ELL E KE NN E D Y
off ca m pus 4
ÖVERSÄTTNING: MAJA WILLANDER
Målet
Copyright © 2016. THE GOAL by Elle Kennedy, the moral rights of the author have been asserted. Utgiven av: Bookmark Förlag, Stockholm 2024 www.bookmarkforlag.se Översättning: Maja Willander Omslag: Michael Ceken
Tryck: ScandBook AB, Falun 2024 isbn 978-91-89889-52-1
Denna bok trycks på FSC®-märkt papper.
KAPITEL 1
OKTOBER
SABRINA
”Fan. Fan. Fan. Faan. Var är mina nycklar?”
Klockan i den trånga hallen talar om för mig att jag har femtiotvå minuter på mig att köra en sträcka som vanligtvis tar sextioåtta minuter om jag vill komma i tid till festen.
Jag kollar handväskan igen, men nycklarna är inte där. Jag funderar på var jag kan ha lagt dem. Byrån? Nej. Badrummet – kollade nyss där. Köket? Kanske …
Jag är precis på väg dit när jag hör ett metalliskt klingande bakom mig. ”Letar du efter de här?”
Föraktet stockar sig i halsen på mig när jag vänder mig om och kliver in i vardagsrummet som är så litet att de omoderna möblerna – två bord, en schäslong, en soffa och en stol – står hoptryckta som sardiner i en konservburk. Klumpen av kött på soffan viftar med mina nycklar. När jag suckar irriterat flinar han och stoppar in dem under sin mysbyxklädda bak.
”Kom och ta dem då.”
Jag drar stressat handen över mitt omsorgsfullt plattade hår
innan jag klampar fram till min styvpappa. ”Ge mig nycklarna”, kräver jag.
Ray ser lystet på mig. ”Jä-vlar vad snygg du är ikväll. Du har blivit en riktig babe, Rina. Du och jag borde ha lite kul.”
Jag ignorerar hans köttiga hand som söker sig till skrevet. Jag har aldrig träffat en man som så förtvivlat gärna rör vid sitt paket. Han får Homer Simpson att framstå som en gentleman.
”Du och jag existerar inte för varandra. Så titta inte på mig, och kalla mig inte Rina.” Ray är den enda människa som någonsin kallar mig det, och jag hatar det verkligen. ”Bara ge mig nycklarna.”
”Jag sa ju – kom och ta dem.”
Sammanbitet trycker jag in handen under hans röv och rotar runt i jakt på nycklarna. Ray stönar och ålar sig som den vidriga skithög han är, tills min hand kommer i kontakt med metall.
Jag drar fram nycklarna och skyndar sedan tillbaka mot dörren.
”Vad är problemet?” ropar han retfullt efter mig. ”Det är ju inte som om vi är släkt eller nåt.”
Jag slösar bort en halvminut av min dyrbara tid genom att stanna och stirra misstroget på honom. ”Du är min styvpappa. Du gifte dig med min mamma. Och nu”, jag sväljer ner en kväljning, ”nu ligger du med min mormor. Så det handlar inte om ifall du och jag är släkt eller inte. Det handlar om att du är den mest motbjudande människan i världen och att du borde sitta i fängelse.”
Hans hasselnötsbruna ögon mörknar. ”Tänk på vad du säger, unga dam, annars kan det hända att du kommer hem en vacker dag och dörrarna är låsta.”
Som om jag bryr mig. ”Jag står för en tredjedel av hyran”, påminner jag honom.
”Ja, det kanske är dags att du får stå för mer än så.”
Han vänder sig mot teven igen, och jag tillbringar ytterligare en dyrbar halvminut med att fantisera om att slå in skallen på honom med handväskan. Absolut värt det.
I köket sitter mormor; hon röker en cigg och läser People. ”Har du sett det här?” utbrister hon. ”Kim K är naken igen.”
”Kul för henne.” Jag snappar åt mig jackan från stolsryggen och går mot köksdörren.
Jag har upptäckt att det är säkrare att lämna huset bakvägen. Gängen samlas ofta på trapporna framför de kyffiga små husen på vår kyffiga gata i den här långt ifrån rika delen av södra Boston. Dessutom ligger carporten på baksidan.
”Har du hört att Rachel Berkovich är på smällen?” säger mormor. ”Hon borde ha gjort abort, men jag antar att det är emot deras religion.”
Jag biter ihop igen och vänder mig mot mormor. Som vanligt har hon på sig en sliten morgonrock och fluffiga rosa tofflor, men det blonderade håret är perfekt tuperat och hon är sminkad, trots att hon sällan går ut.
”Hon är judinna, mormor. Jag tror inte att det är emot hennes religion, och även om det vore det är det hennes val.”
”Hon vill väl ha de extra matkupongerna”, kommer mormor fram till och blåser ut ett stort rökmoln åt mitt håll. Helvete.
Hoppas jag inte luktar askfat när jag väl kommer fram till Hastings.
”Jag tror inte att det är därför Rachel behåller barnet.” Med en hand på dörren trampar jag otåligt på stället, väntar på en öppning så jag kan säga hej då till mormor.
”Din mamma funderade på att göra abort.”
Och där kom den. ”Okej, nu räcker det”, mumlar jag. ”Jag åker till Hastings. Jag kommer hem senare ikväll.”
Hennes huvud far upp från tidningen och ögonen smalnar när hon noterar min svarta stickade kjol, den svarta kortärmade tröjan med båtringning och de höga klackarna. Jag ser orden bildas i hennes hjärna innan de ens lämnar hennes mun.
”Värst vad snofsig du är då. På väg till ditt snobbiga college? Har du lektion nu på lördagskvällen?”
”Det är ett cocktailparty”, svarar jag grinigt.
”Å, fint värre. Akta så inte tungan blir brun av allt rövslickande.”
”Mm, tack mormor.” Jag öppnar bakdörren och tvingar mig själv att lägga till: ”Älskar dig.”
”Älskar dig också, lilla vän.”
Det är sant att hon älskar mig, men ibland är hon så okänslig att jag inte vet om hennes kärlek hjälper eller stjälper mig.
Jag hinner inte till den lilla staden Hastings på varken femtiotvå eller sextioåtta minuter. Istället tar det en och en halv timme, eftersom väglaget är så förbannat dåligt. Ytterligare fem minuter passerar innan jag hittar en ledig parkeringsplats, och när jag väl kommer fram till professor Gibsons hus känner jag mig mer spänd än en fiolsträng – och ungefär lika skör.
”Hej, mr Gibson. Jag är så ledsen att jag är sen”, säger jag till den glasögonprydde mannen som öppnar dörren.
Professor Gibsons make ler vänligt. ”Det är ingen fara, Sabrina. Vädret är förskräckligt. Här, låt mig ta din kappa.” Han håller fram handen och väntar tålmodigt medan jag ålar mig ur min ullkappa.
Professor Gibson dyker upp medan hennes make hänger upp min billiga kappa bland de andra dyra ytterkläderna i garderoben. Den ser lika malplacerad ut som jag känner mig. Men jag motar bort känslan av otillräcklighet och spricker upp i ett glatt leende.
”Sabrina!” utropar professor Gibson. Hennes respektingivande närvaro skärper genast min uppmärksamhet. ”Jag är så glad att du kom hit välbehållen. Snöar det fortfarande?”
”Nej, nu regnar det bara.”
Hon grinar illa och tar min arm. ”Ännu värre. Jag hoppas verkligen att du inte planerar att köra tillbaka till stan ikväll. Det kommer att bli glashalt på vägarna.”
Jag kommer att köra hem oavsett väglag eftersom jag måste jobba i morgon, men jag vill inte att professorn ska oroa sig, så jag ler lugnande. ”Det är ingen fara. Är hon kvar?”
Professorn kramar om min arm. ”Det är hon, och hon längtar efter att få träffa dig.”
Toppen. Jag tar mitt första riktiga andetag sedan jag kom hit och låter mig ledas genom rummet och fram till en kort, gråhårig kvinna i en lång boxig pastellfärgad kavaj och svarta byxor. Klädseln är rätt intetsägande, men diamanterna som glittrar i hennes öron är större än min tumme. Hon verkar alldeles för vänlig för att vara professor i juridik. Jag har alltid föreställt mig dem som trumpna, allvarliga typer. Som jag.
”Amelia, jag vill presentera dig för Sabrina James. Det är studenten jag har pratat om. Bäst i klassen, har två jobb och lyckades få 177 poäng på antagningsprovet till juristprogrammet.” Professor Gibson vänder sig mot mig. ”Sabrina, Amelia Fromm, framstående professor i statsrätt.”
”Det är väldigt trevligt att träffa dig”, säger jag och sträcker fram handen och ber till Gud att den känns torr och inte fuktig. Jag övade på att skaka min egen hand i en hel timme inför det här mötet.
Professor Fromm fattar helt kort min hand, innan hon tar ett steg tillbaka. ”Italiensk mor, judisk farfar, därav den underliga kombinationen av namn. James är skotskt – kommer din familj därifrån?” Hennes ljusa ögon sveper över mig och jag motstår impulsen att plocka nervöst med mina billiga kläder från Target.
”Ja du, jag vet faktiskt inte.” Min familj härstammar från rännstenen, Skottland känns alldeles för trivsamt och nobelt för att vara vår hemvist.
Hon viftar med handen. ”Det spelar ingen roll. Jag fuskar lite i släktforskning vid sidan av. Så, du har ansökt till Harvard? Det är i alla fall vad Kelly har sagt.”
Kelly? Känner jag någon Kelly?
”Hon menar mig, vännen”, säger professor Gibson med ett mjukt skratt.
Jag rodnar. ”Ja, jag ber om ursäkt. Jag tänker på dig som ’professorn’.”
”Så formellt, Kelly!” säger professor Fromm anklagande. ”Sabrina, vilka andra universitet har du sökt till?”
”Boston College, Suffolk och Yale, men Harvard är min dröm.”
Professor Fromm höjer på ögonbrynen åt min lista som innehåller två lågt rankade universitet i Boston.
Professor Gibson kommer till mitt försvar. ”Hon vill inte flytta så långt hemifrån. Och hon hör helt klart hemma på en bättre skola än Yale.”
De två professorerna fnyser samstämmigt. Professor Gibson låg vid Harvard, och det är uppenbarligen så att har man en gång gått på Harvard kommer man alltid att vara anti Yale.
”Utifrån vad Kelly har berättat verkar det som om Harvard borde känna sig hedrade om du väljer att studera där.”
”Det vore en ära för mig att få gå på Harvard.”
”Antagningsbeskeden skickas ut snart.” Professor Fromms ögon glittrar okynnigt. ”Jag ska se till att lägga in ett gott ord för dig.”
Hon ger mig ännu ett leende och jag svimmar nästan av lättnad och glädje. Jag ljög inte. Det är verkligen min dröm att få gå på Harvard.
”Tack”, lyckas jag kraxa fram.
Professor Gibson visar mot maten. ”Ta gärna nåt att äta. Amelia, jag vill tala med dig om det där ståndpunktsdokumentet från Brown. Har du haft möjlighet att kika på det?”
De vänder sig bort och är snart djupt inbegripna i en diskussion om intersektionalitet inom svart feminism och kritisk rasteori, ett ämne som professor Gibson är expert på.
Jag går mot bordet med förfriskningar, som är draperat i vitt och dignar av ost, kex och frukt. Två av mina närmaste vänner – Hope Matthews och Carin Thomson – står redan där. De är de två vackraste, smartaste änglarna i världen.
Jag skyndar mig fram och snubblar nästan in i en gruppkram.
”Så? Hur gick det?” frågar Hope otåligt.
”Bra, tror jag. Hon sa att det lät som om Harvard borde känna sig hedrade över att ha mig som student och att de första antagningsbeskeden snart skickas ut.”
Jag snappar åt mig en tallrik och börjar fylla den, medan jag önskar att ostbitarna vore större. Jag är så hungrig att jag skulle kunna äta upp en hel ost. Jag har varit illamående av nervositet hela dagen inför det här mötet, och nu när det är över vill jag bara kasta mig över maten.
”Åh, du blir helt klart antagen”, hävdar Carin.
Vi tre är professor Gibsons mentorsstudenter. Hon tror stenhårt på att stötta unga kvinnor. Det finns andra nätverkande föreningar på campus, men hennes arbete är enbart inriktat på att hjälpa kvinnor att nå sin fulla potential, och jag kunde inte vara mer tacksam.
Kvällens cocktailparty har anordnats bara för att hennes studenter ska få chansen att träffa lärarstaben vid de mest konkurrenskraftiga akademiska utbildningarna i landet. Hope satsar på en plats vid Harvards medicinska fakultet medan Carin har siktet inställt på MIT.
Japp, östrogennivån är hög i professor Gibsons hus. Med undantag för hennes make syns bara ett par andra män. Jag kommer verkligen att sakna det här stället när jag tar examen. Det har varit som ett andra hem.
”Jag håller tummarna”, svarar jag Carin. ”Om jag inte kommer in på Harvard blir det BC eller Suffolk.” Vilket vore helt okej, men Harvard praktiskt taget garanterar mig det jobb jag vill ha efter examen – en tjänst på någon av landets främsta advokatbyråer, de som i folkmun kallas för BigLaw.
”Du kommer komma in”, säger Hope tvärsäkert. ”Och när du får det där antagningsbeskedet kommer du förhoppningsvis att sluta pressa dig själv så hårt, för herregud B, du ser verkligen spänd ut.”
Jag vrider stelt på huvudet. Ja, jag är spänd. ”Jag vet. Mitt
schema är helt galet nuförtiden. Jag gick och lade mig klockan två i morse eftersom tjejen som skulle stänga på Boots & Chutes stack och lämnade allt åt mig, och sen klev jag upp klockan fyra för att sortera post. Jag kom hem vid lunch, kraschade och försov mig nästan.”
”Har du fortfarande två jobb?” Carin föser det röda håret ur ansiktet. ”Du sa att du skulle sluta som servitris.”
”Jag kan inte göra det än. Professor Gibson sa att de inte vill att vi jobbar första året på juristprogrammet. Så det enda sättet för mig att klara det är att spara ihop till mat och hyra redan nu.”
Carin ger ifrån sig ett sympatiskt ljud. ”Jag fattar. Mina föräldrar tar ett så stort lån att jag skulle kunna köpa ett mindre land för pengarna.”
”Jag önskar att du ville flytta in hos oss”, säger Hope vemodigt.
”Verkligen? Det hade jag ingen aning om”, skämtar jag. ”Du har bara sagt det två gånger om dagen sen terminsstarten.”
Hon rynkar på sin söta näsa åt mig. ”Du skulle älska lägenheten som min pappa hyr åt oss. Den har panoramafönster och ligger precis vid tunnelbanestationen. Kollektivtrafik.” Hon viftar lockande på ögonbrynen.
”Det är för dyrt, H.”
”Du vet att jag skulle betala mellanskillnaden – eller ja, mina föräldrar skulle göra det”, rättar hon sig. Hennes familj har mer pengar än en oljemagnat, men det kan man inte tro när man pratar med henne. Hope är så jordnära som det bara går.
”Jag vet”, säger jag, och slukar en minikorv till. ”Men jag skulle få dåligt samvete och sen skulle skuldkänslorna göra så att jag avskydde dig och då skulle vi inte kunna vara vänner längre, och det skulle verkligen suga att inte få vara din vän.”
Hon skakar på huvudet åt mig. ”Men om din envisa stolthet tillåter dig att be om hjälp nån gång så finns jag här för dig.”
”Vi finns här”, skjuter Carin in.
”Ni ser?” Jag viftar med gaffeln mellan dem. ”Det är på grund av det här som jag inte kan bo ihop med er. Ni betyder för mycket för mig. Dessutom funkar det som det är. Jag har nästan tio månader på mig att spara ihop pengarna innan höstterminen börjar. Jag fixar det.”
”Du kan väl åtminstone följa med oss ut och ta en drink efter det här”, bönfaller Carin.
”Jag måste åka hem.” Jag grinar illa. ”Jag ska upp och sortera paket i morgon.”
”På en söndag?” frågar Hope misstroget.
”Ob-tillägg. Jag kunde inte tacka nej. Faktum är att jag nog borde åka rätt snart.” Jag ställer ifrån mig min tallrik och försöker få en glimt av vad som sker utanför de gigantiska burspråksfönstren. Allt jag ser är mörker och regnet som strilar över rutan. ”Ju förr jag är ute på vägen igen, desto bättre.”
”Inte i det här vädret.” Professor Gibson dyker upp vid min sida med ett glas vin i handen. ”Man varnar för blixthalka –temperaturen sjunker och regnet fryser till is.”
En enda blick på min mentors ansikte och jag inser att det inte är någon idé att säga emot. Så jag erkänner mig besegrad, om än motvilligt.
”Okej”, säger jag. ”Men jag gör det under protest. Och du …” Jag pekar på Carin med gaffeln. ”Det är bäst för dig att du har glass i frysen ifall jag måste sova över hos dig, annars kommer jag att bli riktigt grinig.”
De skrattar alla tre. Professor Gibson vandrar vidare och lämnar oss själva för att nätverka, så bra som tre sistaårselever på college nu klarar av att göra det. Efter att ha minglat i en timme tar Hope, Carin och jag på oss ytterkläderna.
”Vart ska vi?” frågar jag tjejerna.
”D’Andre är på Malones och jag sa att jag skulle träffa honom där”, informerar Hope. ”Det tar bara två minuter med bilen, så det borde gå bra.”
”Verkligen? Malones? Det är en hockeybar”, klagar jag. ”Vad gör D’Andre där?”
”Dricker och väntar på mig. Dessutom behöver du ett ligg och sportkillar är din favorittyp.”
Carin fnyser. ”Hennes enda typ.”
”Hallå där, jag har en väldigt bra anledning till att föredra atleter”, hävdar jag.
”Jag vet. Vi har hört.” Hon himlar med ögonen. ”Om du vill få svaret på en statistikfråga, gå till mattenördarna. Om du vill få dina fysiska behov tillfredsställda, gå till en atlet. Kroppen är elitidrottarens verktyg. De tar hand om den, vet hur de ska pressa sig till det yttersta, bla, bla.” Carin gör en pratgest med vänsterhanden.
Jag ger henne fingret.
”Men sex med nån man gillar är så mycket bättre.” Det här kommer från Hope, som har varit tillsammans med D’Andre, sin fotbollsspelande pojkvän, sedan första året i college.
”Jag gillar dem”, protesterar jag, ”… i sängen.”
Vi fnissar åt det, tills Carin påminner mig om en kille som sänkte genomsnittet.
”Minns du inte tio-sekunders-Greg?”
Jag ryser. ”För det första, tack så himla lite för att du drar upp det hemska minnet, och för det andra, jag säger inte att det inte finns bottennapp. Bara att oddsen är bättre med en atlet.”
”Och hockeyspelare är bottennapp?” frågar Carin.
Jag rycker på axlarna. ”Vad vet jag? Jag vägrar dem inte på grund av deras eventuella prestation i sängen utan för att de är sjukt privilegierade skitstövlar som får särskilda förmåner av professorerna.”
”Sabrina, vännen, du måste släppa det där nu”, kräver Hope.
”Nej. Hockeyspelare går bort.”
”Gud, men tänk på vad du missar.” Carin slickar sig om läpparna med överdriven liderlighet. ”Du vet den där hockeykillen
med skägg? Jag vill veta hur det känns. Skägg är med på min bucket list.”
”Kör på, bara. Min bojkott av hockeyspelare betyder bara att det blir fler över till dig.”
”Det är jag helt med på men …” Hon flinar elakt. ”Behöver jag påminna dig om att du hade ihop det med manshoran Di Laurentis?”
Usch. Det är något som jag aldrig vill bli påmind om.
”För det första var jag aspackad”, muttrar jag. ”För det andra var det två år sedan. Och för det tredje så är han skälet till att jag har avsvurit mig hockeyspelare.”
Trots att Briar University har ett mästerskapsvinnande fotbollslag är det känt som ett hockeycollege. Killarna med skridskor behandlas som gudar. Beviset för detta: Dean Heyward-Di Laurentis. Han läser sista året med statsvetenskaplig inriktning, precis som jag, så vi har gått flera kurser ihop, inklusive statistikkursen andra året. Den kursen var svår som fan. Alla kämpade.
Alla utom Dean, som istället låg med lärarassistenten.
Och – tänka sig! – hon gav honom ett A, vilket han absolut inte förtjänade. Det vet jag med säkerhet eftersom jag parades ihop med honom inför den sista inlämningsuppgiften, och jag såg smörjan han lämnade in.
När jag fick veta att han fått toppbetyg ville jag hugga av honom kuken. Det var så orättvist. Jag jobbade häcken av mig på den där kursen. Jag jobbar fan alltid häcken av mig på alla kurser, mina prestationer präglas av blod, svett och tårar. Medan en viss skithög får allt serverat på silverfat. Det. Är. Förjävligt.
”Hon håller på att bli förbannad igen”, teaterviskar Hope till Carin.
”Hon tänker på hur Di Laurentis fick A på den där kursen”, skrikviskar Carin till svar. ”Hon behöver verkligen få ligga. Hur länge sen var det egentligen?”
Jag ska just ge henne fingret igen när det slår mig att jag inte minns mitt senaste one-night-stand.
”Det var ju, eh, Meyer? Lacrossekillen. Det var i september. Och efter det var det Beau …” Jag skiner upp. ”Ha! Ni ser? Det var bara lite över en månad sen. Knappast nån nationell kris.”
”Vännen, nån med ditt späckade schema får inte gå en hel månad utan sex”, protesterar Hope. ”Du är som en vandrande stressboll, vilket betyder att du behöver ett rejält ligg åtminstone … dagligen”, beslutar hon sig för.
”Varannan dag”, säger Carin emot. ”Hennes mussla måste ju få vila lite.”
Hope nickar. ”Okej. Men ingen rast och ro för fittan idag …”
Jag fnyser fram ett skratt.
”Hörde du det, B? Du har fått mat, du har sovit middag, och nu behöver du få ligga”, kungör Carin.
”Men Malones?” upprepar jag försiktigt. ”Vi har ju just slagit fast att det kryllar av hockeyspelare där.”
”Inte bara. Jag slår vad om att Beau är där. Vill du att jag ska fråga D’Andre?” Hope håller upp mobilen, men jag skakar på huvudet.
”Beau är för tidskrävande. Han ville till och med prata när vi hade sex. Jag vill bara få det gjort och sticka.”
”Oooh, han vill prata! Läskigt.”
”Håll käften.”
”Tvinga mig.” Hope slänger med huvudet så att de långa flätorna daskar mot min kappa innan hon lämnar professor Gibsons hus.
Carin rycker på axlarna och följer efter, och efter en kort tvekan gör jag det också. När vi väl kommer fram till Hopes bil är våra kappor dyngsura, men vi har fällt upp luvorna, så håret har överlevt hällregnet.
Jag är verkligen inte på humör för att snacka in mig hos någon kille ikväll, men jag kan inte sticka under stol med att mina vänner har rätt. Jag har varit spänd i flera veckor, och de
senaste dagarna har jag definitivt känt av … klådan. Den sortens klåda som bara kan stillas med hjälp av en hård, muskulös kropp och en kuk som förhoppningsvis är över medelstorlek.
Det är bara det att jag är extremt noga med vem jag ligger med, och precis som jag trodde kryllar det av hockeyspelare på Malones när tjejerna och jag kliver in på puben fem minuter senare.
Men vad fan, om det nu är de kort jag har på handen får jag väl spela dem väl och se vad som händer.
Ändå har jag absolut noll förväntningar på den här kvällen, när jag följer efter mina vänner till baren.
