C HRISTINA
E RIKSON
BOOKMARK FÖRLAG
Tidigare böcker av Christina Erikson
Lycksalighetens ö (2024)
Om du var min (2023)
Jag, Forsete (2023)
I skuggan av dig (2022)
Debutanten (2021)
Den trettonde lärjungen (2020)
Ensamvarg (2019)
Din vän Forsete (2018)
Under namnet Christina Granbom Dödgrävarens dotter (tillsammans med Thomas Erikson) (2017)
Av jord är du kommen (tillsammans med Thomas Erikson) (2015)
En god gärning (2015)
Morsarvet (2014)
Trogen dig till döden
Copyright © Christina Erikson 2024
utgiven av: Bookmark Förlag, Stockholm 2024 www.bookmarkforlag.se
Enligt avtal med Enberg Agency omslag: Marcell Bandicksson tryck : ScandBook AB, Sverige 2024 isbn 978-91-89889-97-2
KAPITEL 1
CSVARTÅ HERRGÅRD JANUARI 1792
hristina sparkade av sig täcket och satte sig muttrande på sängkanten. Golvet var isande kallt mot fotsulorna när hon trevade efter sina tofflor. Med van hand fick hon fyr på ljuset i nattljusstaken och svepte en sjal över axlarna. Ännu en kväll hade hon gått till sängs ensam. Hon hade legat vaken och stirrat ut i mörkret så länge att ögonen vant sig och konturerna inte längre var suddiga. Alla föremål i rummet syntes nästan lika klart som i dagsljus. Sängens förhängen, stolen vid fotändan, byrån vid väggen mitt emot. Det enda hon inte kunde urskilja var kulörerna, men de var henne så välbekanta att hon inte behövde något ljus för att veta dem. Rummet hade varit hennes i tio år, ända sedan dagen då herrgården stod klar. De vackra tapeterna med sina vertikala blomsterslingor, tygerna av siden i rosa toner och de gråmålade listverken. Lika vackert då som nu.
Skillnaden från när hon tog rummet i besittning ett decennium tidigare var att hon numera var en gift kvinna. I ett och ett halvt år hade hon varit PH von Ambers hustru och på en punkt var hon djupt olycklig. von Amber hade insisterat på att de skulle ha rummen mitt emot varandra i korridoren och inte
som brukligt bredvid varandra. Christina irriterade sig över att hon gått med på det eftersom hon nu var tvungen att korsa korridoren och riskera att stöta på en nyfiken nattvandrare i stället för att kunna använda smitvägen till rummet intill.
Försiktigt öppnade hon dörren och kikade ut. När hon försäkrat sig om att ingen fanns i närheten gled hon över stengolvet och pressade örat mot sin makes dörr. Långsamt tryckte hon ner handtaget och smög in. Hon tassade fram till sängen och lade handen på PH:s arm.
Han ryckte till. ”Har det hänt något?” sa han och satte sig upp.
Christina skakade på huvudet och log. ”Jag tänkte att jag kanske kunde få sova här. Jag har svårt att komma till ro.” Hon ställde ner ljusstaken på bordet bredvid hans säng och gjorde en ansats att kliva ner till honom.
”Nej men, du vet att det inte blir bra”, sa han lugnt. ”Ingen av oss kommer att kunna sova ordentligt. Jag har en ansträngande dag framför mig i morgon. Vi reser tidigt till Stockholm.”
”Men jag tänkte …”, sa Christina och stelnade till.
”Kanske kan du ringa på din kammarjungfru? Varm mjölk brukar fungera.” Han klappade henne på handen. ”Det är viktigt att du sover så att du orkar med ditt ansträngande arbete.”
”Min make har rätt”, sa Christina och kände hur en klump i halsen växte till.
”Vill du att jag följer dig tillbaka?” sa han milt.
”Nej tack, det går bra.” Hon tog sin ljusstake och vände sig om så att han inte skulle se hennes besvikelse.
”God natt då”, sa han bakom henne.
”God natt”, sa hon lågt medan skammen och sorgen trängde på. Med armarna runt sig tassade hon tillbaka till sin kammare. Hon brydde sig inte längre om ifall någon såg henne.
Hon hade lovat både far och sig själv att Svartå skulle stanna i familjen, men hennes ansträngningar att föra godset vidare verkade förgäves. Utan arvingar var framtiden lika mörk
och dyster som när Marcus dog den erbarmliga vintern 1789. Helst hade hon velat slå igen kammarens dörr med full kraft, få väggarna att eka och glasrutorna att skallra. Men det skulle inte tjäna något till. Det enda det skulle åstadkomma var mors och Beatas hånfulla blickar. Dem fick hon tillräckligt av varje månad. Likt två korpar verkade de föra bok över Christinas månadsblödningar och i tid för varje sådan ställde de menande frågor om hur det gick med den förväntade arvingen. Christina satte händerna framför ansiktet och önskade att Maja var hos henne.
Täcket kändes kallt och ogästvänligt när hon drog det över kroppen. Hon huttrade till och blundade. Försökte stänga ute alla tankar som skapade oro och ängslan för framtiden. Hon var inte ung längre och förmågan att få ett barn att växa inom sig varade väl inte hur länge som helst? Mor hade varit lika gammal som Christina var nu när hon burit Beata. Om Maja varit här hade Christina kunnat fråga om sådana saker. Även om Maja inte var erfaren på det viset så visste hon mycket. Och hon var klok.
Framför sig såg Christina flickan hon hade fött. Barnet som var Christinas och Gustafs och som Maja fostrade som sitt. Flickan var så söt. Då och då tillät sig Christina att betrakta Amelia i kyrkan på söndagarna eller när hon vid något sällsynt tillfälle befann sig i byn. Men hon aktade sig noga för att närma sig flickan. Det kunde skapa frågor både hos barnet och andra runt omkring. Vem som helst som såg efter tillräckligt noga skulle kunna se att det fanns likheter mellan dem.
Hon vände sig på sidan. Ensamheten hade fått fäste inom henne. Så länge hon haft Maja hade det inte bekommit henne på samma vis. Maja hade varit mer än bara hennes frökenpiga. Hon var Christinas vän och hade delat alla hemligheter med henne. Den nya kammarjungfrun Rut var snäll och bra på alla sätt och vis men att anförtro sig till henne var fortfarande besvärligt. Christina litade på Rut med de vardagliga göromålen,
där fanns inget att klaga på, men det var ändå någonting som gjorde att Christina inte kände sig helt bekväm att berätta saker som hon så lätt hade anförtrott Maja. Säkerligen var det inte Ruts fel, för Christina visste att hon var svår. Det hade hon fått höra ända sedan hon var liten, och vanligtvis hade hon inte fått något daltande från sin omgivning. Hon hade lärt sig att reda sig själv och Svartå skötte hon med fars hjälp, även om hon inte längre ville besvära honom nu när han var till åren och dessutom sjuklig. På det hela taget bad hon därmed väldigt sällan om hjälp. Men nu önskade hon att någon fanns vid hennes sida.
Det här var bara en av många nätter då hon rannsakade sig själv över sitt misslyckade äktenskap. Hon förstod inte vad hon gjorde för fel, mer än att det måste vara hon som bar skulden till att hennes make inte ville dela hennes säng. PH hade varit gift tidigare. Han var änkling när de lärde känna varandra. Christina visste ingenting om hans första hustru, hon hade aldrig frågat då hon inte velat verka framfusig eller okänslig. Men ensam i mörkret, efter att än en gång blivit avvisad av PH, undrade hon om hon inte borde undersöka saken. Hade han och hans fru varit lyckliga? Sörjde han henne fortfarande?
Det kanske var därför PH så sällan sökte Christinas närhet? Sedan bröllopsnatten var det inte många gånger de hade haft äktenskaplig samvaro. Det saknades något mellan dem, det tvingades hon erkänna. Hon hade trott att det skulle ordna sig så småningom, de kom ju i övrigt bra överens, men i stället verkade det som om tiden ökade avståndet mellan dem. Kanske låg förklaringen i att PH fortfarande älskade sin första hustru? Hon knep ihop ögonen av frustration. Hur ädelt det än må vara så fick det konsekvenser för deras framtid. De behövde en arvinge. Måhända var det inte angeläget för släkten von Ambers fortlevnad men för Svartås del var det avgörande.
KAPITEL 2
Från Storkyrkans klocktorn vid Stockholms slott hördes sju fasta slag i den ännu mörka morgonen. Gustaf hade alltid haft svårt för vintern i sitt fosterland. Dagarna var korta och solen verkade aldrig nå hela vägen upp på himlen. Morgnar som denna längtade han till åren han tillbringat till sjöss och i fjärran länder. Det hade inte alltid varit lätt, stormar och hetta som kunde driva en man till vansinne avlöste varandra från en dag till en annan, men det hade varit lärorikt. Han hade vuxit från pojke till man och han hade lärt sig grunderna till det yrke han i dag behärskade till fullo.
Han drack ur den sista vällingen och ställde ifrån sig koppen på bordet. Ljuslågan i oljelampan svajade till av vinddraget när han sträckte sig över brännarröret för att häkta ner rocken från kroken på väggen. Han satte på sig hatten, släckte lampan och lämnade rummet han hyrde ovanför sadelmakare Magnus Carlsson och hans familj.
Carlssons yngste pojke var redan i full gång med sina sysslor och sopade trappan mellan våningarna. Han strök av sig mössan och bockade när han hörde Gustafs fotsteg. ”God morgon, herr Andersson”, sa han.
”God morgon till dig, Jöns”, sa Gustaf. ”Flitig som alltid, ser jag.”
Pojken log stolt och sköt ut det magra bröstet.
Gustaf fortsatte ut i den smala gränden och gick mot Stortorget där han delade praktik med Tobias Henningsson. Resan mot Gustafs mästarbrev som kirurg hade gått ovanligt fort och det kunde han tacka sina år i fält för. Och Franz, tänkte han vemodigt. Numera kunde han minnas vännen med annat än mörkaste sorg. Franz och Gustaf hade blivit vänner när Gustaf som artonåring ofrivilligt hade hamnat på sjön. De delade till viss del samma öde och tillsammans hade de tagit sig genom många svårigheter. I Tyskland hade båda två utbildat sig till fältskär och sedan arbetat på skepp, vid gruvor och på slagfält.
Under striderna mot Ryssland vintern 1789 hade Franz gått förlorad. Hans kropp hade aldrig återfunnits, men det ödet delade han dessvärre med tusentals andra, och inom sig visste Gustaf att Franz var död. Trots att han förlorat honom var Gustaf ändå tacksam för att ha haft en så god vän under många år. Det var inte alla som hade den lyckan.
”Du är tidig”, sa han när han fann Tobias vid kaminen i det lilla rummet som utgjorde deras gemensamma arbetsplats.
”Eller sen”, sa Tobias och strök med handen över ansiktet.
”Jag kom aldrig härifrån. Fick ta hand om en böld och senare kom stadsvakten med en stickskadad.” Han pekade trött mot en stängd dörr i bortre delen av det avlånga rummet.
”Slagsmål?” sa Gustaf.
”Är det inte alltid det?” Tobias torkade noggrant några rengjorda instrument med en trasa.
”Om folk kunde lära sig att gå hem när de fått i sig tillräckligt …”, sa Gustaf.
”Ölpigorna är glada ju längre de stannar.” Tobias log snett och lade ifrån sig en krumtång. ”Du behöver titta till honom under dagen. Jag är inte säker på att han kommer att klara sig.
Kniven var inte ren och jag fick plocka ut en bit av eggen ur benet på honom.”
”Kommer stadsvakten tillbaka?” frågade Gustaf medan han försiktigt öppnade den enkla trädörren och kikade in. Ljudliga snarkningar kom från britsen och det luktade starkt av öl och brännvin.
”Han skulle komma till kvällen. Men håll dörren reglad. Han där inne hade ihjäl sin motståndare.”
Gustaf nickade kort. ”De nya gesällerna kommer väl i dag?”
”Du måste tyvärr ta hand om dem på egen hand. Jag behöver få några timmars sömn.” Tobias gäspade och reste sig i sin fulla längd, vilket inte var mycket. Han var liten och spenslig och nådde Gustaf till armhålan. I sitt yrke var han en av de bästa och Gustaf var väldigt glad över att ha fått en plats hos honom när det begav sig för dryga året sedan. Nu var det Gustafs tur att hjälpa till med upplärningen av kommande förmågor och han kände sig smått överväldigad över förtroendet och ansvaret. Bara två år tidigare hade han skrattat rakt ut om någon sagt att detta var hur hans framtid skulle se ut. Om det inte var för att kvinnan han älskade hade gift sig och därmed aldrig kunde bli hans, hade han aldrig tagit steget och rest till Stockholm för att förkovra sig. Men nu stod han här, som kirurg. Ett hedervärt yrke med en viss status. Han hoppades att hans föräldrar blickade ner på honom från sin himmel och kände stolthet över vad det blivit av den fattige murarsonen från Svartå.
En lätt harkling fick honom att vända uppmärksamheten mot dörren. Trots det svaga ljuset kunde han se att klienten var en nätt och välklädd kvinna. Bakom henne skymtade en äldre kvinna, som av klädseln att döma möjligen var i den yngres tjänst.
”Hur kan jag hjälpa er?” sa han vänligt.
”Bonjour ”, sa den unga kvinnan medan hon sträckte på halsen och såg sig om i rummet. Hon fortsatte säga något på så
snabb franska att det var omöjligt för Gustaf att hänga med. Han uppfattade enbart att hennes namn var Céline Bouvin.
På medioker franska fick han fram: ”Vad kan jag göra för er, fröken Bouvin?”
Hon log tveksamt och tog några steg närmare honom. Han noterade att kvinnan som måste vara frökens kammarjungfru näst intill blängde på honom. Han log för sig själv. Det var faktiskt den unga damen som hade sökt upp honom, inte tvärtom.
Fröken Bouvin vred på huvudet så att halsen blottades. Hon förde en glänsande lock hår åt sidan och pekade med ett finger på en ärtstor svullnad på nacken, nära hårfästet. ”Regardez. Ici ”, sa hon lågt.
Gustaf höjde frågande på ögonbrynen och hon gav sin tillåtelse med en kort nickning. Han gnuggade sina händer mot varandra och lade fingertopparna mot hennes vita hud. Hon ryckte till och huden knottrade sig.
”Pardon”, sa han ursäktande.
Han kunde snabbt konstatera att det inte var något allvarligt men att en ung och vacker kvinna förmodligen ville få en sådan avlägsnad. Med så korrekta ord han kunde uppbringa ställde han den enkla frågan på franska. Det hade han åtminstone lärt sig på sjön. Ord om att avlägsna knölar och andra besvärligheter kunde han säga på över tio språk.
”Oui ”, sa hon lättat och kastade en blick över axeln mot sin kammarjungfru. Inte ens nu drog den strama kvinnan på munnen.
Gustaf visade fröken Bouvin till en stol bakom en skärm och placerade henne där. Kammarjungfrun med hökögonen följde efter och klämde in sig bakom skärmen även hon. Han erbjöd ett litet glas med brännvin, som fröken tacksamt tog emot. Till hans förvåning svalde hon innehållet utan så mycket som en grimas innan hon gav honom glaset åter.
Ingreppet var över på några minuter och Gustaf hoppades att det inte skulle lämna ett alltför stort ärr, men han kunde
inte ge några garantier. Den buttra kammarjungfrun gav honom de mynt han begärde i betalning och sedan lämnade de mottagningen.
Besynnerliga kvinnor, tänkte han när han rengjorde de få instrument han behövt använda. Han förstod inte varför, men han hade en känsla av att det inte skulle vara sista gången han stötte på den fagra fröken Bouvin.
