Serien om Emma Sköld:
Vila i frid
Andra andningen
Visning pågår
Avdelning 73
Tiggaren
Syndabocken
Skamvrån
Mytomanen
Skyddsängeln
Själsfränden
Parasiten
Följeslagaren
Bookmark Förlag www.bookmarkforlag.se
följeslagaren
Copyright © Sofie Sarenbrant 2025
Bookmark Förlag, Stockholm 2025
Omslag: Michael Ceken
Omslagsbild: Pexels, Unsplash
Författarfoto: Magnus Ragnvid
Tryck: ScandBook UAB, Litauen 2025
Första upplagan, första tryckningen
isbn: 978-91-89928-03-9
Kylan K ryper in under huden och gör ångesten sällskap. Fingertopparna möts av något blött vid tinningen. Blod.
Mögellukten breder ut sig i näsborrarna och det smutsiga golvet är strävt mot kinden.
Fönstren sitter inte rakt längre.
Synfältet svajar och lungorna skriker efter syre.
Luften är rå och fuktig och det enda ljud som hörs är ytliga andetag. En mus pilar förbi.
Hur lång tid har passerat sedan slaget träffade hårt på sidan av huvudet och dörren smällde igen? Minuter eller timmar? Tiden bara går som om inget hänt.
Ytterdörren är låst och fönstren igenbommade.
En dödskammare.
Det är lönlöst att försöka ta sig ut. Viljan finns, men inte kraften. Huvudvärken är bedövande, och hungern och törsten river inuti.
Skräcken övergår i acceptans. Dagarna är räknade, livet kom och gick, varken mer eller mindre.
Mörkret blir omfamnande istället för obehagligt.
Gärningsmannen har tänkt ut allting i detalj. Det finns inte en chans i världen att polisen kommer att leta här. En enda människa känner till vad som hänt. Och den personen har allt att vinna på att hålla tyst.
Det öppna såret i huvudet fortsätter blöda.
Om inte någon kommer snart, är det över.
Det bränner till i magtrakten när dödstankarna skenar.
Begravningen. Ett sista farväl. Alla obesvarade frågor. Kommer de ens att hitta kroppen?
Sanningens skoningslösa insikt vrider sig som en kniv i bröstet: Det kan dröja innan någon förstår att en människa är borta. Ytterligare en.
Och då är det redan för sent.
Måndag 9 juni
e n grävmasK in står parkerad mitt på hörntomten i Ålsten, bredvid ett körsbärsträd som har tappat alla sina blommor och täckt marken med rosa kronblad. Kriminalinspektör
Emma Sköld drar bort en ljus hårslinga som ligger klistrad mot pannan. Junieftermiddagen är varm och vindstilla.
Runt den ljusgrå trävillan med rött tegeltak är det uppgrävt längs med fasaden. Ett omfattande dräneringsarbete är en av anledningarna till att Emma inte drömmer om ett hus. Åtminstone inte något från förra sekelskiftet som kräver ständig omsorg.
Hur skulle hon hinna med det?
Ägarna, Seppo och Eva Koskinen, verkar vara typerna som tar sin fastighets välmående på största allvar. Fönsterkarmarna är oklanderligt nymålade och häcken klippt med pedantisk precision. Äppelträden och syrenbuskarna omsorgsfullt beskurna.
Vad kan ha hänt mitt i den prunkande Brommaidyllen?
Emma viftar bort en envis fluga från ansiktet och knackar på dörren till den stilfulla tjugotalsvillan. Kollegan Fardosa Noris korpsvarta hår blänker till i solen när hon lättar på den hårt spända tofsen i nacken.
Ytterdörren öppnas på glänt och en kraftigt byggd man med tomma hasselnötsbruna ögon släpper in dem.
Han är säkert en och nittio lång.
Ljudet från ett elektroniskt nyckelsystem sjunger till.
”Vad snabba ni var”, säger han och stryker handen över den ojämna skäggstubben.
Nervös eller stressad, kanske bådadera.
Femtiofemåriga Seppo Koskinen har anmält sin fru försvunnen, övertygad om att hon har utsatts för ett brott. Den första polispatrullen på plats skickade ärendet vidare till utredningsenheten efter Seppos redogörelse. Eftersom de för ovanlighetens skull befinner sig mellan skjutningar och sprängningar, fick Emma och Fardosa åka hit för att samla in mer information.
”Vi kan sätta oss i soffan.” Seppo visar in dem i ett stockholmsvitt vardagsrum med bröstpanel och takrosetter.
Fyra spröjsade fönster vetter mot baksidan av trädgården. De skira gardinerna skymmer sikten delvis. Grannens gula fasad skymtar bakom en spretig björk, ett enormt gullregn och en vit syrenbuske.
En vacker årstid, även om hettan tar på krafterna.
Koncentrationen tryter och Emma är ständigt törstig.
Fast det går inte att skylla enbart på den varma sommaren, inser hon och kväver en gäspning.
Som utredare slipper hon i alla fall den tjocka uniformen och känslan av att gå omkring som en vandrande bastu. Snart är arbetsdagen över och hon längtar efter att komma hem och ta en dusch. Hälla i sig en liter cola zero.
Men först ska de försöka ta reda på vad som har hänt Eva Koskinen.
Seppo slår sig ner i en rymlig fåtölj och Emma tänker att hon borde sätta sig i soffan mittemot, men där breder en enorm rödspräcklig katt ut sig, kanske den största Emma någonsin sett.
Tofsarna på öronen gör den påfallande lik ett lodjur.
”Det är Bonnie, Evas Maine coon”, förklarar Seppo utan
att hon har frågat. ”Efter Bonnie and Clyde. Det var en födelsedagspresent från mig för några år sen. Evas ögonsten.”
Katten jamar och rätar på benen när hon hör sin mattes namn. Emma sätter sig på kanten av soffan eftersom hon vet att just katter kan vara oberäkneliga. Men Fardosa väljer platsen framför det stora djuret med vassa tänder och klor.
”Är ni törstiga förresten?” Seppo sträcker sig mot kannan med vatten som redan står på soffbordet i glas.
”Gärna, tack”, svarar Fardosa och viftar med handen framför ansiktet. ”Det är galet varmt idag.”
”Varje år pratar vi om att installera luftkonditionering men det har inte blivit av.”
Seppo lyfter tillbringaren och spiller några droppar när han häller upp. Med darrande hand ställer han ner kannan. Bakom honom på väggen hänger ett svartvitt inramat porträtt på familjen. Eva ler ansträngt mot kameran med äppelformat ansikte medan Seppos uttryck är mer avspänt och livfullt. Den ena med kall personlighet och den andra med en varm, tänker Emma, utan att veta. Ett fotografi säger såklart inte mer än att man kan vara olika bekväm framför kameran. Mellan dem står ett barn med flätor och blommig klänning. Eva är betydligt kortare än Seppo och av den slankare modellen. Eller var, bilden måste vara gammal, Seppo ser äldre ut nu. Fler rynkor, tunnare och gråare hår. Högre hårfäste. Fler kilon runt magen. Grova ådror som slingrar sig över händerna som han har knäppt i knäet.
”Ta det gärna från början”, ber Emma. ”Även om du redan har sagt allt till våra kollegor, så vill vi höra det igen. Vi jobbar på olika avdelningar inom polisen.”
Seppo lägger benen i kors. ”Allting är så himla dumt.”
Hans blåjeans är fläckiga av smuts, kanske jord, och den kortärmade mossgröna pikétröjan är skrynklig och svettig.
13 måndag 9 juni
”Berätta”, säger Fardosa och tar en klunk vatten.
”Jag vaknade i fredags och klev upp för att äta frukost. Eva var inte i köket, hon var ingenstans. Men jag tänkte inte så mycket på det. Hon hade väl bara gått till jobbet utan att säga hejdå. Inte första gången i så fall.”
Emma anar spår av bitterhet.
”Du väcktes inte av hennes alarm alltså?” undrar Fardosa och trycker undan en tass som petar på hennes midja. Helt orädd för det enorma djuret som skulle kunna sluka henne i ett stycke.
”Nej, vi har separata sovrum”, svarar han förläget.
Det kan vara ett tecken på att det fanns problem i äktenskapet. Något att spinna vidare på för att bilda sig en uppfattning om paret Koskinen.
”Varför sover ni inte tillsammans?” Emma försöker att inte låta anklagande eller dömande.
En skugga drar över Seppos ansikte. ”Hon påstår att jag snarkar men det är inte så att hon är knäpptyst heller.
Vi bor stort och har möjlighet att dela på oss, helt enkelt.”
Han gör en svepande gest över det rymliga rummet.
Svaret behöver inte vara mer komplicerat än så, men ändå. Emma skulle aldrig vilja sova utan Krille. Inte ens nu, även om hon håller sig mer på sin sida av sängen.
Hon tittar mot den svängda trappan till övervåningen.
”Är sovrummen där uppe?”
”Ja”, säger han.
”Kan vi få se dem?”
”Om ni tror att det kan vara till hjälp, så visst.”
De går uppför trappan. Golvtiljorna knäpper och knakar. Ljud som Emma själv skulle vakna av även i djupsömn.
Seppo visar sitt rum direkt till höger, med gröna väggar och en obäddad dubbelsäng. Sidenöverkastet med några
måndag 9 juni
smutsfläckar ligger i en hög på en stol. Han sparkar undan ett par rutiga kalsonger så att de hamnar utom synhåll under sängen men kommenterar inte att det är stökigt. Och varför skulle han? De är inte där för att bedöma hans städning. På väggen i hallen hänger ett svartvitt bröllopsfoto, samma stil som bilden på nedervåningen.
”Vackert.” Fardosa stannar till i hallen bredvid Emma.
”Hur länge har ni varit gifta?”
”I trettio år. Vi köpte huset strax efter bröllopet.”
”Då måste ni verkligen trivas här.”
Seppo nickar sammanbitet och visar dem till ett mindre rum längst bort i korridoren, förbi ett badrum med takkupa och badkar med lejontassar. Till skillnad från hans säng är den här mindre modellen bäddad med både överkast och prydnadskuddar i rosa nyanser. Emma stannar upp mitt i det kvadratiska rummet med snedtak och synliga bjälkar, och funderar på hur det kom sig att kvinnan i huset fick det mindre gästrummet med en enkelsäng istället för tvärtom.
”När flyttade ni isär?” undrar hon.
”Du får det att låta så dramatiskt.” Seppo slår uppgivet ut med händerna, så att svettfläckar under armarna blottas.
”Jag minns inte riktigt men det var nog flera år sen. Efter att hon fick Bonnie, faktiskt. Kattskrället.”
Alltså inget nytt och kanske helt ovidkommande. När Emma lämnar det välstädade rummet och de rör sig mot nedervåningen, tänker hon att Seppo borde ha hört ifall Eva gick förbi här på natten. Det är ändå ett gammalt oberäkneligt trägolv. Ljudet av fotsteg dämpas inte heller av någon matta.
De går tillbaka ner till soffan och slår sig ner.
Katten ligger kvar.
Fardosa klappar den och betraktar Seppo. ”Så du har inte sett Eva sen i torsdags kväll om vi har förstått det rätt.”
15
”Nej, precis. Och inte hört ett ord från henne.”
”Du sa att hon måste ha hunnit gå till jobbet på fredagsmorgonen”, fortsätter hon. ”Var arbetar Eva?”
”På Stockholms tingsrätt, som handläggare.”
”Hörde hennes chef av sig och frågade var hon var?”
”Nej, så jag anade ingenting.”
”På fredagskvällen då, blev du orolig när hon inte dök upp?”
Seppo kliar sig på ett litet sår på halsen. ”Kanske mer konfunderad. Det är olikt henne att inte meddela mig om hon tänkte vara borta. Varför skulle hon hålla sig undan?”
”Vad kom du fram till för svar?” frågar Emma.
Raspandet av naglar upphör, och hans hals har blivit ilsket rödflammig.
”Ärligt talat så grottade jag inte ner mig i det, jag satt med jobb till sent på kvällen. Administrativt skitgöra. Det har varit mycket med företaget.”
En viss arrogans i tonen får Emma att vara på sin vakt. Talar en sörjande, rädd man på det här sättet om sin fru som är försvunnen?
”Du driver en byggfirma, eller hur?” säger Fardosa oberört.
”Ja, precis. Vi har flera projekt igång runt om i Stockholm och det är alltid något som måste styras upp. Och lite strul.”
”Stora problem?” Fardosa sträcker sig efter vattenglaset.
Värmen i rummet är närmast kvävande.
”Allt är relativt.” Han lutar sig tillbaka i fåtöljen.
Emma pekar mot familjeporträttet på väggen. ”Fin bild, det här också. Är det er dotter?”
”Ja”, svarar han och suckar tungt. ”Jag pratade med Amanda precis innan ni kom och berättade hur det låg till.”
Dottern måste vara minst dubbelt så gammal nu.
Emma kan inte föreställa sig hur hon skulle reagera om hennes egen mamma plötsligt försvann. Hemskt.
måndag 9 juni
”Hur tog hon det?”
”Än så länge är det väldigt oklart vad det är frågan om, så jag försökte att tona ner allvaret.”
Hur tonar man ner ett försvinnande? Det låter inte som en enkel uppgift. Som förälder vill man såklart skydda sitt barn från den skoningslösa verkligheten. Tills den träffar som ett piskrapp i ansiktet.
Emma ber om dotterns telefonnummer och adress. ”Och hon hade inte hunnit bli orolig för sin mamma innan dess?”
Seppos blick vandrar bort från Emma, ut mot hallen. Som om han hoppas på att någon ska kliva in där.
”Nej, hon har flyttat härifrån. Så hon var glatt ovetande.”
