VÅLDET UNDER HUDEN
FRITIOFAJVIDE
Våldet under huden
Sviten om längtan del I
Copyright © Fritiof Ajvide
Utgiven av: Bookmark Förlag, Stockholm 2024 www.bookmarkforlag.se
Omslag: Elina Grandin
Faktagranskare: Alex Khourie
Tryck: ScandBook UAB, Litauen 2024 isbn 978-91-89820-87-6
innan begynnelsen
… De föll bägge över den vita linjen när ett krasande ljud hördes, över till varandras längtan inbördes
Bakom linjen en lång korridor med dörrar på sidorna, lysrör i taket
Inga mattor, inga fönster
Grönsaksbuljong dricks i mängder, det är den enda maten
Från rökrummet hörs dämpade röster
Långt inne i deras stämmor gömmer sig hatet
En kille går planlöst fram och tillbaka, han hittar inte trösten
Han har blodiga fötter som täcks av strumpor med halkskydd för att inte falla
I besöksrummet går en vit linje vid tröskeln där du måste stanna
Separationen mellan system och gata
En plaststjärna håller på att lossna i kanterna, den måste ha suttit länge på dörren in till patienten
Det är nästan tyst i betongen men innanför dörren hörs ljudet av mina smattrande tangenter
i begynnelsen
Jag minns inte vilken plats jag befann mig på den kväll när jag för första gången träffade den vän som under ett år skulle dansa med mig i en duell mot samhället fylld av sprängande decibel.
Dessutom var det inte jag som berättade min historia. Följaktligen skulle vissa gissningar, felaktigheter och även rena påhitt uppstå på vägen i en berättelse som började i underjorden och slutade med återuppståndelsen därifrån.
Det var i vilket fall på ett ställe dit gangsterrappare som var up and coming kom för att försöka göra avtryck på oss som lyssnade på gatuspråkets puls och tajming.
Jag hade varit inne och lyssnat en stund medan jag sänkt alltför många sexor gin jag egentligen inte hade råd med jag svär det var ett svinn. Röksuget gjorde sig påmint och jag gick ut. Precis när jag tänt cigaretten tappade jag den. Jag lät den ligga kvar på marken och tog en värktablett.
Det var allt oftare som jag gick på spelningar själv. Jag var trött på mina vänner eftersom ingen förstod. Ingen kunde relatera till det liv jag längtade till. Det som bestod av lyrik och estetik sammanblandade i en gatulogik andandes musik.
Med cigaretten glödande på marken övervägde jag att gå hem. Ziplocken jag bar i en snusdosa var tom. Om jag ville få
i mig mer ladd var det att slicka insidan av påsen som gällde.
Istället beslutade jag mig för att försöka få tag på gräs. Min langare var utomlands så jag fick hitta någon på plats.
För det mesta var det inget problem att få tag på substanser på spelningar i musikgenren som tog alla chanser att dansa missbrukets danser. Det var bara att följa doften av weed, men den här kvällen doftade det endast av rapbeats.
Kanske hade några som var här gått till en mer avskild plats för att röka. Bakom huset låg en park, och jag styrde stegen ditåt.
Parken var folktom med undantag för en man som satt på en bänk.
Han belystes bakifrån av en gatlykta och mot den avtecknade sig en stigande rökpelare. Jag gick fram. Mannen såg upp. Ögonen var mörka, och han log mot mig. Jag kom fram och frågade: ”Hallå, du råkar inte ha något på dig eller så?”
nej walla ja sitter ba o blossar lite såpbubblor
”Precis det jag är ute efter, känns som om jag svälter.”
ja har ba den här men vi kan dela
”Visst, vad schysst.”
på ett villkor
”Vadå?”
du får sluta rimma ja blir stressad bre
”Inga garantier. Det har blivit en vana.”
vrf då
”Jag vill bli rappare. Ända sedan jag var inlagd på beroende på Sankt Görans har det här med rimmandet eskalerat. Kalla det method rapping eller något.”
Något tändes i mannens ögon som inte kom från gatlyktan, något som såg ut som igenkänning, och han sa ait do your thing
Jag slog mig ned bredvid honom. Han var kort och smal, men vältränad. Klädd i en hoodie med luvan uppdragen. Han sa puff puff pass och jag sa visst för det är det som gäller när
du röker grass. Mannen drog sina två bloss och passade spliffen till mig, vid det ögonblick då våra fingrar vidrörde varandra sa han ja heter J
Jag svarade att jag hette S. Endast våra pek- och långfingrar vidrörde varandra, en handskakning lika bruten som vi båda var inombords. Jag drog ett bloss och frågade J om han var här för spelningen. Han svarade ja vrf undrar du
”Någonting ska vi väl prata om medan jag sitter här och hasslar dig på ditt weed.”
J skrattade uppskattande och jag fattade att han förmodligen inte var van vid att någon vågade utmana honom på det sättet.
d kanske e ja som hasslar dej på ditt sällskap
J var inbjudande samtidigt som han stötte bort mig. Han släppte ut linan och drog tillbaka den igen.
”Jaha, vad gör du i livet då?”
J såg på mig med ett dystert ansiktsuttryck. Han verkade överraska sig själv när han svarade ja jobbar me d här
J höll upp jointen mot ljuset från gatlyktan och såg menande på den medan röken avtecknade sig mot lampan.
”Kan inte vara lätt när du bara säljer såpbubblor, måste vara tuffa villkor.”
walla ja får väl börja sälja till bebeks de gillar såpbubblor va
”Tror att det kan bli paraknas om du ska ta betalt av barn.”
J skrattade igen, och frågade kan vi dela på resten av jointen utan att säga nåt len
Jag nickade åt förslaget. Vi lät tystnaden utgöra fondvägg till resten av vårt möte. Jag var bekväm i den, och anade att J var det också. Vi rökte upp, och innan jag hann resa mig sa J ey har du signal
”Ja. Såklart. Hurså?”
J ryckte på axlarna och sa om du vill hitta på nåt nån gång
”Visst. Vi kan ju blåsa såpbubblor, till exempel.” d kan vi akhi
Jag lade till J på Signal och vi gick åt olika håll. På väg tillbaka
mot spelningen vände jag mig om samtidigt som han. Ljuset från gatlyktan låg för ett ögonblick som en gloria över hans huvud.
musik och våld
På Lötsjövägen 45 i Hallonbergen, Sundbyberg, brände solen in genom rutorna ned på mitt glasbord. Där låg en ziplock med snö som lystes upp av ett par rödingars glöd. Valuta för de enda köpen som inte görs med kort nuförtiden.
Maj kändes varm år 2021 och jag förvarade en del av mina kläder i frysen. Utanför fönstret en innergård förvandlad till byggarbetsplats. På balkongsidan ett annat byggprojekt. I taket ovanför soffbordet satt några plastmånar och såg ned på mig. På högtalaren spelades Yasins låt ”Spiderman (Intro)”.
Jag hade själv länge längtat efter att skriva musik. Ett par dagar hade passerat sedan jag träffat J, som uppenbarligen tillhörde den värld som svenska gangsterrappare berättade om. Mötet blev en utlösande faktor för att försöka ge mig in i branschen som andades av musik och våld, för via lyriken var jag redan såld.
Jag sträckte mig ditåt på samma sätt som min lägenhet sträckte sig bort från Hallonbergen och ut mot Kista.
Youtube kändes mer autentiskt än Spotify. Det hade en råare känsla. En smartphone uppställd mot Anna Karenina , var allt som behövdes. Med skälvande fingrar klickade jag på inspelningsknappen. Rättade till skinnjackan och tog en värktablett
för min brännande panna. Gick och rökte en cigarett i fönstret, hoppade på stället. Mobilen hade filmat i sex minuter innan jag började rappa. Sedan flödade orden. Två och en halv minut senare var jag klar. Jag nynnade nervöst på den inledande raden, klippte bort de första minuternas tystnad av tagningen medan jag döpte videon till ”Ducka slagen” och lade upp den, händerna skakade svär jag var medtagen.
Det var en start för ett liv utanför en kvävande intellektuell hemmiljö och ett liv som offer för någon som vill ha dig så nära inpå det bara går år efter år. Jag minns de där åren så väl.
Tolv år gammal. Min kropp på backen bakom fäktningslokalen. Det var inte vid lokalen, men det var de därifrån som gjorde det så jag kan lika gärna förlägga minnet dit, alla kvalen.
Jag låg på rygg medan L slog och sparkade på mig. Inte för att det rörde sig om slag och sparkar egentligen, men detta är den typen av fall där representationen av verkligheten är mer verklig än vad som faktiskt skedde. Hur jag skrek, försökte skydda min integritet. Hur jag gick hemåt efteråt och började bära långärmade skjortor med ursäkten att jag tyckte de var fina fast jag bara ville dölja kroppens språk om våld. Dölja de spår som L ritat in vars våld förvandlades till köksknivar.
Det var många år senare orden skulle komma till mig. Men det hade börjat där, när L begravde mig steg för steg. När orden fina du blev en del av allt som var jag.
