rinner
Älven rinner genom allt
Älven rinner genom allt ENGSTRÖM
Älven rinner genom allt
ENGSTRÖM Älven rinner genom allt
MIKAEL ENGSTRÖM
MIKAEL ENGSTRÖM
MIKAEL ENGSTRÖM
© 2025 Votum Förlag, Karlstad
© text & foto Mikael Engström
form Per Kollberg
papper G-Silk 130 g
tryckt i Lettland 2025
isbn 978-91-89843-27-1
www.votumforlag.se
Förord
Laxdagboken – den vanliga
Tjärnen som Google glömde
Flygande fen
November på Siljan
Den hedervärda laxfiskaren
Öringen i ovattnet
Familjelaxresan
Guldet vandrade in och ut på pantbanken
Cassius Clay
En fjällräv precis
Ockulta laxdagboken – Inferno
Giganternas kamp
Sommargädda på Seglinge
Resan uppför Lapplandsälven
Vikingalax
Storlaxen kom i natt
Rinnande vatten har alltid fångat mig. Det lever. Det lugnar.
Från porlande svagt, nästan ohörbart, till att dåna i fall och forsar. Det händer något fast jag själv är stilla. En ständig rörelse. Lugn och sävlig, vild och galen. Aldrig lika.
Oro till lugn. Röster i vatten – mumlar och vrålar.
Att vara vid en älv – det är allt.
Där är jag. Det är jag.
JDag 1 Flugrullarna
ag är framme vid mitt laxhus i Västerbotten. Det är den 20 maj och det ligger snö kvar på baksidan. Låser upp och öppnar dörren. Hela den unkna vintern slår emot mig. En fuktig, livlös doft. Och ... va? Har det varit inbrott? Ofantlig röra och stekpannan ligger mitt på golvet. Varför? Disken, prylar, böcker och tidningar. Det finns inga inbrytningsmärken. Jag var här i tre månader förra året, måste ha rymt från det. Eller är det så här det ser ut i mitt huvud? Visst ja, så här ser det ut varje år. Om några timmar har jag vant mig. Som om jag aldrig lämnat huset. Men var är min stora väska med flugrullar? Jag var säker på att den låg här. För i Farsta och huset i Mora fanns den inte – och så inte här. Har jag glömt den på någon parkering? Har någon snott den medan jag sprungit med packning? Det rinner som isvatten längs ryggraden, blir illamående. Ångest. Det är alla mina rullar. Livets rullar. Jag letar och letar. Försöker tänka – men det är som en tågkrock i huvudet. Jag ser på frysboxen som står med öppen lucka. Jag får en känsla varje gång jag går förbi boxen i letandet. Tittar ner på den tomma botten. I hörnet ligger en död liten mus. Det är nåt med frysen. Jag lägger mig på kökssoffan. Det handlar om rullar och linor för långt över femtio tusen kronor. De flesta går knappt att få tag på. Förtvivlan. Barnslig förtvivlan. Rullarna är mitt liv. Jag ser på frysen … och kommer på det. Frysen i Morahuset! Jag tror jag ställde ner lådan där när jag drog
till Farsta i våras så ingen skulle sno den vid inbrott. Ett snabbt samtal till min vän Janne i Mora. Han åker och kollar. Jodå, rullådan står där. Jag kliver i bilen och kör fram och tillbaka. Hundra mil. Ibland är man för smart för sig själv.
En otäck laxkänsla finns i kroppen. Jag kom direkt snett in i det här. Skitåret kanske kommer. Folk kommer drilla framför mig. Bakom. Vid sidan om, under och ovanför. Tomma dagar och unga newbies kommer rundfiska mig och skratta ut gubben. Nyss var livet tvärtom. Vad hände?
Dag 2 Mina flugor
Vaknar mitt i natten. Städar och vädrar huset. Binder tre enkla flugor för dagen. Jag binder bara i laxhuset. Binder bara för dagen, mina snabba fulflugor. De fungerar och tar under två minuter att göra. Tänkte någon gång skriva en artikel om laxflugans totala obetydelse.
Men det skulle bli en kort artikel och såra många duktiga konstnärer.
Okej, jag är bara lat. Men jag skulle aldrig fiska med någon annans flugor. Mina flugor ute i älven är jag. I sinnet med min inre syn följer jag flugan, blir flugan. Ser laxen när den stiger och tar, eller bara blänger. Jag är flugan. Svårt att förklara och bör nog inte förklaras. Så är det bara. Det är två storlekar av svart-brun-orangea flugor. Antingen bunden på orange plasttub eller liten koppartub. Inget hackel eller något annat pyssel än vingen. Det går faktiskt bra att fiska enbart med den orangea plasttuben. Det låter tråkigt, men jag älskar mina flugor. Fast jag visar dem inte för någon. I jämförelse med alla ungdomars flugor vid älven så är mina döda. Men det är att tro fel. Mina flugor är magiska. De har ett liv och ett syfte.
Dag 3 Tranorna kommer
Vid älven. Inga löv på träden, snö i svackorna. Jo, jag är för tidig. Här uppe finns ännu ingen lax, men jag vill vara först. Ensam och först innan galenskapen drar igång. Några få dagar av gammeldags harmoni. Som förr – då ingen fiskade här. En trana flyger tätt över mig.
Att få gå först på stranden, få göra de första spåren i sanden. Jag har fem ograverade veckor framför mig. Något kommer klart att hända.
Men vad? Efter 45 år med laxspöt så har det varje år hänt något nytt – otänkt. Jag älskar kortvatten. Det är ruffigt. ”Finlaxfiske” på dyra privata sträckor ger mig ångest. Det ska vara tillgängligt. Genom åren har jag lärt mig och det kan ingen ta ifrån mig.
Jo, jag har fiskat privatvatten. Trevlig stugsocialism. Men så kommer en laxhallick en dag och bjuder det dubbla och tar dit poolhoror som inte kan fiska. Och allt du lärt dig om vattnet ligger på tippen med ditt hjärta. Jag är inte social. Laxfiske är något annat. Billiga kortvatten kräver mycket annat. Fem bilar på parkeringen får inte rubba dig. Det kräver knep. Du måste lära dig bilarna. Om det är jobbigt folk, eller turister, eller galningar. Vilka tider fiskar de? När är de fulla? Vilka trivs du att kö-fiska med? Vilka är ryckfiskegangsters med 60 grams torskdrag och säljer lax för 100 kronor kilot till restauranger i Umeå? Det finns några hemliga tider på dygnet då parkeringarna är tomma. Fortfarande har jag små ställen vid älven jag inte pratar om.
Jag gillar kortvatten för det är svårt. Sällan tur. Jag gillar det för att träffa andra knepiga människor. Jag gillar det för att störa fulfiskare som ”fiskar” på olagligt och svårt djurplågarvis. Men min fru vill inte att jag ska söka problem. Va? Sån är väl inte jag? Och vilka problem? Jag slutar här. Det får sparas till kapitlet ”Ockulta laxfiskedagboken – Inferno”.
En till trana flyger över älven.
Dag 4 Burkskinka
Alltså – vägen till älven och vägen från älven, det är två olika världar. Till älven, då tror man ju på någonting. Då finns ett liv. Från älven … då tror man inte på någonting. Då är det bara en massa myror på stigen. Och man är hungrig. Burkskinka, ja, eller … burkskinka.
Dag 5 Första badet
Laxfiske. Att vara beredd – det händer sällan. Ett kast, ett steg. Mina tankar är långt bort i inget. Det är faktiskt tomt i huvudet på mig när jag fiskar – något ljusblått. Ett steg, ett kast. Jag kan inte tänka på texter jag ska skriva, bokidéer. Nej, inte planera något. Då är jag inte närvarande. Tomt och fritt ska det vara.
Det drar? Nu är det något som försöker sno min fluga. Varför då?
Va? Ska det vara så här? Några sekunder går. Ja! Hjälp! Jag har en! Varför då? Och det blir en kolossal tågurspårning i hjärnan.
Men inte i dag. Fiskepasset avslutade sig själv. Jag ramlar i den höga älven. Glider ut i djupet. Tar några simtag och så är det färdigfiskat för i dag. Bara myror på stigen hem. Burkskinka.
Dag 6 Den yra älgkalven
Jag vaknar halv fyra på morgonen och har känslan. Alltså ”känslan”. Den var vanligare när jag var yngre eller ung och inte lika tjock och seg. Känslan att nu, NU! Det är bara sekunder kvar. Ingen frukost. Ingen hygienrutin. Ha! Bara snus. Hoppa i vadarna, på med jackan. Är det ljuset, är det doften? Är det … vad är det? Det är bara NU. 300 hk –diesel – vrålar mot älven. Stenhård hjulupphängning. Jag ska sex kilometer nerströms. Och det går fort. Jag borde ha varit där nu. Som om det är någon magisk portal eller Stargate som stänger när som helst. 170 mot böjen. Dessa sega dieselhästar. Den svarta bilen var bättre.
300 bensinhästar. Den var uppe i 200 just här. Men den satte jag i diket på väg till ett bra laxställe. Nyplogad grusväg och slarv. Mätaren segar upp till 180. Och där är den urgamla, oskyltade viltövergången som bara lokalbefolkningen känner till. Jag har koll, släpper gasen. Bromsberedskap och god moral. Viltövergången är lurig. Där kan det passera rävar, björnar, harar, hjortar, tomtar, troll, vittror. Ååhh!! Bromsen i botten. En älgkalv hoppar över diket. Den tvärvänder och blir stående vid dikeskanten. Ser i backspegeln att den blänger efter mig med vinklade öron. Jag är inte klok. Laxfiske tar fram det sämsta hos mig. Kanske jag är bäst då – mänsklig.
Ingen bil parkerad vid älven. Inga andra spår i sanden mer än mina. Jag ser över älven. Virvlar. Himlen i strömmen. Det är tyst. Älven rinner tung, hög och tyst. Jag lugnar ner mig. Lägger in en till snus bredvid den andra. Läppen är full. Kollar tafsen, kroken, skarvar. Det kommer bli första varvet med min Loop 4:a jag fått av Magnus
På den här tiden låg kolfiberspöna ännu i sin linda. De fanns, men experterna debatterade materialet. Vissa ställde frågan om kolfiber överhuvudtaget var lämpligt som spömaterial. Jag hade nyss sålt mopeden men ej ännu fyllt körkort. Det var en mellantid då cykeln åter kom till heders. Men skulle jag längre, kanske till älven och fiska, fick jag be om skjuts.
Min moster hade en ilsket gul Fiat 127 som hon ofta körde mig till älven med.
Redan i dessa unga år ansåg jag mig vara en fullfjädrad flugfiskare, men mina meriter tålde inte en närmare granskning, jag låg ständigt snubblande nära lögn då jag berättade om mina bravader vid älven. Egentligen var det synd om mig och alla andra unga blivande flugfiskare, jag tänker då på spöna. Jag hade ett blått svenskt spö vid namn Lapplandia, men egentligen borde det ha hetat Miro Zalar eller så. Det var ett mycket styvt och livlöst spö. Alternativet och drömmen hette Splitcane. Men priset för ett sådant spö var inget som man käckt nämnde för mamma så där innan jul.
Glasfiberspön var i mina ögon till för nybörjare – och den som absolut inte vill vara nybörjare är just nybörjaren. Glasfiberspöna saknade all själ och var bara döda sportredskap. Nej, det var ett spö med cane-själ man skulle ha, som de ädla flugfiskarna hade. Männen som inte behövde ljuga och kunde kasta längre än tolv meter. Ett ljusgult
”Laxen söker sig hela tiden ut mot strömmen. Jag kommer att förlora igen – snart kommer älven att skratta till och på nytt göra mig till en löjlig figur. Att vara vid en älv – det är allt. Där är jag. Det är jag.”
Den i fiskevärlden välkände profilen och författaren Mikael
Engström delar i denna bok med sig av sina egna berättelser, med älven och det rinnande vattnet som en röd tråd i ständig rörelse. Precis som i den förra boken, Den ofulländade fiskaren, lockar Engström med oss på sina fisketurer där väntan på napp aldrig blir tråkig. I hans betraktelser ryms naturen, människorna och allt annat som kan dyka upp i samband med en fisketur. Här finns plats för både ljus och mörker, humor och allvar, medan vattnet rör sig genom allt:
”Rinnande vatten har alltid fångat mig. Det lever. Det lugnar. Från porlande svagt, nästan ohörbart, till att dåna i fall och fors. Det händer något fast jag själv är stilla.”
Engström behärskar till fullo hantverket att berätta en riktigt vass fiskehistoria, gott och väl i paritet med föregångare som Hans Lidman och Gunnar Westrin.
Sagt om ”Den ofulländade fiskaren” från 2023 (betyg: 4)
Lektör Mikael Cederberg, BTJ-häftet nr 24, 2023.