Tidigare romaner av Pascal Engman:
Råttkungen 2019
Änkorna 2020
Kokain 2021
X 2022
Bestseller 2023
Tidigare romaner av Pascal Engman
utgivna på annat förlag:
Patrioterna 2017
Eldslandet 2018
Tillsammans med Johannes Selåker:
Till minne av en mördare 2022
Skammens väg 2023
Nomaden 2024
Ingen
Copyright © Pascal Engman 2024
Utgiven av: Bookmark Förlag, Stockholm 2024 www.bookmarkforlag.se
Omslag: Elina Grandin
Tryck: ScandBook UAB, Litauen 2024 978-91-89889-10-1
Han stannade och vände ansiktet uppåt. Häpet betraktade han de stora snöflingorna som singlade ner från den mörka himlen. Han drog bak jackans luva och slöt ögonen. Sträckte ut tungan, smakade på nålsticken av kyla. Han drog upp luvan igen. Passerade en bokhandel med kristen litteratur, därefter Stadsmissionens second hand-butik. En gitarr och några böcker stod i skyltfönstret. På andra sidan fanns ett stängt skrädderi. Han såg ljuset från kebabrestaurangen i hörnet av Odengatan. Han närmade sig. Drog upp halsduken så att den täckte näsa och mun. Knäppte upp jackan. Han var nära att ta av sig handskarna när han skulle dra upp dörren, men kom på sig själv. Därinne, i det skarpt vita ljuset, doftade det kummin. Han var hungrig, hade inte kunnat få ner maten som han värmt. Familjer satt utströdda i lokalen. En grupp män med träningsväskor och innebandyklubbor. Han kunde inte se männen han letade efter. Vred på huvudet – höger, vänster – därefter höger igen. Hade han misstagit sig?
Då fick han syn på trappan som ledde till undervåningen. Han rörde sig ditåt, passerade en barnvagn. I den låg ett spädbarn och sov. Han tänkte att det var märkligt att det bara var fjorton år sedan han själv varit så där liten och skyddslös. Nu
skulle han avsluta ett liv. Han tog sig nedför trappan, noga med att inte snava. Han kände kylan från metallen genom handskarna. Han tog av sig den högra, stoppade den i fickan. Rakt fram låg kassan och en stor grönsaksdisk. Bakom den glänste de konformade köttstyckena som grillades. I en soffgrupp till vänster om honom satt de två männen bredvid varandra, böjda över stora tallrikar.
De kollade sina mobiler. Tog ingen notis om honom.
Han drog fram Skorpionen. Någon fick syn på automatvapnet i hans hand och skrek. Han höjde det. Avståndet var så kort att han knappt behövde sikta. De som upptäckt honom, som förstått hans avsikter, kastade sig skrikande ner på golvet.
Han sköt en salva.
Kroppen kastades bakåt i soffan när kulorna slog in i bröstet. Han svepte med vapnet framför sig, för att hålla de andra på avstånd. Den andre mannen hade slängt sig ner, tagit skydd under bordsskivan. Han sköt fyra skott till, siktade mot magen och bröstet. Den förste mannens kropp studsade till vid varje träff. Han backade mot trappan, fortfarande med vapnet höjt, någon kanske ville spela hjälte. Men när han blickade ut över matgästerna som tryckte under borden och kurade ihop sig mot väggarna, såg han inga hjältar, bara panikslagna däggdjur.
Han sprang uppför trappan. På borden på övervåningen stod övergivna tallrikar. Måltider som avbrutits i panik. Lokalen var nästan tom, gästerna hade rusat ut och sprang nu nedför Odengatan. Han tryckte upp dörren med axeln och vek av åt vänster, in på Hagagatan. Han sprang förbi en fransk restaurang och fortsatte under det blå skenet från en P-skylt.
Han rörde sig utan att tänka, visste precis hur han skulle ta sig fram. Han hade tränat, skulle vara i säkerhet om åtta och en halv minut.
Framför Best Western-hotellet som delade huskropp med en Icabutik vek han in på Vanadisvägen. Han gick uppför backen, tvingade sig själv att inte springa.
Sju minuter senare låste han upp dörren till den lilla lägenheten. Han torkade av de blöta skorna på dörrmattan, gick genom hallen. Han lade ifrån sig Skorpionen på diskbänken och sjönk ner vid köksbordet där mobiltelefonen låg. Tallriken med maten han tidigare inte kunnat få i sig stod kvar. Han stoppade en bit kyckling i munnen. Sedan tog han upp telefonen, startade den krypterade chatten och skrev till beställaren att det var klart.
Han fick genast svar. Tre röda hjärtemojier.
Han reste sig från bordet, gick ut i hallen för att hänga av sig jackan. Stack ner handen i fickan, letade efter högerhandsken. Men den låg inte där. Han hittade bara en servett och ett gammalt tuggummipaket. Han kontrollerade den andra fickan.
Den var tom.
Insikten fick honom att slå näven i den vita hallväggen.
Han hade tappat handsken. Först blev han skräckslagen. Om någon hittade den skulle de kunna ta reda på vem han var.
Sedan insåg han att det inte spelade någon roll.
Han existerade inte.
Han var ingen.
Ingen alls.
DEL I
Vi var 160 personer i en båt som var 21 meter lång och 3 meter bred. Vi satt på varandra. Det var några personer som inte ville kliva i båten och då drog smugglarna fram vapen. Havet var hemskt och det var kallt på nätterna. Många drack havsvatten. Våra behov uträttade vi i en hink. En kille blev helt tokig och hoppade rakt ut i havet. Han bara försvann.
Man från Mali.
Stockholm, december
Polisinspektör Vanessa Frank satt vid sitt skrivbord i polishuset på Kungsholmen. Hon höjde blicken från datorn, och såg in i kung Carl XVI Gustafs ögon som myndigt vakade över henne. Det var Celine, hennes artonåriga dotter, som hängt upp det inramade fotografiet. Vanessa log när hon tänkte på den grönhåriga flickan. Sedan flyttade hon tillbaka blicken till datorskärmen och ansiktet fick ett bekymrat drag. Bilden hon granskade saknade konstnärliga ambitioner. Upphovsmannen var ingen artist, utan kriminaltekniker. Motivet var tjugosexårige Mustafa Hajj, ihjälskjuten med sju skott och liggande på golvet inne på kebabrestaurangen Midan på Odengatan. En oidentifierad gärningsman hade tagit hans liv tio månader tidigare, och varit nära att lyckas döda hans vän Akram Ilo samtidigt.
Utredningen hade stått stilla. Nu var det vinter igen och i början av december hade mordet lämpats över på henne. Hon klickade med musen och en ny bild dök upp. Gärningsmannen, klädd i en svart jacka med luvan uppdragen, på väg in på restaurangen. Klockan hade då varit 20.43. Exakt tjugoen sekunder senare hade det första skottet avlossats.
Gärningsmannen hade försvunnit längs Hagagatan. Halsduken hade åkt ner och för ett par sekunder blottlagt ansiktet. Just då hade han observerats av ett vittne, som suttit vid ett fönsterbord på den franska restaurangen Bistrot Paname. Mannen hade beskrivit honom som en mörkhårig pojke i femtonårsåldern, möjligtvis till och med yngre.
Vanessa mötte kungens blick på väggen igen över kanten på sina läsglasögon.
”Ditt land har blivit en plats där barn agerar mordkommandon”, sa hon till hans stumma ansikte. ”Jag kommer inte hitta den här barnsoldaten genom att blottlägga hans motiv, han är bara någons verktyg. Bakom honom finns en anstiftare, och det är hans eller hennes motiv som jag söker”, förklarade hon.
Hon tystnade, släppte kungen med blicken.
”Men det skiter väl du i.”
Det knackade på dörren. Vanessa förde automatiskt handen till läsglasögonen för att ta av sig dem, men ångrade sig. Hon hade ännu inte vant sig vid att andra såg henne bära dem. Dörren öppnades. Martin Wester, hennes kollega på Grova brott City, steg in.
”Är du i telefon?”
”Nej?”
Han såg sig omkring. Vanessa undrade om det gällde den handske som hittats utanför Midan i samband med dödsskjutningen. Teknikerna hade säkrat dna som skickats på analys. Men det hade inte blivit någon träff i det nationella registret. Till hennes förvåning hade provet inte skickats till Eurodac, det europeiska dna- och fingeravtrycksregistret för asylsökande. Att kontakta Eurodac hade varit hennes första åtgärd som spaningsledare för det olösta mordet.
”Jag tyckte jag hörde dig prata med någon”, sa Martin.
Vanessa log.
”Det är bara jag här. Ingen har ringt mig och jag har inte ringt någon. Vill du sätta dig?”
Han förblev stående.
”Vi måste iväg.”
Hon sneglade på armbandsuret. Klockan var fem över tio på lördagskvällen. Inte för att det spelade någon roll, Celine var på hemmafest. Lägenheten var tom.
”En man har skjutits ihjäl på Björnbo herrgård i Sigtuna”, fortsatte Martin.
Vanessa lyssnade med orörligt ansikte. Antalet unga män som föll offer för skjutvapen var alarmerande högt och hade varit det i flera år.
”Det finns ett par omständigheter som är rätt märkliga. Av vad jag förstår tycks det ha varit någon sorts swingersfest. Men det är nog inte det mest uppseendeväckande.”
Vanessa lyfte på ögonbrynen.
”Offret är Jakob Gradelius.”
Hon tog av sig läsglasögonen och vek ihop dem.
”
Den Jakob Gradelius?”
”Ja.”
Jakob Gradelius var en välkänd företagare och miljardär som ofta figurerade i medierna. Han poserade gärna på sin lyxyacht eller i någon av sina sportbilar. Pengarna hade han tjänat på flyktingförläggningar och friskolor. I hans företagsimperium ingick också ett antal fastighets- och byggbolag. Men när Vanessa försökte minnas den senaste gången hon sett en intervju med honom misslyckades hon. Det måste ha varit några år sedan.
Hon hade följt skriverierna eftersom hon hade haft en personlig relation till Jakob Gradelius. Nu frågade hon sig varför de slutat skriva om honom. Kanske hade läsarna tappat intresset?
Det skulle i så fall förändras de närmaste dagarna, tänkte hon.
Mordutredningar där offren var offentliga personer blev utsatta för hårt tryck från medierna. Att Jakob Gradelius dessutom skjutits ihjäl på vad som med all säkerhet skulle beskrivas som en sexfest, skulle inte dämpa ivern hos landets journalister.
Vanessa reste sig och gick fram till tamburmajoren som stod vid långväggen. Hon började sätta på sig den svarta dunjackan.
”Hoppas dina latinkunskaper är bra”, sa Martin. Hon sneglade mot honom.
”Vad menar du?”
”Temat för kvällen ska ha varit antikens Rom.”
Martin log och flyttade sig åt sidan så att hon kunde gå ut ur rummet först. När hon var yngre skulle hon ha fnyst åt den sortens ridderlighet. Men ju äldre hon blev, desto mer uppskattade hon den.
