Skånska kriget 1675–1679
historiska media
Historiska Media
Bantorget 3 222 29 Lund
historiskamedia.se info@historiskamedia.se
© Historiska Media och Katarina Harrison Lindbergh 2025
Sättning: Gyllene Snittet bokformgivning AB
Kartor: Lönegård & Co
Omslag: Lönegård & Co
Omslagsbild: Karl XI i slaget vid Lund. Oljemålning av Johann Philip Lemke, Nationalmuseum
Tryck: ScandBook EU, 2025
Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9
ISBN: 978-91-8050-675-5
Innehåll
Till läsaren
Skånska kriget är en rörig och svåröverskådlig konflikt, vilket du som läser denna bok kommer att märka. För att göra förloppet lättare att följa har jag valt att bryta ut delar av kriget i egna kapitel. Det gäller exempelvis den tyska delen av kriget och Gyldenløvefejden. Fördelarna är många. Krigsskådeplatserna blir lättare att förstå, sammanhang blir tydligare, och jag har kunnat tillåta mig att ha med fler detaljer än vad som annars hade varit möjligt. Det finns en nackdel: kronologin. Som läsare måste du vara uppmärksam på att texten ibland hoppar tillbaka i tiden. En annan svårighet jag har stött på är namn. Ska Kristian V:s bror kallas Jörgen eller Jørgen, eller rentav Georg? I Sverige är det vanligt att han kallas Georg eftersom han gifte sig med en engelsk prinsessa. I dansk historia är han alltid Jørgen. Jag har valt att kalla honom Jörgen. Slaget vid Lund heter alltid slaget vid Lund, men krigets första batalj inträffade vid Fyllebro, delvis på själva bron. Ändå kallas drabbningen ofta slaget vid Halmstad. Den stora bataljen vid Tirup har flera namn, ibland slaget vid Ylleshed och oftare slaget vid Landskrona. Men Landskrona ligger långt från Ylleshed, där byn Tirup ligger. Som författare gör man avvägningar mellan tradition, känsla och historiska fakta.
Jag har genomgående moderniserat stavning och språk i citerade källor för att göra boken lättare att ta till sig. 1600-talssvenskan är en hög tröskel att ta sig över för en nutidsmänniska.
Katarina Harrison Lindbergh, Åkarp våren 2025
Det långa förspelet
Skånska kriget var en liten del av en lång och svår konflikt mellan Danmark och Sverige. Bekymren var långt över 100 år gamla när Danmark förklarade krig den 2 september 1675. För att förstå kriget krävs det en omfattande förklaringskedja som berör både ländernas egna segdragna kontroverser och de stater på kontinenten som under andra halvan av 1600-talet blandade sig i politiken i norra Europa. Låt oss börja med relationerna mellan Danmark och Sverige.
En viss rivalitet hade funnits redan under medeltiden. Ibland hade den blossat upp i krigshandlingar, men riktigt svårt blev det inte förrän på 1500-talet. Då knakade Kalmarunionen i fogarna, Kristian II genomförde Stockholms blodbad och svenskarna bröt sig slutligen loss och valde Gustav Vasa till kung. Den unge Gustav ville inte ha krig mot grannen i söder. Ett viktigt skäl till hans första äktenskap med Katarina av Sachsen-Lauenburg var just närheten till Danmark. Katarinas storasyster Dorotea var nämligen gift med den danske prinsen Kristian. Gustav stöttade Kristian militärt i hans ambition att bli dansk kung, vilket lyckades 1536, och kontakterna mellan regenterna var därefter goda under några år. Men sämjan höll inte i sig.
Orsakerna var många. En anledning var att svenskarna oroade sig över att danskarna önskade återupprätta Kalmarunionen. Det skulle ha inneburit slutet för huset Vasas tid vid makten. Ett annat skäl var att båda länderna såg expansionsmöjligheter i Baltikum,
där Tyska orden hade tappat greppet och lämnat ett maktvakuum efter sig. Kung Gustav var inte särskilt intresserad av områdena i öster, men hans två äldsta söner, Erik och Johan, såg här goda framtidsutsikter. För hertig Johans del ledde detta till äktenskapet med den polska prinsessan Katarina Jagellonica och en livstid av osämja med Ryssland.
Den äldste sonen Erik, som blev kung Erik XIV när Gustav dog år 1560, fick i början av sin regeringstid makt över den estniska staden Reval (Tallinn) med angränsande landskap, eftersom invånarna vände sig till honom och bad om beskydd. Erik var inte sen att acceptera erbjudandet, vilket gav honom en god maktbas söder om Finska viken. Kort tid senare fortsatte hans expansion. Detta innebar att kontakterna med Danmark försämrades eftersom även danskarna hade anspråk på Estland. Kung Fredrik II hade placerat sin bror Magnus som herre i furstbiskopsdömet Ösel-Wiek för att hålla ställningarna i Baltikum för dansk räkning. Sett ur dansk synvinkel var Sveriges nya ambitioner hotfulla. Under lång tid hade Danmark varit det mest framstående landet i Skandinavien, och de svenska framstötarna i Estland riskerade att förändra detta.
Danskarna ansåg att de hade gammal rätt till det estniska området eftersom de hade kontrollerat det på 1200-talet. Revalborna borde alltså inte ha sökt sig till Sverige utan till Danmark.
Till detta kom att länderna under flera år retade upp varandra med propaganda, småaktighet, skurkstreck och mer eller mindre medvetna missförstånd och provokationer. År 1563 bröt det förväntade kriget ut, det som kallas nordiska sjuårskriget. Båda parter trodde att det skulle gå snabbt och att man skulle vinna stora segrar. I stället utarmade konflikten länderna under många år.
Inrikespolitiskt blev nordiska sjuårskriget en katastrof för både Sverige och Danmark. Kung Erik fick en olycklig konflikt med brodern Johan, som vurmade för sina egna baltiska projekt på Sveriges bekostnad. Kontroversen blev så djup att Johan dömdes till döden för högförräderi, men benådades och sattes i husarrest.
Efter att Erik släppt brodern ur fångenskapen 1567 började denne planera en kupp. Erik avsattes 1578, fängslades och mördades nio år senare på Johans order. Johan blev kung Johan III. Fredrik II:s bror Magnus drogs in i politiska allianser med Ryssland, vilket på sikt ledde till hans fall. Fredrik överlevde kriget, men hans lands ekonomi låg i ruiner, hans bönder var plundrade och döda, gränsstäder och landsbygd brända.
Freden i Stettin slöts 1570, och det var en usel fred för alla inblandade. God vilja saknades och man hade inte löst de konflikter som lett fram till stridigheterna. Frågan var inte om utan när ett nytt krig skulle bryta ut.
Det dröjde till 1611. Då anföll Fredrik II:s son, Kristian IV, Sverige, som nu regerades av Erik XIV:s och Johan III:s yngre bror Karl IX. Kalmarkriget, som det kom att kallas, varade till 1613, då freden i Knäred slöts. Redan i samtiden ansåg folk att detta var akt två i konflikten mellan grannarna. Oförrätter och olösta frågor från nordiska sjuårskriget drogs upp av en ny generation.
Ett av de mer brännande spörsmålen gällde det svenska riksvapnet, tre kronor. Sedan Kalmarunionens dagar hade även danska kungar använt vapnet, men detta ville inte svenskarna acceptera. Enligt deras uppfattning ståtade danskarna med lånta fjädrar, och bruket av kronorna visade, ansåg man, att danskarna önskade återupprätta Kalmarunionen och lägga under sig de tre nordiska rikena igen. I Danmark var man oförstående och hävdade envist att de tre kronorna i det danska riksvapnet bara skulle förstås som att man i Danmark kunde sin historia. Symbolen var en hyllning till det gemensamma förflutna, inte en illa dold önskan att ta över grannlandet. Efter nordiska sjuårskriget – då de tre kronorna i vissa kretsar ansetts vara det viktigaste krigsskälet – löstes inte frågan, men efter Kalmarkriget tvingades svenskarna acceptera att de tre kronorna också skulle ingå i det danska riksvapnet.
Freden i Knäred 1613 var en förödande fred för svensk del även av andra skäl. Liksom under Kalmarkriget hade Älvsborg fallit i
danska händer, och även denna gång måste svenskarna betala en dryg lösensumma för att få tillbaka fästningen. Älvsborgs andra lösen dränerade svensk ekonomi under åren som följde, men den fick en oväntad bieffekt. För att kunna betala måste riket effektiviseras från grunden. Överallt söktes inkomster. En stor del kom från Falu koppargruva, som nu gick in i en storhetstid. Omfattande handel, välfungerande administration, folkräkning inför skatteupptag och mycket annat ordnades för att lyfta landet ur krisen. Resultatet blev att Sverige, mer än Danmark, moderniserades. Dessutom genomfördes en kraftig militarisering med stora arméreformer för att undvika att Sverige återigen skulle lida nederlag i ett krig.
Sverige hade samtidigt en ständigt pågående konflikt med Ryssland. Den hade inletts under Johan III:s dagar och aldrig riktigt kommit till ett avslut. Under åren 1610 till 1617 bekrigade Sverige Ryssland i samband med den stora oredan, då flera tronpretendenter tävlade om makten över Moskva. Svenskarnas ambition var att sätta en egen man på den ryska tsartronen. År 1617 slöts fred i Stolbova och Sverige fick Ingermanland och Kexholms län.
Karl IX dog på senhösten 1611, alldeles i början av Kalmarkriget, och hans tonårige son Gustav Adolf ärvde tronen. Gustav II Adolf kom att gå till historien som en Sveriges stora krigarkungar, framför allt på grund av de svenska framgångarna i trettioåriga kriget, som han ingrep i 1630. Även här stod svenskar och danskar på motsatta sidor, oförmögna att enas på grund av misstänksamhet och bitterhet. Sverige slutade som en av segrarna i kriget, trots att Gustav II Adolf stupade i slaget vid Lützen 1632. Hans späda dotter Kristina tog över tronen, men hon var under många år i händerna på en förmyndarregering. När westfaliska freden slöts 1648 tilldelades Sverige flera territorier: biskopsdömena Bremen och Verden, som blev svenska hertigdömen, staden Wismar med omland, öarna Rügen, Usedom och Wollin, Vorpommern och en liten del av Hinterpommern. Segern vittnade om att de svenska arméreformerna hade gjort landet starkt. Detta framgick ännu tydligare i den utdragna
konflikten med den gren av huset Vasa som härskade i Polen. På 1610- och 1620-talen erövrade Sverige en stor del av Livland (dagens Estland och Lettland) och flera städer i Preussen. Stilleståndet med polackerna i Altmark 1629 bekräftade att Sverige var en regional stormakt. Landvinsterna gjorde att Sverige behärskade landsbygd och städer runt hela Östersjön.
I skuggan av trettioåriga kriget ledde avoghet, intrigerande, rädsla och erövringsambition fram till nästa väpnade konflikt mellan Danmark och Sverige, Torstensonska kriget, uppkallat efter den svenske fältmarskalken Lennart Torstenson. Framför allt handlade konflikten om att svenskarna önskade bryta den danska dominansen i Öresund. Tullarna påverkade svensk handel negativt, och landet led av att ha så få förbindelser med havet i väster. Skåne, Halland och Bohuslän låg ju i Danmark. Endast Älvsborg hade en svensk hamn i väster, och denna utsatta fästning hade fallit i danska händer under de två senaste krigen. Lennart Torstenson, som befann sig i Tyskland, fick i början av hösten 1643 order att anfalla Danmark söderifrån. Samtidigt skulle Gustav Horn ta Skåne norrifrån, vilket ledde till det som kallas Horns krig. Inledningsvis gick allt enligt planerna, men efter en tid hårdnade motståndet. Till sist, huvudsakligen beroende på att den svenska flottan vann en avgörande seger i slaget vid Femern i oktober 1644, bröt svenskarna dödläget och vände kriget till sin fördel. Freden slöts i Brömsebro 1645, och Sverige fick Jämtland, Härjedalen, Gotland, Ösel och Halland, sistnämnda landskap på 30 år. Dessutom skulle svenska skepp ha tullfrihet i Öresund. Från svensk sida hade man hoppats att en gång för alla även ta Skånelandskapen, det vill säga Skåne, Blekinge och Halland, vilket inte skedde. Brömsebrofreden var trots detta en stor framgång för den svenska sidan.
I Danmark hade man svårt att acceptera nederlaget. Det rimmade illa med självbilden, och drömmen om revansch var given. Kristian IV avled 1648 och efterträddes av sonen Fredrik, ett val som inte hade varit självklart. Fredrik III var inte Kristians äldste son, och tronfölj-
den var inte fastlagd. Förhandlingarna tvingade den unge Fredrik att acceptera att aristokratin flyttade fram sina positioner avsevärt, och han blev inledningsvis en svag kung i händerna på riksrådet.
År 1655 inledde svenskarna ett krig mot Polen. Dessutom förklarade Ryssland krig mot Sverige 1656. För dansk del var detta välkommet. Om svenskarna var upptagna med strider i öster var möjligheterna för Danmark större att återta det som gått förlorat i freden vid Brömsebro. Fredrik önskade definitivt ett krig, och han hade ivriga påhejare på kontinenten, däribland Nederländerna.
Det danska riksrådet var mer splittrat, och i folkleden saknades krigsentusiasm. Trots inhemskt motstånd fick Fredrik som han ville. Danmark rustade för anfall mot grannen.
Det var ett stort misstag. Karl X Gustav, som hade efterträtt sin kusin Kristina på den svenska tronen, hade sina misstankar mot danskarna, och spioner kunde rapportera att Fredrik hade börjat värva trupper. Om Fredrik hade hoppats ta svenskarna med överraskning blev han besviken. Krigsförklaringen dröjde till sommaren 1657, men svenskarna var väl förberedda.
De första krigshandlingarna ägde rum i det gamla biskopsdömet
Bremen, ett av de områden som svenskarna hade fått efter trettioåriga kriget och som danska trupper nu tog kontroll över. Samtidigt anföll svenskarna Skåne norrifrån och segrade i ett slag vid Ängelholm.
Till sjöss dominerade den danska flottan, men svenskarna valde att sällan strida till havs. I stället anfölls Danmark söderifrån, och territorierna vid Bremen återtogs. På vintern blev det så kallt att Karl X Gustav kunde leda armén från Jylland över Lilla Bält till Fyn och sedan vidare till Själland via öarna Langeland, Lolland och Falster. Det var våghalsigt och hade kunnat sluta med en katastrof på isen, men eftersom nästan hela armén klarade övergången hotades plötsligt Köpenhamn av svenska trupper.
Inför detta akuta hot måste Fredrik III inleda fredsförhandlingar. I februari 1658 slöts den för dansk del fruktansvärda freden i Roskilde. Svenskarna fick Skåne, Blekinge, Halland, Trondheims län,
Bohuslän och Bornholm. Så hade Sverige tillskansat sig en tredjedel av Danmark, inklusive de hett åtrådda Skånelandskapen, som man hade traktat efter sedan medeltiden.
Nästa krig lät inte vänta på sig. Stärkt av framgångarna beslutade sig Karl X Gustav för att anfalla sin stympade granne redan i augusti 1658, samma år som man slutit freden i Roskilde. Det visade sig vara ett felsteg för svensk del. Förhoppningen var att ta Köpenhamn, som belägrades men höll stånd. Vid freden i Köpenhamn 1660 återfick danskarna Bornholm och Trondheims län. Sverige erhöll i gengäld den lilla ön Ven i Öresund, som har förblivit svensk sedan dess.
Medan Karl X Gustav krigade i Danmark fortsatte striderna mellan Polen och Sverige. Freden slöts i Oliva i maj 1660, efter att den svenske kungen hade avlidit och efterträtts av sonen Karl XI, som bara var fyra år gammal och i händerna på en förmyndarregering. Vinsterna för svensk del var att huset Vasa i Polen fick svära att inte längre göra anspråk på den svenska tronen, vilket man tidigare hade gjort. Den polsk-svenske kungen Sigismund hade avsatts på initiativ av sin farbror, hertig Karl (Karl IX), år 1599. Dessutom tvingades polackerna acceptera att Estland, norra Livland och Ösel nu var svenska områden.
Det rysk-svenska kriget rann mer eller mindre ut i sanden. Stridigheterna upphörde 1658 och en fred slöts tre år senare utan landavträdelser.
Det omstridda Skåne
På 1670-talet, när skånska kriget bröt ut, var förlusten av Skånelandskapen fortfarande färsk i det danska minnet, och något man hoppades skulle vara en parentes i historien. Danmark hade här ett tydligt krigsskäl. Man skulle återta Skåne.
För svenskt vidkommande fanns inget skäl att föra krig mot Danmark. Ända sedan nordiska sjuårskrigets dagar hade svenskarna velat erövra Skåne från Danmark. Ytterst hade alla krig i någon mån
NOR D S JÖ N
Norge
Trondheim
Falun
Stockholm
Helsingfors Åbo
Reval
Estland
Västervik
Göteborg Kalmar
Gotland
Öland
DANMARK
Köpenhamn
Lund
Karlshamn
ÖSTERSJÖN
Bornholm
NEDERLÄNDERNA HOLSTEINGOTTORP
Wildeshausen
Kiel Stade
Lübeck
Bremen
Hamburg
MECKLENBURG
TYSKA RIKET
NEDERLÄNDERNA SPANSKA
BRANDENBURGPREUSSEN
Danzig
Stralsund Wismar Berlin Fehrbellin
Vorpommern
BRANDENBURGPREUSSEN
SACHSEN
Böhmen
ÖSTERRIKE
Kraków Warszawa
Det svenska väldet vid tiden för skånska kriget.
Riga Dorpat
Livland
RYSSLAND RYSSLAND
Novgorod Viborg
POLEN-LITAUEN
0 200 km
handlat om detta, sett ur svensk synvinkel. När detta mål hade uppnåtts med råge hade Sverige, som nu var en dominerande stormakt runt Östersjön, annat att tänka på. Det fanns många andra gränser att bevaka, och många platser där konflikter kunde blossa upp.
Det var inte underligt att Skåne var eftertraktat av båda länderna. När kungariket Danmark formerades från 900-talet och framåt kom Skåne att ingå i det. Även Blekinge och Halland blev delar av Danmark. Det danska riket var ett utpräglat kustrike. Det bestod av halvöar, stora och små öar, samt av sammanhängande landmassor i det som nu är södra Sverige. Vattnet förband delarna med varandra.
För Skånes, Blekinges och Hallands vidkommande gick kontakterna också norrut och österut. Landskapen hade småländska och öländska bönder och byar alldeles i närheten, människor att handla med och gifta sig med. Kontakterna med städerna i norra Tyskland var också betydelsefulla.
I sinom tid formades även ett svenskt rike. Det skedde tidigast i trakterna kring Vättern och Mälardalen men utvidgades då stormännen i allt fler delar av det nuvarande Sverige såg fördelar med att ingå i riket. På 1200-talet fanns ett stabilt svenskt kungadöme, som även omfattade Småland och den finska kusten, samt delar av Norrland. I början av 1300-talet drabbades Danmark av svåra ekonomiska problem. Nästan hela landet förpantades till holsteinska grevar. Skåne styrdes också från Holstein, och landskapets invånare var missnöjda över förändringarna. Alltså sökte sig ärkebiskopen i Lund, Karl Eriksen, även känd som Karl den röde, till svenskarna för hjälp. Vid ett möte i Kalmar föreslog han att den svenske kungen, den då ännu omyndige Magnus Eriksson, skulle lösa in panten till holsteinarna och ta över landskapet. Svenskarna var lätta att övertala. Visserligen var summan som skulle betalas enorm – 34 000 mark silver – men det fick det vara värt. Pengarna skramlades ihop och Blekinge och huvuddelen av Skåne köptes av Sverige år 1332. Resten av landskapet förvärvades några år senare.
Detta hade man inte räknat med i Danmark. När krisen var över
och Valdemar Atterdag stigit upp på tronen ville han ha tillbaka Skåne. Visserligen måste han erkänna att köpet varit lagligt och att Skåne nu rätteligen hörde till det svenska kungahuset, men så snart han fick möjlighet valde han att backa från det ställningstagandet och återerövra Skåne år 1360. Landskapet förblev därefter i danska händer i sekler. Det var en orätt som svenska kungar omöjligen kunde svälja, och som ledde till upprepade krig.
En anledning till att länderna stred om Skåne var alltså historiskt betingad. Både Danmark och Sverige hade starka skäl att kalla landskapet sitt, Danmark för att det hade ingått i riket sedan vikingatiden, Sverige för att man hade kunnat vifta med en köpehandling.
Ett annat skäl var landskapets läge. Detta var betydelsefullt för bägge länderna. Så länge den danske kungen var herre över allt landområde runt Öresund kunde han kontrollera handel och sjöfart genom sundet. Det gav inkomster av astronomiska mått men innebar också verklig makt. Danska myndigheter kunde kliva ombord på fartyg, inventera, beslagta last och i tider av krig begå grova övergrepp mot fartygsbesättningar. Under nordiska sjuårskriget hände det att besättningar tvångsrekryterades till den danska flottan och att skepp och last helt sonika stals. I Skåne låg dessutom ett par av rikets viktigaste städer, Lund med ett medeltida ärkebiskopsdöme, och Malmö som upplevde en ekonomisk blomstring på 1400- och 1500-talen. Detta kunde inte bara ges upp.
De svenska kungarna ville främst ha kusten. De önskade bryta Danmarks kontroll över sundet. Vi tänker oss Sverige som ett land med lång kust, men utan Blekinge, Skåne, Halland och Bohuslän (som låg i det medeltida Norge) var den inte särskilt lång i väster. Nästan hela den svenska kusten låg vid Östersjön. Det räckte om man bara ville bedriva handel och ha kontakter med länderna i öster, men om man ville vidga vyerna måste man ta vägen genom Danmark. Ett svenskt Skåne skulle förändra allt.
En viktig fråga är hur befolkningen i de nyblivna svenska bygderna själva såg på förändringen. I gemen uppfattade de sig som
Karl XI till häst, såsom han helst ville vara. Målningen är troligen utförd av David Klöcker Ehrenstrahl 1676. Skånska kriget pågick för fullt, och i bakgrunden skymtar soldater med skjutvapen i snön. Den vita hästen Brilliant blev skjuten och dog under slaget vid Lund.
Kristian V till häst utanför Helsingborg i samband med belägringen av staden 1676. I bakgrunden, mellan hästens framben, skymtar Kärnan och skepp ute i sundet. Målningen tillskrivs Heinrich von Düvens.
danskar. De talade danska, hade lytt under dansk lag, följt dansk kyrkoordning och haft nära till Köpenhamn. När Skåne genom freden i Roskilde i stället blev svenskt fanns det många skäl att knorra, inte minst för att det blev tydligt att den nya överheten inte alls litade på skåningarna utan behandlade dem hårt och med stor misstänksamhet. Situationen är dock inte så enkel som att alla skåningar väntade på eller hoppades på en återgång till Danmark. Vissa anpassade sina liv och karriärer efter läget, kom att ingå i den svenska administrationen och bli en del av Sverige, även i krigstid.
Kristian V och Karl XI
Kristian V ärvde det danska enväldet efter sin far Fredrik III när han besteg tronen 1670. Som nybliven kung var Kristian 24 år gammal. Han, liksom alla danska kungar under 1600-talet, talade framför allt tyska. Han föddes på Flensborghus i Slesvig. Numera ligger detta i Flensburg i Schleswig-Holstein i norra Tyskland, men på 1600-talet var området länkat till södra Danmark.
Kristian var Fredrik III:s och hans drottning Sofia Amalias första barn. Paret skulle senare få ytterligare fem barn som överlevde till vuxen ålder. Kristians bror Jörgen deltog i kriget vid hans sida. Jörgen kom så småningom att gifta sig med den engelska prinsessan Anna och kallas därför ibland Georg i svensk litteratur. De övriga syskonen var alla flickor. För svenskt vidkommande är den yngsta systern, Ulrika Eleonora, mest intressant. Efter kriget kom hon nämligen att gifta sig med Karl XI.
Den unge danske kungen hade också en äldre halvbror som spelade stor roll under kriget: Ulrik Fredrik Gyldenløve. Innan fadern Fredrik III hade gift sig och börjat regera Danmark hade han under flera år härskat som furstbiskop i Bremen-Verden. Området kom i samband med westfaliska freden att överföras till Sverige, och Fredrik III blev vid samma tid kung av Danmark. Under perioden som furstbiskop hade han en kort romantisk relation med Margrethe
Pape, som 1639 födde sonen Ulrik Fredrik. Den blivande kungen erkände faderskapet och såg till att pojken fick en bra framtid, men på grund av den oäkta börden var det aldrig tal om att han skulle ärva tronen. Storebror Ulrik Fredrik blev i stället ett troget stöd för lillebror Kristian V. Gyldenløve hade utnämnts till ståthållare i Norge 1664, och sedan 1673 hade han ihärdigt rustat upp de norska trupperna i väntan på kriget som skulle komma.
På det personliga planet påverkades Kristian av fadern Fredriks sätt att hantera sin utomäktenskapliga son. Kristian gifte sig 1667 med Charlotta Amalia av Hessen-Kassel. Med henne fick han sju barn, men det hindrade honom inte från att samtidigt ha en mångårig relation med en annan kvinna, Sophie Amalie Moth, som kom att bli den första egentliga mätressen i dansk historia, alltså en offentligt erkänd älskarinna till kungen. Sophie Amalie inträdde i denna position som 16-åring. Kristian var då 25 år. Hon vistades vid hovet, hennes barn blev erkända som kungens ”naturliga” barn och fick namnet Gyldenløve, liksom Kristians äldre halvbror. År 1677 blev Sophie Amalie själv utnämnd till grevinna av Samsø.
Kristian skulle komma att sitta på tronen i nästan 30 år, och han hann under den perioden genomföra en hel del förändringar i Danmark. Det juridiska systemet reformerades med nya lagar och många nyadlingar gjordes. Dessutom militariserades Danmark och Norge kraftigt, med följd att skattehöjningar måste genomföras. Till sin hjälp hade kungen gunstlingar och kungavänner som stod honom nära, men ofta intrigerade sinsemellan. Under Kristians första år vid makten hette en av de närmaste rådgivarna Peder Griffenfeld. Han var rikskansler från 1673 till 1675, då han förlorade kungens förtroende, avsattes och fängslades. Hans fall berodde på att andra gunstlingar slöt sig samman mot honom, men Griffenfeld var själv långt ifrån oskyldig till att ha intrigerat och stigit i graderna på andras bekostnad. Han hade lyckats bli adlad, få en grevetitel och erhålla rikskanslerämbetet genom ett skickligt maktspel, innan allt föll samman och nya stjärnor tog hans plats. Formellt berodde
