En väl bevarad hemlighet
tidigare böcker av jenny fagerlund:
Drömstigen 2016
Med hälsning från Båstad 2018
24 goda gärningar 2018
Ett litet steg på vägen 2019
Mitt hemliga liv 2020
Början på något nytt 2021
Den sista adventskalendern 2022
Medan livet pågår 2023
En hemlighet för mycket 2024
www.bookmarkforlag.se
En väl bevarad hemlighet
Copyright © 2025 Jenny Fagerlund
Utgiven av: Bookmark Förlag, Stockholm 2025
Enligt avtal med Enberg Agency
Omslag: Emma Graves
Författarfoto: Kajsa Göransson
Tryck: ScandBook UAB, Litauen 2025
Första upplagan, första tryckningen
isbn: 978-91-89820-19-7
Denna bok trycks på FSC®-märkt papper.
Den kyliga luften sved i ansiktet och Bonnie tog ett djupt andetag. Sverige! Hon tittade efter de övriga resenärerna som skyndade över landningsbanan. Trots att hon huttrade i sin tunna kappa orkade hon inte jäkta. I själva verket kändes det som om kroppen knappt bar henne. Allt hon ville var att komma fram till mormors lägenhet och stänga dörren om sig.
Medan hon gick mot ankomsthallen plockade hon fram mobilen och tog bort flygplansläget. Genast haglade sms:en in och trycket över bröstet ökade när hon såg att de flesta var från Harold. Med långsamma rörelser raderade hon alla sms. Det var ingen idé att läsa eller svara på dem. Förhoppningsvis skulle han ge upp och sluta höra av sig när han förstod att hon hade lämnat Paris.
Bonnie gick mot bagagebandet där en stor del av väskorna redan plockats bort. En knuff i sidan fick henne att vackla till och tappa balansen.
”Åh, nej!” fick hon fram och om det inte vore för kvinnan bredvid hade hon rasat i golvet.
”Gick det bra?” frågade kvinnan oroligt.
”Jag är okej. Tack för att du fångade mig.” Bonnie blängde mot mannen som knuffat henne men han gav henne bara en snabb blick och fortsatte prata i mobilen. Vilken idiot!
”Somliga har ingen respekt för andra”, sa kvinnan och tittade mot mannen som plockat upp sin väska och nu gick med långa steg mot utgången. ”Nåja, ha en trevlig vistelse i Stockholm.”
Bonnie mumlade fram ett svar, tackade igen och gick med darriga ben mot bagagevagnarna. Efter att ha plockat upp tre av resväskorna hon hade med sig väntade hon på att den fjärde skulle dyka upp. Det här kommer bli bra, försökte hon intala sig. Från och med nu kan allt bara bli bättre.
Taxiresan till Gärdet hade gått fort och medan chauffören bar resväskorna till trottoaren betraktade Bonnie den senapsgula byggnaden framför sig. Här hade hon tillbringat en stor del av sin barndom, och känslorna som övermannade henne fick henne att kippa efter andan.
Allt var precis som hon mindes det. Från allén, där lindarna stod på rad, till gatstenen, som alltid fått hennes pappa att muttra något om förstörda stötdämpare och rabbla upp asfaltens fördelar.
”Vill du ha hjälp att bära in bagaget?”
Taxichaufförens röst fick henne att rycka till.
”Jag klarar mig. Tack ändå.”
Hon hängde ryggsäcken över ena axeln, tog tag i handtagen på två av resväskorna och gick mot porten.
Butikslokalen som hörde till fastigheten hade en ny hyresgäst upptäckte hon. I stället för smutsiga fönster och en sliten hunddagisskylt var skyltfönstren skinande rena och ramades in av ljusslingor som gav en inbjudande och varm känsla. När en dvärgpudel tryckte nosen mot ett av fönstren studsade hon till innan hon brast ut i skratt.
”Vilken sötnos du är”, sa hon och även om pudeln inte kunde höra henne gav han ifrån sig ett skall och viftade på svansen. Genast tänkte hon på Benji, beaglen hon haft när hon växte upp. Han hade varit så fin och trots att det var över tjugo år sedan han såldes kunde hon fortfarande sakna honom.
Hon gav hunden en sista blick och knappade in koden till porten. Först när hon släpat in alla resväskor såg hon skylten vid hissen och stönade högt. Det var just hennes tur att hissen var trasig.
Fem våningar och två varv senare flåsade hon ansträngt och tog sig för ryggen.
”Bonnie, är det du?”
Bonnie vred på huvudet och när hon såg att det var Harriet, en av mormors grannar, pressade hon fram ett leende och hälsade.
”Kära vännen, har du släpat de där väskorna alldeles själv?” Den äldre kvinnan stannade på det översta trappsteget och andades häftigt.
”Hissen är ju trasig. Men varför har du gått hela vägen hit? Det är många trappor.”
”Jag såg när du kom med taxin och ville hälsa dig välkommen hem.”
”Vad snällt.” Hon förtjänade inte att bli mottagen med
vänlighet. Hon förtjänade ingenting alls, så som hon svikit mormor. När Harriet svepte in henne i sin famn kramade hon om den äldre kvinnan hårt.
”Vad glad jag är att du är här. Eva pratade om dig ofta, må du tro.”
”Jag visste inte att hon var skadad.” Bonnie drog sig ur omfamningen. ”Min mobil blev stulen och ingen kontaktade mig via jobbet. Det var först efter en vecka som jag fick reda på vad som hade hänt. När jag väl hade möjlighet att åka hit var det för sent.”
”Ingen av oss förstod hur dålig Eva var. Jag trodde hon var redo att bli utskriven och så var hon bara …”
”Borta”, fyllde Bonnie i och ögonen fylldes med tårar.
”Seså, ut med det bara. Ibland måste man gråta.” Harriet klappade henne på armen. ”Jag saknar också Eva. Hon var min bästa vän.”
”Jag vet.” Bonnie strök bort tårarna. ”Hur mår du?”
”Bra, efter omständigheterna.” Harriet gjorde en gest mot dörren bredvid Evas. ”Du har fått sällskap av en ny hyresgäst. Iris Nykvist.”
”När flyttade hon in?”
”Om jag ska vara ärlig vet jag inte riktigt om hon har gjort det än. Flyttbilen var här i helgen, men sedan dess har jag varken sett någon gå in eller ut ur lägenheten. Du tror väl inte att det är någon sorts lurendrejeri?”
”Det är det säkert inte.” Bonnie sneglade mot mormors dörr och med ens var det som om luften gick ur henne. ”Jag borde försöka komma i ordning.”
”Såklart du ska.” Harriet tog ett steg mot trappan. ”Om du behöver något är det bara att knacka på min dörr.”
Lägenheten var precis som hon mindes den. Faktum var att mormor inte hade ändrat på något överhuvudtaget utan allt stod på samma plats som tidigare. Som den runda spegeln med guldram och porslinsfigurerna på hallbordet. Till och med fotografierna på väggen var desamma. Bonnie vidrörde en av ramarna och betraktade fotografiet av mormor, mamma och henne själv. Trots att hon log på bilden mindes hon hur ledsen hon hade varit eftersom mamma precis hade skällt på henne. Varför mindes hon inte, men hon kom ihåg att mormor tröstat och att hon hade försökt le mot kameran. För mormors skull. Hon suckade lågt och fortsatte till köket. När hon såg de blommiga gardinerna och den välbekanta utsikten över takåsarna fylldes ögonen med tårar igen. Om hon blundade kunde hon höra mormor stöka runt i köket och smågnola för sig själv medan doften av plommonkräm som kokade på spisen fyllde rummet.
Det var så mycket hon ville prata med mormor om. Främst ville hon berätta om Harold och jobbet, men hon ville även förklara varför hon inte rest hem när mormor ramlade och senare blev sjuk. En hög ringsignal fick henne att hämta mobilen och när hon såg att det var Lisa klickade hon fram samtalet.
”Äntligen svarar du. Gick allt bra?” frågade vännen oroligt.
”Jag har precis kommit fram till lägenheten.” Bonnie öppnade balkongdörrarna så att frisk luft svepte in i lägenheten.
”Vad skönt. Hur känns det att vara tillbaka?”
”Konstigt. Det är som att komma hem, men ändå inte eftersom mormor är borta.”
”Jag förstår hur du menar.” Lisas röst mjuknade. ”Jag är glad att du kom fram utan några missöden.”
”Trodde du att jag skulle ångra mig?” Bonnie klev ut på trallen och huttrade en aning av kylan.
”Man vet ju aldrig med dig.”
”Jag vet.” Lisa hade rätt. För om hon inte hade fått sparken hade hon kanske aldrig lämnat Paris.
”Harold har frågat efter dig flera gånger.”
Orden kom plötsligt och fick Bonnie att stelna till.
”Berättade du var jag är?”
”Hittills har jag lyckats undvika det, men han är ihärdig.”
Lisa tvekade. ”Du vet att jag stöttar dig i ditt beslut, men tycker du inte att han borde få reda på att du har återvänt till Sverige?”
”Han behöver inte veta var jag är. Det är ju slut mellan oss.” Bonnie ansträngde sig för att låta neutral på rösten men det var inte helt lätt. Inte när känslorna åkte berg-och-dalbana och aldrig riktigt lugnade ner sig. ”Jag är ledsen om jag sätter dig i en obekväm sits nu när han är din chef.”
”Det är ingen fara.” Lisa tog ett djupt andetag, som om hon var på väg att säga något mer, innan hon verkade ångra sig och i stället frågade om mormors lägenhet och om Bonnie planerade att behålla antikvitetsbutiken. Det var något hon tänkt på flera gånger själv. Trots att det var ett svårt beslut visste hon att det bara fanns en väg att gå, och det var att sälja butiken så snart som möjligt. Inte enbart för att hon inte kunde något om antikviteter, utan för
att hon inte planerade att stanna i Stockholm. Allt det sa hon till Lisa som lyssnade under tystnad.
”Så det blir jobbansökningar för dig?” frågade väninnan till slut.
”Precis. Jag vet att jag gjorde ett misstag och att alla tror att jag inte är att lita på, men …”
”Inte jag”, sa Lisa bestämt. ”Alla kan göra misstag och ledningen gjorde fel som sa upp dig. Du är en av de bästa kollegor jag har haft, och du är otroligt bra på ditt jobb. Låt ingen inbilla dig något annat.”
Bonnie kisade mot solen. Trots att det var vår i luften var det inte alls som i Paris där rabatterna redan blomstrade och trädens löv slagit ut. Fast det är inte långt kvar nu, tänkte hon och gjorde några stretchövningar. Hon hade sovit oroligt i natt och att starta dagen med en löprunda var precis vad hon behövde för att dämpa oron som kröp i kroppen.
En rörelse från lokalen bredvid porten fångade hennes uppmärksamhet. När hon såg en mörkhårig kvinna i hennes egen ålder ordna med några böcker i skyltfönstret höjde hon handen i en vinkning innan hon joggade över gatan och allén.
Medan hon fortsatte mot Tessinparken gick tankarna till gårdagens samtal med Lisa. Den före detta kollegan var en av få som stöttat henne när hon fick sparken och bara tanken på hur hon hade tvingats bort från den prestigefyllda kommunikationsbyrån gjorde henne nedstämd. Det hade varit ett drömjobb och hon hade älskat den kreativa miljön, det höga tempot och att ingen dag var den andra lik.
Dessutom hade hon gjort sina hundår och varit mer än redo att avancera till en högre tjänst. Inte bli av med allt och starta om från noll.
Bonnie fortsatte jogga längs trottoaren och för varje steg släppte spänningarna en aning. Vid Tessinparken svängde hon vänster och följde grusvägen längs kastanjeträden.
Hon log mot en liten pojke som skyndade förbi med sin mamma och fick ett leende tillbaka. För bara några veckor sedan hade hon varit en av alla dem som stressat till jobbet om morgnarna. Nu var allt annorlunda och hon funderade på hur hon skulle lägga upp de närmaste dagarna. Förmodligen var det bäst att försöka få antikvitetsbutiken såld först. Därefter kunde hon fokusera på lägenheten och ta beslut om vart hon skulle ta vägen.
Hon fortsatte förbi plaskdammen och sprang vidare mot fälten. På ett sätt var det skönt att vara hemma. Det satte allt som hänt i ett nytt perspektiv och våndan och maktlösheten hon känt de senaste månaderna mattades av en aning. Hon ökade på stegen ytterligare och vid slutet av det sista fältet vände hon om och joggade tillbaka.
”Akta dig!”
Rösten fick Bonnie att hejda stegen, men innan hon hann se efter vem det var som skrek fick hon en hård knuff i knävecken.
”Vad gör du?!” fick hon fram och fäktade med armarna för att återfå balansen, men det var lönlöst, och som i slow motion såg hon marken komma närmare. Fasiken också, hann hon tänka och höll upp händerna för att dämpa fallet.
”Hur gick det?” En mörkhårig kvinna föll på knä bredvid henne. ”Har du ont någonstans?”
”Jag tror jag är okej.” Bonnie kravlade sig upp i sittande ställning och motade bort en svart pudel som försökte slicka henne i ansiktet. Var det verkligen en dvärgpudel som fick mig att ramla, tänkte hon samtidigt som hon borstade bort lera från träningsbyxorna. När hon såg en siberian husky sitta två meter ifrån med slokande huvud förstod hon vem det var som hade tacklat henne. Det ser nästan ut som om han skäms, tänkte hon och motade återigen bort dvärgpudeln som försökte klättra upp i hennes knä.
”Jag är så ledsen. Sixten är ett yrväder, men att han skulle få Herman att springa som en galning över halva fältet trodde jag inte.” Kvinnan såg bekymrat på henne. ”Är du säker på att du mår bra?”
”Ja, det är ingen fara.” Bonnie reste sig på darrande ben och granskade leran på kläderna och skrapsåren på händerna. Det var andra gången på två dagar som någon knuffade henne. Fast den här gången hade hon fått en ursäkt i alla fall.
”Som du ser ut.” Kvinnan försökte borsta bort lera från
Bonnies ena arm. ”Jag förstår inte varför Herman inte såg sig för.” Hon tog upp pudeln i famnen och strök siberian huskyn över huvudet. ”Sixten fick igång honom ordentligt. Han verkar se det som sin uppgift att få andra att leka.”
”Han är väldigt bra på det.” Bonnie log motvilligt mot den lilla hunden.
”Mm, ibland lyckas han. Oftast tycker Herman att Sixten är för sprallig, men idag verkar han ha gett efter för leklusten.” Kvinnan satte ner pudeln på marken igen. ”Jag är så ledsen att de knuffade dig och jag tvättar självklart dina kläder.”
”Det behövs inte, det är bara lite lera.” Bonnie strök sig över kinden och upptäckte att hon var smutsig även där. ”De hade bra fart.”
”Verkligen. Tyvärr var jag inte helt med på vad de gjorde. Yoggi hade precis fått tag på ett bullpapper och jag var upptagen med att hindra henne från att kväva sig själv.”
Nu upptäckte Bonnie ytterligare en hund. En stor chokladbrun labrador som lagt sig på marken och såg ut att vänta ut dramat så att de kunde gå vidare.
”Jag tror jag såg dig tidigare.” När hon såg kvinnans förvånade min skyndade hon sig att fortsätta. ”Jag har precis flyttat in på Erik Dahlbergsgatan och tyckte att jag såg dig i lokalen bredvid min port.”
”Är du Evas barnbarn? Bonnie?”
”Precis.” Bonnie tittade på hundarna. ”Och du har ett hunddagis?”
”Det är en lång historia, men det korta svaret är nej”, svarade kvinnan och räckte fram handen. ”Jag heter Anna. Lokalen jag bor i var tidigare ett hunddagis och när jag flyttade in fortsatte jag att hjälpa några av kunderna.”
”Vad mysigt.”
”Först var jag inte så förtjust, men nu kan jag inte tänka mig att vara utan hundarna.” Anna tog fram hundgodis från fickan. ”Numera är jag även ägare till Yoggi eftersom hennes tidigare matte flyttade till London.” Hon lockade på den chokladbruna hunden som genast kom fram för att få godis.
”Jag skulle gärna ha hund.” Bonnie hejdade sig. Varför hade hon sagt så där? För att det är sant, tänkte hon. Ända sedan Benji såldes hade hon velat ha en ny hund,
men det hade aldrig blivit rätt tillfälle, och när hon flyttade ihop med Harold hade det varit omöjligt eftersom han var allergisk.
”De är det bästa sällskapet.”
Bonnie och Anna började röra sig över fältet, en signal till hundarna att det var fritt fram att springa omkring igen.
”Vad ska du göra nu när du är tillbaka på hemmaplan?” frågade Anna.
”Fråga mig hellre vad jag inte ska göra. Det är hur mycket som helst att ta tag i.”
”Jag är så ledsen att Eva är borta. Hon var en fin person.”
”Mormor var den bästa och jag har så svårt att förstå att jag aldrig mer kommer träffa henne. Ända sedan jag kom hit …” Bonnie tystnade. Jag får inte gråta, tänkte hon. Inte inför en okänd person. ”Jag ska jogga vidare.” Hon gjorde en gest mot Valhallavägen och den långa allén.
”Kom gärna förbi på en fika när du har tid. Om jag inte är ute med hundarna är jag oftast hemma.”
”Det låter trevligt.”
”Jag menar det. Kom förbi i eftermiddag. Jag bjuder på kaffe eller te.”
”Jag måste ta itu med mormors butik, eller i alla fall gå igenom vad som ska göras. Om det inte blir för sent kanske jag tittar förbi när jag är klar.”
”Du är välkommen.” Anna stannade för att låta Herman nosa på en buske. ”Säg till om du behöver hjälp. Med vad som helst. Jag om någon vet hur svårt det kan vara att starta om på en ny plats.”
EFTER FLERA ÅR I PARIS återvänder Bonnie till Gärdet i Stockholm. En plats hon inte besökt på era år, men som hon hoppas ska ge henne den nystart hon så desperat behöver.
Väl på plats lär hon känna era av grannarna; excentriska Harriet som tycks dyka upp i tid och otid, pensionären Iris med den sorgsna blicken, och Anna som får Bonnie att ta hand om den övergivna hunden Charlie.
Allt eftersom tiden går börjar hon sakta vänja sig vid sitt nya liv. Men när Harriet ber om hjälp att nysta i en mystisk pussellådas hemlighet, och Bonnies ex visar sig vara beredd att gå långt över alla gränser för att få tillbaka henne måste hon en gång för alla ta itu med allt hon har försökt gömma undan.
En väl bevarad hemlighet är den andra fristående delen av Gärdetböckerna. Det är en varm, allvarsam och romantisk berättelse om att hitta rätt när livet svajar och att våga söka efter svaren, trots att det kan få en att omvärdera allt man tagit för givet. ISBN 978-91-89820-19-7
