad det första parkeringshuset. Vid tioårsjubileet 1975 firades ordentligt och en jubileumstallrik i porslin togs fram. Efterföljande decennium var tongångarna dock inte lika positiva.
Domus tappade i attraktionskraft och fick också kritik från kooperationen för att de lät storkapitalistiska McDonalds ta över Eskilstunavaruhusets restaurang.
I början av 1990-talet byggdes lokalerna om till galleria och idag finns inga spår av Domus i det som numera heter Cityhuset. Stadsbildens förändring är dock ett bestående arv från tiden då varuhusen kom till de svenska städerna.
14. Några damer tar fram synålen
Rademachergatan 23
Efter andra världskriget växte föreningslivet och sociala aktiviteter blev allt vanligare. En sådan var syjuntor, där kvinnor samlades för att sy, sticka och virka tillsammans. Träffarna var inte bara till för textilarbete, utan fungerade också som ett sätt att utbyta nyheter och knyta nya bekantskaper.
År 1958 anordnades en jättesyjunta på Folkets hus i Eskilstuna. En film dokumenterade evenemanget där åttahundra kvinnor deltog. På syjuntan arrangerades också lekar och underhållning från scenen, bland annat i form av Folke Henrys dansorkester. Folkets hus har sedan länge lämnat de centrala lokalerna och idag finns istället en restaurang i huset.
15. En tidning tar ställning
Rademachergatan 14–16
Den 8 december 1890 utkom det första numret av Eskilstuna-Kuriren. Tidningen var bara fyra sidor lång, men ambitionerna var stora. EskilstunaKuriren skulle vara ett språkrör för de frisinnade partierna i staden och omutligt bevaka arbetarnas och småfolkets intressen. Chefredaktör Erik Wahlberg lovade att avslöja maktmissbruk och fostra sin läsekrets till upplysta och rättänkande människor. Han tog också ställning för allmän rösträtt, yttrandeoch församlingsfrihet samt den absoluta nykterhetens grundprinciper. Vissa av ställningstagandena var djärva för sin tid, men tidningen hittade en läsekrets och i början av 1900-talet utökades utgivningen till fyra dagar i veckan.
