KAPITEL 1
Vattenglaset slant ur hennes hand. Som i slow motion såg Julia hur det föll mot köksgolvet. Någon centimeter innan det nådde den vitlaserade parketten lyckades hon fånga det i farten, förvånad över sin snabba reaktionsförmåga.
Trögheten hade varit hennes normala sinnestillstånd så länge nu. Långsamt reste hon sig upp med stöd av diskbänken. Hörde knälederna knaka och kunde inte låta bli att sucka högt. Hon stod inte ut med den här svaga versionen av sig själv.
I am too young to die … Popduon First Aid Kits väna stämmor fyllde köket för att strax därpå få konkurrens av tvättmaskinens gälla melodi. Snabbprogrammet med träningskläderna var klart. Stoppsignalen lika irriterande som det gnagande, mentala tonläget inom henne.
Den stora femrumslägenheten, som hade varit så full av liv, ekade mer tom än någonsin. Hennes familj bodde inte här längre.
En månad hade gått sedan Julia stått med tårfyllda ögon på flygplatsen och vinkat av dottern Elin, som skulle tillbringa
hela vintersäsongen bakom disken på en after ski-bar i den franska alporten Chamonix. I morse hade sonen Bosse tagit pendeltåget tillbaka till studentrummet i Uppsala med orden: ”Vi kan väl ta en brunch nån söndag snart, morsan! Älskar dig!”
Bosse var 24 år, Elin 21. Vuxna. De gick vidare, mådde bra, levde sina liv och gjorde precis det de skulle göra. De hade ingen skyldighet att ta hand om henne. Från och med nu behövde hon inte ta hand om dem heller. Finnas till hands, möjligen, men ingen skulle fråga när maten var klar eller ockupera badrummet i timmar. Hennes vardag var på väg att ändras totalt än en gång och insikten skrämde henne. Tre år hade gått sedan deras värld slagits i spillror och Martin, hennes man och barnens pappa, hade ryckts ifrån dem. Krampaktigt klamrade hon sig fast vid allt som varit. Ensamheten tilltog, hotfull likt ett annalkande oväder.
Julia försökte förgäves skaka av sig ångesten innan den fick fäste. Det var dags att skifta fokus. Hon behövde pussla ihop sig själv. Hon behövde ta sig samman.
Ljudlöst hoppade Chanel upp i hennes knä och började trampa runt. Julia lät henne hållas tills klorna stack igenom det tunna tyget på yogatajtsen, rakt in i det ena låret. Föste varsamt ner den svarta norska skogskatten, innan hon öppnade datorn och klickade på Zoomlänken. Tog ett djupt andetag. Det inbokade videomötet skulle förmodligen göra ont på flera plan.
Efter några inledande hälsningsfraser, skred kvinnan på skärmen till verket.
”Han säger nåt som jag är en aning rädd att förmedla. Men jag förklarar precis vad jag upplever.”
Julia drog åt sig en kudde från kökssoffan och höll den likt en sköld framför sig. Kvinnan hette Alice. I sin mejlsignatur kallade hon sig för medial vägledare. Julia visste inte riktigt vad det betydde, men hade i desperation tackat ja till bästa vännen Lenas erbjudande om att bjuda på en session. Någon, ett medium
eller vem som helst, fick gärna lyfta henne från jordens yta för en stund.
Alice knep ihop ögonen till två smala streck på skärmen och tycktes lägga all energi på att koncentrera sig. Det kändes som en evighet innan hon ställde ner sin lilarandiga tekopp och fortsatte: ”Jag hoppas att detta landar fint hos dig, Julia. Det här är inget som behöver göras nu direkt. Martin vill börja med att säga hur mycket han älskar dig, och det vet du ju redan. Vilken fantastisk stark kärlek ni hade. Han saknar dig! Han saknar barnen så oändligt mycket!”
Tårarna steg. Julia visste inte vad hon skulle tro. Var det hennes man som talade till henne? Alice såg ut som om hon också skulle börja gråta, uppenbart rörd av det hon förmedlade.
”Han pratar om att du kommer behöva göra ett stort separationsarbete framöver, där du bestämmer dig för att han är död … Där du inser att du är gift med en död man. Först när du har gjort det kan du gå vidare.”
Julia ryggade tillbaka.
Gift med en död man …
Orden drabbade henne som en käftsmäll. Vissa dagar kunde hon lura sig själv att hon var redo att ta in sanningen. Redo för nästa kapitel i sitt liv. Men i själva verket hade hon inte gått vidare en enda millimeter.
Andningen pressade sig upp i bröstet. Alla tårar hon försökte trycka undan. Hon visste mycket väl att enda sättet var att släppa fram dem, låta sorgen ta plats, men efter tre års sörjande och oändliga terapisessioner orkade hon inte vara ledsen längre. Det kändes inte som om något hjälpte. Hon ville bara bort.
”Förlåt, jag behöver luft.” Hon slet av en bit hushållspapper från rullen på köksbordet och reste sig upp. Att ett Zoommöte med ett medium skulle vara så här ansträngande hade hon inte varit förberedd på.
”Visst. Vi har ingen brådska”, sa Alice och tillade: ”Vilka känslor som än kommer upp till ytan så är de okej.”
Julia öppnade dörren till balkongen och drog in den kalla luften. Snön yrde utanför, så hon stängde lika snabbt igen för att förhindra Chanel att smita ut och gömma sig under balkongmöblerna.
Blicken vandrade över köket. Det runda träbordet, fullt av repor och spår efter otaliga familjemiddagar. Fönsterbrädan, där katten nu tagit plats mellan krukväxterna för att spana efter fåglar på bakgården. Den exklusiva kaffemaskinen som tronade på bänkskivan av marmor. Allt som varit deras. Ögonen fastnade på tavlan som hon nyligen hade hängt upp på ena köksväggen. Det glada budskapet Le soleil toute l’année sur la Côte d’Azur – Sol året om på den azurblå kusten – var en slogan från en turistkampanj från 30 -talet och stod skrivet i en halvcirkel ovanför en kvinna, vars svarta baddräkt gick ner på låret. I vänstra hörnet en signatur av illustratören Roger Broders, känd för sina reseposters som lockat fler turister till franska Rivieran. Planschen påminde henne om alla sommarveckor hon hade tillbringat i Nice som barn, tillsammans med sin pappa. Promenader vid havet längs Promenade des Anglais, lata dagar på en solsäng, långluncher på uteserveringar, bilutflykter till närliggande bergsbyar. Ett pärlband av ljusglimtar under den stökiga tiden efter föräldrarnas skilsmässa.
Hon fylldes av tacksamhet över de vackra reseminnena. Vintermörkret och den ödsliga lägenheten hade dragit henne allt djupare neråt. Efter en blick på den härliga Rivieraplanschen kände hon sig något lättare till sinnet och återvände till skärmen.
”Jag behöver kanske förklara. Alla pratar om att jag ska gå vidare. Du också. Jag har svårt för den frågan. Vadå gå vidare, som om man bara ska förflytta sig från A till B på en spelplan?”
Alice la huvudet på sned: ”Hur menar du?”
”Martin och jag var gifta i 20 år, det är väl inte bara att gå vidare? Det känns som om jag vadar fram i gyttja, jag kommer ingenstans. Den nya mark jag lyckats skapa består av en enda gegga som suger mig neråt. Som om jag har förlorat mina rötter,
men ändå sitter fast. Fast i det förflutna. I en bild av att jag ska vara ensam i resten av mitt liv.”
”Som om du har fastnat i ett vakuum?”
”Ja, exakt.”
Alice såg ivrigt på henne: ”Martin har svårt att sitta still här bredvid mig nu. Han verkar tycka att resan är en jättebra idé. Han ser din längtan och uppmanar dig att inte vänta längre …”
”Vänta! Resan? Hur kan du veta att jag har börjat fundera på en resa? Sitter Martin bredvid dig? Vad menar du med längtan?”
Julia kände en växande irritation. Hon hade aldrig upplevt ett mer surrealistiskt samtal.
Utan att kommentera hennes förvirring fortsatte Alice: ”Ja, Martin uttrycker att han är stolt över att du vågar ta det här mötet. Jag menar din längtan efter att så småningom träffa nån ny?”
Julia skruvade på sig, osäker på om hon gillade den snabba vändning som samtalet hade tagit.
”Jag vet verkligen inte om jag är redo.”
Försiktigt hade hon börjat öppna dörren till dejtingvärlden men kände sig som en främmande fågel. Helt vilsen bland alla appar. Hon ville inget annat än att öppna upp för ny kärlek, men hittills hade hon inte ens chattat med någon. Bara svajpat vänster, tryckt iväg den ena idioten efter den andra. Hon kunde inte låta bli att jämföra alla med Martin. Hennes man. Barnens pappa. Han som inte levde längre. Han som hon fortfarande pratade med varje dag. Vem skulle hon annars prata med? Hon kunde ju inte bara prata med katten?
Alice drog tillbaka Julias uppmärksamhet: ”Det är fint om du börjar glänta på den dörren. Men först måste du ta in att Martin är död. Han var din man i 20 år. Nu är han död. Först när du inser det kan du träffa en ny man här på jorden.”
Julia drog efter andan. Svalde hårt. Högerhanden letade sig till vigselringen som fortfarande satt stenhårt på det vänstra
ringfingret. En gång hade hon försökt ta av den, men det hade gjort för ont. Fingret hade svullnat, ringen vägrat släppa taget.
”Ja, du har kanske rätt.” Hade hon klamrat sig fast vid sin döda man för länge?
Alice lutade sig fram mot skärmen: ”Det kommer en tröstande mening till mig … En dag, snart, uppenbarar sig den här personen för dig och du blir drabbad. Det är ingen fråga längre … Det handlar om att lämna det där vakuumet, där du bara vill fly nån annanstans.”
”Det låter onekligen lockande, ursäkta mig.” Julia gick bort till köksbänken och tog fram en espressokapsel. Alice ord drunknade nästan i ljudet från kaffemaskinen.
Alice fortsatte, uppmuntrande: ”Bra. Nu är det dags att ta nästa steg och det börjar med det inre separationsarbetet. Du behöver göra plats för det nya i ditt liv. Sen kommer kärleken åter att kunna börja flöda fritt.”
Julia kände in budskapet. Hur skulle hon kunna öppna upp för ny kärlek? Tanken var lika lockande som skrämmande.
Alice blundade än en gång, som om hon trevade efter vad Martin förmedlade härnäst: ”Du längtar efter känslan av att bara få luta dig in i nån, eller hur? Nån självklar. Det som din döda man lyfter fram så starkt, det som är det sorgligaste, är ert pågående samtal i vardagen som du saknar så mycket. Eller hur?”
”Ja.” Hur kunde Alice veta det? Julia stannade upp innan hon fortsatte: ”Ingen frågar vad jag har gjort om dagarna. Jo, mina barn ibland. Och mina närmaste vänner. Men det är liksom inte deras ansvar. Jag måste baxa mig själv framåt i varje steg. Det är otroligt tröttsamt. Och tråkigt.”
En gråtattack kom från ingenstans.
”Förlåt … det går inte att hejda.” Hon reste sig upp för att hämta mer snytpapper.
”Ingen fara”, sa Alice. ”Jag ser att du kommer att träffa nån. Ganska snart verkar det som. En person som du är på samma
intellektuella och känslomässiga nivå som. Som är omtänksam och frågar hur det har gått med jobbet eller nåt annat som hänt i din vardag. Ni kan prata om allt.”
Julia hade ingen tidigare erfarenhet av medium och kunde inte låta bli att känna sig skeptisk. Som romanförfattare var det hennes jobb att skapa fiktiva världar, låta fantasin skena iväg. Men hon var trots allt journalist i grunden.
”Det här verkar för bra för att vara sant. Kan jag göra nåt för att den här mannen ska uppenbara sig lite snabbare?” Hon hörde hur ironisk hon lät.
Alice tycktes inte uppfatta Julias syrlighet.
”Jag tänker enligt attraktionslagen. Det första du behöver göra är att bekräfta för dig själv hur ditt sätt att älska ser ut.”
”Hur då?”
”Det viktigaste är att det ska kännas lätt. Testa gärna med klassiska tacksamhetsövningar, attraktionsövningar. Avdramatisera. Säg högt för dig själv: Jag är bra på att älska. Det här tycker jag om. Jag älskar känslan av att vakna bredvid nån, formen av en varm kropp som ligger bredvid. Nån som inte tävlar med Martin. Nån helt annan. En ny trygghet. Jag längtar efter att få upptäcka nåt nytt.”
”Jag har läst om att manifestation kan vara kraftfullt. För dig låter det så självklart att jag ska träffa en ny?” Julia snöt sig igen.
”Som med allt annat så får man träna, spåra nya tankebanor”, fortsatte Alice. ”När det är rätt person så finns det ingen konkurrens. Det är bara välkommet. Så försök att manifestera. Säg enkla saker till dig själv, med nån fin musik i bakgrunden. Ta bort motståndet.”
Mötestiden var slut, de sa hej då. Julia förflyttade sig till soffan, la sig raklång med ena handen på magen och den andra på hjärtat. Försökte lugna tankarna som rusade, förundrad över hur tagen hon var av samtalet.
En blek vintersol räckte för att vardagsrummet skulle bada
i ljus. Chanel kastade sig över golvet för att jaga en reflektion från mobiltelefonen. I nästa stund hoppade hon upp i en fåtölj och började tvätta sig. Lät den rosa tungan systematiskt jobba sig fram med långa drag tills den nästan fastnade i den tjocka pälsen. När hon var klar tittade hon upp, mötte sin mattes blick i en blinkning, som i en tyst acceptans. Rullade ihop sig och sov snart djupt.
Julia avundades kattens livsrytm, visste ingen människa som kunde leva så i nuet. Hon sneglade bort mot det öppna köket, ögonen drog sig åter mot planschen.
Le soleil toute l’année – Sol året om. Hon studerade hur kvinnan i den svarta baddräkten stod på tå i strandtofflorna och höll båda händerna uppsträckta mot himlen i en jublande pose med palmblad, blommor, strand och hav som fond. Julia försökte känna in glädjen. Värmen. Friheten.
Kunde hon resa ensam? Tänk om hon skulle förlamas av sorg och sitta och gråta på hotellrummet?
Ta bort motståndet … längta efter att få upptäcka nåt nytt … hade Alice uppmanat.
Julia öppnade datorn och loggade in på flygbolagets hemsida. Hon hade alltid varit bra på att boka resor till sig och Martin. Hur svårt kunde det vara att boka en flygstol till sig själv? Hon kunde inte minnas när hon som egenföretagare hade tagit semester senast. Med van hand klickade hon sig vidare till lågpriskalendern, markerade den billigaste avresedagen för att kolla flygtiden. Hon avskydde att flyga tidigt på morgonen, det här planet skulle lyfta klockan 12. Öppnade sedan mobilkalendern för att konstatera att inget krockade.
När bokningsbekräftelsen landade i inkorgen kändes det som om hon just hade gjort något förbjudet. Hon skulle vara borta i 14 dagar. Avresan till Nice var inte ens en vecka bort. Barnen hade förmodligen inget emot hennes infall, Elin var ju ändå i Chamonix och Bosse i Uppsala, funderade Julia och bad en tyst bön att Lena kunde åta sig att ta hand om katten
och blommorna med så kort varsel. Allt medan hon själv skulle ägna sig med full kraft åt det där inre separationsarbetet. På Rivieran.
En känsla av hopp spred sig i kroppen.
I tanken var hon redan på väg.
FÖRSTA DELEN I FEELGOOD-SERIEN RIVIERADRÖMMAR
Det har gått tre år sedan Julias make Martin dog, sorgen drar henne nedåt och när de två barnen lämnar hemmet blir ensamheten alltmer smärtsam. I ett infall bokar hon en resa till Nice, där solen alltid skiner – åtminstone enligt de gamla turistplanscherna från 1930-talet.
På Rivieran möter Julia två kvinnor som liksom hon har sökt en nystart. Lisa, har sålt sitt företag och lämnat sin exmake och son i Sverige, och mäklaren Michelle har flytt Paris sedan hennes hemliga relation med chefen avslöjades. Att få nya vänner efter 50 ger Julia hopp. Men hur ska hon kunna bli förälskad igen när hennes hjärta är stelfruset och låst med dubbla lås?
Under vinjetten Rivieradrömmar börjar Julia skriva om nya platser som hon utforskar med sina väninnor. Sakta men säkert vågar hon öppna upp för möjligheten till kärlek igen. Kanske kan hon likt lavendelfälten, hitta en väg att blomma ut och blomma om. Om och om igen.
Där lavendelfälten blommar är den första delen i den nya romanserien Rivieradrömmar. Gripande feelgood om vänskap, kärlek och nya livsvägar.
