

ELLE KENNEDY

BRIAR U 1
Jakten
ÖVERSÄTTNING: MAJA WILLANDER


Jakten
Copyright © 2018. THE CHASE by Elle Kennedy, the moral rights of the author have been asserted. Utgiven av: Bookmark Förlag, Stockholm 2025 www.bookmarkforlag.se Översättning: Maja Willander Omslag: Michael Ceken
Tryck: ScandBook AB, Falun 2025 Första upplagan, första tryckningen isbn 978-91-89928-16-9
Denna bok trycks på FSC®-märkt papper.
Kapitel 1
Summer
”Skämtar ni med mig?” Jag stirrar på de fem tjejerna som ser dömande på mig. De har olika hår-, hud- och ögonfärg, och ändå kan jag inte se skillnad på dem eftersom deras ansiktsuttryck är likadana. En stor dos självbelåtenhet skiner igenom deras falska medlidande; de försöker se ut som om de verkligen är förtvivlade över nyheten.
Ha. De njuter av det här.
”Jag är ledsen, Summer, men det är inget skämt.” Kaya ger mig ett beklagande leende. ”Vi är ansvariga för uppförandet i studentföreningen och vi tar Kappa Beta Nus rykte på stort allvar. Nu i morse kom en kungörelse från vår nationella paraplyorganisation …”
”Allvarligt? En kungörelse? Skickade de telegram eller?”
”Nej, det var ett mejl”, säger hon och missar helt sarkasmen. Hon föser det blanka håret över ena axeln. ”De påminde oss om att alla medlemmar måste följa uppförandekoden de har infört, annars förlorar vi vårt anseende.”
”Vi måste ha ett gott rykte hos dem”, inflikar Bianca och bönfaller mig med blicken. Av de fem subborna framför mig verkar hon vara den vettigaste.
”Särskilt med tanke på det som hände Daphne Kettleman”, inflikar en tjej vars namn jag inte kommer ihåg.
Nyfikenheten tar över. ”Vad hände med Daphne Kettleman?”
”Alkoholförgiftning.” Den fjärde tjejen – jag tror att hon heter Hailey – sänker rösten till en viskning och ser sig hastigt omkring, som om det kan finnas dolda mikrofoner gömda bland de antika möblerna i Kappa-husets vardagsrum.
”De var tvungna att magpumpa henne”, avslöjar tjejen utan namn muntert. Vilket får mig att undra varför hon är så förtjust över att Daphne Kettleman nästan dog.
Kaya avbryter henne med skarp röst. ”Nog om Daphne. Du borde inte ens ha nämnt henne, Coral …”
Coral! Visst ja. Det var så hon hette. Och det låter lika dumt nu som för en kvart sedan när hon presenterade sig.
”Vi nämner inte Daphnes namn i det här huset”, förklarar Kaya för mig.
Herregud. En magpumpning och stackars Daphne förvandlas till Voldemort? Briar Universitys Kappa Beta Nu-förening är uppenbarligen mycket striktare än den på Brown.
Med andra ord – de sparkar ut mig innan jag ens har flyttat in.
”Det är inget personligt”, fortsätter Kaya och ger mig ännu ett fejkat, tröstande leende. ”Vårt rykte är väldigt viktigt för oss, och även om du är arvtagare …”
”Till ordföranden”, påpekar jag. Ha! Sug på den du, Kaya! Min mamma var ordförande i en Kappa-förening under sitt tredje och fjärde år på college, och det var mormor också. Heyward-kvinnor och Kappa Beta Nu är en lika självklar kombo som magmuskler och vilken manlig Hemsworth som helst.
”… arvtagare ”, upprepar hon, ”men vi är inte lika låsta vid anförvantskap som vi var förut.”
Anförvantskap? Vem säger ens något sådant? Har hon gjort en tidsresa hit från artonhundratalet?
”Som jag sa, vi har regler och principer. Och du lämnade inte Brown-föreningen under särskilt trevliga former.”
”Jag blev inte sparkad från studentföreningen”, protesterar jag. ”Jag blev utkastad från skolan rent allmänt.”
Kaya stirrar misstroget på mig. ”Är det nåt du är stolt över? Att du blev avstängd från ett av de bästa collegen i landet?”
Jag svarar sammanbitet: ”Nej, jag är inte stolt över det. Jag menar bara att tekniskt sett är jag fortfarande medlem i den här studentföreningen.”
”Kanske det, men det betyder inte att du har rätt att bo i det här huset.” Kaya lägger armarna i kors över sin vita mohairtröja.
”Jag förstår.” Jag härmar hennes ställning, fast jag korsar benen också.
Kayas avundsjuka blick landar på mina svarta Prada-mockaboots, en present från mormor för att fira att jag kommit in på Briar. Jag skrattade gott när jag öppnade paketet i går; jag är inte säker på om mormor Celeste fattar att jag börjar på Briar bara för att jag blev relegerad från min andra skola. Vid närmare eftertanke slår jag vad om att hon gör det men helt enkelt inte bryr sig. Mormor tar alla chanser att få klä sig och sina barnbarn i Prada. Hon är min själsfrände.
”Och du kom inte på att du kanske borde ha sagt det här”, fortsätter jag, och min röst får en hård klang, ” innan jag packade ihop allt jag äger, körde hela vägen hit från Manhattan och klev in genom ytterdörren?”
Bianca är den enda som har vett nog att se skamsen ut. ”Vi är verkligen ledsna, Summer. Men som Kaya sa hörde vår paraplyorganisation inte av sig förrän i morse, och sen var vi tvungna att rösta om det, och …” Hon rycker lite på axlarna. ”Ledsen”, säger hon igen.
”Så ni röstade för att jag inte skulle få bo här?”
”Ja”, säger Kaya.
Jag kastar en blick på de andra. ”Hailey?”
”Halley”, rättar hon mig kallt.
Whatever. Som om jag förväntas komma ihåg vad de heter. Vi träffades ju precis. ”Halley.” Jag tittar på nästa tjej. ”Coral.”
Och sedan nästa. Skit också, jag vet verkligen inte vad hon heter. ”Laura?”
”Tawny”, kastar hon ur sig.
Inte en bokstav rätt! ”Tawny”, upprepar jag ursäktande. ”Är ni säkra på det här?”
Jag får tre nickningar.
”Okej. Tack för att ni slösade bort min tid.” Jag reser mig upp, föser håret över axeln och virar min röda kaschmirscarf runt halsen. Lite för energiskt kanske, för det verkar störa Kaya.
”Sluta vara så dramatisk”, befaller hon spydigt. ”Och bete dig inte som om det är vårt fel att du brände ner ditt hus. Ursäkta oss om vi inte vill bo ihop med en mordbrännare.”
Jag kämpar för att behålla självkontrollen. ”Jag har inte bränt ner nånting.”
”Det var inte vad våra systrar på Brown sa.” Hennes mun blir till ett streck. ”Hur som helst har vi husmöte om tio minuter. Det är dags för dig att gå härifrån.”
”Ett möte till? Det var värst. Ni har ett späckat schema i dag!”
”Vi anordnar en nyårsgala i kväll för att samla in pengar till välgörenhet”, säger Kaya stelt.
Nu känner jag mig dum. ”Till vilket ändamål?”
”Åh.” Bianca ser fåraktig ut. ”Vi samlar in pengar för att renovera källaren.”
Åh gud. De anser sig vara i behov av välgörenhet? ”Då är det väl bäst att ni sätter i gång.” Med ett retsamt leende vinkar jag nonchalant åt dem och går ut ur rummet.
I hallen börjar det bränna bakom ögonlocken.
Fan ta de här tjejerna. Jag behöver varken dem eller deras idiotiska studentförening.
”Summer, vänta.”
Bianca hinner ikapp mig vid dörren. Snabbt klistrar jag på mig ett leende och blinkar bort tårarna som har börjat välla upp. Jag tänker inte låta dem se mig gråta, och jag är så himla
tacksam över att jag lämnade kvar alla mina resväskor i bilen och bara tog med mig min stora handväska in. Hur förnedrande skulle det inte ha varit att släpa med sig väskorna tillbaka till bilen igen? Dessutom hade det krävts tre vändor, eftersom jag inte reser lätt.
”Får jag säga en sak”, säger Bianca så tyst att jag måste anstränga mig för att höra. ”Du kan skatta dig lycklig.”
Jag höjer på ögonbrynen. ”För att jag är hemlös? Visst, jag känner mig välsignad.”
Hon ler mot mig. ”Ditt efternamn är Heyward-Di Laurentis. Du är inte och kommer aldrig att bli hemlös.”
Jag flinar fåraktigt. Hon har en poäng.
”Men jag menar allvar”, viskar hon. ”Du vill inte bo här.” Hennes mandelformade ögon vänds helt kort mot dörröppningen. ”Kaya är som en officer. Det är hennes första år som Kappa-ordförande, och det är som om hon har fått storhetsvansinne.”
”Jag märkte det”, säger jag torrt.
”Du skulle ha sett vad hon gjorde med Daphne! Hon låtsades som om det var det där med alkoholen, men i själva verket var hon svartsjuk för att Daphne låg med hennes ex Chris, så hon gjorde Daphnes liv till ett helvete. En helg när Daphne var bortrest ’råkade’ Kaya”, Bianca gör citattecken i luften, ”skänka bort alla hennes kläder till förstaårsstudenterna när de hämtade plagg till den årliga klädinsamlingen. Till sist slutade Daph i studentföreningen och flyttade härifrån.”
Jag börjar misstänka att den där alkoholförgiftningen var det bästa som kunde hända Daphne Kettleman, om den räddade henne från det här helvetet.
”Whatever. Jag bryr mig inte om ifall jag bor här eller inte. Det är som du säger, jag klarar mig fint.” Jag lägger mig till med mitt nonchalanta inget-kan-någonsin -få-mig-ur-balanstonfall, som jag har förfinat till perfektion genom åren.
Det är min sköld. Jag låtsas att mitt liv är ett vackert
viktorianskt hus och hoppas att ingen granskar det tillräckligt nära för att se sprickorna i fasaden.
Men oavsett hur övertygande jag är inför Bianca kan inget stoppa vågen av oro som sköljer över mig i samma sekund som jag sätter mig i bilen fem minuter senare. Den gör andningen ansträngd, får pulsen att rusa och hindrar mig från att tänka klart.
Vad ska jag ta mig till?
Vart ska jag ta vägen?
Jag tar ett djupt andetag. Det är okej. Det är ingen fara. Jag tar ett andetag till. Det är lugnt, jag kommer på något. Det gör jag alltid, inte sant? Jag klantar mig hela tiden, och jag hittar alltid sätt att lösa det. Jag måste bara ta mig i kragen och tänka …
Min mobil skriker ut ringsignalsversionen av Sias ”Cheap Thrills”. Tack gode gud.
Jag slösar inte bort någon tid utan svarar direkt. ”Hej”, säger jag till min bror, Dean, tacksam över distraktionen.
”Hej snorunge. Tänkte bara kolla att du kom fram till campus utan problem.”
”Varför skulle jag inte ha gjort det?”
”Ja, vem vet. Du kunde ju ha rymt till Miami ihop med nån liftande wannabe-rappare som du plockat upp på motorvägen – ett av de bästa sätten att förvandlas till en seriemördares hudkostym. Eller vänta nu?! Det har du ju för fan redan gjort.”
”Åh gud. För det första var Jasper countryartist, inte rappare. För det andra var jag med två andra tjejer och vi var på väg till Daytona Beach, inte Miami. För det tredje försökte han inte ens röra mig, än mindre mörda mig.” Jag suckar. ”Fast Lacey låg med honom och han smittade henne med herpes.”
Jag möts av en skeptisk tystnad.
”Dicky?” Det är smeknamnet jag gav Dean som barn. Han avskyr det. ”Är du kvar?”
”Jag försöker fatta hur du kan tycka att din version är mindre
avskräckande än min, på nåt sätt.” Plötsligt svär han högt.
”Helvete också, låg inte jag med Lacey på din artonårsfest?” En paus. ”Herpesresan måste ha varit innan festen. För fan, Summer! Jag menar, jag använde skydd, men det hade varit trevligt med en förvarning!”
”Nej, du låg inte med Lacey. Du tänker på Laney, med N. Jag slutade umgås med henne efter det.”
”Varför det?”
”För att hon låg med min bror när tanken var att hon skulle hänga med mig på min fest. Det är inte coolt.”
”Sant. Själviskt av henne.”
”Japp.”
Ett plötsligt oväsen hörs i andra änden – det låter som vind, bilmotorer och sedan en kakafoni av tutande. ”Ledsen”, säger Dean. ”Jag ska precis åka. Min taxi är här.”
”Vart ska du?”
”Hämta vår kemtvätt. Stället jag och Allie går till ligger i Tribeca, men de är fantastiska så det är värt resan. Rekommenderas starkt.”
Dean och hans flickvän Allie bor i West Village på Manhattan. Allie avslöjade för mig att området är mycket flådigare än vad hon är van vid. Men för min bror är det faktiskt ett nedköp; vår familjs takvåning ligger på Upper East Side och utgör de tre översta våningarna av vårt hotell, Heyward Plaza. Men Deans nya hem ligger nära privatskolan där han undervisar, och eftersom Allie har en stor roll i en teveserie som spelas in runtom hela Manhattan passar läget bra för dem båda.
Det måste vara så trevligt för dem att ha någonstans att bo.
”Hur som helst, har du installerat dig i Kappa-huset?”
”Inte riktigt”, medger jag.
”Vad fan, Summer. Vad har du nu gjort?”
Min haka faller ilsket mot bröstet. Varför tar min familj alltid för givet att det är jag som har gjort fel?
”Jag gjorde ingenting”, svarar jag stelt. Men sedan blir min
röst svag av uppgivenhet. ”De tycker inte att en sån som jag är bra för föreningens rykte. En av dem kallade mig mordbrännare.”
”Ja”, säger Dean inte så finkänsligt. ”Det är du ju på sätt och vis.”
”Fuck off, Dicky. Det var en olycka. Mordbrännare tänder eld med flit.”
”Så du är en ofrivillig mordbrännare. Den ofrivilliga mordbrännaren. Det låter som ett bra namn på en bok.”
”Toppen. Skriv den du.” Jag bryr mig inte om hur spydig jag låter. Jag känner mig grinig och mina nerver är på helspänn. ”Hur som helst, de sparkade ut mig och nu måste jag försöka komma på var i helsike jag ska bo den här terminen.” Utan förvarning får jag en klump i halsen och en halvkvävd snyftning tar sig förbi den.
”Är du okej?” frågar Dean genast.
”Jag vet inte.” Jag sväljer hårt. ”Jag … Det här är löjligt. Jag vet inte varför jag är upprörd. De där tjejerna är hemska och jag hade inte velat bo ihop med dem. Jag menar, det är nyårsafton och de är kvar på campus! De anordnar nåt slags välgörenhetstillställning i stället för att festa! Det är verkligen inte min grej.”
Tårarna jag har tryckt tillbaka går inte längre att kontrollera. Två stora droppar trillar nerför kinderna, och jag är så glad att Dean inte är här och ser det. Det är illa nog att han kan höra mig gråta.
”Jag är ledsen, snorunge.”
”Whatever.” Jag torkar mig ilsket i ögonen. ”Det spelar ingen roll. Jag tänker inte gråta över några elaka tjejer och ett trångt hus. Jag får inte låta det påverka mig. Skulle Selena Gomez låta sig påverkas av det? Absolut inte.”
Dean låter förbryllad när han säger: ”Selena Gomez?”
”Ja.” Jag sätter näsan i vädret. ”Hon står för klass och äkthet, och jag försöker ta efter henne. Personlighetsmässigt, menar
jag. I fråga om stil kommer jag förstås alltid eftersträva att vara Coco Chanel, och jag kommer för alltid att misslyckas eftersom ingen är som Coco Chanel.”
”Förstås.” Han blir tyst ett tag. ”Selena Gomez från vilken tidsperiod pratar vi om? Justin Bieber eller The Weeknd? Eller Bieber del två?”
Jag rynkar pannan mot telefonen. ”Menar du allvar?”
”Vad?”
”En kvinna definieras inte av sina pojkvänner. Hon definieras av det hon uppnått. Och av sina skor.”
Min blick landar på mina nya boots, mormor Celestes gåva. Jag har åtminstone lyckats bra i fråga om skor.
Men vad gäller resten, inte så bra.
”Jag antar att jag kan be pappa ringa dem som har hand om boendet och kolla om det finns ett ledigt rum i nån av studentbostäderna.” Återigen känner jag mig uppgiven. ”Men jag vill verkligen inte göra det. Han har redan behövt dra i flera trådar för att få in mig på Briar.”
Och jag bor helst inte i studentlägenhet om jag kan slippa det. Att dela badrum med tio andra tjejer är min värsta mardröm. Jag var tvungen att göra det i Kappa-huset på Brown, även om det privata sovrummet gjorde badrumssituationen lättare att stå ut med. Men det finns inte en chans att de har några lediga enkelrum så här långt in på skolåret.
Jag stönar mjukt. ”Vad ska jag göra?”
Mina två äldre bröder missar aldrig någonsin en möjlighet att reta eller förödmjuka mig, men ibland uppvisar de en sällsynt empati. ”Ring inte pappa än”, säger Dean barskt. ”Jag ska kolla vad jag kan göra först.”
Min panna rynkas. ”Jag är inte säker på att du kan göra nåt.” ”Bara vänta med att ringa honom. Jag har en idé.” Gnisslet av bromsar hörs i luren. ”Ett ögonblick. Tack mannen. Verkligen en femstjärnig åktur.” En bildörr stängs. ”Summer, du ska väl tillbaka till stan i kväll?”
”Jag hade inte planerat det”, medger jag, ”men jag antar att jag inte har mycket till val. Jag får ta in på hotell i Boston tills jag har fått ordning på boendesituationen.”
”Inte Boston. Jag menade New York. Terminen börjar inte förrän om några veckor. Jag trodde att du skulle bo i takvåningen till dess.”
”Nej. Jag ville packa upp och göra mig hemmastadd och allt sånt.”
”Jo, men det lär inte hända som läget är nu, och i kväll är det nyårsafton, så du kan lika gärna komma och fira med mig och Allie. Några av mina gamla lagkamrater kommer också.”
”Vilka?” frågar jag nyfiket.
”Garrett är i stan för att spela match, så han dyker upp. Och det nuvarande Briar-gänget. Du känner några av dem –Mike Hollis, Hunter Davenport. Faktum är att Hunter gick på Roselawn Prep: jag tror att han gick i klassen under dig. Pierre och Corsen, men jag tror inte att du har träffat dem. Fitzy …”
Mitt hjärta tar ett skutt.
”Fitzy kommer jag ihåg”, säger jag så likgiltigt som det bara går – vilket inte är det minsta likgiltigt. Till och med jag kan höra upphetsningen i min röst.
Fast vem kan klandra mig? Fitzy är Colin Fitzgeralds smeknamn, och han bara råkar vara en riktig prins. En lång, sexig, tatuerad hockeyspelande prins som jag kanske, eventuellt har en pytteliten crush på.
Okej, okej.
En stor jävla crush.
Han är så … magisk. Men han är också ouppnåelig. Deans hockeykompisar brukar hänga efter mig hela tiden när vi ses, men inte Fitz. Jag träffade honom förra året när jag hälsade på Dean på Briar. Och killen tittade knappt åt mig. När vi stötte ihop igen på en födelsedagsfest för Deans kompis Logan sa han
ungefär tio ord till mig – och jag är rätt säker på att hälften av dem var ”hej”, ”hur är det” och ”hej då”.
Han är så irriterande. Inte för att jag förväntar mig att varenda kille i min närhet ska slänga sig framför mina fötter, men jag vet att han är attraherad av mig. Jag har lagt märke till hur hans bruna ögon glöder när han ser på mig. De glöder, för sjutton.
Om det inte är så att jag bara ser det jag vill se.
Min pappa har ett sjukt högtravande talesätt: ”Verkligheten och vår uppfattning av den skiljer sig markant från varandra. Sanningen finns oftast någonstans mittemellan.” Pappa tog till det argumentet i slutpläderingen under en mordrättegång, och nu kläcker han ur sig det så fort det går att använda ens lite på en situation.
Om sanningen ligger någonstans emellan Colin Fitzgeralds reserverade attityd mot mig (han hatar mig) och hettan jag ser i hans ögon (hans eldiga passion för mig), så … antar jag att han ser mig som en vän?
Jag pressar ihop läpparna.
Nej. Absolut inte. Jag vägrar att bli förpassad till hans friendzone innan jag ens har försökt stöta på honom.
”Det kommer bli kul”, säger Dean. ”Dessutom var det evigheter sen vi firade nyårsafton ihop. Så masa dig hit till New York och messa mig när du är framme. Jag är på kemtvätten nu. Måste sluta. Älskar dig.”
Han lägger på, och jag ler så brett att det är svårt att föreställa sig att jag grät för fem minuter sedan. Dean kanske är en plåga större delen av tiden, men han är en bra storebror. Han finns där för mig när jag behöver honom, och det är det enda som egentligen betyder något.
Och – prisa gud! – nu har jag en fest att gå på. Det finns inget bättre än en fest efter en riktig skitdag; jag behöver verkligen det här.
Jag kollar klockan. Den är ett.
Jag räknar i huvudet. Briars campus ligger ungefär en timmes körväg från Boston. Därifrån tar det strax under fyra timmar till Manhattan. Det betyder att jag inte kommer fram förrän i kväll, vilket innebär att jag inte har mycket tid på mig att göra mig i ordning. Men eftersom jag ska träffa min prins tänker jag ändå styla mig från topp till tå. Killen kommer inte att fatta vad som drabbade honom.

Alla säger att motsatser dras till varandra, och de verkar ha rätt
När Summer Di Laurentis börjar på ett nytt universitet tvingas hon flytta in hos sin brorsas gamla hockeykamrater. Problemet? En av hennes nya rumskamrater är Colin Fitzgerald, killen hon haft en crush på i över ett år – och som gjort mer än tydligt att han inte är intresserad.
Det spelar ingen roll att det slår så mycket gnistor omkring dem att huset skulle kunna brinna ner. Summer är inte den som tänker krypa för att få en kille. Dessutom har hon fullt upp med att hantera sin ADHD, en sliskig lärare och en osäker framtid.
JAKTEN är första delen i Briar U-serien som är en spin-off på superhajpade Off Campus-serien. Det är en het opposites attracts-romans skriven med humor, värme och viktiga budskap.
”Massor av skrattframkallande humor, heta kärleksscener och svärmisk, innerlig romantik … Den har allt. Det är en fenomenal läsupplevelse.”


Läs också populära Off Campusserien
