Kapitel 1
På den asfaltsgrå skolgården trängs finklädda elever med glada föräldrar och syskon. Det skarpa solljuset bländar Mira och svetten klibbar efter den korta cykelturen. Det måste vara rekordvarmt idag, tänker hon och låser sin lila cykel bredvid mammas. – Vad fint de har gjort, utbrister mamma och pekar mot blommorna som pryder skolans ingång. Bredvid entrén finns en tillfällig scen med stora högtalare på stativ. Ett öronbedövande tjut från en mikrofon som kommer för nära högtalaren får sorlet på skolgården att lägga sig. – Oj, det var inte meningen, säger en ljus röst i mikrofonen. För er som fortfarande hör något vill jag hälsa er välkomna till skolavslutningen.
Fanny, skolans populäraste tjej, ler stort. Hennes blonda hår är format till stora lockar och de blå
ögonen lyser av självförtroende från scenen. Den korta vita byxklänningen utan axelband provade
Mira också inför idag. Men hon hängde tillbaka den på galgen när hon såg prislappen.
Åttahundra kronor.
Tack och lov är hon ganska nöjd med sin knälånga klänning med volang för halva priset. Och det är inte heller hennes sista dag på högstadiet, som för Fanny. Själv slutar hon bara sjuan.
Någon knackar henne på axeln.
Hon snurrar runt så att det vita tyget fladdrar till vid vaderna. Benen, hon glömde raka dem.
Hoppas att ingen lägger märke till det. Särskilt inte Melvin.
– Vad fin du är, säger de i munnen på varandra.
Hans gröna ögon glittrar och det lockiga håret
är uppsatt i en tofs i nacken. Idag är han klädd i en nystruken ljus skjorta och beiga chinos.
Inte ridkläder, som Mira är mest van vid att se honom i.
Mamma hälsar artigt på Melvins pappa Jens. Han drar fingrarna genom sitt bruna hår och ler så att den jämna vita tandraden syns. Melvin är en kopia av honom.
– Rebecka, vad kul att se dig!
Båda tar sats för att kramas men ingen tar steget fullt ut. Så väl känner de inte varandra, trots att han betalade Miras ridlektioner när de
inte hade råd och Melvin ville vara en snäll vän.
Mamma har erbjudit sig att ge tillbaka alltihop
men Jens vägrar ta emot pengarna. Något Mira inte tänker acceptera. Hon vill inte vara en stackars flicka som har det dåligt ställt. En dag ska hon bli rik och då tänker hon se till att han
får tillbaka varenda krona. Plus ränta.
Fem röda rosor sticker fram ur Jens hand.
Mamma nickar mot buketten.
– Och du har köpt blommor?
– Ja, till lärarna, förklarar han. Det känns futtigt med varsin ros, men det är mest symboliskt.
Vilket otroligt jobb de gör. Vad vore världen utan våra pedagoger?
– Verkligen, mumlar Rebecka blygt och skrapar med foten i asfalten.
Det syns att hon blir generad, eftersom hon själv jobbar som just lärare. Inte på den här skolan, men ändå. Det måste vara fint att höra att man är viktig.
Mira sneglar på mammas tomma händer. De borde förstås ha köpt något.
– Vi kommer att spela två låtar för er, avbryter Fanny i högtalarna.
Killen bakom keyboarden sätter fingrarna på tangenterna och Mira håller andan. Livemusik gör henne alltid nervös, mest för att någon skulle kunna spela fel eller sjunga falskt. Om det hände henne skulle hon dö. Men det kommer inte att hända, eftersom hon aldrig skulle våga stå inför en hel skola och uppträda.
Fanny tar ton och börjar sjunga Lalehs ”Goliat”.
– Jag får gåshud, viskar mamma och pekar mot sin knottriga arm som påminner om kycklingen de delade på till middag igår.
Mamma har börjat solduscha och har fått en märkligt orangebrun hud. Det ser konstigt ut men det största problemet är att Mira blir så blek bredvid henne. Som ett vitt A 4-papper. Hon skymtar sig själv som hastigast i mammas mörka solglasögon. Alldagligt utseende, brungröna ögon och mörkt flätat hår. Raka motsatsen till Fannys mer änglalika ansikte som gjort att hon blev skolans lucia.
Och nu är mamma förtrollad av hennes sång.
I Miras huvud förvandlas mammas ord till något helt annat. Det mamma egentligen sa nyss var att hon önskade en dotter som hon kunde vara stolt över. En smart dotter med bra betyg att skryta om. Och en duktig dotter som vann hopptävlingar och vågade sjunga inför hela skolan.
Inte någon som bara kommer med den ena besvikelsen efter den andra. Specialpedagoger, anpassat schema, hög frånvaro och krångliga utredningar på Bup.
Med tunga ögonlock tittar hon på Fanny som är bra på allt. Melvin och Jens ser också imponerade ut, vilket gör allting ännu värre. Rösten är tonsäker och det finns inte ens en tvekan i hennes minspel. Hon står på scenen som om hon fötts där och aldrig satt sin fot någon annanstans. Fanny är också bäst på att rida. Hon brukar tävla för Smedslättens ridskola och har vunnit hur många rosetter som helst.
De flesta på Månen, Miras drömhäst.
Så fort hon tänker på den vita D-ponnyn med den mjuka svarta mulen blir hon lugnare. Hennes bästa vän. Snart ska hon få träffa honom igen.
Längtan tar över och hon lyfter upp mobilen ur handväskan för att gå in på Instagramprofilen som Fanny har skapat i Månens namn. Senaste
inlägget är flera veckor gammalt. Men det spelar ingen roll. Flödet är fullt av den vackra vita ponnyn med den pigga och nyfikna blicken.
Hjärtat fylls av värme och kärlek.
Ivriga applåder och busvisslingar skär rakt in i hjärnan.
– Tack, säger Fanny i mikrofonen.
Månen suddas ut och Mira är åter på skolgården bland alla elever, lärare, föräldrar och syskon.
Plötsligt blir hon medveten om sin omgivning.
Hjärtat bankar hårdare när hon tittar sig omkring.
Hon fingrar på sitt hår och paniken stiger. Ingen, absolut ingen, över åtta år har flätor. Snabbt drar Mira bort gummibanden och släpper ut håret.
– Du som var så fin, säger mamma lite för högt.
Varför kan hon inte bara vara tyst?
Mira skäms ihjäl.
Hoppas att Melvin inte hörde.
Ibland undrar Mira om mamma tror att hon fortfarande är ett dagisbarn. Annars skulle hon
ha föreslagit en annan frisyr innan de cyklade hemifrån.
Musiken ljuder genom högtalarna innan det hinner bli alltför stel stämning. Tack Fanny, tänker Mira för en gångs skull.
Ibland är hon bra att ha.
– Är du taggad? frågar Melvin.
Mira vet vad han syftar på och nickar.
En förväntan hänger i luften. Om mindre än två timmar är det sommarlov. Och då är det dags för det som Mira har kämpat för hela våren. Som hon jobbat för att ha råd med. Släpat matkassar
från affären till Gunnel på våningen ovanför.
Städat trapphuset. Allt med ett enda mål i sikte: Ridlägret med Månen. Och med Melvin såklart.
Kapitel 2
Mitt på matbordet hemma i lägenheten står ett rosa paket med lila sidenband och väntar.
– Varsågod, säger mamma. En avslutningspresent. Du har kämpat hårt den här terminen och jag är så stolt över dig.
Det kan hon knappast vara, Mira har inte ens fått betyg i alla ämnen. Men hon protesterar inte högt. Bäst att inte påminna om det nu. Mammas blanka ögon kväver den negativa rösten i huvudet.
– Jag tänkte att du kunde ha nytta av det här på ridlägret, säger hon.
Hon kan väl inte ha köpt … Nej, Mira avbryter sin tanke. Vill inte riskera att bli besviken.
Mamma serverar två bitar prinsessbakelse och ett glas med mjölk. Kaffebryggaren puttrar från
köksbänken och sprider en lukt som Mira har lärt sig att leva med, trots att hon alltid rynkar på näsan och tar ett djupt andetag.
– Hoppas att du gillar det.
Nyfikenheten tar över, men bandet trilskas när hon försöker knyta upp det.
– Inbrottssäkert, skrattar mamma och drar ut ena kökslådan och räcker över en sax.
Mira klipper av bandet och river bort det glansiga papperet. Inuti en brun kartong ligger det något mjukt. Mira förstår direkt vad det är.
– Är det sant? säger hon och kastar sig om halsen på mamma.
Det silverfärgade schabraket som hon så gärna ville ha med på ridlägret men inte hade råd med. Att mamma kom ihåg det. Och valde att använda delar av sin halvtidslön åt något som Mira önskade.
– Tack snälla.
Världens mest omtänksamma mamma.
De äter prinsesstårta tills magen inte klarar en enda tugga till.
– Vill du ha det sista? frågar mamma.
– Nej, jag är proppmätt. Dessutom måste jag packa klart.
Hon vill ha allt förberett, annars kommer hon ligga och vrida på sig under natten, orolig för att ha glömt något. Det kanske hon gör ändå, ligger vaken alltså, eftersom det är så många olika tankar som håller hjärnan igång. Hur det ska bli att dela stuga med Melvin. Vilka andra som är med på lägret. Om hon kommer att skaffa nya vänner. Vilka kläder hon ska ha med sig.
Mira stryker med fingrarna över en svart jumpsuit med glitter. Nej, vad ska hon ha den till?
Det är ingen idé att packa ner något fint, eftersom hon kommer att vara svettig och smutsig hela dagarna. Och så kommer nästa orosmoln: Tänk om hon får mens? Vilken katastrof. Duscharna och toaletterna kanske är äckliga. Om det ens
finns badrum? Jo, det måste det väl göra? Tänk om maten inte är god. Eller om någon hostar och smittar henne med en förkylning.
– Lägg av, avbryter hon sina hjärnspöken. Det kommer att bli bra. Årets bästa upplevelse.
Det kan inte bli annat, med tanke på att hon ska få hänga med Månen hela dagarna. Och ha Melvin som sin trygga punkt mellan ridpassen.
Hjärtat slår lugnare och hon ser sig om i sitt rum.
Klarar hon sig utan sin älskade vrå, där hon brukar sitta med dagboken? Mamma visslar ute i köket när hon slamrar med disken. En klump växer i halsen. Det är första gången de ska vara ifrån varandra i nästan en hel vecka.
Kommer Mira att sakna henne?
Och tvärtom?
Mira skakar av sig tankarna. Planen var inte att älta, utan att packa.
Den långa kom-ihåg-listan ligger på sängens överkast: hjälm, stövlar, ridkläder, säkerhetsväst,
ryktväska, fem kilo morötter, sovsäck, kudde, lakan, bikini, mobilladdare, rakhyvel och allt annat viktigt.
Gnisslet från spårvagnen utanför fönstret gör att hon kommer av sig. Det var något mer hon inte fick glömma. Just det, Mina hästvänner, där hon kan fylla i allt om sina fyrbenta favoriter. Och tvåbenta också för den delen. Men det är själva riddagboken som Mira är mest intresserad av.
Anteckningarna efter varje pass, för att komma ihåg vad hon har lärt sig. Målet är att bli en bättre ryttare. Så pass bra att hon får åka ut och tävla på Månen.
Sist av allt viker hon ihop schabraket. Hon stryker med fingertopparna över de glittriga sömmarna. Månen heter egentligen Silver Moon. Det var därför hon ville ha just den färgen.
Han kommer att bli ridlägrets finaste häst.
