Loulou Forsell Brudgum efterlyses
En klassisk svensk deckare
Loulou Forsell Brudgum efterlyses
BRUDGUM EFTERLYSES
Loulou Forsell
Första gången utgiven av Wahlström & Widstrand 1951
Originaltexten har bearbetats och moderniserats av Mats Ingelborn
Copyright © 2024
Omslag av Mats Ingelborn med illustration från Midjourney
ISBN papper: 978-91-89822-82-5
ISBN e-bok: 978-91-89822-83-2
Publicerad av Yabot AB, Stockholm, 2025
k APIT eL 1
Jag tror att det var då, när moster Agnes satte ifrån sig tekoppen med en bestämd smäll och knäppte händerna i knät på det där hotfulla sättet, som hela historien började.
"Nu kommer det", tänkte jag medan jag tände en cigarett och försökte se oberörd ut. Moster Agnes granskade med tydligt ogillande först cigaretten och sedan mina rödlackerade naglar, och mycket riktigt:
"Ann!"
"Ja, moster Agnes."
"Jag undrar om du verkligen förstår vad du gör."
Jag tänkte inte göra det lättare för henne så jag mötte hennes blick med ett oskyldigt uttryck.
"Vad jag gör?"
Moster Agnes pressade ihop sina tunna läppar till ett streck i det magra ansiktet, som - det kunde jag svära på - aldrig hade varit i närheten av en pudervippa.
"Försök inte att slingra dig! Du vet precis vad jag menar."
Jag teg klokt nog och moster Agnes fortsatte efter en kort paus.
"Du lever i synd!"
Jag ryckte till. Även om jag anat orsaken till hennes besök hade jag knappast väntat mig denna bibliska approach. Ett ögonblick var jag nära att skratta, men när jag såg moster Agnes sammanbitet allvarliga min hejdade jag mig. Innan jag hann säga något fortsatte hon:
"Jag behöver väl inte vara tydligare?" Hon lät blicken demonstrativt glida från herrtoforna vid sofan till pipan på rökbordet och den uppenbart manliga morgonrocken som låg slängd över en stolsrygg.
"Men snälla moster", försökte jag.
"Inga men", avbröt hon. "Det är helt enkelt upprörande. Att tänka sig att du, min egen systerdotter, skulle sjunka så lågt. Om din stackars mor hade levat ..."
"Blanda inte in mamma i det här."
"Nå, men din far då. Du borde tänka på hans rykte även om du inte bryr dig om ditt eget."
Sedan följde en längre utläggning om dagens ungdom och dess bristande moral i allmänhet och min i synnerhet. Jag var van vid moster Agnes predikningar och brukade inte bry mig särskilt mycket eftersom jag visste att hon innerst inne var den snällaste gamla tant som fanns. Men denna gång kändes det annorlunda.
Inte för att jag kände mig skamsen eller skyldig. Det var bara det att detta var något jag omöjligt kunde diskutera med moster Agnes. Med pappa skulle jag kunnat prata om det. Det skulle inte ha besvärat mig det minsta att tala med honom om Joachim och mig.
Men med moster Agnes, som efter femtioett års obrutet celibat såg varje man som betraktade en kvinna som ett monster, var det helt omöjligt. Vad hon sedan tyckte om kvinnan som glatt accepterade denna uppvaktning vågade jag inte ens tänka på.
Plötsligt märkte jag att moster Agnes tystnat och väntade på ett svar från mig. Jag tittade förvirrat på henne.
"Nå, Ann?"
"Förlåt, men jag uppfattade inte ..."
"Här har jag rest hela vägen från Vårbyhus till Stockholm bara för att få svar på en viktig fråga och så lyssnar du inte ens! Jag frågade om han har friat ännu."
"Vem? Joachim?"
Moster Agnes såg ut att kunna explodera vilket ögonblick som helst.
"Ja, naturligtvis. Joachim, eller vad han nu heter. Vilket namn förresten! Joachim! Nå, hur är det med den saken?"
Jag funderade men kunde faktiskt inte minnas att Joachim och jag talat närmare om det, så jag svarade försiktigt:
"Nja, inte direkt. Vi har pratat om det, men ..." "Men...?" kom det uppfordrande.
"Nåja, vi tyckte inte att det var någon brådska."
"Brådska!" fnös moster Agnes. "Tänker ni vänta tills ni blir tvungna till det?"
Jag svarade inte och moster Agnes missuppfattade genast min tystnad.
"Åh, kära hjärtanes! Det är väl inte redan så att... säg mig genast om det är så!"
"Jag kan lugna dig med att det ännu inte är 'så'."
Hon drog en djup lättnadens suck.
"Nå, det var då för väl åtminstone." Hon tittade på klockan. "Ja, nu har jag i alla fall fått sagt vad jag kom hit för att säga dig. Nu måste du se till att det blir ändring på det här. Antingen gifter du dig med karlen eller också börjar du leva ett anständigt liv igen!"
Formuleringen var säkert inte oavsiktlig, för enligt
moster Agnes uppfattning var samlivet med en man inte helt anständigt även om man var gift med honom.
"Ja, mitt tåg går om tjugo minuter, så jag får säga adjö. Men glöm inte vad jag har sagt!"
När ytterdörren slagit igen efter moster Agnes gick jag till barskåpet och blandade mig en gin och tonic.
Sedan slängde jag mig tvärs över den sköna öronlappsfåtöljen, som jag en gång passat på att låna med mig från Vårbyhus, och tände en ny cigarett för att i lugn och ro tänka igenom situationen.
Först var jag beredd att avfärda mosters moralpredikan med en axelryckning, men ju mer jag funderade över innebörden i hennes ord, desto mer benägen blev jag att ge henne rätt. Jag var trots allt tjugosju år men satt fortfarande på glasberget.
För en timme sedan hade detta faktum inte bekymrat mig alls. Jag hade tvärtom varit ganska nöjd med hur jag inrättat mitt liv. Jag var självförsörjande och oberoende med en bra position som kriminalreporter på "Morgonnyheterna" och jag trivdes med jobbet. Jag hade en underbar lägenhet och en man som tyckte om mig. Vad mer kunde jag begära? Men kanske var det ändå något som fattades.
Jag skakade på huvudet och tog en djup klunk ur glaset. Hade jag verkligen redan kommit till den där kritiska perioden i en kvinnas liv då hon - hur bra hon än har det - börjar längta efter att diska kastruller, dammsuga mattor, stoppa strumpor och byta blöjor på små skrikande barn?
Jag blev nästan generad över mina egna tankar och drog häftigt några bloss på cigaretten. Men det hjälpte
som jag tidigare inte gett mig tid att granska. På något märkligt sätt såg jag honom för första gången som en del av min egen existens.
"Vad är det med dig, Ann?" Han kom fram och kysste mig lätt. "Man skulle tro att du har sett spöken."
"Jag har träfat moster Agnes", började jag.
"Nåja, det kan ju gå på ett ut", skrattade Joachim.
"Så det är därför du ser ut som reklam för en begravningsbyrå."
"Kim, sätt dig ner. Jag måste prata med dig."
"Oj, är det så allvarligt? Eftersom du sitter och dricker grogg mitt på eftermiddagen kanske jag också kan ta mig en styrketår."
Han blandade sig en drink och slog sig sedan ner på en kudde framför den öppna spisen och sträckte ut de långa benen.
"Nå älskling, vad har du på hjärtat?"
"Joachim!" började jag strängt.
Men det enda ordet utlöste genast ett vrål.
"Nej! Jag har ju sagt att du riskerar att bli avrättad på ett lika långsamt som plågsamt sätt om du kallar mig för Joachim!"
"Nå, Kim då, om du tycker det är bättre. Kim, vet du om att vi lever i synd?"
Joachim fck drinken i halsen och det tog en stund innan han hostat färdigt.
"Vad sa du att vi gjorde för något?"
"Vi lever i synd."
Joachim stirrade först förvånat på mig. Sedan brast han ut i ett skallande skratt. Även om jag tjugo minuter tidigare, när jag hört samma beskrivning av vårt
i en berså, men skulle du ändå kunna lyssna till ett regelrätt frieri?"
Och jag lyssnade.
k APIT eL 2
Under några veckor gick jag omkring på tidningen med blossande kinder och fånigt leende som det anstår en nybliven fästmö. Jag tog emot lyckönskningar och låtsades som om jag inte märkte insamlingslistan till lysningspresenten som cirkulerade. Joachim såg lika frånvarande och fånig ut som jag, men hade nästan vant sig vid alla ryggdunkningar och mer eller mindre kvicka anspelningar på bröllopsnatten som väntade. Han hade naturligtvis fyttat tillbaka till sin egen lägenhet eftersom det inte passade sig att vi bodde tillsammans nu när vi var ofciellt förlovade.
På Vårbyhus pågick bröllopsförberedelserna under moster Agnes energiska ledning. Joachim och jag hade tillbringat en helg där, på min gamla fädernegård, för att få det oundvikliga mötet med våra familjer överstökat. Pappa Bewe - kallad så eftersom hans förnamn är Bernhard och efternamn Wigert - hade aldrig tidigare träfat min blivande man och kommenterade situationen med ett bittert men älskvärt: "Jaha, så ska man då få en murvel till i familjen!" Som pensionerad överste och godsägare hade han aldrig riktigt accepterat att jag försörjde mig som journalist istället för att ägna min tid åt boskapsskötsel och jordbruk.
Professor Hall och hans fru, mina blivande svärföräldrar, hade rest upp från Lund för att granska mig. Tant Bertha (vars förnamn nästan kunde läsas i hennes yttre) omfamnade mig genast med sin frodiga
gestalt och förklarade under tårar och snyftningar att detta var den lyckligaste dagen i hennes liv hittills. Hennes make, professor i biologi vid Lunds universitet, var betydligt mer återhållsam och disträ. Han skakade min hand lite frånvarande och mumlade "Hall", som om jag inte redan visste det.
Han var i alla avseenden sin frus raka motsats. I den mån man ens lade märke till hans existens i skuggan av tant Berthas monumentala närvaro, visade han sig vara en spenslig liten herre i början av sextioårsåldern. Han hade otydliga men sympatiska ansiktsdrag, närsynta, vänligt kisande ögon bakom en vinglig pincené och en ljus kalufs som hade en tendens att falla ner i pannan, precis som Joachims. Tant Bertha behandlade honom ungefär som en förtjusande men något irriterande pekingese, och det märkliga var att han verkade trivas med det. Han kommenterade hennes outtömliga ordföde med "ja, älskling", "jo, älskling" eller "javisst, älskling" med en urskillningsförmåga som vittnade om lång övning, för jag kunde svära på att han aldrig uppfattade mer än en bråkdel av vad hon sade.
Till en början var jag osäker på vad jag skulle tycka om tant Bertha. Hon var på något sätt så oerhört okomplicerad. Hon hade en öppen famn som räckte till för alla, en nästan påträngande vitalitet och en älskvärdhet som bokstavligen tog andan ur en.
Men hon vann mig helt redan första kvällen när hon med en obeskrivligt öm gest rufsade om i sin mans glesnande lockar där han satt och nickade sömnigt i en fåtölj framför brasan och försiktigt frågade: "Känner du dig trött, Vingelill?"
Först trodde jag inte mina öron, men senare på kvällen bekräftade Joachim att jag hade hört rätt.
"Det har hon kallat pappa så långt tillbaka jag kan minnas. Han heter Victor, men det har han slutat svara på för länge sedan. Inte ens studenterna vid universitetet kallar honom något annat än professor Vingelill och jag tror knappt någon som känner honom vet vad han egentligen heter i förnamn."
"Så Vingelill är alltså en förkortning av Victor?"
"Det är nog bäst du frågar mamma om det, men jag tror snarare det kommer från nattfärilarna."
"Nattfärilarna? Vilka nattfärilar?"
"Pappas förstås."
Joachim såg helt oberörd ut, men tanken på den lilla rara gubben var försvarslös i lastens och syndens grymma klor grep mig djupt.
"Joachim Hall! Du vill väl inte påstå att min blivande svärfar och din egen far har-"
Min fästman höll på att kikna av skratt.
"Dummer! Visste du inte att pappa är Sveriges kanske mest kända entomolog."
"Vad sa du att det hette?"
"Entomolog. Det är en sådan som springer omkring med en håv och en massa knappnålar som han aldrig hittar när han behöver dem. Med andra ord en insektssamlare."
Jag suckade lättad. "Det kunde du väl ha sagt från början."
"Så du förstår, när pappa är försvunnen - och det är han ganska ofta - kan man med nittionio procents säkerhet anta att han irrar omkring någonstans utan att
kunna ta vara på sig själv, med en färilshåv i ena handen och något digert uppslagsverk i den andra. Det är väl därifrån mamma har fått namnet."
Jag log och tänkte i mitt stilla sinne att en kvinna som kan döpa sin man till Vingelill måste älska honom alldeles oerhört. Joachim såg mitt leende och hans ansikte fck ett oroligt uttryck.
"Hördu Ann, om det där inspirerar dig till att fundera ut några liknande smeknamn på mig, så vill jag bara säga dig att-"
"Älskling," avbröt jag honom, "kan jag inte i alla fall få kalla dig 'Lille Ludendorf' för att du har så mycket hår på bröstet?"
Och sedan fydde jag allt vad jag orkade.
Jag medger att jag med viss spänning hade sett fram emot hur mötet mellan Joachim och min familj skulle utfalla. För pappas del hade jag inga farhågor. Bewe och jag har när det gäller väsentliga saker i stort sett samma smak, och har vi det inte vid något enstaka tillfälle respekterar vi i alla fall varandras uppfattning. Dessutom hade jag redan märkt att pappa gillade mitt val från första stund han såg Joachim, så vad honom beträfade var saken klar.
Även moster Agnes hade så småningom, om än motvilligt, låtit sig övertygas.
Men det var från mina syskon jag väntade mig en grundlig granskning och skoningslös kritik av min drömprins. Jag har välsignats med två syskon, ett av varje sort: Vicky som är sjutton år och Lasse som är tio.
Men även detta eldprov klarade Joachim utan att svika min tilltro till hans förmåga att charma folk. Han
är inte för inte en av de skickligaste reportrarna och intervjuarna jag har mött. Han kan hantera människor och har en förmåga att vända ut och in på dem utan att de märker det.
Lasse föll som en mogen frukt när Joachim började förklara hartsfolens fnesser och innersta hemligheter för honom. När det sedan visade sig att han dessutom inte bara kände till utan var personligt bekant med de festa ishockey- och fotbollsspelarna i vårt land och lovade att skafa Lasse deras autografer, visste jag att Joachim fått en vän för livet.
Vad Vicky beträfar förstod jag efter en titt i hennes rum att Joachim inte skulle motsvara hennes nuvarande ideal. Det var redan mer än en månad sedan hon gjort slut med Van Johnson, och hedersplatsen i fotogalleriet ovanför hennes säng intogs numera av Alan Ladd. Mr. Ladd är stor och tyst och stark och blond, men min Joachim är bara blond. Där upphör gudskelov likheten.
Min kära systers besvikelse över mitt val av livskamrat mildrades emellertid av utsikten att få en ny tärnklänning till bröllopet och den romantiska stämning som den stundande vigseln spred över Vårbyhus ärevördiga marker.
Vicky är i den obotligt svärmiska åldern och på något underligt sätt lyckas hon alltid spåra upp och bli delaktig i all romantik som blomstrar i hennes närhet.
Men jag märkte också att det inte bara var Joachims och min unga kärlek som framkallade det hemlighetsfulla leendet på Vickys läppar och det drömmande uttrycket i hennes ögon. De senare vilade nämligen lika ofta på gårdens informator, den unge man som fått den
k APIT eL 3
Den Stora Dagen hade grytt med strålande sol över glittrande Mälarvatten och daggvåt försommargrönska.
Mitt kära Vårbyhus hade av naturen själv, med viss hjälp av trädgårdsmästare Johansson, smyckats till fest. Färgrika blomstergirlanger tävlade i prakt med de pampiga äreportarna, där mitt och min brudgums monogram vävts samman i ett konstfullt mönster. Ingen brud kunde ha önskat sig en vackrare bröllopsdag eller en mer underbar plats att fra den på.
Tårarna steg i mina ögon när moster Agnes kom inrusande i rummet. Med sin entré skingrade hon kanske inte min lycka, men defnitivt min andaktsfulla stämning.
"Men kära barn, här står du och drömmer och är inte ens halvklädd, fast klockan är så mycket! Och gråter gör du till på köpet! Hur är det fatt?"
"Det är bara det att jag är så otroligt lycklig!" snyftade jag.
"Och för det måste du stå här och gråta, medan din brudgum går där nere och längtar."
"Herregud, har Kim redan kommit? Och det säger du inte förrän nu!" Men moster Agnes grep tag i mig innan jag hunnit halvvägs till dörren.
"Stopp där min ficka. Du får inte träfa brudgummen förrän slöjan är på och det är dags att åka till kyrkan."
"Varför inte det?"
En berättelse från
Mer klassiska deckare från Yabot
Affären på
”En klassisk deckare när den är som bäst – en litterär skatt som borde stå i alla bokhyllor” @tant_edna
I denna fängslande deckare från 50-talets Sverige möter vi Ann, en skarp och självständig kriminalreporter som står inför ett vägskäl i livet. Pressad mellan sin traditionella mosters förväntningar och sin egen moderna livsstil, tvingas Ann omvärdera sin relation till den charmige men komplicerade Joachim. Men kärleksbekymren får snart ta ett steg tillbaka när en serie mystiska dödsfall skakar om den till synes idylliska landsbygden kring Vårbyhus. Med sin journalistiska skicklighet och skarpa intuition dras Ann in i en farlig härva av hemligheter, svartsjuka och oväntade allianser. Medan hon nystar i mordgåtan, tvingas hon också konfrontera sina egna känslor och ambitioner.
Berättelsen bjuder på en perfekt blandning av romantik, humor och nervkittlande spänning, allt insvept i en nostalgisk 50-talsatmosfär.
En oemotståndlig bladvändare som håller läsaren gissande ända till sista sidan!
LOULOU FORSELL (1922-1954) var en banbrytande svensk författare och journalist vars dramatiska liv blev lika omtalat som hennes litteratur. Som fyraåring överlevde hon ett björnangrepp på Skansen. Med en fygkrasch i Schweiz och en spektakulär sjukhusfykt gjorde hon nationella löpsedlar. Som dotter till chefen på Stockholmsoperan växte hon upp i en konstnärlig miljö, omgiven av tidens celebriteter.
Trots personliga utmaningar blev Forsell en pionjär inom svensk kriminallitteratur och vann det prestigefyllda Stora Skandinaviska Romanpriset för sin självbiografska roman “Sångarbarn”.
