ROMAN EN LITEN DÖD
Ebba Bandh
ROMAN EN LITEN DÖD
En liten död
Copyright © Ebba Bandh 2024
Utgiven av: Bookmark Förlag, Stockholm 2024 www.bookmarkforlag.se
Tryck: ScandBook UAB, Litauen 2024 isbn 978-91-89889-04-0
Mannen står halvt bortvänd och talar med någon som hon inte kan se. Han står ett tiotal meter ifrån henne, på andra sidan elden, och i kontrast till det flammande skenet blir mörkret som omgärdar scenen än djupare svart. Människorna som hamnar utanför ljuset blir till diffusa skepnader. Från ingenstans hade han dykt upp och nu står han bakom fällstolarna där hon nyss såg Dan och Clarissa sitta.
Någon häller bensin på brasan och lågorna flammar okontrollerat mot skyn, stänker gnistor omkring sig som små fyrverkerier av guld, leker över mannens ansikte och skapar dramatiska skuggor som förvränger hans anletsdrag. Ändå finner hon en dragningskraft i hans yttre. Trots att han säkert är hennes dubbla ålder.
Elden får jeansen att bränna mot låren, hela framsidan av kroppen hettar, samtidigt som ryggen känns iskall. Blottad.
Senare skulle hon tänka tillbaka på denna första gång hon sett honom, då hon inte visste vem han var eller vad som var hans historia. Motvilligt erinra sig om att hon möjligtvis känt en attraktion. Just detta tillät hon sig så småningom att ändra i sitt minne till att hon absolut inte känt någonting för honom, han var trots allt avskyvärd. Men kanske hade hon tänkt att han kunde ha varit stilig en gång i tiden. Det var svårt att minnas exakt. Hon skulle också, för sig själv, skylla detta första intryck på mörkret, elden och avståndet. Hon hade inte sett så väl. Fantasin hade, som den ju alltid gör, fyllt ut.
del i svart is
13 januari 2004
Ett par meter ut från vägen omfamnade en blodröd pickup ett träd på ett sätt som inte borde vara möjligt. Polisinspektör
Pascuzzo höll hårt i ratten, krypkörde i kurvan där spåren efter fordonet ännu syntes: svarta spikraka streck, rakt ut i skogen. Bredvid honom i passagerarsätet satt hans yngre kollega, polisassistent Wilson, med blicken mot den demolerade karossen.
Pascuzzo ökade vindrutetorkarnas intensitet, snöflingorna störtade mot rutan. Han körde långsamt, medveten om hur förrädiskt väglaget var.
”Helvete”, flämtade Wilson. Ögonen först uppspärrade vid åsynen innan de kneps ihop mot rynkad näsa.
Polisinspektör Pascuzzo förblev tyst.
Landsvägen där poliserna nyss kommit körande hade krökt och krumbuktat, gatlyktor saknades och skogen stod mörk och väldig på båda sidor om vägen. Spridda drivor av grå snö läckte fram mellan träden. Som om skogen ville stöta den ur sig. I strålkastarljuset framträdde de yrande flingorna. De verkade inte kunna bestämma sig om de skulle falla eller stanna i skyn. Regnet hade störtat under omgångar hela veckan, skyfall som fått snövallarna att krympa och bli hårda av isig snö. En ovanlig januari. Sparsamt med snö och därmed gråare och bistrare än vanligt. Men visst fanns det riktig snö kvar ännu. På fälten, längs vägrenen, djupt inne i skogarna.
När mörkret lagt sig den kvällen hade himlen plötsligt klarnat för första gången på flera dagar, regnet upphörde och graderna sjönk hastigt. Vintern samlade kraft och påbörjade att med beslutsamhet återställa ordningen i årstiden. I det västra
hörnet av delstaten New York rådde inlandsklimat. Vintrarna kalla och snörika, somrarna därefter heta, mättade, sjudande.
Nu var sommaren långt borta och polisinspektör Pascuzzo körde förbi vraket och fortsatte en bit på raksträckan som följde. Bromsade in när de närmade sig en vit Ford.
”Måste varit han som ringde in”, sa Wilson och drog ett djupt andetag. En överflödig kommentar, tänkte Pascuzzo och underströk sin tanke genom att inte svara.
Fordonet stod parkerat vid vägrenen med blinkrarna påslagna.
När Pascuzzo slog av motorn öppnades Fordens förardörr.
En lång, barhuvad man steg ur bilen men blev stående där i skenet från de bländande strålkastarna, med dörren ännu vidöppen. Han kisade inte ens utan såg rakt emot dem.
Mannen bar överrock (ett plagg som få män använde i dessa nejder) och längs hans kropp hängde armarna orörliga. Poliserna klev ur bilen och stegade fram. Deras andetag lämnade näsborrarna i pustar av rökmoln.
”Vi hann före ambulansen. Du kan stanna kvar i bilen.” Pascuzzo rättade till bältet och drog sen jackans kant ner över det. Han betraktade mannen framför sig.
”Yes, sir”, blev svaret, men utan någon ansats till att följa uppmaningen.
Ett ryck över munnen och ett stråk av obeslutsamhet i blicken fick Pascuzzo att undra om den andre skulle säga något mer. Han höjde sina ögonbryn mot honom. Snön föll över mannens bara hjässa. Rösten kom ut i ett pipigare tonläge än nog varit avsett när han öppnade munnen igen.
”Det … fanns inget jag kunde göra.” Nu slog han händerna för ansiktet och vände sig bort från det skarpa ljusskenet. Hans gest var märkligt teatralisk, nästan genant att bevittna, tänkte Pascuzzo.
Han utbytte en blick med sin kollega.
Med ansiktet fortfarande täckt av händerna fortsatte mannen.
”Jag ringde ambulansen.”
”Du gjorde rätt”, konstaterade polisinspektören. ”Gå in och vänta i bilen. Åk ingenstans, vi kommer vilja ställa ett par frågor om en stund.”
Polisinspektör Pascuzzo var halvvägs framme vid bilvraket, han hade en lätt bakåtlutad gång och en påtaglig tyngd i vart steg han tog. Wilson småsprang för att hinna i kapp. Den tid då Pascuzzo någonsin småsprungit var sen länge förbi. Under snön som lagt sig i ett tunt lager över marken dolde sig den svarta halkan och gång på gång höll den yngre kollegan på att tappa fotfästet.
Pascuzzo skakade lätt på huvudet.
”Det är Buddy Winters bil. Den hans äldsta grabb kör.”
Motorhuven var demolerad och kluven i mitten. Pascuzzo noterade att trädet som orubbligt reste sig ur karossens mitt var ett bokträd. Flaket på pickupen hade delvis lossnat från framdelen. Likt en bruten fågelvinge … Passagerarsidans ruta var fläckad av blod, men de kunde ändå se gestalten där inne, krossad mot bokens obevekliga stam.
Han tryckte ner dörrhandtaget på passagerarsidan men fann att den var låst.
”Hämta kofoten.”
Wilson vände om och ömsom sprang, ömsom kanade tillbaka mot polisbilen. Pascuzzo vred huvudet bort från kollegan, ville inte bevittna hans ovärdiga dans.
När Wilson återvände greppade inspektören tillhygget och bad honom backa. Han slog resolut i rutan som brast i ett mosaikmönster, men ändå förblev i sin ram. Vid nästa slag flög glassplittret åt alla håll och han stack varsamt in handen och drog upp låspiggen. När han fått upp bildörren gav han Wilson en allvarsam blick. Stunden var inne. Det rådde en kompakt tystnad som omslöt hela scenen. En tystnad som bara uppstod i vintermörkret, ute på landet, om natten. När allt liv var fruset, inga löv prasslade, inga fåglar sjöng.
Den isande luften stack i lungorna, snöfallet hade upphört lika oväntat som det uppstått.
Så skingrades molnen helt, och månljuset föll över sällskapet vid bilvraket, fick bilens lack att glänsa i silver.
Pascuzzos blick gled över liket. Han stod framåtlutad, halvvägs in med överkroppen i pickupen och högra foten på fordonets insteg.
En fodrad skogshuggarjacka. Ljusa jeans. Ansiktet var rött och svullet, ögonbrynet och läppen spräckta. Glassplittret från framrutan var överallt och snöflingor började hopas på den blottade instrumentbrädan. Eller det som var kvar av den. Allt var demolerat, såväl bil som människa. Allt som en gång levt var dött, snön det enda i rörelse. Men högra handen som hängde ut ur jackan var oskadd. Han skulle aldrig glömma den handen.
Bakom sig hörde han kollegans andhämtning.
”Det är Cody”, deklarerade Pascuzzo, samtidigt som han backade ut ur bilen. ”Äldsta Winter-grabben.”
Han signalerade med en nick att Wilson skulle titta in. Polisassistenten lutade sig in genom bildörren men ryggade så hastigt tillbaka att han halkade och föll, mitt i det blodiga glassplittret. Pascuzzo vred bort huvudet medan Wilson kom på fötter. Ville inte genera den unga mannen som andades stötvis.
”Jag vet, jag vet”, sa Pascuzzo lågt till Wilson som inte verkade kunna återfå fattningen. Rösten mjukare nu, som när han talade till kvinnor, men fortfarande utan att se på kollegan. ”Ryck upp dig.”
Wilson drog handryggen över munnen.
”Hur kan du se att det där är Cody?”
”Jag känner igen hans jacka. Och jag vet att han kör farsans gamla pickup. Jag stannade honom häromveckan. Hade säkerligen flera promille i sig, så nervös som han såg ut.”
”Det visste jag inte.”
”Nä, jag lät honom åka. Såg mellan fingrarna den gången.” Pascuzzo suckade. ”Ville ge honom en andra chans. Den grabben har inte haft det lätt. Och ändå har han lyckats så bra. Han var quarterback det sista året innan han gick ut, vet du, när grabbarna tog hem slutspelen. Skulle en vända till Irak och sen betalade armén stipendiet till Syracuse. Man vill ju alltid hjälpa en grabb som mot alla odds har klarat det.” Han tystnade. ”Eller skulle ha klarat det.”
Wilson nickade. Han förstod. Hade också hört ett och annat om familjen Winter.
”Fan det här kommer krossa Lori.” Pascuzzo upprepade meningen för sig själv. ”Det här kommer krossa Lori.” Han rörde sig fram och tillbaka på stället, vände ansiktet upp mot himlen. Månen var full och obarmhärtig, en bländande strålkastare som samtidigt fick mörkret längre in i skogen att bli svartare.
Ambulansen anlände med tända men ljudlösa sirener. Här fanns inget liv att rädda. Över svarta stammar slungades blåa ljuskäglor och den stilla olycksplatsen fylldes av rörelse. Fyra ambulansmän klev ur och slöt sig runt Pascuzzo, den som så uppenbart var ansvarig på plats av de två poliserna.
Wilson blev varse sina uppdragna axlar. Med en suck lät han dem motvilligt sjunka, skälvde av kylan och tog några steg på platsen. Underlaget knastrade. Var det olämpligt att tända en cigarett? Det var hans första möte med döden och han kände sig rådvill.
Pascuzzo kom gående i hans riktning. När han passerade Wilson på väg mot polisbilen gav han honom en allvarstyngd blick. De hade gjort sitt här. De behövdes inte längre för den döde.
”Du kan höra den där kraken i Forden nu”, sa Pascuzzo och nickade mot bilen längre fram, ”så åker vi till Lori Winter.”
Wilson gjorde som han blivit tillsagd. Han tvekade ett ögonblick utanför den vita Forden men öppnade sen passagerardörren och slog sig ner. Skorna landade på något mjukt och han fiskade upp ett par kvinnohandskar.
Mannen i Forden satt framåtlutad i förarsätet. Händerna var utan handskar och låg sammanflätade i hans knä som om han bad. Den glasartade blicken var fastnaglad på händerna.
”Ingen trevlig syn”, sa Wilson trevande samtidigt som han sneglade på karlen.
Han märkte att mannen skakade. Motorn var avstängd och det kom vita moln ur deras munnar.
”Jag behöver dina uppgifter så ska du snart få åka hem.”
Utan att ändra position gav mannen honom de upplysningar som efterfrågades. Polisassistenten antecknade namnet, mr Rathburn, i blocket tillsammans med telefonnumret och hemadressen. Med några kortfattade rader fick Wilson ner det mr Rathburn berättade. Han hade inte sett bilen på raksträckan innan kurvan. Pickupen måste ha kört en bra bit framför. Själv hade mr Rathburn känt halkan direkt när den uppstod av det underkylda regnet, och nästan krypkört. (Här nickade mr Rathburn för sig själv.) Och sen såg han bilen som redan hade kraschat i trädet, antagligen en bra stund innan. Han passerade och parkerade bilen på ett säkert ställe och klev ur. Sprang fram till pickupen men förstod att det inte fanns något att göra. Han återvände till sin bil och ringde 911.
”Vart var du på väg?”
”Jag skulle hem till East Batavia efter ett besök i Geneseo. Kör den här sträckan ibland. Inte så ofta. Vem var grabben?”
”En kille härifrån. Du kände inte igen pickupen?”
”Nej, jag bor ju inte här.” Svaret kom snabbt. Wilson nickade. ”Jag har ditt nummer men kan inte se att vi kommer ha anledning att höra av oss. Jag är ledsen att du behövde se det här.”
Mr Rathburn vred huvudet mot honom och för första gången under samtalet möttes deras blickar. Rathburns ögon var
ljust blå och såg intensivt på honom. De utstrålade en sådan smärta att Wilson kände hur hans egna ögon tårades. Han vred raskt bort ansiktet. Hade ju själv blivit påverkad av synen men blev ändå förvånad över att se den andres sinnesrörelse.
”Åk hem nu och drick något starkt.”
Wilson stod ensam kvar. Där Forden stått var marken svart, tidigare skyddad från snöfallet. Han såg sina egna spår i den nyfallna snön, från polisbilen till platsen där han nu stod.
I den frusna snömodden vid vägrenen la han märke till ett par mörka hål och, där snön tunnades ut, fotsteg. Var det Rathburns?
Han gick närmare. Fotavtrycken såg onekligen färska ut. Här ute rörde sig väl ingen så här års?
Wilson drog ett djupt andetag. En impuls uppmanade honom att följa stegen som ledde in i skogen. Han tvekade ett par sekunder och såg bort mot polisbilen igen, Pascuzzo hade sin telefon mot örat. Skulle han ha släppt i väg Rathburn så fort? Men vad mer hade han kunnat fråga honom egentligen? Wilson tittade på fotspåren igen och kände kylan värka i fingrarna. Han var trött och redan sen hem. Troligast var att Rathburn bara gått in i skogen och lättat blåsan.
del ii oskuldens tid
lydia
sommar 2004
Lydia Elvander hade varit hos familjen Warren lite mer än en vecka och jetlagen hade gett med sig. Hon hade inte längre några problem att hålla sig uppe sent på kvällen, men vaknade fortfarande lite för tidigt om morgnarna.
Nu låg hon i sängen och tittade på fläkten som snurrade i taket, försökte ta in att hon verkligen befann sig i USA. Att hela high school-året låg framför henne. Det var fortfarande några veckor kvar av sommarlovet och hon kände sig lättad över att inte behöva slängas in i skolvärlden riktigt än.
Ett skrammel från köket skvallrade om att mrs Warren var vaken.
Mrs Warren. Både utbytesstudentsorganisationen och mrs Warren själv hade uppmanat Lydia att kalla henne för ’mom’. Hittills hade Lydia undvikit att behöva tilltala henne direkt på det sättet. Undvikit att vare sig säga mom, Maggie eller mrs Warren. Men det skulle inte fungera länge till, hon skulle snart behöva göra ett val.
Det fanns ingen mr Warren. Inte längre i alla fall. Han hade avlidit knappt två år tidigare i en arbetsplatsolycka, vilket fått Lydias mamma Maud att dra en djup suck när de läst det första mailet som kommit från Lydias värdfamilj.
”Det är inte optimalt är bo i en familj med så färsk sorg”, hade Maud sagt.
Lydia tänkte att mrs Warren uppenbarligen ändå bedömt att de orkade ha en främmande tonåring i huset. När Maud insett att mrs Warren, trots en summa från försäkringsbolaget som skulle täcka hennes leverne för resten av livet, ändå valt
att fortsätta arbeta som lågstadielärare hade hon nickat gillande. Det här tydde på att det var en rejäl kvinna som skulle ta hand om hennes dotter.
Lydia klädde sig i den morgonrock som funnits i sovrummet redan när hon anlände. Till färgen var den gammelrosa och matchade väggarna i rummet som numera var hennes. Även handdukarna i det lilla anslutande badrummet var i samma färg. Hon var redan svettig och morgonrockens fleecematerial kändes obehagligt mot den fuktiga huden.
I köket stod mrs Warren i färd med att skopa upp pulver i en kaffebryggare. Airconditionanläggningen brummade någonstans från vardagsrummet och Lydia huttrade till, slöt morgonrocken om sig. Genom fönstret ovanför diskhon sken solen redan starkt och hon visste att det skulle kännas som att möta en het smocka så fort hon öppnade altandörren för att kliva ut ur det nedkylda huset.
”Godmorgon sötnos.” Mrs Warren vände sig leende mot Lydia, som varje morgon. ”Det kommer att bli ordentligt varmt idag igen så vi får unna oss att bara vara lata.” Hennes blonda hår var upprullat på vita papiljotter och hela hennes uppenbarelse, med kritvita tänder, blekt hår och crémefärgad morgonrock, fick Lydia att tänka på en skyltdocka i ett starkt upplyst varuhus. Hon hade aldrig sett någon som i verkligheten använde papiljotter.
Lydia log tillbaka och öppnade kylskåpsdörren.
Dagarna hittills hade tillbringats i horisontalläge på familjens stora altan varvat med dopp i poolen. Det var inte en riktig nergrävd pool utan en billigare ’ovan mark’-variant men den var stor och gjorde hettan dräglig. Poolen stod placerad så att dess övre kant tog vid där altanen slutade och Lydia hade hittat en bra vinkel från altanen där hon fotat värdsystrarna Tricia och Kaitlyn framför poolen så man inte såg att den inte var ’riktig’. Det kortet skulle hon visa vännerna hemma så småningom.
Hon tänkte avundsjukt på sin storasyster Ylvas utbytesår i
San Diego. Stränder, surfing, en evig sommar. Själv satt hon här bland korna och majsfälten.
När Lydia först fick adressen till familjen som skulle vara hennes för ett år hade hon hoppat av lycka. New York State. Tillsammans med sin mamma och lillasyster Liv hade hon bläddrat fram platsen i en kartbok och besviket konstaterat att The Cascades låg sju timmars bilfärd från metropolen. Maud hade skakat på huvudet och sagt att ”det här är inte särskilt lovande” vilket fått Lydia att ilskna till. Men Maud hade stått på sig. ”Du kommer få se, små amerikanska samhällen brukar vara konservativa och kristna. Antagligen finns många obildade Bush-anhängare där. Arbetarklass.”
Mrs Warrens döttrar Tricia och Kaitlyn kom in i köket, de var båda tunna och bleka, med samma blonda hår och ljusa ögon som sin mamma. Att deras släkt härstammade från svenska immigranter hade mrs Warren redan påpekat flera gånger.
Den yngre flickan, Kaitlyn, var klädd i en pyjamas med hundvalpar på. Hon satte sig vid köksön och mrs Warren började genast att göra i ordning frukost åt henne.
Tricia hällde upp ett högt glas med apelsinjuice åt sig själv och frågade Lydia om de skulle ta med sig frukosten ut.
Trots att Tricia bara var dryga året yngre än Lydia påminde hon om Lydias flera år yngre lillasyster. Ett barn som emellanåt lekte tonåring. Men Tricias försök gav alltid vika halvvägs, hon var helt enkelt för naiv och oskuldsfull, resultatet av den amerikanska moderns skyddsbarriärer som höll dottern borta från kroppens och känslornas hemliga liv. Samtidigt besatt hon något vasst och kunde ofta viska träffsäkra sarkasmer om andra personer. Det var ändå underhållande och ingav Lydia hopp om Tricias framtid.
Som väntat smällde värmen emot Lydia när hon klev ut genom altandörren till husets baksida. Luften var så mättad av fukt att det kändes som att hon hade kunnat ta en tugga av den. Tricia satte sig under ett parasoll och Lydia gjorde detsamma.
En av de sista dagarna i Sverige hade hon suttit just så här, under ett parasoll med sin mamma utanför sommarhuset i Sankt Annas skärgård. Svensk högsommar med humlor och huggormar. Mamma Maud låg på en solstol av massivt trä och Lydia på en likadan. Dessa solstolar som funnits genom hela Lydias uppväxt, som oljades med teakolja inför varje ny säsong och enligt Maud blev vackrare för varje år. Det var ofta Maud kommenterade familjens möblemang. Påpekade för Lydia att det var på kvalitén och detaljerna man kunde avgöra om en familj besatt finess eller inte. Möbler skulle vara av massivt trä, aldrig faner eller komposit. När det kom till textilier skulle ylle förstås vara kashmir eller merinoull. Det skulle vara silke och inte viskos. Bomull, aldrig polyester. ”Och designklassiker är alltid värda pengarna. De håller över tid.”
Den där dagen inför deras stundande avsked hade Lydias mamma velat ha henne en stund för sig själv. De låg under parasollet med utsikt över Östersjön och Maud tittade allvarsamt på sin dotter. Bekymmersrynkan i pannan framträdde och den utnötta harangen som kom verkade nästan inövad, slog det Lydia nu när hon tänkte på det.
”Jag är faktiskt oroad inför din resa. Du har aldrig varit lika försiktig som Ylva och helst hade jag velat att du väntat ett år till med utbytesåret. Jag hade trott att du skulle mogna och vara färdig med att göra uppror efter ett år på gymnasiet Lydia …”
Lydia himlade till svar, men ändrade sig sen och nickade. Hon hade inget att vinna på att spä på sin mammas oro.
”Du vet, skolan är inte särskilt avancerad i USA”, fortsatte Maud. ”Det var inga problem för mig eller din syster att gå ut med toppbetyg, det kommer säkert att vara så för dig med. Jag hade till och med kunnat bli promqueen om jag inte var sjuk just den dagen. Som svensk tycker alla att man är exotisk men det är viktigt att du inte låter det stiga dig åt huvudet.”
Maud blickade ut över havet och även Lydia betraktade, för ovanlighetens skull under tystnad, horisonten. Det glittrade
i vågtopparna och vyn ramades in av stenklippor och mörkt gröna skogbeklädda öar. På himlen cirklade vita måsar, allt detta självklara svenska.
”Så länge du håller dig undan att hamna i diskussioner med din värdfamilj, ser till att hamna i rätt kompisgäng och under inga omständigheter dricker alkohol eller röker marijuana så kommer allt bli bra.” Maud log mot henne och satte sig upp på kanten av sin solstol.
”Självklart kommer jag inte vara dumdristig mamma. Oroa dig inte.”
Maud såg lättad ut, nästan tårögd, när hon frågade sin dotter om hon fick ge henne en kram.
”Vad tänker du på?” Isbitarna skallrade i glaset när Tricia ställde ner sin apelsinjuice. ”Du verkar så tankspridd … Saknar du din pojkvän i Sverige?”
Lydia hade inte ägnat pojkvännen Henrik många tankar sen hon anlänt. Förhållandet var dessutom satt på en paus vilket smärtat när hon rest men nu kändes som en lättnad.
”Inget särskilt”, svarade hon. ”Jag är bara lite trött.” Hennes skål med yoghurt var tom, hon hade ätit upp hela portionen utan att märka det. Tankarna på mamma väckte en irritation som hon genast ville skaka av sig. Det var skönt att slippa hennes omsorger ett år, slippa känna sig som en besvikelse för att hon inte var som sin äldre syster.
Nu var det färdigtänkt på familjen där hemma. Hon ville frigöra sig. Frigöra sig från den cementerade rollen hon vid sexton års ålder vuxit in i. Utforska hur det kändes att vara historielös. För att uppnå det krävdes distans till Sverige. Till familjen och vännerna hade hon sagt att hon inte ville ha så mycket kontakt för att hon inte ville få hemlängtan. Hittills hade hon bara skickat ett enda mail till sin mamma, ett par dagar efter hon kommit fram, för att berätta att allt gått fint. Hon föreställde sig att Maud printat det och satt in i en pärm där hon skulle spara kommande mail och där Lydia sen skulle
klistra in foton från året. Maud hade själv en likadan pärm från slutet av sextiotalet då hon bott i en välbärgad familj utanför Chicago. Ylva hade också en sådan. Det var så man gjorde i familjen Elvander.
Det skulle ta nio dagar innan Lydia började kalla mrs Warren för ’mom’.
Egentligen ville hon säga ’Maggie’, mrs Warrens förnamn, men när hon väl började säga ’mom’ kändes det snart naturligt. Hennes egen mamma var ju ’mamma’. ’Mom’ var något annat. Bara ett ord.
bonnie försommar 1998
Om historien om Bonnie Rosefields undergång och följande pånyttfödelse hade en tydlig början så skulle den äga rum i hennes kyrkas församlingslokal. Den skulle börja en vacker försommardag i maj, när Bonnie var som minst beredd. Att det just var i en kyrkobyggnad, hennes hjärtas fristad, som de förödmjukande orden om henne hade uttalats var förstås en ödets ironi i sig, men det reflekterade inte Bonnie över just då.
Fönstren stod på glänt och försommaren vällde in, bar med sig hopp om livet, fågelkvitter och barnskratt. Eller barnskratten kom nog från rummet innanför, där söndagsskolan hölls.
Inuti kyrksalen var det ljust. Taket var högt och väggarna vitkalkade. Kyrkan var presbyteriansk och utsmyckningen sparsmakad. Inget prål. Det fanns en anslutande dörr till höger om altaret som ledde in till församlingslokalen där lokalborna ofta samlades efter gudstjänsterna. Den låg i en lägre byggnad som tillkommit senare än själva kyrkan, kanske i slutet av sextiotalet eller det tidiga sjuttiotalet.
Inne i församlingslokalen var det lågt i tak, mörkare. Väggarna var beklädda med en vacker träpanel som tycktes komma till liv när solen sken in.
En gång i månaden tog fruarna med sig mat och man åt en gemensam lunch. Det bjöds på spenatpaj och köttfärspaj. Gryta med fläsk, potatis och ärtor. Sidorätter, såser, ost kuber på fat av aluminiumfolie. Några av fruarna bakade potatisbröd och majsbröd. Och detta var bara själva maten. Efterrättsbordet brukade vara än mer välfyllt. Återigen otaliga
pajer, fast nu fyllda med blåbär, som rann likt mörkt blod ner från mungipan när man tog en tugga. Dessutom serverades Devil’s food cake (vilket alltid någon påpekade var pikant i kyrkans hus), och andra hemmagjorda sötsaker.
Liksom naturen precis vaknat till liv hade solen och värmen samma effekt på människorna. Till och med rynkorna tycktes slätas ut, allt eftersom det slutligen förankrades i kroppen att mörkret och vintern verkligen var över för den här gången. Själv påverkades Bonnie mycket av årstidernas växlingar, så här i början av sommaren kunde hon komma på sig själv med att nynna. Hon nynnade aldrig under vintern.
Runt henne befann sig människorna som funnits i hennes liv de senaste femton åren. Vissa betraktade hon som vänner, andra återfanns i periferin. Men hon visste saker om alla, det var så på en mindre ort. Det snackades. Förtroenden spreds vidare. Andra visste givetvis saker om henne med, det var hon högst medveten om. Men ingen kände till hennes största hemlighet, det var omöjligt. Den som hon aldrig berättat för någon, den som hon skulle ta med sig i graven, förhoppningsvis på den begravningsplats som låg precis här bakom kyrkan. Ändå fick hon ibland för sig att hon fick underliga blickar som hon hade svårt att tolka.
Tallrikarna i församlingsmedlemmarnas händer var nu så gott som renskrapade och Bonnie noterade att flera av kvinnorna verkade ha lagt märke till detsamma. En synkroniserad aktivitet tog fart när fruarna började plocka undan från borden. Bonnie slängde sin papptallrik och staplade några tomma kärl för att bära ut till församlingsköket.
Pastor Ray stod redan i köket, kappans ärmar var uppkavlade och han tog emot kärlen från henne. Han var den enda av männen i församlingen som hjälpte fruarna med den gemensamma disken. Redan under gudstjänsten hade Bonnie lagt märke till att han var nyklippt. Frisyren var sådan som pojkarna hade på fotona som armén tog och som prydde vart och vartannat
kylskåp i hemmen. De allt för unga sönerna iförda uniform och med blickarna allvarliga – eller stolta – riktade in i kameran. Måna om att framstå som redo för det stora klivet in i männens heligaste domän.
Nu gav Bonnie honom en komplimang för den nya frisyren och fick ett varmt leende till svar. Det var något med hans leende som Bonnie inte riktigt kunde sätta fingret på. Kanske krävdes den typ av religiositet som fanns hos pastor Ray för att kunna le på det sättet. Som om det var det enda äkta leendet i världen. Han var en reslig man, bredaxlad och välbyggd och just detta maskulina förstärkte leendets betydelse tänkte Bonnie.
Det måste vara bortåt tio år sen han kommit till församlingen. Han anställdes som pastor när gamle pastorn Dennis slutligen gått i pension, då en bra bit över sjuttio. Vissa av de äldre vände sig fortfarande till pastor Dennis när de sökte stöd eller tröst. Råd i livet.
Bonnie hade känt för pastor Ray direkt. Han var avspänd och gladlynt, tillhörde den nyare, mer liberala skolan. Hon hade tilltalats av hans moderna approach, tyckte den passade bättre i deras tid. Genom åren hade de fått som vana att regelbundet träffas i hans samtalsrum och prata om allt det som pågick i Bonnies liv, vare sig det skedde stora förändringar eller livet bara fortskred i sin vanliga lunk. Ibland utmanade han Bonnie i hennes tro och moral. Hon gillade det, de samtalen gav henne mest. Då kände hon sig utvald, som om pastor Ray kunde se att hennes inre rymde något större som ständigt fortsatte att utvidgas.
På väg ut till buffébordet där hon skulle hämta fler tomma fat och grytor hörde Bonnie sitt namn. Susan Smithson och Joan Coyles talade om henne.
”Herregud såg du Bonnie idag?”
”Jag vet! Värre än någonsin.”
”Visst, det är synd om henne men hon har börjat se uttorkad ut. Som att hon håller på att skrumpna.”
Bonnie kunde höra att Susan kvävde ett skratt men en gäll ton brast igenom.
”Stackars kvinna. Finns nog inte mycket fukt kvar i den kroppen. Om du förstår vad jag menar.”
Susans skratt igen.
”Som obördig mark.”
Bonnie blev stående i dörröppningen, plötsligt osäker på om hon skulle backa eller fortsätta ut i rummet till kvinnorna.
Hon vände sig om mot diskbänken och såg pastor Ray lägga en förtrolig hand på gamla mrs Hawks överarm. Han såg upp och mötte Bonnies blick. Hon kände sina mungipor vinklas uppåt till ett leende.
