bookmark förlag
hans manschettknappar blänkte i kvällssolen. Nikki studerade de stansade emblemen. Tre stycken liksidiga trianglar som var tätt inflätade i varandra. Hon tyckte de såg bekanta ut. Mannen drog lätt i sin mörka kavajärm och fångade hennes blick. Nikki sögs in i de nyfikna ögonen som betraktade henne från andra sidan det låga bordet. Lika intensivt som han såg på henne, lika avslappnad och tillbakalutad var resten av hans uppenbarelse i den bruna skinnfåtöljen.
Runt omkring dem pågick samtal på flera olika språk. Den exklusiva internationella medlemsklubben lockade besökare från hela världen och restaurangen på klubbhusets tak var nästintill fullbokad. Nikki hade uppgivit sitt falska namn i entrén och blivit anvisad till ett chambre séparée där hennes sällskap väntade.
”Your accent”, sa han på högtravande brittisk engelska. Han lät som någon lord från en Jane Austen-film. ”Svår att placera, vart är du ifrån?”
Nu börjar det, tänkte hon. En ilning drog till djupt nere i magen. ”Jag har flyttat runt, bott här och där. Det är en del av jobbet, just nu är det här i London jag hänger min hatt.” Nikki svarade så nonchalant hon förmådde.
”Jaså? Och hur länge har din hatt funnits i London nu då?”
Såg armarna naturliga ut i det läge hon hade dem? Satt hon konstigt? Varför var han så tyst? Skulle hon säga något? Vänta ut honom?
De senaste dagarna hade krävt allt av henne, och nu kokade hjärnan. Nikki kände återigen pulsen rusa och förstod att hon redan förlorat kontrollen, både över sig själv och riktningen på detta möte. I bästa fall var hon på väg in i en återvändsgränd.
Men mer troligt, rakt in i fällan. Hon behövde en paus, en ursäkt för att lämna bordet, och hon behövde den nu.
”Ursäkta mig”, sa Nikki och reste sig med ett vänligt leende.
”Jag ska bara besöka damrummet.”
Hon grävde djupt i den riggade handväskan och tog upp ett paket Tampax. Tillräckligt smusslande för att väcka nyfikenhet och ändå synligt nog för att mannen skulle hinna se vad hon hade i handen. Månatlig blödning brukade inte vara ett ämne för följdfrågor.
Nikki greppade mobilen, och nickade mot handväskan. ”Kan du hålla ett öga på den där åt mig, är du snäll?”
Mannen nickade och sjönk återigen bakåt in i den mjuka fåtöljen. Nikki gick så avslappnat hon kunde och kände hans blick bränna i nacken. När hon låst båset bakom sig släppte hon ur sig en tung suck. Nikki försökte fånga någon av de virvlande tankarna som for runt. Hade hon verkligen gjort bort sig eller var det bara hjärnspöken? Var hade det i så fall gått fel? Hon lät minnet vandra bakåt kronologiskt, längs en krokig, lång och händelserik väg. Dag efter dag. Möte efter möte. Inte vid något tillfälle hade hon sjabblat sig. Eller? En sak var säker. Hon kunde inte fullfölja mötet.
Det fanns ingen möjlighet för henne att återta kontrollen, varken över sin galopperande nervositet eller samtalet med den läskigt lugna mannen. Hon påminde sig om att en tidig reträtt kunde vara det yttersta tecknet på gott omdöme. Hon hade ingen särskilt bra historik när det gällde att backa undan i tid, inse det faktum att slaget var förlorat. Nu, för första gången,
vad snabba de är, tänkte hon imponerat och funderade på hur de hittat henne. Det kändes för ett ögonblick som om hon var med i Mission Impossible. Hon skulle precis börja gå mot bilen när sidodörren sköts upp och tre maskerade män klev ur. Det blev läskigt uppenbart att det inte var hennes skyddspersoner som anlänt. Männen rörde sig snabbt emot henne. Det var henne de var ute efter. Hon hade tagit ut segern i förskott.
Nikki vände sig om och rusade in i den mörka gränden igen. På våta kullerstenar sprang hon ljudlöst fram. Hon chansade och svängde vänster, och hamnade i en ännu smalare gränd. Och bakom nästa hörn fann hon sig stående vid en låst grind.
”Röven”, fräste hon och tittade sig bakåt. Hon hörde på dunsarna att de var tunga herrar, de lät som en elefanthjord. Nikki stirrade upp mot den höga grinden och insåg att det inte bara var hennes enda chans. Det var dessutom en bra chans, det skulle ta dem betydligt längre tid än för henne att forcera hindret. Hon borrade in fingrarna i det rostiga nätet och började klättra. Med exakt samma teknik som när hon besegrade det höga hindret på Polishögskolans hinderbana vräkte hon sig sedan över den översta balken och svingade benen efter sig.
Med en tung duns landade hon på andra sidan just som en av de tre männen hunnit fram. Det var inte mer än en halvmeter mellan deras ansikten när han drog handen bak mot höften. Nikki kastade sig in genom en portal och rusade längs med en lastkaj och ut på en betydligt större gata. Bilar svischade förbi och det var människor överallt. Nikki pustade ut och tittade ner i mobilen för att få upp kartan till huset där hennes skydd väntade.
Nikki hann inte reagera. Det sista hon hörde var däckskrik. Sedan övermannades hon från alla håll och drogs in i den svarta vanen. En luva drogs ner över hennes huvud och händerna vreds upp på ryggen där hon låg tryckt mot golvet. Nikkis reflexer tog över, och hon sparkade vilt. Hon kände att hon fick in en träff, följt av flertalet svordomar.
Greppet runt hennes handleder hårdnade. ”Calm the fuck down!” kved någon och gjorde ett stenhårt benlås på henne. Sedan blev det tyst. Under färden som varade i en halv evighet hördes endast hennes egen andhämtning.
Efter ett otal ryckiga svängar och tvära inbromsningar blev de till slut helt stillastående. Dörren drogs upp. Nikki lyssnade efter röster, hon räknade till minst fem olika personer, men hon kunde inte höra något av vad de sa. De viskade. Sedan lades den efterlängtade handen på hennes axel.
”STOOOOP!” skrek någon högt, efterföljt av ”UNLOAD! END EX! END OF EXERCISE!”
Ett buller av röster hördes när ordern kvitterades och repeterades. ”END EX!”
Luvan drogs av hennes huvud och hon blinkade kisandes mot det plötsliga ljuset. Hon såg sig omkring och mötte leenden och uppmuntrande blickar. Någon applåderade. En kort man med solglasögon stod och gned sig över sin blödande näsa.
”Good job, Nikki”, sa huvudinstruktören och klappade henne återigen på axeln. ”Enjoy that end ex feeling.”
”Fuck you”, svarade hon och log stort.
som gav området dess karaktäristiska lukt. Det var en sömnig arbetsplats där uppgifterna mest bestod av att hantera de tusentals gods som trängdes på öppna hyllor i den stora industrilokalen. Här jobbade ett par civilanställda och en och annan polis som av oklar anledning hade placerats i det så kallade ”frysfacket”. Två dagar i veckan var stationen öppen för allmänheten som kunde komma och hämta ut sina beslagtagna eller upphittade persedlar.
Natalie hällde upp en kopp kaffe och tittade ut genom det lilla fönstret. Solen kämpade sig in och målade trötta ljusstrimmor över det lilla utrymmet. Det var märkligt att befinna sig på ett fåtal kvadratmeter med en främmande karl utan att ett enda ord utväxlades. Det enda som hördes var en fläkttrumma som väste och en av postterminalens godsvagnar som rullade förbi på det gamla järnvägsspåret på andra sidan gatan.
En svart Audi rullade in på parkeringen och stannade precis utanför deras entré. Natalie plattade åter till den blonda luggen, spottade ut tuggummit i en papperskorg och drog ett ljusrosa glans över läpparna. Därefter bröt en ilsken portsignal tystnaden.
”Jag öppnar”, sa hon och puttade upp den tunga plåtdörren.
”Ännu en dag i rikets tjänst”, hördes Hasse muttra samtidigt som han försvann in på lagret.
Mannen steg självsäkert fram mot hennes lucka. Han var klädd i en vit skjorta med ärmarna uppkavlade så att de solbrända armarna och en herrklocka med perfekt nött läderarmband blottades. Håret var mörkt och ordentligt bakåtkammat, ansiktet märkligt symmetriskt och bestämt, men med en avslappnad blick som snabbt sökte hennes.
Natalie kände hur hon rätade på sig och lät leendet bli lite bredare än vanligt.
”Hej, vad kan jag hjälpa dig med?”
”Jag ska hämta min mobiltelefon, som ni haft till låns”, svarade han och sköt sitt leg över disken. Han passade verkligen inte in i miljön.
Hon lyfte plastkortet och lät blicken vandra mellan fotografiet och honom innan hon vred sig mot datorn och började knappa in personuppgifterna.
”Luka Sevic. Du har varit utan mobilen några dagar, eller hur?” frågade hon och lät sin ton bli lite retsam.
”Ja, det blev så tydligen. Ni behövde väl några dagar för att stilla er nyfikenhet. Det är som att vara tillbaka i stenåldern, utan den där lilla apparaten. Men jag har överlevt.”
”Stenåldern låter ju … spännande”, skämtade hon och tryckte på kortkommandot för att skriva ut. Hans doft spred sig i den lilla lokalen.
”Well, jag är nog beroende. Som alla andra. Det var kanske behövligt med en detox trots allt”, sa han och log skevt. ”Nu känner jag mig ren och oskuldsfull igen.”
”Så pass?!” fnissade Natalie. ”Man kanske borde testa. Men jag tror det är kört för mig på det området.”
”Jaså? Gällande beroendet? Eller gällande att bli oskuldsfull?”
Hon valde att inte svara, utan log bara och reste sig för att hämta hans mobil från den grå plastbacken bakom henne. Hon visste att hon var iakttagen. Hon tog sin tid.
”Så”, sa hon när hon var tillbaka. Hon tittade honom djupt i ögonen. ”Är du redo att ta dig tillbaka till civilisationen, och synderna?”
”Det verkar så”, svarade han mjukt. ”Det verkar vara där jag hör hemma, trots allt.”
Hon höjde ena ögonbrynet, men innan hon hann svara tog han upp redlinepåsen och bröt beslagsetiketten med streckkoden som plomberade innehållet. Han granskade den snabbt och nickade tyst medan han la den i bakfickan på de mörkblå jeansen.
”Tack för hjälpen …” Han böjde sig fram och tittade på hennes namnskylt. ”Tack Natti. Det var mitt bästa polismöte hittills.”
Mobilskärmen glödde på bordet mellan dem. Om och om tändes den upp. Hon såg det, han såg det garanterat. Nikki pillade lite på sin fejkade vigselring. Hon behövde hålla fingrarna sysselsatta för att inte kasta sig över telefonen. Om hon nuddade den fanns en överhängande risk att ljudinspelningen skulle pausas, eller än värre: avslöjas. Då skulle hon vara en död kvinna.
På en skärgårdsfärja hittas en kvinna och hennes barn döda i en bil. Båda är skjutna. Fallet visar sig leda till en ovanligt komplex utredning där kvinnan inte kan identifieras.
Nikki Kahn har blivit förflyttad från spaningsenheten på grund av relationen med kollegan Dejan. Hon befinner sig i Malmö där hon ska infiltrera ett kriminellt nätverk med hjälp av okonventionella metoder. Snart balanserar
Nikki på gränsen för hur långt en spanare kan gå utan att förlora sig själv.
Den barmhärtiga döden är den tredje, fristående delen i Nikki Kahn-serien. Det är en rafflande skildring av en obarmhärtig värld där mänsklighetens grymhet blottas.
