Utgiven av Ekström & Garay 2024
© Andreas Costell
Formgivning: Jovanna Mendes de Souza
Karta: Mattias Peterberg
Tryckeri: BALTO print, Litauen isbn 978-91-89957-38-1
www.ekstromgaray.se
ekström & garay
Sankt Petri Kyrkogata 15 222 21 lund
blOd och silver
andreas cOstell
prOlog
Om ni bara visste vad som egentligen finns i mörkret. Om ni bara visste vilken ondska som finns i den här världen när solen går ner. Då skulle alla människor gömma sig under sina stenar varje kväll och hålla sig gömda tills soluppgången. Så fort molnen täckte solen skulle ingen våga vara ute i skogen. Alla mödrar skulle hålla sina barn inlåsta. Hålla dem hårt under täcket och be om att få överleva natten. Sedan tidens början hade de funnits. De härjade fritt i världen tillsammans med de första människorna. Vi kallar varelserna för vethsegers. De skapades av Dhatar, inte långt efter att hans far Salthar skapade de första människorna och deras dödliga värld.
Salthar skapade flera världar. Hans eget rike, Nori, som norerna fick leva i, och människornas rike, som fick heta Ina, samt andra världar vars namn sedan länge är glömda för oss människor. Människorna fick leva och blomstra i den vackra världen som deras skapare hade utformat åt dem. Fria att göra precis som de ville.
Till skillnad från Salthars första söner som kallade sig själva för ”norer”. De fem första var Dhatar, Nerandil, Arathos, Valoel och Idris. De skapades för ett syfte. Att tillsammans sköta om sin faders skapelser. Se till att människorna överlevde, att de utvecklades. Salthar gav all sin kärlek till Ina och människorna – hans favoriter.
Men Ina fick inte vara i fred länge. För Dhatar blev snabbt svartsjuk på kärleken som Salthar gav sin skapelse. Kärleken som Dhatar aldrig fick av sin far. I sitt hat för sin far och svartsjuka gentemot människorna föddes ett mörker i honom och ur det mörkret föddes Dhatars egna skapelser: vethsegerna.
Dhatar och hans far slogs om att bli härskare. I flera sekel varade kriget. Många av Salthars andra söner stupade i striderna. En del av dem anslöt sig till Dhatar och stred mot sin far. Av de andra fyra mäktiga norerna valde Arathos och Valoel att slåss på Dhatars sida. Nerandil och Idris valde att slåss för sin far. Dhatars egna barn, vethsegerna, terroriserade människorna i hundratals år medan kriget varade. Salthars kärlek till människorna gjorde att han inte kunde vända dem ryggen. Han gav människorna gåvor, kunskaper och vapen för att försvara sig mot vethsegerna. För att ge människorna en ärlig chans medan han slogs mot Dhatar och sina andra söner som hade vänt sig mot honom skickade Salthar sin favoritson Nerandil till människorna. Nerandil guidade människorna genom mörkret.
Kriget mellan Salthar och hans söner började gå mot sitt slut. Ett sista slag tog plats. Salthar fick slåss mot de andra utan sin starkaste son Nerandil som hjälpte människorna på Ina. Det var jämnt. Dhatar hade en chans att ta sin faders makt. Men Salthars sanna kraft kunde ingen av de andra göra något åt. Han släppte lös sina riktiga krafter han hållit inne sedan han skapade världarna. Det lämnade slagfältet tomt på överlevare – enligt historien.
För människorna tog kriget slut efter vad som kändes som en evighet och så gjorde även kriget mellan människorna och monstren.
Ingen vet egentligen vem som vann kriget. Om det fanns några överlevare eller om alla dog. Men alla av Salthars söner och han själv höll sig borta från människornas rike efter det. Alla förutom Nerandil som ryktades dyka upp när människorna behövde honom som mest: vid kraftiga översvämningar, torka, sjukdomsutbrott. Han blev en legend och ett tecken på hopp för människorna. Men de andra sågs aldrig till igen. Om de var döda eller höll sig borta, det visste ingen.
Vethsegerna försvann också. Det var i alla fall vad man trodde. Slutet på kriget markerade en ny tidsålder för människorna. En andra chans.
Utan monstren som höll tillbaka människornas kapacitet började människorna snabbt förverkliga sin potential. Byggstenar bröts fram ur naturens grundämnen så att boplatserna blev ännu större, säkrare och stabilare. Samhällsstrukturer skapades och stöptes om. Gränser drogs. Slott skapades. Riken tog form.
Men någonstans längs vägen glömde människan bort vad deras förfäder fått uthärda i så många år. Någonstans glömde de bort vad som finns i nattens mörkaste hörn. Vi glömde bort Dhatars monster. Det kan komma att bli vår undergång.
Athalaric Athonetian
Skrivet strax före hans död år 877
Kapitel 1
Mörkret kommer i många olika former, även i mänsklig skepnad.
Vinden blåste kallt ikväll. Kallare än vad den gjort under hela hösten.
I närheten av de höga bergen i väst låg ett kungarike: Athonetia. En gång i tiden kryllade riket av stora slott utspridda över hela landet. Intill slotten bredde stora städer ut sig där mätta och lyckliga människor bodde, dit resande gjorde sin väg för att få se storstaden i all sin stolta prakt, för att uppfylla sina drömmar. Men det var många år sedan Athonetia var något i den stilen.
Den lilla by som de två systrarna Amara och Talia bodde i låg två dagar till fots från närmaste stad. Byn låg intill floden Ljungan; marken var bördig och närheten till floden och den omkringliggande skogen gav goda förutsättningar för bybornas överlevnad. Förutom ett fåtal resenärer på genomresa under åren hade byborna levt ostört ända sedan Amara var liten.
Den här kvällen fick byn inte vara ostörd. Ikväll kom de. Dåliga män, onda män. Män som inte bara reste igenom byn. Från vad Amara kunde se från hennes och hennes systers gömställe var männens avsikter mer än så.
Var hon tvungen att gissa så skulle hon säga att de var runt trettio stycken. Barbarer med svärd, spjut, yxor och andra specialgjorda tillhyggen sprang omkring i deras by som nu stod i lågor, folk som försökte försvara sig blev nedslagna. De som desperat försökte ta tillbaka sina värdesaker höggs ner. Blod överallt. Det fanns inte många i byn som kunde försvara sig mot förövarna.
Innan flickornas far försvann i kaoset hann han ropa till Amara att hon skulle ta med sig sin syster och gömma sig. Så Amara tog ett hårt tag om sin lillasyster i ena handen och sin pilbåge i den andra och sprang ut i skogen. Amara hade sprungit omkring i skogen sedan hon hade lärt sig att stå på två ben, hon hittade i den med förbundna ögon. Systrarnas far hade lärt dem att genast, om byn hotades, springa till gömstället i skogen så fort de kunde. Amara försökte fokusera på målet, men vetskapen att hon inte visste var far var gjorde att tårarna brände bakom ögonlocken. Amara visste att hon behövde vara modig för sin systers skull. Hon ruskade på sig och fortsatte springa över mossbeklädda stenar och grenar.
Varför gör människor på det här viset? var en av frågorna som snurrade i hennes huvud. Gör varandra illa. För vadå?
Det fanns inte mycket av värde i deras by. Amaras familj hade lagt undan lite silver men inte mer än för att ta sig genom vintern utan att svälta ihjäl. Amaras far brukade resa till Auberin, den närmaste staden, och handla på marknaden där. Oftast kunde han erbjuda kött från jakten i utbyte mot silver som han kunde köpa mjöl och ägg för. Ibland kom han hem med dockor åt lillasystern. Amara hade vuxit ifrån dem för flera år sedan men kunde trots det få en docka ibland som ett skämt.
Hur ska vi överleva om barbarerna tar eller förstör allt som är vårt? tänkte Amara. Utan silver och vapen till jakt kan de lika gärna döda oss, för vi kommer inte klara oss länge. Var det därför de var här? Har barbarerna inte några pengar själva?
Amara svor. Hon önskade dem illa. De var onda och fega. Hon bad om att Salthar skulle bestraffa dem. Hon var inte stolt över det, men hon bad till och med till Dhatar om att han skulle göra dem illa. Om inte i det här livet så i alla fall i nästa.
Amara kramade om sin syster hårt, som darrade av rädsla. Systrarna hade stannat och krupit ihop intill ett stort träd med ett tätt grenverk. Det hördes ett knastrigt ljud i skogen, inte långt bort från dem. Grenar som knäcktes. Amaras hjärta hamrade hårt i bröstkorgen. Hon tryckte sin hand mot bröstkorgen i förhoppningen att det skulle sänka den höga pulsen. Amara täckte sedan sin åtta år gamla systers mun med sin andra hand.
Fotsteg hördes i närheten men försvann sedan. Först lät det som tunga fotsteg och sedan som att någon började springa, nära dem, men inte i riktning mot systrarna utan mot byn. Amara trodde att de nog hade suttit bakom det här trädet i nästan en timme nu. Det började bli kallt. De försökte att värma varandra. Men det var svårt att göra det utan att göra för mycket ljud. Amara smekte försiktigt sin syster i hennes mörkbruna hår för att lugna henne.
Amara ryckte till och höll för sin systers öron. Det var inte bara onda män här ute ikväll. Det fanns något annat. Ett fasansfullt vrål hördes en bit bort, följt av flera mäns skräckslagna skrik. Amara stack fram huvudet för att genom grenverket försöka se vad som hände. Men det var för mörkt för att se något. Vad Amara var säker på var att det där vrålet inte var mänskligt.
Var det en björn?
De hörde männen ge sig av. Några med hästar, för Amara hörde gnäggande och frustande, medan andra sprang för sina liv. ”Skynda!” hörde Amara någon ropa nere i byn.
En stund till gick. Det blev tyst runt omkring systrarna. Amara särade på grenarna och spanade runt i skogsområdet. Hon vände sig om till Talia och nickade. Hon tog återigen systern i handen och sakta reste de sig och började röra sig tillbaka mot byn.
När systrarna kom fram till byns första hus stannade Amara upp. De möttes av en kraftig lukt från alla brända hus. Hon ville skrika rakt ut men rösten svek henne. Framför henne låg blodiga kroppar, dubbelt så många haltade runt och fick hjälp med alla möjliga blessyrer: brutna ben, sticksår i ben, armar och bröst. Men systrarnas far syntes inte till någonstans.
Amara gick fram till en äldre dam som hon inte var så bekant med. Amara höll sig oftast för sig själv men hon hade sett den äldre damen förut men undvikit henne då hon alltid tyckte att hon gjorde henne obekväm.
”Har du sett vår far? Han försvann i attacken”, frågade Amara.
Den äldre kvinnan mötte Amaras blick med uppspärrade ögon. Hennes smala, bleka rynkiga kinder darrade lika mycket som hennes händer.
”Den tog honom”, sa hon.
”Vår far? Tog männen våran far?”
Amaras hjärta började hamra innanför bröstkorgen igen. Kvinnan tog tag i Amaras arm, tillräckligt hårt för att det sedan skulle lämna ett blåmärke. Hon bröt inte ögonkontakten under hela tiden hon pratade.
”Nej flicka, lyssna på mig! Den tog honom! Min son!”
Amara såg oförstående på kvinnan.
”Vad menar du med den ?” frågade Amara nervöst.
Kvinnan började skaka och föll ner på marken. Amara hann få sin arm runt den sköra kroppen så kvinnan inte skulle slå i huvudet. Amaras hand färgades röd. Kvinnan försökte desperat få Amara att komma närmare genom att dra i hennes tröja med båda sina händer. Amara böjde sig ner mot henne. Kvinnan viskade:
”Monstret tog min son …”
Vilket monster yrade kvinnan om? tänkte Amara. En av barbarerna? Nej. Det var samma varelse som vrålat medan de var i skogen och tog skydd. Det som Amara blivit så rädd för. Det som gått förbi dem. Den måste precis ha missat dem.
”Monstret är borta nu, snart får du hjälp”, sa Amara i ett försök att lugna kvinnan. Hon kunde se att kvinnan var nära att ge upp. Hon skakade varsamt om henne. ”Hur såg den ut?” frågade Amara.
Mest för att hon ville att kvinnan skulle fortsätta prata och hålla sig vaken tills någon kom och hjälpte dem. Men alla var upptagna. Kvinnan stirrade upp i himlen.
”Ögonen”, sa hon samtidigt som hon såg upp mot stjärnorna. Det var det sista hon såg innan livet lämnade henne.
Vad försökte hon säga? tänkte Amara medan hon höll i hennes hand.
Kort därefter kom en äldre man och hämtade henne. Amara kände igen honom. Han var en av byns jägare. Hon kunde inte hans namn. Men han tog med sig kvinnan och lade henne på byns största öppna yta. Sedan fortsatte han så. Kropp efter kropp. De andra i byn gjorde likadant. De döda samlades på rad.
Amaras syster fick gå in och värma sig hos en bekant så Amara kunde tillbringa resten av natten med att gå runt i byn och i skogen för att leta efter sin far. Andra letade också, en del hittade sina nära
och kära en bit ifrån byn. Någon enstaka vid liv. Några av barbarerna hade släpat ut några flickor i skogen och gjort vidriga saker som äcklade Amara. Hon var glad att hon och hennes syster hade ett bättre gömställe än vissa andra.
Amara gick och gick, ropande efter sin far. Trots att hon var hemma kände hon sig vilsen. Hennes trygga plats, hennes far, var borta. Allt hon kunde föreställa sig var alla möjliga hemskheter som han hade råkat ut för. Tagen av barbarerna.
Eller? tänkte hon. Vad pratade tanten om. Ett monster? Monster finns det väl inget som heter? Det är väl bara något som ens föräldrar skrämmer i en som liten? Enligt sagorna om norerna och Salthar så talas det ju om monster. Vethsegers, om man ska vara petig. Men det är väl allt det är. Sagor. De finns inte på riktigt.
Det vägrade Amara tro på. Men när hon tänkte efter så hörde hon ju ett skrik. Det var inte från en människa. Det var mer likt ett djur. De tunga fotstegen som de hörde från sitt gömställe i skogen, fotstegen som var alldeles nära men sedan vände och försvann.
Kunde det vara …?
Amara kunde inte hindra sig själv från att brista ut i gråt. Hon försökte samla sig. Fokuserade på att lugnt och kontrollerat andas in, andas ut.
”Jag måste skärpa mig. För Talia. För far.”
Hon visste inte vad hon skulle göra om hon stötte på några barbarer. Eller vad hon skulle ta sig till om hon fann sin far livlös. Hon kunde inte ta hand om Talia själv. Hon var ju knappt vuxen.
Amara kunde inte göra mycket mer än att ropa.
”Far! Kan du höra mig?” Tårarna rann nedför hennes kalla rosa kind. ”Snälla”, sa hon tyst.
Hon gick längs stigen tillbaka mot byn. Hon hade gett upp, för utmattad för att fortsätta i natt. På vägen tillbaka hörde Amara plötsligt något bakom sig. Hon vände sig snabbt med sin pilbåge, med en pil redo. Men hon såg ingen. Hon backade långsamt. Någon eller någonting var där. Skogen gjorde inte sådana ljud av sig själv. Amara intalade sig själv att hennes hjärna spelade ett spratt med henne. Hon vände sig om igen och allt stod stilla. Det var som om hennes hjärta stannade.
En bit framför henne på spåret stod någon, eller snarare något. En mörk skepnad var allt hon kunde se. Eller jo, hon såg två andra detaljer.
Två vita starka sken från vad som såg ut som ögon. Amara vågade inte röra sig. Ögonen den äldre damen nämnde. Det gick inte att ta fel.
Darrande av skräck kunde hon inte tvinga sig själv att springa.
Tar det slut här? Är det nu jag dör? tänkte hon.
