9789197768481

”Quluven är en av städerna i Astlanda – det är en liten stad som påminner om en stor fästning. Invånarna brukar jorden, har magra inkomster men mycket boskap.”

Abu Abdullah Muhammad al-Idrisi (1100-1165), arabisk geograf och kartograf, om staden som även kallats Koluvan, Lindanäs, Reval och Tallinn.

Reval, en kall dag i april

Jag ligger utsträckt på rygg. Högst upp på muren, med stövlarna på och solen i ögonen. Stirrar rakt upp i det himmelsblå. Jag sträcker ut armarna på varsin sida om murkrönet och låter dem hänga fritt i luften. Solstrålarna värmer mitt vinterbleka ansikte, men näs tippen förblir kall även sedan jag gnuggat den. Havs vinden biter. Vintern bor fortfarande i murstenarna.

Jag försvarar mig mot kylan. Räkneboken med alla mina anteckningar får bli en sköld under nacken och geometriuppgifterna får skydda ryggen. Bästa sättet att använda matematikböcker, tycker jag. Jag vet vad professor Himsel tycker om mitt intresse för matematik. För två månader sedan, när jag fyllde tio, hade professor Himsel alls ingen förståelse för att jag hellre galopperade fram på min födelsedagspresent Felicius än dök upp på hans matematiklektion. Professorns fruktade trälinjal dyker upp i mitt minne och viner genom luften

ner mot mina fingrar. Jag drar in händerna från fria luften och stoppar in dem i armhålorna. Sköljer bort minnet genom att fylla ögonen med sol och vindar som lovar att snart föra hit vår och äventyr.

I sluttningen mellan stadsmurarna och havet väntar fruktlundarna tåligt på våren. Äppleträden spretar med kala fingrar utan tillstymmelse till knoppar eller grönt. Men havsisen har börjat brytas upp och isflak guppar på öppet mörkblått vatten både ute i bukten och inne i hamnen. Snart ska fartygen sätta segel igen. Förberedelserna i hamnen är igång. Timmermännens slag ekar. Jag tänker att jag ska fråga min kusin Robrecht om han vill följa med ner i hamnen och titta på skeppen i eftermiddag.

Simo hostar till. Honom hade jag glömt. Han ligger ju också här på muren, med sitt ljusa hårsvall mot mitt mörkare och sina ben utsträckta åt motsatt håll mot mina. Hans smutsiga stortå nuddar vakttornets vägg när han sträcker på sig.

Jag reser mig på armbågen och vänder blicken mot Simo. Jag ska fråga honom om en sak som jag har funderat på.

”Simo, när du blundar, vad ser du då?”

”Ska jag blunda och titta samtidigt?”

”Jag menar att du ska stänga båda ögonen och berätta vad du ser.”

”Jag tror det blir helt svart, herr Fabian.”

”Var nu en lydig kammarpojke och gör som jag säger!” Jag försöker låta likadant som min far gör när han vill få mig att göra något.

”Ja, ja..!” svarar Simo tjurigt.

Jag gnuggar min nästipp igen medan jag kontrollerar att Simo verkligen blundar. Han lägger sig till rätta med armarna under nacken och drar upp benen. Han viftar taktfast med ett långt torrt grässtrå som han håller mellan sina smutsiga tår. Han verkar inte frysa, trots att han inte har mer än skjorta, väst och byxor på sig, ingen yllekappa som jag och varken strumpor eller skor. ”Man får arbeta sig varm”, brukar han säga och då försöker han låta likadant som hans far brukar göra.

På somrarna brukar jag också gå barfota så jag vet precis hur murstenarna känns under fotsulorna. De är på samma gång mjuka och vassa och de skyddar både staden och Domberget.

Vintern bryter sig ur muren, smiter igenom min tunna sköld av papper och bläck och anfaller mig i ryggen. Om mor visste, skulle hon inte godkänna mitt tilltag att ligga här. Inte professor Himsel heller, även om han inte värnar lika mycket om min hälsa som mor, utan mest väntar på att jag ska dyka upp på hans matematiklektion.

”Om unge herr Fersen en dag, liksom sina högvälborna anförvanter, ska bli befälhavare, måste unge herr Fersen kunna göra mer än bara titta ut genom fönstret och räkna tornen här i Reval”, kan han säga och sedan ta tag i min haka och stirra mig stint i ögonen, ”han måste även kunna räkna fram solden till sina soldater ner till minsta kopparmynt, räkna ut åtgången av krut, mängden furage så att hästarna

överlever och förstå geometrins regler för att rikta kanoner rätt och veta hur man bygger hållbara broar och försvarsanläggningar”, tycker han. Jag har lärt mig att sold betyder betalning och att furage är detsamma som foder, men vad geometri är har professor Himsel inte riktigt lyckats förklara för mig. Jag får väl lära mig det någon gång, men en enda ynka solig vårdag utan att han måste fylla mitt huvud med uträkningar, kurvor och figurer kan han väl tåla? Han är sträng, professor Himsel, men han har gett mig beröm för mina studier i medicin. Han tycker det är viktigast att jag lär mig språk, säger han, och suckar när jag förklarar att jag mest av allt längtar efter lektionerna i stridskonst.

Jo, stridskonst och hästar tycker jag om. Mest tycker jag om Felicius, att galoppera med honom, och att duellera med kusin Robrecht. Det är roligt att öva för strid, även om mor bestämt att jag än så länge bara får fäktas med träsvärd.

Simo och jag ligger på den del av den gamla stenmuren som går runt den högst belägna delen av Reval, min familjs del av staden, Domberget. Högt ovanför oss tronar domkyrkan och bakom den ligger slottet. Just där vi ligger är muren smal, men för våra spensliga pojkkroppar är den ändå tillräckligt bred för att vara en bekväm liggplats. Vi har legat här en lång stund nu, långt från mina lektioner, och inte gjort mycket mer än räknat fiskmåsarna som svävar och dyker ovanför oss. Solen står högt. Den värmer mer än den gjort tidigare i år och jag sträcker åter ut armarna i luften för att fånga

Christina, liten kvist, med tröstens blomster prydd, Är vorden ett stort träd; våra tiders skärm och skydd. Christina, liten eld, är vorden oss en fackel Våra fiender ett bloss, en blixt, en brännande stackel En tindrande gnista är oss vorden till en sol Till ljus och Ledesman, uppå konungslig stol.

Georg Stiernhielm (1598-1672), ur ”Heroisk Jubelsång”, hyllningsdikt till drottning Kristina på hennes 18-årsdag, den 7 december 1644.

D14 januari et har snöat ymnigt hela morgonen. Stockholm är inbäddat i ett tjock vitt täcke. Så kommer solen fram och snöfallet upphör. Hästar och soldater ruskar av sig snön och Horns armé liksom trollas fram ur intet. Längst fram sitter fältmarskalk Horn på en ljusgrå skimmel. Han har en axelbindel som glänser i ljust gult och blått över bröstplåten. Jag ser att han bär sitt nya kyller under, användbar inte bara som ett skydd mot kulor utan även mot kylan.

Nu ska Horn och hans trupper ge sig av söderut mot danskarna. Min tid som volontär hos honom har varit kort och gått alltför fort, men drottningen befriade mig åtminstone från en del av min tjänstgöring och jag har försökt förvalta tiden väl. Har utnyttjat varje minut hos honom och hos de underordnade han ibland lämnat mig hos. Tiden har varit fylld av krigsförberedelser som försökt föras i hemlighet. Jag har lärt mig mycket,

inte minst att den starka kylan både är vår fiende och vän. Kylan fryser in våra skepp, isen hindrar vår flotta från att gå ut och hindrar varor och folk från att komma in till Stockholm. Kylan påverkar så klart även postgången. Det har inte kommit några brev från mor och far på flera månader. Samtidigt är det den hårda snön på land och isarna på vattnen som nu gör att Horn kan ge sig av med armén över snötäckta vägar, frusna vikar och sjöar.

Vi står i en klunga vid sidan om den uppställda armén – jag, Hans, Robrecht och Simo – och slår åkarbrasor för att hålla oss varma. Vi har stått stilla och väntat länge. Robrecht vill gå hem. Det vill absolut inte jag göra.

”Vi kan inte missa när Otto Wilhelm drar ut från Stockholms gator, bara för att det är lite kallt.”

Hans och Simo håller med mig.

Kusin Otto Wilhelm ser inte ut att frysa. Innan han klev upp i sadeln såg vi honom fara runt och dunka alla omkring sig i ryggen, som en kombination av omfamningar och åkarbrasor. Full av upptåg, som alltid. Jag kommer att sakna hans sällskap. Han vinkar glatt till oss när hans tusen man starka regemente sätts i rörelse och rider förbi oss, bort och ner mot Halland, Skåne, Blekinge och danskarna där. Otto Wilhelm har minsann fått tillåtelse att lämna sin plats som hovjunker och bli kornett vid Östgöta kavalleriregemente. Han har åldern inne, liksom min bror, men Hans ska stanna kvar i Stockholm. Han har lämnat sitt tyska regemente för att istället vara kapten vid drottning Kristinas

livgarde. Det passar honom bättre, tror jag. Själv bockar jag av i almanackan med stora kryss. Idag är det tre veckor kvar tills jag blir arton.

Fältmarskalk Horn låter några av sina befäl ta täten och skrittar bort till en plats där två slädar väntar på honom. I den ena sitter hans fru sedan i somras, Sigrid Bielke, i den andra sitter hans dotter Agneta från förra äktenskapet nedbäddad bland skinnfällarna. Jag har mött henne tidigare. Hon visade lika mycket intresse för mig som de flesta andra här, det vill säga inget alls, men hon vinkar förtjust när en ensam officer långsamt skrittar förbi hennes släde och hälsar på henne med handen mot sitt hattbrätte. Jag ser hur fru Sigrid vänder sig bakåt i sin släde och tillrättavisar sin mans unga dotter. Det passar sig inte att fältmarskalkens dotter, som dessutom är dotterdotter till självaste rikskansler Oxenstierna, vinkar till soldater. Särskilt inte till Lars Kruus som hon är förälskad i, det är åtminstone ett skvaller på hovet som nått mig. Även Gustaf Horn tittar på Agneta. Fältmarskalken säger ingenting, suckar bara ut en stor rökplym som lämnar rimfrost i hans välkammade mustasch. Kanske är det bara köldrosorna på hans kinder som förvandlar hans bistra blick, men jag tycker att han ser ledsen ut när han tittar på sin femtonåriga dotter. Kanske ser han sin hustru Christina som pesten tog ifrån honom. Kanske tänker han på sonen Axel som föddes tätt efter Agneta men som inte överlevde sitt första år. Eller har hans tankar tagit sig till de år han var fånge i Bayern? Han har berättat för mig att han satt fängslad i åtta

år innan han utväxlades för två år sedan. Han var en värdefull fånge. Rådet var tvunget att släppa tre kejserliga fältherrar, bland annat den store general de Werth, för att vi skulle få tillbaka Horn.

Åren i fångenskap har fårat hans ansikte. Jag ser framför mig hur en bastant dörr låses upp och Horn mödosamt reser sig från ett kalt golv och …

”Fabian! Sluta dagdrömma! Kom nu!”

Hans har rätt. Nästan hela armén har dragit iväg och det har börjat snöa igen. Dags att återvända till mina tyghögar. Tre veckor.

Maj

Så kom våren, så där plötsligt och överraskande varm som vi har längtat efter. Solens strålar kastar sig från himlen ner i Stockholms ström och bländar oss när vi följer folkmassorna som är på väg över den långa bron till Skeppsholmen. Flottans skepp sträcker segel, ett efter ett. Vi går bort till vår vanliga bergknalle, den som man har bäst utsikt ifrån åt alla håll. Härifrån brukar vi spana ut över alla fartyg som skickligt kryssar in och ut mellan skären. Jag slutar inte att fascinerat följa när de förtöjer handelsskeppen runt de bergiga holmarna, hur de gör fast sina trossar i järnöglor som hamrats in i bergväggarna för att underlätta förtöjning runt holmarna och lastar av eller på sina varor där. Eller längs Skeppsbron.

”Tiden har gått så fort. Det känns som om det var

Hjärtslagen

Min blick passar i hans Hans hand kring min midja Våra steg i samma takt Hjärtslagen Stina Larsson

Anno 1645

VJanuari interhamn, vilket vackert ord för en vacker tid!” Maren ler mot mig med frostnupna rosiga kinder en morgon medan de första snöflingorna faller. Det är en av de få morgnar vi lyckas få för oss själva.

Ja, det är vackert nu när den riktiga kylan äntligen kommit. Allt kläs in i is eller snöskrud. Skeppen stelnar i sina rörelser och fryser fast Allt rör sig långsammare. Snön dämpar alla ljud och det ymniga snöfallet lägger ett filter över alla färger utom på Marens köldrosiga kinder och fylliga läppar.

Vi hittar ett träd med omfamnande grenar. Jag böjer mig ner och hennes läppar möter mina. Soluppgång. Hennes varma läppar på min hals. Kysser. Mjuka läppar. Alldeles under käklinjen, alldeles där mitt varma blod pulserar. Tillsammans har vi ett ögonblick av den korta vinterdagen framför oss.

januari

”Använd skänklarna Fersen!” Hildring himlar med ögonen åt mig när Felicius går sina egna vägar. Jag tän ker på annat. Jag känner ännu doften av henne på mina händer. Jag försöker förklara för Simo.

”Det är något magiskt med kyssar. Hur kan jag beskriva en kyss så magisk att himlens stjärnor faller ner, utan att du skrattar?”

Simo skrattar så att han ramlar omkull. Jag sparkar till honom lätt, men kan själv inte sluta att le. Tills Hildring kommer fram till mig med allvarlig uppsyn. Han kommer med beskedet vi väntat på, beskedet jag längtat efter och bävat inför. Våra kompanier har fått order att ansluta sig till Torstenssons armé i Böhmen. Vi marscherar söderut imorgon.

Söderut, 5 februari

”Vart är vi på väg egentligen?”

Jag släpper greppet om Marens smala varma midja, tar ett sista andetag med näsan djupt inne i hennes hår, och lyfter blicken ur mina tankar. Följer yrvaket ekot av rösten, tillbaka till min sadel, tillbaka till den som pratar med mig. Istället för Maren ser jag Laula luta sig ut från sidan på en av trossvagnarna bakom mig. Hon ser grå ut, så som man ser ut när man färdas timme efter timme, dag efter dag, och inte ser något slut på resan. Vagnarna hoppar och kränger på den sönderkörda

”Vi har fastställt en plan!”

Generaler och överstar nickar instämmande, medan vi andra väntar på att få höra resultatet av kvällens krigsråd.

”Tack vare vår förtravs djärva framstöt, Gud bevare de fallnas själar, har vi fått närmare kännedom om de kejserligas styrka och ställningar. Och tack vare våra rekognosceringar i området idag vet vi att det inte är sådant att vi kan ställa upp en rätt formerad batalj, framförallt inte norrut där terrängen är starkt bruten och skogig. Vi kommer därför att rikta vårt anfall söderut”, fältmarskalkens pekfinger viftar mot söder, ”där ska vi inta den högsta höjden och det lilla kapell som nu hålls av fienden och därefter gå mot deras vänstra flank. Tidigt imorgon sätter vi igång, tills dess ska vi hålla dem vakna och alerta!”

Pekfingret pekar ännu en gång mot himlen innan Torstensson klämmer fast det under sitt pistolhölster och viftar ut oss med andra handen. Kvällsmötet är avslutat. Imorgon är det dags.

24 februari

Månen visar halva sitt ansikte för oss och lyser upp natten hjälpligt. Jag försöker skaka av mig mörkerkylan. Än är det en timme kvar tills solen bryter horisonten. Jag hoppas fienden är tröttare än jag. Mina få timmars tillåtna sömn har störts av allt buller vi själva ställt till med. Två gånger efter midnatt har jag farit upp ur

min bädd när våra trumpetare blåst revelj, trots att jag visste att vi skulle blåsa falskt och inte alls sätta igång och sadla under natten.

Kompanipredikant Hortulanus håller en kort morgonbön för oss i månljuset. Därefter meddelar Planting dagens lösen: Hjälp Jesus!

Det pirrar till i magen. Det är inget konstigt med att vi får lösen, men det är första gången som jag kanske hamnar i närstrider och måste ta till lösenord för att veta om det är vänner eller fiender som jag har framför mig.

När de första solstrålarna når över bergen i öster ser vi de kejserliga dra upp sina kanoner på höjden vid Jankov. Det är från den kullen de behärskar övergången vid slottet. Samtidigt fortsätter Torstensson sitt spel för att förvirra fienden, låter en avdelning mannar visa sig uppe på bergssluttningen, som om vi tänker gå tillbaka samma väg som vi kommit. Och samtidigt börjar vi marschera åt andra hållet, mot Kapellhöjden.

Generalmajor Goldstein och hans ryttare tar täten, stormar upp mot kapellet, men håller in när de kommer närmare. Förutom några hästar som betar utanför verkar det tyst och stilla, som om den kejserliga vakten flytt därifrån, men så är troligen inte fallet, inte utan sina hästar. Goldsteins ryttare sparkar in porten och kommer strax ut igen med det som bör vara vaktstyrkan. Det ser ut som om vi överrumplar dem, förmodligen har de gått lös på nattvardsvinet igår kväll. De har armarna

Mannen

skuggan

i vädret, en av dem är byxlös, ingen av dem har hunnit få rocken på sig.

Inte ett skott har avlossats och ändå äger vi nu den högsta höjden. Med fri sikt åt alla håll. Skogspartierna och fälten ligger vackert snöklädda i sluttningarna nedanför kapellet. Det är ett enkelt men välhållet kapell. Någon måste ha bättrat på färgen på ytterväggarna för inte så länge sedan, trots kriget. Denna någon kommer att behöva laga porten efter oss.

Ingen ur deras vakt hann larma, och vi har dragit fram i tystnad, men nu syns vi över hela nejden. Pikenerarnas blanka pikspetsar pekar högt upp mot himlen och våra fanor och standar berättar med lysande färger vilka vi är. Jag spanar oavbrutet efter fienden samtidigt som vi försiktigt rör oss framåt.

Goldstein får syn på något. Han placerar ut musketerare som tänder sina luntor och siktar. Nu ser jag dem också. På långt håll avslöjar solstrålarna deras hjälmar och rustningar. De kejserliga kyrassiärerna. De första hundra har rundat skogen och spränger fram i galopp mot oss över ett smalt öppet fält.

”Nu tar vi dem!”

Goldsteins trupp rider för att möta de kejserliga. Hans trumpetare blåser till anfall och musketerarna trycker av de första skotten. Direkt faller den stora vackra häst som med sina långa ben gått upp i fronten för de kejserliga. Hästens bakben viker sig och ryttaren studsar av, kommer på fötter igen, springer tillbaka och börjar dra i tömmarna för att förmå hästen att resa sig. Det är ett befäl och hans häst. Det röda schabraket

glittrar medan hästen ligger på sidan och sprattlar innan huvudet faller till marken och den ligger alldeles stilla. En soldat rider fram till sin överordnade med en ny häst, lika stor som den första och även den med rött schabrak med guld i släktvapnet. Det är ett högt befäl som ramlat i backen.

”Det är Götz!” Plantings röst går nästan upp i falsett samtidigt som han backar ett steg med sin häst. Jag stirrar på den kejserlige fältmarskalken Götz. Beryktad, hänsynslös och hård. Vi är för långt ifrån för att jag ska kunna få en uppfattning om hur han ser ut, mer än att han bär röd bindel tvärs över mage och rygg. Han tar sig förvånansvärt snabbt upp på den nya hästen, jagar ikapp sin trupp och fortsätter i riktning mot Goldstein. Goldsteins ryttare möter honom, rider an med höjda värjor och Götz kyrassiärer sluter sina led. Första ledet höjer pistolerna, skjuter och rider snabbt undan. Ingen av våra mannar faller, de fortsätter sin storm, galopperar mot andra kejsarledets pistolmynningar. Om de var för långt ifrån för att bli träffade tidigare så är de betydligt närmare nu. Med vilt klappande hjärta följer jag vad som händer. Andra ledet skjuter. Några av våra faller undan, samtidigt som den stora massan rider in i de kejserligas front. Det här är stridstekniker jag läst om och sett bilder på, men nu är det på riktigt. Jag följer striden nära och ändå på avstånd uppe ifrån min backe, nästan som en fågel. Till höger om mig har vårt artilleri kommit på plats. De börjar skjuta rakt in bland de kejserligas led. Inte närmast våra egna soldater men längre bak i leden. Kanonskott på

kanonskott. Trots krutröken kan jag fortfarande tydligt följa vad som händer. Kanonkulorna fäller hela led med män och hästar, förvrider rustningar och studsar i marken, blandar blod, snö, grus och sten och fortsätter in i ännu ett led. Skadade, döende och döda män och hästar strös över marken och striden fortsätter över dem. Jag kämpar med yrsel. Det vore en skam att fegt fly från mitt kompani eller gömma mig bakom relingen som jag gjorde ombord på Smålands Lejon vid Fehmarn. Jag försöker känna glädje över att det till största delen inte är våra män som dör men det är ändå fruktansvärt. En vindil med tjock krutrök som döljer sikten och Plantings benhårda röst får mig kallsvettig tillbaka till förnuft.

”Fortsätt hålla höjden!”

Vi följer striden, beredda att få en order om att ingripa.

”Där faller Götz igen!”

Jag ser honom. Hans röda axelbindel slits loss när han lirkar sig fri från ännu en häst som skjutits under honom. Det är ytterligare en ny häst, inte någon av de två hästar som jag såg honom på tidigare. Götz knyter hastigt sin bindel om midjan och kämpar sig upp på en liten häst som ser ut att knäa för sin nye ryttares tyngd. Det kan mycket väl vara en av våra hästar, en av dem de tog igår. Jag släpper för ett ögonblick mitt fasta tag om Felicius tyglar och klappar honom på halsen utan att släppa slagfältet med blicken. Götz fötter når nästan ner till marken, men han är tydligt beredd på strid igen. Men döden är obeveklig och kastar sig i

form av ett pistolskott rakt i ansiktet på honom. Han skjuts bakåt ur sadeln och landar som ett fällt träd i den upptrampade och blodblandade snön. Den lilla hästen skenar iväg. Goldstein hoppar av sin häst – var det han som sköt Götz? Han är i alla fall på väg fram till den livlösa kroppen när ett annat kejserligt befäl ställer sig framför Götz med dragen värja. Med andra handen vinkar han från höften mot Goldstein, som för att locka honom till sig, och jag kan nästan se hans läppar uttala ”Kom igen då!”. Goldstein höjer sin värja och de börjar cirkla runt varandra. Striden fortsätter runt om dem men de verkar inte höra kulorna eller se riskerna med en duell just här, just nu. Den kejserlige gör ett utfall mot Goldstein som genast svarar. Att Goldstein blir skadad förstår jag för han rycker till och backar bort, men det gör det kejserliga befälet också. Håller om sin hand men tar tillfället i akt, kastar sig upp på en häst och galopperar iväg tillsammans med resterna av Götz rytteri.

Nu är det trupper i rörelse överallt. Strider blossar upp i skogen. Artilleristerna vid sidan om mig riktar om sina kanoner mot skogen, mot de kejserliga som beskjuter oss därifrån – och nu får också vi i högra flygeln, som hittills bara sett på, order att agera. En del ser ut som om de trots striderna vaknar ur sin slummer när vi börjar ställa upp. Det är många timmar sedan vi bröt upp vårt läger, en del av oss har varit uppe ända sedan midnatt. Solen har bara varit uppe i två och en halv timme.