GEORGIA HUNTER.
I översättning av Sanna Gillberg
Vi som var lyckliga
© Georgia Hunter 2017
Utgiven av: Bookmark Förlag, Stockholm 2024 www.bookmarkforlag.se översättare: Sanna Gillberg
Omslag: Elsa Paulson
originaltitel: We Were the Lucky Ones
Tryck : ScandBook UAB, Litauen 2024
ISBN: 978-91-89889-15-6
kapitel ett
Addy
Paris, Frankrike – början av mars 1939
Han hade inte tänkt stanna uppe hela natten. Han hade tänkt gå från Le Grand Duc vid midnatt och sova några timmar på Gare du Nord innan han tog tåget hem till Toulouse. Nu är klockan – han kastar en blick på armbandsuret – nästan sex på morgonen.
Montmartre hade den effekten på honom. Jazzklubbarna och kabaréerna, myllret av unga och upproriska parisare som inte tänkte låta någonting få dem på dåligt humör, inte ens hotet om krig. Det var berusande. Han dricker upp konjaken och reser sig, samtidigt som han är frestad att stanna och se ett nummer till, han skulle kunna ta ett senare tåg. Men så kommer han att tänka på brevet i kavajfickan och drar efter andan. Han borde gå. Han tar på sig överrock, halsduk och hatt, säger adieu till sitt sällskap och kryssar iväg mellan borden, varav hälften fortfarande upptas av stamgäster som röker Gitane och rör sig i takt till Billie Holidays ”Time on My Hands”.
När dörren slår igen bakom Addy tar han ett djupt andetag – den friska luften känns rå och sval i lungorna. Frosten har börjat töa på Rue Jean-Baptiste Pigalle och kullerstensgatans grå nyanser skimrar som ett kalejdoskop under senvinterhimlen. Han måste skynda sig om han ska hinna med tåget.
Han skymtar sin spegelbild i klubbens fönster, och ser till sin lättnad att den unge mannen som möter hans blick ser presentabel ut, trots att han varit vaken hela natten. Han är rak i ryggen, byxorna sitter högt i midjan med prydliga uppslag och pressveck och det mörka håret är slätt bakåtkammat precis som han vill ha det, utan bena. Han lindar halsduken runt halsen och sätter av mot tågstationen.
Addy förmodar att gatorna ligger tysta och övergivna i andra delar av staden. De flesta butiker drar inte undan gallergrindarna förrän klockan tolv på dagen. En del butiker, vars innehavare flytt ut på landet, öppnar inte alls – FERMÉ INDÉFINIMENT står det på skyltarna i fönstren. Men här i Montmartre har lördagen sömlöst övergått i söndag och gatorna sjuder av liv med konstnärer och dansare, musiker och studenter. De snubblar ut från klubbarna och kabaréerna, skrattar och lever om, som om de inte hade ett bekymmer i världen. Addy borrar in hakan i den uppvikta kragen och tittar upp precis i tid för att hinna väja undan för en ung kvinna i silverlaméklänning.
”Excusez-moi, monsieur ”, säger hon med ett leende och rodnar under den gula plymhatten. En sångerska, gissar han. För en vecka sedan skulle Addy kanske ha inlett ett samtal med henne, men nu nickar han bara och svarar: ”Bonjour, mademoiselle ”, innan han fortsätter.
Lukten av stekt kyckling får det att kurra i magen på honom när han rundar hörnet och kommer ut på Rue Victor Massé, där kön redan ringlar sig lång utanför den dygnet runt-öppna restaurangen Mitchell’s. Genom glasdörren ser han gäster som småpratar över koppar med rykande hett kaffe och tallrikar överfulla av typisk amerikansk frukost. En annan gång, säger han till sig själv och fortsätter österut mot stationen.
Tåget hinner knappt lämna perrongen innan Addy tar fram brevet ur kavajfickan. Han har redan hunnit läsa det ett halvdussin gånger sedan det kom i går och knappt kunnat tänka på
något annat. Han låter fingrarna löpa över avsändaradressen. Warszawska 14 , Radom, Polen.
Han ser tydligt framför sig hur hans mor sitter där vid skrivbordet i sidenträ, med pennan i högsta hugg, medan solen skiner in på hennes mjuka, knubbiga kind. Han saknar henne mer än han någonsin kunnat föreställa sig att han skulle göra när han flyttade från Polen till Frankrike för sex år sedan. Då var han nitton år och hade egentligen tänkt stanna i Radom, där han kunde vara nära sin familj och förhoppningsvis göra musikalisk karriär. Han hade komponerat musik sedan han var tonåring och kunde inte tänka sig något bättre än att få sitta vid pianot och skriva sånger hela dagarna. Det var hans mor som propsade på att han skulle söka till det prestigefyllda Institut
Polytechnique i Grenoble – och som sedan insisterade på att han skulle tacka ja till platsen när han väl blev antagen. ”Addy, du är född till ingenjör”, sa hon och påminde honom om när han, sju år gammal, plockade isär familjens trasiga radio, spred ut delarna över matsalsbordet och sedan satte ihop den igen så att den blev som ny. ”Det är inte lätt att försörja sig på musik”, sa hon. ”Jag vet att det är det du brinner för. Du är begåvad och ska såklart ägna dig åt det. Men skaffa dig en utbildning först.”
Addy visste att hans mor hade rätt. Så han gav sig av till universitetet och lovade att komma hem när han tagit examen. Men så fort han lämnat det lantliga Radom öppnade sig en helt ny värld för honom. Fyra år senare, när han stod med diplomet i hand, blev han erbjuden ett välbetalt arbete i Toulouse. Han hade vänner från jordens alla hörn – Paris, Budapest, London och New Orleans. Han hade fått smak för konst och kultur, för foie gras och nybakta croissanter som var helt perfekt smöriga. Han hade en egen lägenhet (om än väldigt liten) i hjärtat av Toulouse och var bortskämd med att kunna åka hem till Polen när han ville, vilket han gjorde minst två gånger om året, till rosh hashana och pesach. På helgerna åkte han till Montmartre, en stadsdel så genomsyrad av musikalisk begåvning att det
var vardagsmat för lokalborna att ta ett glas med Cole Porter på Hot Club, lyssna till ett improviserat framträdande av Django Reinhardt på Bricktop’s eller, som Addy själv gjort, vördnadsfullt se Josephine Baker dansa foxtrot på Zelli’s scen med sin tama gepard med diamanthalsband i släptåg. Addy kunde inte minnas att han någonsin känt sig så inspirerad att skriva musik, – han hade till och med börjat fundera på hur det skulle vara att flytta till USA, där alla de största musikerna bodde, där jazzen föddes. Han har fantiserat om att pröva lyckan i Amerika, försöka slå igenom där. Det var frestande, även om det skulle innebära att han hamnade ännu längre ifrån sin familj.
När han tar upp brevet ur kuvertet går det som en liten stöt nerför ryggraden på honom.
Kära Addy, Tack för ditt brev. Din far och jag älskade din beskrivning av operan på Palais Garnier. Allt är bra med oss, förutom att Genek fortfarande är rasande över att ha blivit degraderad, och det förstår jag. Halina har lika hetsigt temperament som vanligt, ibland är jag nästan rädd att hon ska självantända.
Vi går bara och väntar på att Jakob ska höra av sig med nyheten om att han och Bella är förlovade, men du vet ju hur din bror är, han måste ta allt i sin egen takt. Jag njuter av mina eftermiddagar med lilla Felicia. Jag längtar tills du får träffa henne, Addy. Hon har börjat få hår nu, det är rödbrunt!
Och snart ska hon nog börja sova hela nätterna. Stackars Mila är helt slut. Jag säger till henne att det blir lättare.
Addy vänder på brevet och byter ställning. Det är här hans mors ton blir dystrare.
Jag borde väl tala om, min älskling, att ett och annat har förändrats här den senaste månaden. Rotsztajn har slagit igen järnverket – svårt att tro efter nästan femtio år i branschen.
Och Kosman flyttade med familjen och urmakeriet till Palestina när hans butik vandaliserades ännu en gång. Jag vill inte oroa dig, Addy, men det kändes inte heller rätt att undanhålla det från dig. Vilket för mig till den huvudsakliga anledningen till att jag skriver: din far och jag tycker att det vore bäst om du stannade i Frankrike över pesach och väntar med att besöka oss till i sommar. Vi saknar dig hemskt mycket, men det är för farligt att resa just nu, i synnerhet över tyska gränser. Snälla Addy, tänk i alla fall på saken. Ditt hem finns kvar, vi också. Under tiden får du gärna skriva till oss när du kan och berätta hur du har det. Hur går det med det nya musikstycket?
Varma hälsningar från din mor
Addy suckar och försöker än en gång förstå vad det är som pågår. Han har hört talas om att butiker stänger, om att judiska familjer flyttar till Palestina. Det hans mor Nechuma skriver kommer inte som någon överraskning, men hennes oro ger honom en dålig känsla i magen. Hon har tidigare nämnt att saker och ting börjat förändras, hon blev rasande när Genek blev fråntagen sin juristexamen, men tonen i hennes brev är oftast munter, optimistisk. Så sent som förra månaden frågade hon om han ville följa med till Warszawa och se Moniuszko på Teatr Wielki, och hon berättade att Sol och hon ätit en utsökt middag på Wierzbickiego för att fira sin bröllopsdag, att Wierzbicki själv hade hälsat dem välkomna och erbjudit sig att laga något alldeles särskilt åt dem som inte fanns med på menyn.
Det här brevet är annorlunda. Det går upp för honom att hon är rädd.
Addy skakar på huvudet. Inte en enda gång under sina tjugofem år i livet har han varit med om att Nechuma varit det minsta rädd. Inte heller har varken han eller någon av hans syskon någonsin missat att fira pesach i Radom. För hans mor finns inget viktigare än familjen, men nu ber hon honom ändå
att stanna i Toulouse. Addy intalade sig först att hon helt enkelt oroade sig för mycket. Men är det verkligen så?
Han ser den välbekanta franska landsbygden fara förbi utanför tågfönstret. Solen tittar fram mellan molnen och vårens färger har börjat dyka upp på ängarna. Världen ser lika harmlös ut som alltid. Men hans mors varnande ord har fått honom ur balans.
Addy sluter ögonen och tänker på när han var hemma senast, i september, söker efter något han kanske missat. Han minns att hans far satt på Podworskis apotek, under freskomålningen av den vita örnen, och spelade kort med några andra handlare – judar och polacker – precis som varje vecka. Fader Król, en präst vid Sankt Bernardinus-kyrkan som beundrade Milas virtuositet vid pianot, hade tittat in för att få höra en solokonsert. Till rosh hashana hade kokerskan bakat challah med honung och Addy hade suttit uppe och lyssnat på Benny Goodman, druckit Côte de Nuits och skrattat ihop med sina bröder till långt in på natten. Till och med Jakob, som vanligtvis var ganska tillbakadragen, hade lagt ifrån sig kameran och gjort dem sällskap. Allt hade känts mer eller mindre som vanligt.
Plötsligt blir Addy torr i munnen. Tänk om tecknen fanns där, men att han inte var tillräckligt uppmärksam? Eller ännu värre: Tänk om han missade dem eftersom han inte ville se dem?
Han kommer att tänka på det nymålade hakkorset han såg på muren vid Jardin Pierre Goudouli i Toulouse. På när han råkade höra sina chefer på ingenjörsbyrån viskande fråga varandra om han borde betraktas som en belastning. De trodde inte att han hörde. På butikerna som stängt runt om i hela Paris. På fotografierna i de franska tidningarna efter kristallnatten i november: krossade skyltfönster, nedbrända synagogor och tusentals judar som flydde från Tyskland med skottkärror fyllda med sänglampor och potatis och gamla släktingar.
Alla tecken fanns absolut där. Men Addy hade bagatelliserat
dem, viftat bort dem. Han hade intalat sig att lite graffiti inte var något att hetsa upp sig för, att han kunde hitta ett nytt jobb om han blev av med det han hade, att det som hände i Tyskland visserligen var oroande, men att det inte skulle sprida sig utanför landets gränser. Men nu, när han sitter här med sin mors brev i handen, ser han med skrämmande tydlighet alla varningar han valt att inte låtsas om.
Addy öppnar ögonen och slås plötsligt av en tanke som fyller honom med obehag: Du borde ha åkt hem för flera månader sedan.
Han lägger tillbaka brevet i kuvertet och stoppar det i kavajfickan. Han ska skriva till sin mor, beslutar han sig för. Så fort han kommer hem till lägenheten i Toulouse. Han ska skriva att hon inte behöver oroa sig, att han kommer hem till Radom som planerat, att han längtar efter sin familj mer än någonsin. Han ska skriva att det går bra med det nya musikstycket och att han ser fram emot att spela det för henne. Den tanken skänker honom viss tröst, och han föreställer sig hur han sitter där vid sina föräldrars Steinwayflygel med familjen runt sig.
Addy blickar återigen ut över den fridfulla landsbygden. I morgon, bestämmer han, ska han köpa en tågbiljett, få ordning på sina resepapper och packa. Han tänker inte vänta till pesach.
Hans chef kommer att bli arg för att han reser tidigare, men det struntar han i. Det enda som betyder något är att han om bara några dagar kommer att vara på väg hem.
15 MARS 1939: Ett år efter att Tyskland annekterat Österrike invaderar de Tjeckoslovakien. De möts inte av särskilt stort motstånd och dagen därpå utropar Hitler protektoratet BöhmenMähren från Prag. Genom ockupationen vinner Tredje riket inte bara territorium, utan även skicklig arbetskraft och en enorm eldarsenal i form av vapen som tillverkas i dessa regioner, tillräckligt för att beväpna nästan hälften av Hitlers Wehrmacht.
kapitel två
Genek
Radom, Polen – 18 mars 1939
Genek tittar upp och en strimma rök letar sig ut mellan hans läppar och slingrar sig upp mot barens utsmyckade innertak i plåt. ”Sista given”, säger han.
Från andra sidan bordet möter Rafal hans blick. ”Redan?” Han tar ett bloss på sin cigarett. ”Har din fru lovat dig något särskilt om du kommer hem i tid?” Rafal blinkar åt honom och blåser ut röken. Herta åt middag med dem, men gick hem tidigt.
Genek skrattar. Rafal och han har varit vänner sedan skolan. På den tiden satt de ofta med huvudena tätt ihop över lunchbrickorna och pratade om vem i klassen de tänkte bjuda på studniówka , balen som avslutade skolåret, och vem de helst skulle vilja se naken: Evelyn Brent eller Renée Adorée. Rafal vet att Herta inte är som de kvinnor Genek var tillsammans med förut, men han gillar att jävlas med honom när Herta inte är med. Och Genek förstår honom. Innan han träffade Herta var kvinnor hans stora svaghet (ihop med kortspel och cigaretter, om sanningen ska fram). Med sina blå ögon, smilgropar och oemotståndliga Hollywoodcharm var han under större delen av tjugoårsåldern en av Radoms mest eftertraktade ungkarlar. På den tiden hade han inget emot all uppmärksamhet. Men
sedan träffade han Herta, och allt förändrades. Allt är annorlunda nu. Hon är annorlunda.
Genek känner hur något stryker sig mot hans vad under bordet. Han sneglar på den unga kvinnan bredvid sig. ”Kan du inte stanna ett tag?” säger hon och möter hans blick. Det är första gången han träffar henne – Klara. Nej, Kara. Han minns inte. Hon är en väninna till Rafals fru, på besök från Lublin. Hennes läppar kröks till ett blygt leende och hon trycker skon mot hans ben.
För några år sedan hade han kanske stannat. Men Genek är inte längre intresserad av att flirta. Han ler mot den unga kvinnan och tycker lite synd om henne. ”Jag tror faktiskt att jag lägger mig”, säger han och lägger ner korten på bordet. Han fimpar sin Murad i det överfulla askfatet, så att den sticker upp som en sned tand, innan han reser sig. ”Mina herrar, mina damer, det här var lika trevligt som alltid. Vi ses.” Sedan vänder han sig mot Rafals fru och tillägger: ”Ivona, det är upp till dig att se till att den där håller sig på mattan.” Han nickar mot sin vän. Ivona skrattar. Rafal blinkar åt honom igen. Genek håller upp två fingrar i ett segertecken och går mot dörren. Det är ovanligt kallt för att vara mars. Han kör ner händerna i rockfickorna och går med raska steg mot Zielona medan han gläds åt tanken på att snart vara hemma hos kvinnan han älskar. På något sätt visste han att Herta var den rätta för honom i samma ögonblick som han såg henne för första gången för två år sedan. Han minns fortfarande den helgen klart och tydligt. De var på skidresa i Zakopane, en semesterort inklämd mellan Tatrabergens toppar. Han var tjugonio, Herta tjugofem. Av en händelse hamnade de i samma sittlift och under den tio minuter långa färden upp till toppen hann Genek falla för henne. Det första han fastnade för var hennes läppar, fylliga och hjärtformade och nästan det enda som syntes av henne under mössan och halsduken i gräddvit ull. Men han fastnade även för hennes tyska brytning, vilken tvingade honom att lyssna
mer uppmärksamt än han var van vid, för hennes otvungna leende, och för hur hon halvvägs uppför berget lutade huvudet bakåt, blundade och sa: ”Visst doftar tall om vintern helt underbart?” Han hade först skrattat och trott att hon skämtade, men snabbt förstått att hon inte gjorde det. När han senare lärt känna henne blev hennes uppriktighet en av de egenskaper han beundrade mest, liksom hennes oreserverade kärlek till naturen och förmågan att hitta skönhet i de enklaste saker. Han följde efter henne nerför backen medan han försökte ignorera det faktum att han nog aldrig skulle bli lika bra på skidor som hon, gled upp bredvid henne i liftkön och bjöd ut henne på middag. När hon tvekade log han och sa att han redan bokat en tur med häst och släde. Då skrattade hon och tackade ja, till Geneks stora glädje. Ett halvår senare friade han.
Genek kommer in i lägenheten och skiner upp när han ser ljuset strömma ut under sovrumsdörren. Han hittar Herta halvliggande i sängen med sin favoritdiktsamling av Rilke lutad mot knäna. Herta kommer ursprungligen från Bielsko, en till stora delar tyskspråkig stad i västra Polen. Hon talar sällan språket hon är uppvuxen med längre, men hon tycker om att läsa på sitt modersmål, särskilt poesi. Hon verkar inte märka att Genek kommer in i rummet.
”Det där måste verkligen vara fängslande lyrik”, säger Genek retsamt.
”Åh!” säger Herta och tittar upp. ”Jag hörde inte att du kom.”
”Jag var rädd att du sov redan”, säger Genek med ett flin. Han tar av sig rocken, kastar den över en stolsrygg och blåser på händerna för att värma dem.
Herta ler och lägger ner boken på bröstet, med ett finger som bokmärke. ”Du är hemma mycket tidigare än jag trodde. Har du spelat bort alla pengar? Blev du utsparkad?”
Genek tar av sig skorna och blazern och börjar knäppa upp skjortärmarna. ”Jag gick faktiskt hem före de andra. Det var en trevlig kväll. Men det blev tråkigt utan dig.” Herta är som
hämtad ur en dröm där hon ligger på de vita lakanen i det blekgula nattlinnet, med sina djupt liggande ögon, sina perfekta läppar och sitt böljande kastanjebruna hår som faller ner över axlarna, och Genek påminns än en gång om vilken oerhörd tur han haft som hittat henne. Han klär av sig allt utom underkläderna och kryper ner bredvid henne. ”Jag har saknat dig”, säger han, lutar sig på armbågen och kysser henne.
Herta slickar sig om läpparna. ”Det sista du drack var, få se nu … Bichat.”
Genek nickar och skrattar. Han kysser henne igen, hans tunga hittar hennes.
”Älskling, vi måste vara försiktiga”, viskar Herta och drar sig undan.
”Det är vi väl alltid?”
”Jo, men … det är den tiden i månaden.”
”Jaha”, säger Genek och njuter av värmen från hennes kropp, andas in blomdoften från schampot som dröjer sig kvar i hennes hår.
”Det vore dumt om det hände nu”, tillägger Herta, ”eller hur?”
Över middagen några timmar tidigare pratade de med sina vänner om krigshotet, om hur lätt Österrike och Tjeckoslovakien fallit i händerna på Tredje riket och om allt som börjat förändras i Radom. Genek ondgjorde sig över att han degraderats till biträde på advokatbyrån och hotade med att flytta till Frankrike. ”Där skulle jag åtminstone få användning för min examen”, sa han ilsket.
”Jag är inte så säker på att det skulle bli bättre i Frankrike”, sa Ivona. ”Führern siktar inte bara in sig på tysktalande territorier längre. Tänk om det här bara är början? Tänk om Polen står på tur?”
Alla satt tysta ett ögonblick innan Rafal bröt tystnaden. ”Omöjligt”, sa han och skakade på huvudet. ”Han kanske försöker, men han skulle stoppas.”
Genek instämde. ”Ja, den polska armén skulle aldrig tillåta det”, sa han. Nu minns Genek att det var under det samtalet som Herta ursäktade sig.
Hans hustru har förstås rätt. De borde vara försiktiga. Att sätta ett barn till världen när en kollaps känns farligt nära vore obetänksamt och oansvarigt. Men när Genek ligger där tätt intill henne kan han inte tänka på något annat än hennes hud, hennes lår mot hans. Orden flyter ut ur hennes mun och spricker likt de små bubblorna i hans sista glas champagne.
Genek kysser Herta en tredje gång, och när han gör det sluter hon ögonen. Hon menar det inte riktigt, tänker han. Han sträcker sig över henne för att släcka lampan och känner hur hon veknar under honom. Det blir mörkt i rummet och han låter en hand glida in under hennes nattlinne.
”Kallt!” tjuter Herta.
”Förlåt”, viskar han.
”Det där menade du inte. Genek …”
Han kysser hennes kind, hennes örsnibb. ”Kriget, kriget, kriget. Det har inte ens börjat, och jag är redan trött på det.” Hans fingrar letar sig från hennes revben vidare ner mot midjan.
Herta suckar, sedan fnissar hon.
”Har du tänkt på en sak?” säger Genek och gör stora ögon, som om han just kommit på något. ”Tänk om det inte blir krig.” Han skakar på huvudet. ”Då har vi förvägrat oss själva njutning helt i onödan. Och Hitler, det aset, har vunnit.” Han ler.
Herta låter ett finger hitta gropen i hans ena kind. ”Jag har ingen chans mot de här skrattgroparna”, säger hon och skakar på huvudet. Genek ler ännu bredare och Herta nickar. ”Du har rätt”, instämmer hon. ”Det vore tragiskt.” Hennes bok faller i golvet med en duns och hon rullar över på sidan så de hamnar ansikte mot ansikte. ”Scheiß auf den Krieg.”
Genek kan inte hålla sig för skratt. ”Jag håller med. Åt helvete med kriget”, säger han och drar täcket över huvudet på dem.
