Under förmyndare
Våren 1812 levde Fredrique Cronhielm i sin egen lilla värld i Västerås. Hon struntade i folks prat och fördomar – hon hade mött kärleken och tänkte hålla fast vid den. Hur den långsiktiga planen såg ut är ovisst. Om hennes rätt nonchalanta sätt att skriva brev avspeglar hennes personlighet är det möjligt att det inte fanns någon sådan plan alls. Fredrique levde för dagen, lånade sig fram i handelsbodarna och tillbringade all tid hon kunde med Carl Lytken.
Arvskiftet efter modern var inte färdigt ännu så hon fick lov att vända sig till sin gode man, baron Gustaf Duwall i Sala, för att få ut litet underhåll.
Vid den här tiden var alla ogifta kvinnor i Sverige, oavsett ålder, omyndiga. En ogift kvinna kunde inte ingå äktenskap utan sin förmyndares godkännande, inte heller disponera fritt över sina egna pengar. Endast änkor hade makten att förfoga över sin egendom. Någon förmyndare hade ännu inte utsetts åt de numera föräldralösa systrarna Cronhielm men det betydde inte att de kunde göra som de ville. Tills vidare var det Gustaf Duwall som höll i tyglarna.
I egenskap av god man bevakade Duwall systrarna Cronhielms intressen i samband med bouppteckningen och arvskiftet efterAnn-Cathrine. Det var naturligt för honom att ställa upp i denna roll: hans hustru Eva hade ju stått den avlidna grevinnan nära och han räknade själv släktskap med familjen Cronhielm. Till en början flöt det hela på friktionsfritt; Charlotte, Fredrique och Ulrika erhöll regelbundet medel till husrum och uppehälle. Visserligen hade Fredrique ofta svårt att få pengarna att räcka, men det berodde nog snarare på hennes bristande hushållning än på baron Duwalls snålhet.
De ljusa vårnätterna kom och gick. Framåt försommaren, om inte förr, insåg Fredrique att hon skulle få betala priset för sin passionerade förälskelse i Carl Lytken: hon var gravid.
Det tidiga 1800-talets syn på utomäktenskaplig sexualitet var sträng, även om den höll på att mildras. Fram till 1810 hade så kallat lönskaläge – sexuellt umgänge mellan två ogifta, obesläktade personer – varit ett brott som bestraffats med böter och enskild kyrkoplikt. Från 1810 avkriminaliserades lönskaläge för kvinnors del. Visserligen måste de fortfarande
genomgå enskild skrift och avlösning hos prästen, men det var något som kunde skötas diskret utan risk för uppenbar skandalisering. Men det fanns andra, väl så svåra följder för en ”fallen” kvinna. Inom alla samhällsstånd var en kvinnas heder länkad till kyskhet och ärbarhet. Ett enda felsteg kunde leda till social katastrof.Adliga kvinnor ansågs ha mest ära att försvara – och därmed också mest ära att förlora.
Att adelskvinnor födde utomäktenskapliga barn var ovanligt, åtminstone officiellt sett. Det stora flertalet ogifta mödrar hörde till de lägre samhällsklasserna. Till viss del hängde det nog ihop med att det fanns större möjligheter att dölja en oönskad graviditet för omvärlden om man hade ekonomiska resurser. Givetvis hände det att adliga kvinnor ”råkade i olycka”–några mer kända exempel är grevinnorna Jacquette Gyldenstolpe och Magdalena Rudenschöld.
Den vanligaste lösningen inom adeln var att skicka iväg den blivande modern till en ort där ingen kände henne, ordna så diskret som möjligt med förlossningen och sedan lämna bort barnet. Men även om det gick att föra omvärlden bakom ljuset var det svårt att helt undgå de negativa sociala konsekvenserna. En fallen adelskvinna blev ofta tvungen att gifta sig under sitt stånd och leva resten av sitt liv marginaliserad och utanför sina forna kretsar.
När baron Gustaf Duwall så småningom mottog beskedet om Fredrique Cronhielms graviditet kan man tänka sig att han blev extra förargad när han fick reda på vem fadern till det väntade barnet var. Inte nog med att fiskardottern Ulrika Lytken lyckats snärja hans unge släktingAxel till äktenskap, nu var hennes ohängde bror på väg att göra samma sak med grevinnan
Fredrique! Det kunde självklart inte gå för sig. Vi kan förmoda att Duwall kontaktade Lars Fredrik Cronhielm och att de båda männen enades om att Fredrique snarast måste lämna
Västerås. Det exakta händelseförloppet går bara att ana sig till, för dokumentationen lyser med sin frånvaro. Klart är i alla fall att Fredrique själv inte hade minsta tanke på att resa bort någonstans och föda sitt barn i hemlighet. Tvärtom stannade hon kvar i Västerås för att invänta förlossningen.
Hon kunde givetvis inte fortsätta sin tjänst som guvernant (om hon numera ens hade någon)
utan drog sig tillbaka från all offentlighet. Den 16 oktober 1812 födde hon en son.
Förlossningar vid den här tiden innebar alltid en risk, dels för att det fanns små möjligheter att ingripa om något gick på tok under själva födseln, dels för att modern kunde drabbas av barnsängsfeber i efterförloppet. Lyckligtvis gick allt bra för såväl mor som barn.
Den 27 oktober döptes den lille gossen av pastorsadjunkt Karl Jedeur i närvaro av faddrarna
Axel och Ulrika Duwall, och förärades namnen Carl OscarAugust. I kyrkboken står både
Carl och Fredrique angivna som föräldrar med sina fullständiga namn. När det gällde utomäktenskapliga barn var det annars vanligt att fadern förblev anonym, ”oangiven”. Prästen har vid Carls namn gjort noteringen ”som vill äkta modern”. Öppenheten kring det hela talar för att paret hoppades kunna få tillåtelse att gifta sig. I väntan på det flyttade de ihop i huset där Duwalls numera bodde, gård nummer 70 i norra kvarteret. Den nyfödde sonen –till vardags kalladAugust – fick förstås också sin hemvist där.
Det måste ha varit en oerhörd skandal i den inte särskilt stora staden. Ryktet om vad som hänt spred sig snabbt, inte minst i adliga kretsar. Fredrique Cronhielm hade skämt ut sig själv och sin familj; vanäran riskerade till och med att försvåra för hennes systrar att bli gifta. Lätt kan det inte ha varit att bära bördan som familjens svarta får. Längre fram skulle Fredrique beskriva sig själv som ”djupt nedsänkt i olyckan och föraktet”. Samtidigt visade hon prov på förvånansvärd karaktärsstyrka. Många andra i hennes situation hade säkert hellre valt att rymma fältet för att undkomma offentlig skam.
Att göra som Fredrique - ta hand om sitt ”oäkta” barn själv och öppet leva tillsammans med barnafadern utan att vara gift - måste ha varit i det närmaste unikt inom adeln vid den här tiden. Hon kan knappast ha fått stöd från andra än Carl Lytken och paret Duwall. Säkert fick hon utstå menande och illvilliga blickar var hon än visade sig. Societeten stängde sina dörrar för henne. Men det fanns trots allt ett ljus i mörkret, ett ljus som skänkte glädje och kraft: lille August. Fredrique älskade sin son över allt på jorden.
Fredrique Cronhielm af Flosta är en ung adelskvinna som trotsar det tidiga 1800-talets strikta moral. Hon förälskar sig i en man av folket och skandaliserar sin familj genom att föda en utomäktenskaplig son. Skuldsatt och utstött från societeten finner hon en välkommen räddningsplanka i form av en galant främling. Fredrique sveps med av ryttmästare von Eisenbergs intensiva uppvaktning och snart blir hon hans hustru. Men hennes nyblivne make visar sig ha oanade sidor såväl som ett dunkelt förflutet. Fredrique och hennes lille son dras in i en nedåtgående spiral som obönhörligt leder mot avgrunden.
Grevinnan Fredriques och sonen Augusts tragiska öden skildras här med utgångspunkt från samtida brev, kyrkböcker, rättsprotokoll och andra dokument. Via historien om ett enskilt rättsfall växer bilden av dåtidens samhälle och tankegångar fram. Här finns aktörer som Faluns landshövding Hans Järta – en av 1809 års män - och Fredriques förmyndare, den frisinnade sjömilitären Axel Klinckowström. Men det är framförallt kvinnor som står i fokus: Fredriques och hennes systrars olycksöden illustrerar tydligt kvinnors starkt begränsade rättigheter under en epok som endast ligger 200 år bakåt i tiden.