Tidigare utgivning av Ulrika Ewerman:
Monica Magnus 1966, 2020 Ormens år, 2022
Ett hem: Carl och Karin Larssons värld (Med Elsa Billgren), 2023
Jag:
En roman om Karin Larsson
Copyright © Ulrika Ewerman, 2024
Utgiven av: Bookmark förlag, 2024 www.bookmarkforlag.se
Omslag: Michael Ceken Omslagsbild: ”Körsbärsblom” (1884) av Karin Larsson, via Bukowskis.
Tryck: Scandbook AB, Falun 2024 isbn 978-91-89820-53-1
Det här är en fiktiv berättelse.
Även om många av de platser, händelser och personer som avbildas har motsvarigheter i verkliga livet, är beskrivningarna produkter av min fantasi.
Boken bör därför läsas som en roman, inte som en biografi över Karin Larsson.
1.
Frankrike, juli 1882.
Det var kväljande hett i kupén.
Karin hade fått upp fönstret så fort tåget rullat ut från perrongen i Paris men kvinnan mittemot hade då bett henne stänga det igen. Tagit sig åt bröstet och på bruten franska förklarat något om luftrören. Erbjudit Karin en hård karamell som tack för hjälpen.
Karamellen ville aldrig ta slut och när kvinnan sysselsatt sig med en finmaskig virkning hade Karin diskret spottat ut karamellen och tryckt in den mellan sitsen och väggen. Vänt fram en ny sida i skissblocket och varje gång kvinnan sett upp och dragit åt sig av virkgarnet, hade Karin snabbt flyttat blicken ut mot det platta landskapet.
Det hörde absolut inte till god ton och uppfostran, men det var svårt att låta bli. Det hade alltid varit svårt att låta bli.
När Karin var liten brukade hennes mamma peta till henne diskret med skon. ”Sluta stirra, Karin, folk kan ta illa vid sej.” Men Karin gjorde det fortfarande och kanske alldeles för ofta. På spårvagnen, i köer, på uteserveringar, på bjudningar. Byggde historier, broderade släktträd och gjorde antaganden om människor hon inte kände. Plockade upp sitt block om det fanns möjlighet. Och även om Karin med åren utvecklat en förmåga att iaktta en människa mycket diskret så kunde hon ändå emellanåt råka ut
för snörpande munnar, eller fuktiga ögonkast från de män som misstolkade Karins blick för något annat än vad det var.
”Julia, vakna.” Karin vickade på axeln. ”Det verkar som om nästa station är vår.” Julia, som dåsat med tyngden mot Karin, rätade upp nacken och när tåget äntligen bromsade in på stationen i Bourron var det tidig eftermiddag.
Fötterna hade svullnat i kängorna och det klibbade i gommen när Karin tryckte ner det tunga handtaget. Loket släppte ifrån sig en lång, varm utandning, bagagevagnens breda sidodörr öppnades och väskor och läderkoffertar lastades av innan andra lastades på.
”Jag hoppas hon kvävs där inne.” Julia klev ner bredvid Karin och fäste en hårslinga bakom örat. ”Kom, vi promenerar dit. Det kan inte ta mer än en halvtimme.”
”Richard skrev att han skulle hämta oss.” Karin försökte röra på tårna och höll upp handen för att skugga ansiktet.
”Eller så har han skickat nån annan.”
Mannen som kom gående emot dem var mycket lång och verkade vara i ungefär samma ålder som Karin. Klädd i skjorta och en väst i marinblått ylle som såg påkostad ut.
”Ledsen om jag låtit er vänta men kusken var sen och …”, mannen som talade danska hejdade sig. ”För jag utgår från att ni är Richards vänner?”
Jo, det stämde och Julia sträckte på ryggen.
”Så omtänksamt av Richard att skicka er istället för att själv masa sej hit.”
Karin kunde inte låta bli att le. Väntade på att mannen skulle reagera som de flesta män som ställdes inför Julia för första gången: med illa dold häpnad över Julias direkthet eller med en blick fylld av plötslig liderlighet. Men istället visade mannen med armen mot stationsbyggnaden.
”Ska vi gå? Mitt namn är Henrik, Henrik Henricksen.”
Inne i ankomsthallen var det svalt innan hettan återigen träffade dem med full kraft utanför den glasade dörren.
”Hur var resan?” Henrik gav tecken till droskan som väntat i skuggan.
”Bra.” Julia samlade ihop klänningstyget och krängde sig upp. ”Förutom att sällskapet i kupén förvägrade oss att andas och att Karin gnällde över att landskapet var platt och brunt, så var allt bra.”
”Nu var det inte riktigt så jag sa.” Karin satte sig mittemot.
”Vänta tills vi närmar oss Grez.” Henrik slog nästan huvudet i taket när kusken daskade fart på hästarna. ”Där är det allt annat än platt och brunt.”
Julia pratade. Karin cirklade pekfingret mot tinningen och funderade på om hon borde säga något om huvudvärken för att inte framstå som oartig. Bestämde sig för att låta bli då Henrik nu var fokuserad på att hänga med i Julias tankar om vad som egentligen uttryckte verkligheten, innan hon målade upp alla detaljer från gårdagens avskedsmiddag på Café Rechance. Henrik nickade. Jo, han kände till restaurangen.
Henrik Henricksen påminde Karin om Lars Eldh, grannpojken vars familj hyrt huset bredvid familjen Bergöös några regniga veckor under Karins första sommarlov.
Lars hade varit mörklockig, allvarlig, tanig och visade sig ha en imponerande samling fågelfjädrar, som han mycket nogsamt katalogiserat i mörkt gröna pappersmappar.
Lars hade lärt Karin allt han visste om fåglar i allmänhet och sjöfåglar i synnerhet. Karin hade visat Lars hur man klättrar högt och kastar sten så de studsar flera studs på vattenytan. Allt till fru Eldhs förtvivlan då Lars lätt ådrog sig svårläkta sår.
När sommarlovet gick mot sitt slut var Karin övertygad
om att hon aldrig någonsin skulle kunna älska någon annan än Lars Eldh. Gråtit sig till sömns i en hel vecka efter att han åkt tillbaka till stan. Lagt andfjädern han gett henne i sitt smyckeskrin och ristat in Lars längst in i garderoben där ingen skulle se.
”Vad är er syn på det?” Henrik såg på Karin mitt i en mening och hon rätade på sig.
”Förlåt, jag satt och drömde.”
Julia tryckte handen i sitsen. ”Vi pratade om konsten och äktenskapet.”
Såklart att de gjorde.
”Många män vill nog gärna tro att de fyller en kvinnas hela liv men jag skulle ha svårt att ge upp mitt arbete, även om jag älskade mannen i fråga.” Karin log mot Julia innan hon vände sig till Henrik igen. ”Jag kanske inte minns det ordagrant men det är Berthe Morisots ord och jag håller med henne … Däremot håller jag inte med Julia om att äktenskapet och konsten är oförenliga.” Och för att glida ur samtalet tillade hon: ”Vad tyckte ni om årets Salong?”
Julia var sex år äldre än Karin, hade varit i Frankrike flera gånger och redan fått två målningar antagna till den årliga och jurybedömda Salongen i Paris. Något de flesta bara kunde drömma om och som allmänt ansågs vara den åtråvärda inträdesbiljetten till etablering och erkännande i den internationella konstvärlden.
Karin hade lärt känna Julia första terminen på Konstakademien när hon lämnat in ett uppslag till en artikel till elevföreningens tidning Palettskrap. En förening och en tidning som Julia för övrigt varit med att starta.
”Det här är bra.” Julia hade tittat upp efter att ha läst några rader högt och skrattat åt vinklingen. ”Riktigt bra … har ni några illustrationer också?”
Karin hade först inte riktigt förstått vad Julia såg i henne.
Sett på Julia som självständig, färgstark och självsäker och på sig själv som allt annat än just det. Artigt tackat nej när Julia bjudit in henne till Akademiklubbens julfest och nyårsfirandet hos Eva Bonnier. Det var först när Julia lämnat över den personliga inbjudan till middag i Julias familjehem med ett ”kom, snälla säg att du kommer”, som Karin inte förmått sig att tacka nej.
Det var fem år sedan nu.
Utanför gick landskapet från något platt och brunt till något högt och ljust med sädesfält och fruktodlingar skiftande i grönt och ockra. Allt insvept i ett mjukt, silvrigt dis som fick skuggor och distinkta linjer att suddas ut.
Det luktade sötvatten och när vägen gjorde en tvär sväng öppnade sig floden framför dem. Vägen skuggades av höga popplar och den motsatta strandkanten doldes av pilar som doppade sina lövverk i vattnet.
Två långsamma flodbåtar, en ensam häger och tre fiskande barn rullade förbi innan den uråldriga stenbron med valvbågarna visade sig genom grönskan.
Karin hade sett bron och Grez, eller Grez-sur-Loing, på framsidan av det vykort som Richard Ström bifogat brevet. Brevet där han föreslagit att Karin borde komma och göra honom sällskap.
”Du kommer att älska det”, hade han försäkrat. ”Det finns inget bättre ställe i hela Frankrike om du vill lära dig att måla plein air. Ljuset, Karin. Ljuset!”
Kusken smackade för att få upp farten över bron och styrde vagnen in i byn.
På huvudgatan, som kantades av låga kalkade hus med röda tegeltak, makade bybor och lösspringande höns på sig. En storbystad kvinna med vit hätta såg vänligt upp innan hon fortsatte med det hon höll på med.
De passerade bykrogen, bageriet, tobaksboden, torget,
slaktaren, kyrkan och handelsboden, innan vagnen bromsade in framför hotell Chevillon.
Julia var först ur och hälsade på hunden som med piskande svans kom dem till mötes.
”Han heter Guignol.” Henrik klev ner i gruset och räckte Karin handen. ”Efter kasperdockan.”
Karins rum låg på andra våningen och var inte stort, men ljusinsläppet från det generösa fönstret och tapeten med blommor gjorde att det upplevdes rymligare än det i själva verket var.
Det doftade rent och sol och täcket som låg hopvikt på sängen var kantat med blå bomullsband. På nattygsbordet stod en karaff vatten och en fotogenlampa, under fönstret en enkel pall och på varsin sida av dörren en byrå och ett klädskåp med en infälld spegel som var oval till formen. Bakom ett tunt draperi en generös balja samt en kommod med handfat, kanna och tvålkopp i sirligt porslin.
Karin hällde upp ett glas vatten och tömde det innan hon snörade av sig kängorna. Tänkte på att hon skulle fråga madame Chevillon, hotellets ägarinna, om hon fick plocka med sig några av trädgårdens blommor upp till rummet medan hon rullade av sig strumporna som satt som fastklistrade.
Trägolvet kändes svalt och Karin flyttade pallen och slog upp fönstret på vid gavel. Lutade sig ut en aning och såg ut över trädgården som med sina terrasser, trappor och blommande bersåer, sluttade ner mot flodstranden. Gångar belagda med ljus sand slingrade sig mellan rabatter som såg både vildvuxna och prydliga ut och i vattenbrynet flöt en badbrygga. Vinden tog tag i en handduk som hängde över en av trädgårdsstolarna och på avstånd hördes röster som verkade komma från hotellets kök.
Det skulle serveras kanin till kvällen, det hade Madame upplyst om när hon hälsat välkommen. Nu behövdes det visst mer rosmarin och en flicka som såg ut att vara runt femton skyndade från köksträdgården som inramats av ett grönt staket.
”Les bagages de mademoiselle sont arrivés.”
Det kom tre försynta knack från dörren och en man som presenterade sig som monsieur Alain från andra sidan dörrbladet undrade om det kanske passade att han bar upp
Karins bagage.
Byrån skulle fyllas med toalettartiklar, underkläder, strumpor och tygpåsen med lindor för blödningen som borde komma snart. Asken med armbandet Karin fått av sina fastrar i födelsedagspresent och som aldrig riktigt kommit till användning skulle hon lägga under sidensjalen. Klänningarna, sommarkappan och de två nya blusarna fick ligga kvar i kofferten. Baddräkten, hatten och lågskorna likaså. Förklädet, som Karin lindat in i flera varv omslagspapper, skulle hängas på kroken vid dörren och väskorna med penslar, målarskrin, färgtuber, trasor, dukar och pannåer skulle stå vid fotändan av sängen. Men först skulle hon göra ingenting.
Karin välte bakåt i madrassen. Fuktfläckarna i taket påminde om en flock änder.
Det var inte ens meningen att de här sommarveckorna skulle tillbringas i Grez. Julia och Karin hade bokat en resa till tidvattnet i Normandie när Karin läste brevet från Richard Ström.
Karin hade hunnit skriva hem till sin mamma och berättat om den planerade resan till havet. Att det var olidligt hett i Paris och att de ville komma ut till landet några veckor för att måla utomhus i landskapet som skulle vara hänförande.
I vanlig ordning hade Karin omsorgsfullt beskrivit hur de skulle bo och vad de skulle göra när de väl var framme. Vilka
städer de skulle passera innan de nådde målet och i slutet av brevet hade hon lämnat adressen till hotellet de fått rekommenderat och där rummen var bokade.
Karin hade aldrig varit i Normandie. Aldrig varit utanför Sveriges gränser innan hon vinkades av på Stockholms centralstation för sex veckor sedan.
Det var Julia som redan i januari föreslagit att Karin skulle följa med till Paris över sommaren. ”Du kan inte föreställa dej hur det är där. Du måste få åka, säg att du vill åka.”
Trots sin liberala syn på saker och ting hade Karins föräldrar först tvekat. Nog uppmuntrade de Karins val och de hade bekostat både Slöjdskolan, studierna i franska, inackorderingen i Stockholm och hennes fem år på Konstakademien, men att släppa iväg deras tjugotvååriga dotter genom Europa med slutstation Paris var en annan sak. Det var först när det stod klart att en rekorderlig bekant till Julias familj också skulle ingå i resesällskapet som det hela plötsligt blev en självklarhet.
Karins pappa, handelsman Adolf Bergöö, hade till och med dristat sig till att ge ett högtravande svar på tal när en näsvis släkting hade ifrågasatt beslutet att låta Karin resa iväg.
”Det är inget annat än en nödvändighet för en blivande konstnär att se Salongen i Paris och vandra längs Montmartres gator. Dessutom är det inte bara att traska in på Akademien för de fria Konsterna i Stockholm om ni nu skulle tro nåt sådant.” Vid det här laget hade Adolf fått upp farten och höjde rösten en aning. ”Karin blev antagen som artonåring och dessutom i svår konkurrens.”
”Vilken utsikt du har.” Julia stod framför Karins öppna fönster. Hon hade bytt till den blåmönstrade bomullsklänningen. En solkatt lekte på hennes axel.
”Tror du Henricksen tyckte jag pratade för mycket?”
Karin reste sig upp på armbågarna.
”Jag tror att han uppskattade att du pratade för mycket lika mycket som jag.”
Julia sköt till fönstret. ”Dom väntar på oss i trädgården.”
