Gabriella Bering
PAPPAS SISTA VÅR
EN SORGESÅNG
gabriella
bering
Pappas sista vår
en sorgesång
Pappas sista vår
© Gabriella Bering 2025
Blue Publishing www.blue.se
Inlagan är satt med Berling Nova Text Pro
på Munken Print Cream
Rubrikteckensnitt: Calluna Sans
omslagsdesign Hannah Luck
Tryck ScandinavianBook, Danmark 2025
is B n 978-91-89963-06-1
Tack min älskade Jonathan för all uppmuntran och stöd i tillkomsten av denna bok.
I dödens väntrum 9
Minnena 11
I love you 13
Din röst 17
Lämna 19
Hej pappa! 21
Pappahänder 27
Tankar 28
Tårar 30
Alltid här 32
Sen 35
Den vackraste stunden 36
Vinterkväll 38
Det mesta är tomrum 39
Guds rike 42
Humlan 44
Var är du? 46
Dina sista ord 49
En sista gång 52
Varma små kroppar 54
I dödens väntrum
Du sitter där, pappa. Vi är en strid ström av besökare som turas om att ta platsen bredvid dig i det ljusa rummet med stora fönster. Rödvitblommiga skira gardiner, en blomma på fönsterkarmen. Utanför är vårens prakt i full blom. Ljuset silar in, fågelkvitter hörs avlägset men ändå tydligt för ett uppmärksamt öra, de små gröna knopparna som syns på äppelträdens gren som vajar lojt utanför; allt tecken på livet som aldrig vill dö. Eller, som återföds varje år, om man så vill.
Du sitter där, pappa. I ditt hjärta är det moll.
En sorgsen sonat som spelas i ditt bröst. Du tänker på det du haft, som gått förlorat. Mitt hjärta går i tusen bitar om jag tillåter det. Du tänker på förlusten, förlusten av liv. Vad är ett minne?
Vad är tid? Vad är ett nu?
Tid. Ett (antagligen) oändligt antal nu som avlöser varandra. Alla nu unika, som ett fingeravtryck. Stephen Hawking sa »All tid har redan hänt«. Då har vi redan fötts och dött, en
10. trösterik tanke. All tid so m finns, likt spåren på en LP -skiva. Den finns redan där, det är vi so m förflyttar oss i den, som spetsen på spåravläsaren.
Pappa, du finns kvar. Alla tankar du tänkt, alla känslor du känt, alla ord som du sagt, alla stunder du haft.
12. kärna. De är inpräntade i mig, men i honom också.
Vi ler när vi minns tillsammans.
»Pappa, jag kommer sakna dig så himla mycket. Jag kommer att sakna att prata med dig. Jag kommer att sakna att prata med dig om universum och medvetandet.«
»Jag vet«, svarar pappa med svag skrovlig röst och klappar mig lätt på armen. Han vet. Pappa. Som jag kommer att sakna dig. Vissa saker har etsat sig fast mer än andra. Du stod här. Hemma hos oss. Sista gången du var här. På nåt sätt var det som att du visste. »Familjekram«, sa du och kramade mig, min man, dotter och son.
Familjekram.
Pappa, som jag saknar dig redan. Det är ofattbart, det som komma skall. Jag kan inte greppa det, vill inte. Ett liv utan dig. Jag kan inte tro det. Det är en sådan förlust. Du har alltid funnits.
Snart finns du inte mer. I love you.
Pappahänder
Du sitter bredvid mig nu. Du tittar på dina pappahänder som du håller framför dig, spretar med fingrarna, handflatorna vända uppåt. Du tittar på dina händer, som om de skulle ge dig svar på något du funderar över. Du gjorde så, när du tänkte pappa, när det var något du behövde lösa. Du bad dina händer om råd.
Du sitter så nu pappa. Du dök upp här bredvid mig, när tårar rann vid tanken på dig, av längtan efter dig. För jag längtar efter dig pappa. Du är här nu, och jag saknar dig. Det är ofattbart. Jag kan inte förstå att du är borta. Du är inte borta.
Du är ju här, med mig, nu. Jag längtar efter dig. I min längtan är du här. Pappa, jag kan inte förstå det, jag kan inte förstå det. Du är ju här. Du var ju här.
Sen Så länge hade jag föreställt mig hur det skulle kännas sen, när du var död. Och nu är du det. Du är i himlen nu pappa.
Jag vill åka till björken. För jag längtar efter dig pappa. Jag längtar. Allt det jag skriver är ord. Känslan i mig är kärlek. Och längtan. Vad jag skulle säga om jag träffade dig nu?
»Jag älskar dig pappa. Jag älskar dig. Och jag saknar dig.« Fast du vet redan det.
Vi ses sen pappa, för vi är alla stjärnstoft, delar av samma stora medvetande; universum.
Det mesta är tomrum
Du gav mig ett sätt att tänka som ingen annan gav. Som ingen annan kunde ge. Jag tänker på balkongen, på sjunde våningen, i Torremolinos, en sommarkväll för 25 år sedan. Vi satt där. Det hade börjat skymma så som det gör i södra Europa om kvällarna, när vi satt och åt middag.
»Det mest är ju tomrum«, sa du. Du sa det så självklart, som i förbifarten, som att det var allmänt känt fakta som inte behövde någon närmare förklaring och egentligen inte gav utrymme för någon vidare diskussion eller kunde bli emotsagt. Vilket det är, det är allmänt känt fakta, men det var det inte för mig, för jag var 11 år gammal och visste inte så mycket om kvantmekanik.
»Hur då?« Jag frågade trots att jag var rädd för att jag inte skulle förstå svaret.
»Jo, en atom består av elektroner som snurrar runt en kärna bestående av neutroner och protoner. Men vad finns det mellan elektronerna? Och vad finns i en proton? Kvarkar. Vad finns mellan
41. tänka eller föreställa mig. Allt fanns. Allt finns.
Du gav mig tillgång till en värld få får tillgång till och jag är så innerligt tacksam för det. Tack, pappa. Tack för att du bjöd in mig till din värld som också blev min. Den värld där vi befann oss när vi umgicks som vuxna. Det vi tänker kommer aldrig att helt kunna förklara den. Världen. Vi kommer aldrig förstå helt. Och gott så.