Hoi Publishing AB, Johannesgränd 1, 111 30 Stockholm
Copyright © Orest Lastow 2025
Utgiven av Hoi Förlag, Helsingborg 2025 www.hoi.se info@hoi.se
Formgivning omslag: Cecilia Tenggren, Pica Pica design
Formgivning inlaga: Mia Fallby, m-Dsign.com
ISBN: 978-91-89199-76-7
Tryckt hos ScandBook, Falun 2025
Han satt på en köksstol i en clownkostym och såg sig omkring i sitt stora och nyrenoverade kök. Det var mitt i natten och fullständigt tyst utanför. Han hyperventilerade och svetten fick kläderna att klibba fast. Tårar rann nerför hans kinder och bildade hudfärgade ränder i den vita ansiktsfärgen. I sin högra hand höll han en kraftig köttyxa som han hade köpt tidigare på dagen, då han även köpte clownkostymen och sminket. Han tittade på sina händer och såg hur de skakade. Klockan på väggen visade att det snart var dags. Han reste sig upp och gick bort mot köksön i svart granit.
När han kom fram vägde han den blänkande köttyxan i handen. Slöt ögonen en kort stund och lade sedan ifrån sig den. Ett kraftigt och precist hugg krävdes för att lyckas. Fullständig koncentration var nödvändig. Ingen tvekan. Han lyfte blicken mot taket och tog några kraftiga andetag. Lyfte händerna och höll dem tätt emot sitt grimaserande ansikte medan han blundade för att försöka lugna ner sig. Lugnet kom aldrig. Det spelade ingen roll. Det skulle ändå ske. Han tog några korta snabba andetag genom näsan och skakade sedan loss armarna. Nu var det dags. Han torkade av handsvetten på byxbenet medan han stirrade på köttyxan med uppspärrade ögon. Långsamt tog han upp den och klämde om handtaget så att knogarna vitnade. Hela kroppen ryste.
Sakta började han räkna. Ett, två, tre. Han skrek högt för att stänga ute världen och fokusera energin.
Med en vansinnig kraft högg han ner med yxan.
Den vassa eggen skar rätt igenom både muskler, senor och ben. Det blev ett bra snitt.
Ett vansinnesvrål av smärta fyllde köket. Blodet forsade ut från den stympade armen. Han tittade chockat på sin vänstra hand som nu låg på golvet.
Hela rummet började snurra och han föll till golvet medan han höll hårt runt den blödande stumpen. Smärtan slet sönder honom, men han slutade ändå att skrika. Luften hade tagit slut. Den stora mängden blod som hade pumpats ut gjorde honom omtumlad. Han blev förvirrad och fick svårt att uppfatta vad som hände omkring honom. Tid och rum försvann. Han kände hur han föll djupare och djupare.
Den olåsta ytterdörren öppnades och två kostymklädda män klev in. De följdes av en smal kvinna i en lång svart skinnkappa. De gick direkt till köket där de hittade honom på golvet.
”Hjälp mig!” försökte han säga så högt han kunde, men det blev bara en viskning.
De ignorerade honom och pratade med varandra. Den ene mannen höll i en kamera med vilken han tog ett tiotal bilder av mannen på golvet och på den avhuggna handen.
”Är du nöjd, Peter? Har du alla bilder du behöver?” frågade kvinnan på ryska.
”Ja Irina, det här blir bra.”
Irina gjorde ett tecken till den andre mannen som tog fram en pistol med ljuddämpare. Han gick fram och sköt ett skott i pannan på den blödande mannen. Det fanns ingen tvekan i hans handling.
De båda männen vände sig mot Irina och väntade på att hon skulle säga något. Hon ignorerade dem och gick bort för att titta på den döde mannen. Hon tog upp hans avhuggna hand och nickade gillande medan hon studerade snittet.
”Detta gick över förväntan. Jag är mycket nöjd”, sa hon och tittade på männen. ”Nu är vi redo att börja.”
Det var mörkt på morgonen när hon åkte till jobbet och mörkt nu på vägen hem. Det ihållande regnet fick mörkret att bli ännu mer påträngande och stal det lilla ljus som kom från gatubelysningen när hon gick till T-centralen.
Tunnelbanevagnen var full av våta människor som hade bråttom hem. Allting stank som en gammal våt skurtrasa. Rakel hatade verkligen de svenska vintrarna. Varje år blev det jobbigare. När hon flyttade till Stockholm för snart tio år sedan hade hon inte ägnat en tanke åt att det faktiskt blev mörkt nästan en timme tidigare än hemma i Skåne. Hon var ung och dum då. Nu kände hon sig bara gammal och gnällig.
När tunnelbanetåget kom ut ur underjorden gjorde sig regnet påmint igen. Hon hade haft en from förhoppning att det skulle ha slutat, men det hade blivit tvärtom. Nu var det bara några stopp till innan hon var framme. Det var inte längre lika trångt i vagnen och hon hade äntligen fått en sittplats. Hon stirrade rakt fram på det blöta golvet och lät hjärnan vila.
Tåget stannade på stationen Hässelby gård och hon klev av. Nu hade hon verkligen behövt paraplyet som blåste sönder tidigare i veckan.
Det var bara cirka tio minuters rask promenad till hennes lägenhet om hon sneddade över en våt och lerig gräsmatta. Valet stod mellan
att komma hem fort till priset av blöta och leriga skor eller att bli blöt överallt utom om fötterna.
Hon valde att slippa leriga skor. Kläderna torkade av sig själva, men leriga skor var man tvungen att rengöra.
När hon låste upp dörren till sin lägenhet och skakade av vattnet från kappan i trappan, kände hon hur hungrig hon var. Fokuset på regnet och blåsten hade gjort att hon inte kommit på att hon borde ha handlat lite mat i affären vid tunnelbanestationen. Nu fick det bli diverse rester i kylen som ännu inte hunnit bli alltför dåliga.
Hon tände ljuset i den långa trånga hallen och hängde in kappan på tork över badkaret. Den röda kappan kändes ännu rödare när den hängde i badrummet. Hon hade köpt en knallröd kappa eftersom hon trodde att den röda färgen skulle få henne på bättre humör när allt annat var mörkt och grått. Det hade dock inte riktigt fungerat.
När hon såg sig själv i badrumsspegeln blev hon inte glad. Det blöta håret hade klibbat fast i ansiktet och hon såg ut som en våt cockerspaniel.
Kanske skulle hon haft den där korta och sportiga frisyren som hennes mamma alltid hade tjatat om. Då hade håret åtminstone torkat fortare.
”Du får så gulliga kinder när du har kort hår”, brukade hennes mamma säga. ”Det hade du alltid när du var liten.”
Hennes mamma hade aldrig förlåtit henne för att hon låtit håret växa och färgat det rostrött. ”Du klädde så mycket bättre i ditt fina blonda hår”, sa hennes mamma så fort hon fick möjlighet. För Rakel var håret en viktig frigörelsemarkör. En strid som hon hade klarat av att vinna. Segern var tyvärr begränsad eftersom hennes tunna hår aldrig tålde att bli mer än axellångt innan det blev för slitet och behövde klippas.
När Rakel kom tillbaka ut i hallen med en handduk om huvudet, kastade hon en snabb blick på posten och reklamen på golvet vid ytterdörren. Hon bestämde sig snabbt för att låta dem ligga kvar till senare.
Hon stod länge och stirrade in i kylskåpet utan att hitta någon inspiration. Till slut tog hon ut den halvtomma vinflaskan och sträckte sig efter chipspåsen i skåpet bredvid kylen. Efter en snabb analys av den överfulla diskbänken tog hon ett beslut att disken inte luktade och kunde vänta till nästa dag. Hon var värd lite vin och chips efter en lång och bortkastad dag på jobbet.
Hon hällde upp vinet i ett använt glas som redan stod på soffbordet och sträckte sig efter fjärrkontrollen. Något meningslöst måste det finnas att glo på. Kanske ett gammalt avsnitt av Seinfeld eller de där två idioterna och den enes debila son, som efter över tio säsonger fortfarande gjorde exakt samma saker. Vad som helst som det gick att slötitta på utan att bli upprörd.
Det var med en djup suck hon lutade sig tillbaka i soffan och slöt ögonen. Efter ett antal djupa andetag lutade hon sig fram och sträckte sig efter vinglaset. Chipspåsen hade hon bredvid sig i soffan.
Dillchips och en två dagar gammal chardonnay, vilken fantastisk kombination. En kulinariskt fulländad upplevelse.
Hon bläddrade bland kanalerna och hamnade på vädret i Rapport. Ett snabbt byte av kanal räddade henne från mer regn och blåst. Nu behövdes lite chips för att få upp humöret.
Hon tuggade på chipsen, bytte kanal igen och hörde slutsignaturen till Rapport klinga bort. Plötsligt smakade chipsen inte gott längre. Kändes som att tugga på en gammal torr bit Wettex-duk. Vinet på bordet såg lika attraktivt ut som ett urinprov.
Ångesten stack henne i magen. Den fortsatte riva hål tills hon blödde. Hon grimaserade och tittade på klockan. En liten tår rann till som hon inte brydde sig om att torka bort.
Nej, hon orkade inte nu. Det måste få vänta. Kan inte nu.
Hon blundade hårt och tittade sedan på klockan igen. Hakan började skaka. Tårarna blev fler och hon torkade bort dem med baksidan av sin hand.
Lika bra att få det gjort, tänkte hon och suckade. Knuten i magen skulle ändå bara växa sig större ju längre hon väntade.
Den bärbara telefonen låg redan på soffbordet och väntade på
henne. Den låg precis där hon förtvivlat hade kastat den ifrån sig kvällen innan.
Hon slog numret och signalerna gick fram. För varje signal som hördes i luren växte hoppet att ingen skulle svara.
”Johannesson”, svarade en nonchalant kvinnoröst.
”Hej, mamma.”
Hässelby 14 januari 2019
Rakel satte sig upp i soffan och sträckte på sig för att få mer kraft. Hon förde bak håret och försökte torka bort en tår med pekfingret.
Den var inte kvar. Den hade redan torkat av sig själv.
Efter en lång tystnad hördes hennes mammas röst igen: ”Jag trodde inte du skulle ringa ikväll.”
Varje muskel i hennes bröst knöts ihop. ”Jag ringer ju varje kväll, mamma”, sa hon och släppte långsamt ut luften.
”Det är kanske vad du intalar dig, men vi vet båda att det inte är sant.”
Rakel suckade djupt och skakade uppgivet på huvudet.
”Det blev lite sent idag. Jag kom precis hem.” Hon andades in och blundade för att mildra det dåliga samvetet som lögnen gav. ”Det blev lite kris i eftermiddags som jag behövde ta hand om. Det tog en stund att reda ut”, fortsatte hon i hopp om att mer detaljer skulle göra lögnen mer trovärdig.
”Blev det kris med dina siffror? En läkare kan ha en kris med en patient. En advokat kan ha en kris med en klient. Vad kan en statistiker ha för kris? Ett kommatecken som har hamnat fel?”
Rakel bet ihop men kunde inte låta bli att säga: ”Ett kommatecken på fel ställe kan leda till allvarliga konsekvenser.”
”Du har alltid varit konstig. Välja att arbeta med siffror istället för människor är inte normalt. Men med tanke på din sociala förmåga är det kanske bäst.”
”Det är nog bäst så, mamma. Jag saknar fullständigt någon som helst social förmåga.”
”Nu behöver du inte vara sarkastisk när du pratar med din mamma. Jag säger som det är, av kärlek. Det vet du.”
”Det är inte alltid jag orkar med din kärlek”, sa Rakel och sträckte sig efter vinet.
”Du vet precis hur du ska göra mig illa så mycket som möjligt.
Sticka in kniven där den smärtar som mest. Allt jag har gjort har jag gjort för din skull. Allt har jag offrat. Och vad är tacken?”
Rakel visste att det inte var någon mening att säga något i det här läget. Vad hon än sa skulle göra samtalet värre. Det felet hade hon gjort så många gånger redan.
”Efter allt jag har gjort så överger du mig och flyttar till Stockholm. Du tänker bara på dig själv och struntar i den som gett sitt liv för dig. Du anar inte hur mycket jag har offrat för din skull. Du bryr dig inte om att jag sitter här helt ensam medan du flänger runt med dina karlar på Dalaplan.”
Rakel blundade och skakade på huvudet. Hon ansträngde sig att inte sucka när hon sa: ”Det heter Stureplan. Dalaplan ligger i Malmö.”
”Typiskt dig att märka ord. Spelar ingen roll vad det heter. Du vet mycket väl vad jag menar”, högg hennes mamma tillbaka som en giftorm.
”Jag vet vad du menar och jag flänger inte runt med karlar vare sig på Stureplan eller på Dalaplan”, sa Rakel med en uppgiven och vädjande röst.
”Jag vet inte vad du gör, men gifta dig vill du inte. En kvinna i din ålder borde vara gift och ha barn. Snart är du för gammal för det.”
”Tack för den, mamma”, sa Rakel och kände en ny liten tår komma.
”Alla mina väninnor har barnbarn. Jag vet inte vad jag ska säga till dem när de frågar. Förstår du hur det får mig att känna mig. Förstår du hur du skämmer ut mig? Att ha en dotter som väljer jobbet och nöjen framför man och barn. Det är inte normalt. Jag vet inte vad jag har gjort fel med dig.”
”Om du har problem när du träffar dina väninnor, så kanske du inte är så ensam i alla fall”, sa Rakel och ångrade sig direkt.
”Det var otroligt elakt sagt. Om du inte kan vara snällare när du ringer så är det lika bra att du inte ringer alls”, sa Rakels mamma och lade på luren.
Rakel torkade bort den sista tåren och sträckte sig efter fjärrkontrollen. Nu var det över. Över för denna dag.
Att distrahera sig och skingra tankarna brukade vara det bästa efter dessa samtal. Om man snabbt började tänka på något annat så hann smärtan inte borra sig lika djupt. Hann inte sprida sitt gift. Som att snabbt skölja bort saltsyra som man spillt på huden. Bort med det snabbt, snabbt. Innan det fräter upp ett ännu ett djupt blödande sår som tar lång tid att läka.
I kylen fanns en halväten burk med keso. Datumet hade gått ut, men den luktade inte konstigt och det syntes inget mögel. Efter att ha kryddat rejält med salt, svartpeppar och tabasco tog Rakel en sked och satte sig i soffan igen. Vinet och chipsen var fortfarande motbjudande. Lite överdrivet kryddad keso passade bättre till sinnesstämningen.
Varför utsatte hon sig för detta? Varenda dag? Var hon så rädd för sitt dåliga samvete att hon gick med på att genomlida dessa toxiska telefonsamtal? Efter mammans självmordsförsök kändes det självklart att höra av sig varje dag med tanke på att hon bodde ensam. Rakel kände ansvaret som det enda barnet och i praktiken den enda släktingen. Alla andra släktingar hade mamman gjort sig ovän med redan för många år sedan.
Keson var äcklig. Den hade nog hunnit bli dålig i alla fall. Inte ens tabascon kunde dölja den beska smaken. Hon gick bort och slängde resten och drack lite vatten för att skölja bort smaken.
Klockan var bara nio på kvällen. Undrar om Anders är vaken? Han skulle sova i övernattningslägenheten i natt för att slippa köra ända till Nyköping. Han kanske vill ha sällskap.
Hon ryste vid tanken på hur hennes mamma skulle reagera om hon fick reda på att hon hade ihop det med en gift man. Anders hade
dessutom aldrig ens sagt att han skulle lämna sin fru, Jeanette. Han tyckte det var perfekt som det var. Fru och familj i villan i Nyköping och en älskarinna i Stockholm. Med tanke på hans många resor och sena kvällar på jobbet var det aldrig någon risk att Jeanette skulle bli misstänksam.
Rakel gick och hämtade mobilen och ringde till Anders.
”Just nu går det inte att nå det önskade numret. Försök igen senare”, sa en förinspelad röst.
Hans batteri var säkert slut. Det brukade hända på kvällarna när han var kvar på jobbet. Han skulle snart få en ny mobiltelefon med bättre batteri hade han sagt. Den stackaren satt säkert och jobbade fortfarande.
Efter någon minuts tvekan bestämde hon sig för att skicka ett SMS.
Älskar dig! Saknar dig! Ska vi ses ikväll?
I samma ögonblick som hon skickade iväg meddelandet ångrade hon sig. Nu verkade hon behövande och klängig. Det gillade inte Anders, det visste hon.
”Fan!” sa hon tyst för sig själv och slängde bort mobilen i soffan.
Hon var arg på sig själv för att hon saknade honom. De hade inte träffats på över en vecka. Det var något med Jeanette. Hon hade det tydligen svårt på något fullständigt ointressant sätt och behövde honom.
Rakel tog en klunk vin, lutade sig tillbaka i soffan och slöt ögonen.
Allting hade blivit så stelt sedan de kom hem från New York. Hon hade tyckt att det var en fantastisk idé att åka med när han skulle dit på tjänsteresa. De hade haft en otrolig helg tillsammans, men efter det hade allting blivit konstigt.
Rakel suckade djupt, reste sig ur soffan och gick och borstade tänderna. Lika bra att gå och lägga sig. Hon kände sig ganska trött efter att ha sovit dåligt i flera nätter. Förmodligen för mycket stress
på jobbet och dessutom, som alltid, dessa outhärdliga samtal med mamma. Varför utsatte hon sig för allt detta?
Hon lade sig i sängen med sin laptop och började slösurfa. Inget intressant på Facebook och bara samma gamla klipp på Youtube.
Hon kunde inte låta bli att klicka på favoritkanalen Statgeek som gjorde videofilmer som förklarade grundläggande begrepp inom statistik. Trots att dessa begrepp var vardagsmat för henne, och numera självklarheter, kunde hon få en viss njutning av att någon förklarade dem på ett mycket pedagogiskt sätt med snygga animeringar och roliga exempel. Det krävdes en viss talang för att kunna förklara statistik på ett humoristiskt och underhållande sätt.
Det aktuella klippet handlade om skillnaden mellan ”Probability” och ”Likelihood”. För en statistiker var skillnaden självklar och oerhört central, men för de flesta andra var den fullständigt ointressant. Skillnaden var så pass ointressant att svenska språket till och med använde ordet ”sannolikhet” för båda begreppen. Sorgligt med ett så fattigt språk, tänkte Rakel och skakade uppgivet på huvudet. Inget var bättre för att skingra negativa tankar än att titta på något på Youtube som man kunde bli upprörd över.
Hon fällde ihop sin laptop och lade ner den på golvet bredvid sängen. Tröttheten sänkte sig allt mer över henne, men hon ville inte somna än. Hon var rädd för ännu en natt med obehagliga drömmar.
Varför hade hennes hjärna börjat plåga henne med detta? Räckte det inte med att plågas av mammas samtal på dagen? Varför gick det inte längre slippa alla jobbiga tankar i sömnen? Varför fanns det ingenstans att fly?
Hjärtat slog och hon kände ingen ro i kroppen. Hon gnuggade sitt ansikte hårt med händerna och tog ett djupt andetag. Försökte varva ner och släppa alla jobbiga tankar.
Trots att hon egentligen inte ville så tog hon en snabb titt på mobilen innan hon satte den på laddning. Inget svar från Anders.
När hon hade slutat hata sig själv för att ha kollat på mobilen lade hon huvudet på kudden och slöt ögonen.
Tänk om det fanns en teknik som kunde få människor attomedvetetutförahandlingarmotsinvilja.
Tänkomdennateknikfannsihändernapåpersoner somplaneradeattgenomföradetvärstaterrordådet imänsklighetenshistoria.
Tänkomalltdettavarendelienhundraårigplanatt förändravärldenigrunden.
Varje natt hemsöks Rakel av samma skräckinjagande mardröm –blodiga syner från en övergiven djurpark och den märkliga bokstavskombinationen CXM. När hon gör efterforskningar får hon kontakt med en kvinna som upplever samma sak. Kvinnan varnar henne för att gräva för djupt. Sanningen om drömmarna är farligare än hon kunnat ana.
Men hon måste få svar. Vad betyder drömmarna, var kommer de ifrån och vilken koppling har de till de förskräckliga experiment som utfördes i Sovjetunionen på 1920-talet?
En biljakt slutar i katastrof. En 16-årig pojke flyr från platsen med en märklig dator. I händerna på fel personer är datorn ett fruktansvärt vapen. En jakt på liv och död påbörjas och en fasansfull konspiration börjar sakta nystas upp. Och allt leder åt samma håll – CXM.
Röddröm är skriven av Orest Lastow och är första delen i CXM-trilogin – en mörk och tankeväckande sci-fi-thriller om vad som händer när farlig teknologi hamnar i fel händer.