9789189889750

Page 1


ÖversĂ€ttning: Ylva StĂ„lmarck

mer av laura dave

Det sista han sa Hello, Sunshine

Eight Hundred Grapes

The First Husband

The Divorce Party

London Is the Best City in America

www.bookmarkforlag.se

The Night We Lost Him

Copyright © 2024 by Laura Dave. All rights reserved

Published by arrangement with Ulf TöregÄrd Agency AB

Utgiven av: Bookmark Förlag, Stockholm 2024 ÖversĂ€ttning: Ylva StĂ„lmarck

Omslag: Bookmark Förlag & JK Morris efter original

Omslagsbild: Getty Images

Omslagstypografi: Michael Ceken efter Pete Garceau

Författarfoto: Katherine Eskovitz

Tryck: Livonia Print Ltd., Riga 2024 isbn: 978-91-89889-75-0

Denna bok trycks pÄ FSCŸ-mÀrkt papper.

Prolog

Om nÄgon skulle skriva en biografi om hans liv visste han att det skulle sammanfattas pÄ ungefÀr följande sÀtt: Det första Liam Samuel Noone gjorde nÀr han började bygga upp sin förmögenhet var att köpa en bit mark sÄ lÄngt bort frÄn sin hemstad han bara kunde komma.

Tekniskt sett fanns det ju platser som lĂ„g lĂ€ngre bort frĂ„n Midwood i Brooklyn Ă€n Central Coast i Kalifornien, men nĂ€r Liam kom till Carpinteria första gĂ„ngen kĂ€nde han sig pĂ„nyttfödd. Pulsen gick ner och spĂ€nningarna i bröstet slĂ€ppte – en liten men Ă€ndĂ„ livsomvĂ€lvande förĂ€ndring. Som i en dimma körde han genom den ensligt belĂ€gna kuststaden – vĂ€rlden omkring honom blĂ„sig och besjĂ€lad, cypresserna svepande Ă„t alla hĂ„ll, som en enda hoptrasslad trĂ€dkrona.

Liam hade nyligen tagit över företaget nĂ€r han flög vĂ€sterut för att trĂ€ffa en potentiell investerare. De hade planer pĂ„ att bygga ett boutiquehotell i Santa Barbara tillsammans, drygt en mil frĂ„n staden – en lyxig, avsides belĂ€gen oas bland kullarna, fyrtioĂ„tta separata stugor, vindlande vandringsleder, grillplatser och kullerstensgĂ„ngar. En restaurang med stenfasad.

Han skulle trĂ€ffa investeraren – Ben, en gammal collegekompis – i Bens strandvilla pĂ„ Padaro Lane. De satt ute pĂ„ altanen, Ă„t pocherade Ă€gg och gick igenom ritningarna. Liams kostym hjĂ€lpte inte mycket mot kylan som drog in frĂ„n havet, sĂ„ han drack extra mycket kaffe men avböjde Bens erbjudande om att lĂ„na en rock.

Vid nÄgot tillfÀlle kastade Liam en blick österut mot Loon Point och fick syn pÄ en stuga högt uppe pÄ en klippa. Solen var pÄ vÀg upp och det blÀndande gula ljuset studsade mot den ockrafÀrgade fasaden och landade pÄ den vita klippan och citrusdungen. RosentrÀdgÄrdarna.

Egendomen omfattade ett stort markomrÄde, fem enastÄende tunnland, oÀndlig havsutsikt med Santa Ynez-bergens kullar i fjÀrran.

Det var en gammal kvinna som bodde i egendomens enda byggnad, ett enplanshus i Craftsmanstil. PÄ en vit trÀskylt vid ytterdörren stod husets namn: windbreak . Liam knackade pÄ och frÄgade vad hon ville ha för huset. Hon svarade att hon ville bo dÀr i lugn och ro utan att folk knackade pÄ och frÄgade vad hon ville ha för huset. Han log mot henne och bad om ursÀkt. Jag har ÀndÄ inte rÄd med det, sa han.

DÄ slÀppte hon in honom.

Nu, mer Ă€n trettio Ă„r senare – ofattbart att sĂ„ mycket tid bara kan försvinna – gĂ„r han mot den nordöstra klippkanten och utsiktsplatsen han tycker bĂ€st om, med havet som brer ut sig nedanför honom, de urgamla olivtrĂ€den och den skarpa vinden som blĂ„ser vilt.

Han tar ett djupt andetag och svÀljer grÄten som trÀnger pÄ djupt nere i halsen nÀr han minns den dÀr dagen.

Han brukar inte vara sÄ hÀr nostalgisk och han har aldrig varit mycket för att dagdrömma. Men nu gör han det; han lÄtsas att han Àr den dÀr otÄlige unge mannen som knackar pÄ en gammal kvinnas dörr och vill börja ett nytt liv. Motsatsen

till den Àldre man han Àr nu, med ett tomt hus och ingen som kan förklara hur det blev sÄ fel. Hur han hamnade hÀr, grÄtmild och trött men beredd att sÀga (Àntligen sÀga högt) allt han önskade att han kunde göra ogjort. Det Àr inte Änger, direkt. Det Àr inte nÄgot sÄ klichéartat och passivt som Änger. Nej, det Àr botgöring.

Det Ă€r dĂ€rför han fortsĂ€tter att spela upp de olika ögonblicken för sig sjĂ€lv i en obarmhĂ€rtig omtagning, ögonblicken som han försöker Ă„tervĂ€nda till – Ă„teruppleva.

Det första vid arton Ärs Älder, sedan vid tjugo och tjugosex och trettiosju och fyrtiofem. FemtioÄtta. Sextioett. SextioÄtta. I allt vÀsentligt Àr de egentligen samma ögonblick, eller hur?

Det Àr samma val: Antingen följer man sitt öde eller sÄ gÄr man emot det.

Han placerar fötterna stadigt pÄ den vita klippan, ett lÀtt regn börjar falla. Varför Àr det just den hÀr platsen som fÄr honom att inse sina misslyckanden? NÀr blev det sÄ? Det vore lÀtt (och antagligen felaktigt) att hÀvda att förÀndringen skett nyligen. Men hur den Àn gÄtt till, sakta eller i ett slag, sÄ Àr Windbreak nu det stÀlle dÀr han minns vem han Àr som allra tydligast. Vilken ironi! I stÀllet för den fristad han trodde att det skulle bli, en befrielse frÄn barndomshemmet han flydde frÄn, sÄ har det visat sig bli motsatsen. Det Àr hans tidskapsel.

Han vÀnder sig om och ser pÄ Windbreak. Alla lamporna Àr tÀnda i det lilla Craftsmanhuset: tvÄ sovrum, tvÄ badrum, ett lÄngsmalt kök. Ett litet hus, en stuga som Àr mindre Àn gÀststugorna pÄ tomterna runt omkring. Alla antog att han skulle riva det lilla huset sÄ smÄningom och bygga nytt. Det hÀr enplanshuset, bÄde fullÀndat och malplacerat, var inte alls tillrÀckligt stort för en familj. Och det var definitivt inte tillrÀckligt stort för hans familjer.

Men det var inte bara det att han behövde bygga ett större

hus. Han var alltid orolig för att ta med sin dotter ut hit nÀr hon var liten, och sedan pojkarna nÀr de var smÄ. Klipporna var för branta, det var tjugofem meter ner till havet och stenarna, den kaliforniska kusten. TÀnk om de ramlade ner? TÀnk om nÄgon av dem föll över kanten, med sina smÄ snabba ben och ivriga armbÄgar, innan han hann fÄnga upp dem?

Det var Ätminstone vad han intalade sig. Men var det verkligen sant? Kanske Àr sanningen enklare. NÀmligen den att han alltid har tyckt om att vara hÀr ensam. Ensam eller med henne.

Han kikar ut över kanten, pÄ vÄgorna som slÄr tjugofem meter nedanför honom, klipporna spetsiga och vackra och starka, och han vet att nej, det var inte bara egoism. Det Àr han sÀker pÄ. Han Àr sÀker pÄ att han försökte skydda sina barn, pÄ sitt sÀtt. Till och med nÀr han misslyckades (och han lurar inte sig sjÀlv, han misslyckades alltför ofta som far), sÄ ville han verkligen skydda dem.

NÀr Liam Samuel Noone en kort stund senare blir knuffad över klippkanten och tumlar runt i luften sÄ Àr det faktiskt hans sista tanke. Trots alla hans fel och brister, hans allra sista tanke.

Hellre jag Àn de.

del i

Arkitekten arbetar i minnets territorium.

Öppet hus

”SĂ„ vad tror du? GĂ„r det ens att rĂ€dda?” frĂ„gar hon.

Jag stÄr i dörren till ett fem vÄningar högt brownstonehus i Brooklyn, högst upp pÄ Cobble Hill. Enligt min yrkesmÀssiga uppfattning Àr brownstonehuset alldeles enastÄende; stort och rymligt, försett med stÄlfönster, ledstÀnger i original och trÀpaneltak med tre meters takhöjd. Plus en hundrasjuttio kvadratmeter stor takterrass med utsikt över ett ljuvligt lummigt hörn av Henry Street.

Jag vĂ€nder mig om och ser pĂ„ Morgan, min klient. ”Vad menar du egentligen med att rĂ€dda det?”

”Ja, du Ă€r ju experten, men allt mĂ„ste förstĂ„s rivas ut. Det Ă€r sjabbigt, eller hur?”

Morgan skakar pÄ huvudet och vÀntar sig tydligen att jag ska fatta galoppen. Hon Àr ung och vacker (tjugofem, kanske tjugosex) och har pÄ sig samma blÄ knÀhöga stövlar som hon haft pÄ sig de fÄ gÄnger vi trÀffats förut. För varje gÄng har hon verkat allt olyckligare inför utsikten att bli fast i Brooklyn. Jag vet inte om det Àr sjÀlva brownstonehuset hon ogillar eller om hon inte vill lÀmna Manhattan. Men det mÀrks tydligt att hon inte Àr glad över den förestÄende flytten.

Om och om igen berÀttar hon att hon ska flytta till Brooklyn för att hennes fÀstman, nÄgon sorts affÀrskille, vill det. Han har bestÀmt sig för att han vill lÀmna deras tak vÄning pÄ North Moore Street i Tribeca och fly ut till den hÀr gudsförgÀtna stadsdelen. Jag har Ànnu inte trÀffat Morgans fÀstman, Àven om det tydligen var han som insisterade pÄ att Morgan skulle anlita just mig. Han vill gifta sig hÀr uppe pÄ takterrassen. Och medan de ÀndÄ hÄller pÄ vill han totalrenovera de fem vÄningarna under.

”NĂ€r tror du allt kan bli klart?” undrar Morgan.

”Vilket av det?”

”Men du vet. Alltihop.”

Hon gör en svepande gest över huset medan hon klapprar nerför trappan till det nedsÀnkta vardagsrummet.

”Vi kan vĂ€l börja med att prata om vad du har tĂ€nkt dig”, sĂ€ger jag. ”Sedan kan vi gĂ„ in pĂ„ detaljerna och komma överens om tidsplan och ritningar. LĂ„ter det bra?”

”Visst 
”

Hon sÀtter sig i soffan och det ser ut som om hon Àr med pÄ det hÀr. Men sÄ tar hon upp mobilen ur handvÀskan, redan uttrÄkad av planerna vi inte ens har börjat diskutera.

Hon gÄr in pÄ Instagram, dÀr hennes femhundratusen följare stirrar tillbaka pÄ henne. Och dÀr försvinner hon.

Jag börjar ÀndÄ plocka fram brownstonehusets originalritningar. Den tidigare Àgaren Àr arkitekt, en gammal kursare till mig. Han Àgnade nÀstan tre Är Ät att bygga om huset Ät sin familj, utan att ana att de pÄ grund av hans frus jobb skulle fÄ dra i vÀg till Colorado strax efter att de flyttat in.

Det finns förstĂ„s mĂ„nga sĂ€tt att inreda ett hus pĂ„, men jag ser vilken omsorg han har Ă€gnat varenda detalj – det avslappnade, rymliga vardagsrummet, de rundade hörnen, olivtrĂ€det som balanserar upp den öppna spisen, dagsljuset som faller in frĂ„n tre olika hĂ„ll.

Min specialitet Àr neuroarkitektur. De flesta av mina klienter Àr intresserade av just den hÀr arkitektoniska inriktningen, vars mÄl Àr att utforma byggnader som frÀmjar det allmÀnna vÀlbefinnandet. Det Àr lÀtt att tro att betydande arkitektur kommer till uttryck i moderna, skulpturala byggnadsverk. Men för mig Àr det viktigast att skapa en miljö som kan förbÀttra folks livskvalitet. Jag vill helt enkelt göra hus som kan vara helande.

Vad Morgan Àn menar med sjabbigt sÄ tror jag knappast att hon Àr intresserad av att utforska den sortens idéer.

”Kommer din fĂ€stman eller blir det bara du och jag?” frĂ„gar jag.

I stÀllet för att svara strÀcker hon ut armen med mobilen i selfielÀge och gör en pussmun. Jag kliver utom rÀckhÄll för kameran sÄ snabbt jag kan.

”Han ska komma.”

Just dĂ„ kliver fĂ€stmannen in genom ytterdörren och drar med sig vinterblĂ„sten in. Han ser bra ut – lĂ„ng och bred, med kraftigt kĂ€kparti och intensiva ögon. Han Ă€r Ă€ldre Ă€n Morgan, nĂ€rmare trettio, men han har pĂ„ sig en trĂ€ningsjacka över en hoodie, vilket fĂ„r honom att verka yngre Ă€n han Ă€r.

Han Àr ocksÄ, visar det sig, min bror.

Sam nickar Ă„t mitt hĂ„ll. ”Allt bra med dig, Nora?”

”SkĂ€mtar du?” sĂ€ger jag.

Morgan rĂ€tar pĂ„ sig och tittar fram och tillbaka mellan oss. ”KĂ€nner ni varandra?” frĂ„gar hon.

Han nickar. ”Ja, Nora Ă€r min syster.”

”Din syster ?”

Jag ler och gör en gest mellan dem. ”KĂ€nner ni varandra?”

Det Àr lite orÀttvist. Jag kan rÀkna de tillfÀllen dÄ jag har varit i samma rum som Sam. Vi trÀffades inte sÀrskilt ofta nÀr vi vÀxte upp. Nu nÀr vi Àr vuxna trÀffas vi Ànnu mer sÀllan. Jag Àr enda barnet i vÄr pappas första Àktenskap. Sam

Ă€r ett av tvĂ„ barn i hans andra. Man skulle kunna hĂ€vda att det var pĂ„ grund av Sam och hans tvillingbror Tommy som det blev ett andra Ă€ktenskap – deras mammas överraskningsgraviditet kom som en liten fingervisning om att mina förĂ€ldrars relation inte riktigt fungerade.

”Sam. Vad fan?” sĂ€ger Morgan. ”Du tycker inte att du kanske skulle ha berĂ€ttat det hĂ€r för mig?”

Jag vet inte om ”det hĂ€r” syftar pĂ„ att min bror anlitade mig utan att berĂ€tta vem jag Ă€r – eller pĂ„ att Sam över huvud taget har en syster. Jag lutar Ă„t det senare, men innan Sam hinner svara ringer Morgans mobil. Hon mumlar att det Ă€r deras bröllopsplanerare. Sedan försvinner hon ut i hallen för att prata med henne.

Jag vĂ€nder mig till Sam igen och han ler. ”Kul att se dig”, sĂ€ger han. ”Hur Ă€r lĂ€get?”

”Varför mĂ„ste du bete dig sĂ„ skumt?” frĂ„gar jag.

Han slutar le.

”Jag har försökt fĂ„ tag pĂ„ dig i över en mĂ„nad. Du har inte ringt tillbaka. Men det Ă€r jag som beter mig skumt?”

Han har ringt mig – sĂ„ mycket Ă€r sant. Sedan vĂ„r pappa dog har jag undvikit hans röstmeddelanden och Ă€ven en del kryptiska mejl. Eftersom vĂ„r pappa inte ville ha nĂ„gon begravning sĂ„ har jag ocksĂ„ sluppit trĂ€ffa min bror.

Faktum Ă€r att jag inte vill ha nĂ„got med Sam att göra. Av erfarenhet vet jag att det Ă€r bĂ€st att inte ha nĂ„got med honom att göra – eller nĂ„gon annan frĂ„n min pappas andra familj. Eller hans tredje, för den delen.

”Jag mĂ„ste prata med dig”, sĂ€ger han.

”Köpte du ett brownstonehus för Ă„tta miljoner bara för att fĂ„ prata?”

”Det Ă€r ett ganska viktigt samtal.”

Jag strĂ€cker mig efter ritningarna, börjar lĂ€gga tillbaka dem i papptuberna. ”Jag har brĂ„ttom till nĂ€sta klient.”

”Morgan bokade dig hela eftermiddagen, sĂ„ 
”

Jag brukar oftast inte ta mig an projekt som det hĂ€r brownstonehuset lĂ€ngre. Men Morgan hade betalat ett saftigt förskott – sĂ„ pass stort att det ger mig frihet att ta fler av de jobb jag gillar bĂ€st, sĂ„ pass stort att det ger henne rĂ€tt att krĂ€va att jag lĂ€gger extra mycket tid pĂ„ henne.

”Jag river gĂ€rna checken”, sĂ€ger jag.

”Kan vi inte bara sĂ€tta oss ner och prata i ett par jĂ€vla minuter?”

”Jag trodde att jag hade gjort klart var jag stĂ„r”, sĂ€ger jag. ”Jag vill inte ha pappas pengar. Jag ville inte ha dem nĂ€r han levde. Och jag vill definitivt inte ha dem nu.”

”Det hĂ€r handlar inte om det”, sĂ€ger han.

Jag tittar upp, möter hans blick. VÀlbekanta dimgröna ögon. Min pappas gröna. De har samma ögon, samma ljusa hÄr, samma hy. Det Àr smÀrtsamt, men jag tvingar mig att trycka undan kÀnslan.

Det blir lÀttare nÀr jag pÄminner mig om att det alltid handlar om pengar för min brors del. Trots vÄr gemensamma förlust Àr han definitivt inte ute efter att helt plötsligt börja umgÄs med mig. Vilket passar mig utmÀrkt. Jag har ingen lust att börja umgÄs med Sam heller. Och jag har Ànnu mindre lust att ha nÄgot med min pappas företag att göra.

Som jag svarade nĂ€r jag vidarebefordrade Sams senaste mejl (Ämne: Vi mĂ„ste prata) till min pappas advokater, sĂ„ kan Sam gĂ€rna ta vad han vill ha efter vĂ„r pappa. Det kan de göra allihop.

”Ha det sĂ„ bra, Sam”, sĂ€ger jag.

Jag börjar gÄ mot ytterdörren. Dörren som kommer att ta mig ut och nerför trappan och bort hÀrifrÄn.

”Skulle du kunna vĂ€nta?”

Jag fortsÀtter gÄ och jag Àr nÀstan fri igen, fri frÄn honom och frÄn hans familj och hela deras vÀrld.

Men just som jag lÀgger handen pÄ dörrhandtaget sÀger min bror en sak. Han sÀger det enda som kan stoppa mig.

”Nora. Pappas död?” ropar Sam. ”Att han föll 
”

Jag stannar till. Jag lyfter inte handen frÄn dörrhandtaget men jag stannar.

”Det var inte en olyckshĂ€ndelse.”

Turn static files into dynamic content formats.

Create a flipbook
Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.