9789189547179

ISBN 978-91-89547-17-9

9 789189 547179 >

DET DOLDA UPPENBA R A

Copyright©Elenor Thelander 2024 Utgiven av Kunskapshuset Förlag, Helsingborg 2024 Kunskapshuset Förlag ingår i Hoi Publishing www.kunskapshusetforlag.se info@kunskapshusetforlag.se Grafisk formgivning omslag: Erika Lilja Grafisk formgivning inlaga: Mia Fallby, m-Dsign.com ISBN 978-91-89547-17-9 Tryckt hos ScandBook, Falun 2024

Allt handlar om energi Oavsett dimension

1.

Under ytan Skuggbilden på marken framför Vera visade en välbekant men ändå främmande gestalt. Trots att solen värmde ryggen spreds en organisk kyla inombords. Distansen mellan henne och skepnaden påminde om gapet mellan kroppen och själen, som en mörk reflektion av hur hon mådde. Synen fick henne att huttra till, armarna hängde livlösa utmed sidorna. Hon ökade takten, men varje steg verkade taget ur en ansträngning.

Vera sänkte blicken. Så slarvigt skärpet var knutet i midjan på hennes beigefärgade kappa. Istället för att rätta till det följde hon de dansande solkatterna runt fötterna, från ärmarnas guldmanschetter. Ju långsammare hon pendlade med armarna, desto mer rofyllt glittrade solkatterna mot asfalten. Benen följde efter i ett bekvämare tempo. Att skifta fokus fungerade på det fysiska planet, då fick tankarna ledigt och pulsen tonades ner, om än tillfälligt.

Men tankarna växlade snabbt riktning. Det fanns inget syfte med strosandet.

En vindpust mot ansiktet fick en tår att tippa över och rulla längs kinden och ner på halsen. Tankarna avbröts igen, men lämnade en tyngd efter sig. Hon vände sig om och såg åter på gestalten.

Så lite det betydde att förgylla livet genom det yttre, särskilt när 7

EL ENOR T HEL A NDER

de fina kläderna inte på långa vägar bars upp. Det måste finnas andra, viktigare saker för att göra livet mer värdefullt. Visst, hon levde. Men var långt ifrån levande. Ibland önskade hon att hon kunde förflytta sig till en annan dimension, där alltets nycklar fanns i en undangömd skattkista, där alla svar fanns för att få ett lyckligt liv. Hennes lyckliga liv som … Nu får du ge dig! Den inre skrämmande rösten avbröt tankarna. Rösten som alltid fick henne att stelna till var där igen.

Vera höjde blicken. Det var bara en liten bit kvar.

8

2.

Ingenmansland I närheten av hemmet landade Vera på en avskild, torrsprucken parkbänk, inträngd i den lilla parken mellan alltför närgångna, svagt stinkande buskar – som av kattpiss. Fastän det inte gick att veta om lukten kom från torkad urin eller från de otuktade växterna var det månader sedan kraften fanns för att ens orka bry sig. Platsen i sig var ändå en nödvändig paus i ett ingenmansland mellan arbete och privatliv. Hon överlämnade sin tyngd mot ryggstödet och slöt ögonen. Reflekterade över sena kvällar med en klapp på axeln som bekräftade att hon var värdefull för företaget.

Tidigare gav berömmet näring likt en ömsesidig förälskelse, men nu höll det på att förgöra henne. Hur länge skulle hon stå ut med att pressa sig själv på det viset? Den stående frasen: ”Ska bara …”, fick henne alltid att göra det där extra, som att skippa fikat eller äta lunch vid datorn. Ofta glömde hon att gå hem, medan övriga lampor, en efter en, släcktes på kontoret. Ska bara … Skulle bara, för vad? För att vara duktig? Varför höll hon på så? Behövde allting vara perfekt? Och för vem? Men samtidigt, varför skulle hon inte göra sitt bästa? Det var hennes signum. Högpresterande, pålitlig och professionell. Frågan var bara hur länge hon skulle orka bära upp fasaden att allt var bra.

9

EL ENOR T HEL A NDER

Vera fäste blicken på två gråsparvar i gruset framför bänken.

De påminde henne om tvåsamhet. Hon ville också ha en partner. Varje dag saknade hon ett meningsfullt och kärleksfullt liv, att få utvecklas tillsammans med någon och att dela livet i smått och stort, i nöd och lust. Skulle hon i framtiden bli den där gamla damen som aldrig hade hittat någon? Det gjorde ont att vakna bredvid en tom sänghalva, men vad var alternativet? Att vara tillsammans för att slippa leva ensam? Utan att vara kär? Många verkade acceptera ett slätstruket förhållande, åtminstone lät det så i klagosången från kollegorna i fikarummet. Varför gjorde de inte något åt det istället? En del verkade få ihop det trots allt, men hon undrade om de var genuint lyckliga när de löste konflikter med försoningssex på helgen, medan samma trista attityd återkom under veckan. Den varianten hade hon provat.

Vera stirrade tomt framför sig. Det var meningslöst att ens försöka förstå orsaken till det skal hon hade blivit. Vardagen tråkade ut henne fullständigt och energiförlusten verkade skapa ett ännu större gap till det liv hon ville leva. Inte för att hon hade en föreställning om hur, men bara inte så här.

En hop rödgula blad lossnade från en rönn bakom bänken och virvlade stilla till marken. Småfåglarna lyfte ljudlöst och flög iväg som små viktlösa vaddbollar. En inre bild av farmor flimrade förbi.

Farmor, förvisso med ett stort hjärta, men full av begränsande sanningar om livets möjligheter. Farmor hade inga drömmar. ”Man blir alltid besviken”, brukade hon fnysa.

Fast det var ju farmor. Men hon själv då? Var det därför hennes egen tro på livet, och värst av allt, tron på henne själv inte längre fanns där? Hon rös. Vad skulle hända om hon rasade och inte längre kunde gå till arbetet? Vem skulle hon vara om hon för­lorade förmågan att leverera? Hur skulle hon då kunna känna sig värdefull, omtyckt och rent av älskad? Vera ryckte till av ord­ 10

DET DOLDA U PPENBA R A

kaskaden i skallen. Var det därför? Var det därför hon hade drivit sig själv så hårt? För att bli älskad? Axlarna sjönk. Andningen stötte fram medan tårarna brände i ögonen. Hon gled ner med armbågarna i knäet och föll ihop med händerna för ansiktet.

Istället för att låta tårarna välla fram bet hon ihop käkarna och satte sig rakryggad. Hon måste hitta en större mening till varför hon skulle vakna nästa morgon. En rysning till gick genom kroppen, magen vände en sekund. Det var som om livet hon strävat efter var omöjligt att uppnå, ett liv som berusade mer än att dricka vin. Utan att förkasta, ett glas vin gjorde gott, förutom att det allt oftare blev både en och två påfyllningar. Inte som ett problem, utan mer för att slappna av en stund. För att lättare kunna somna. Men om det inte fanns någon större mening med livet än så, varför skulle hon då vakna? För att hon inte dog under natten? Och så detta ältande. Tänk om det skulle fortsätta tills hon blev galen? Samma tankar om och om igen med återkommande stora frågor utan svar.

Mest oroväckande var sömnbristen. Under flera månader hade den eskalerat, och nu vaknade hon redan vid fyra på morgonen utan att kunna somna om. Vargtimmen fylldes av hjärtats hammarslag, följt av ångest i vild galopp. Bristen på sömn gjorde henne extra sårbar, framför allt förstärktes smärtan av ensamhet. Trots vänner och föräldrar kände hon sig ibland ensammast i världen.

Män kom och gick utan att fylla tomrummet. Kanske för att hon aldrig gav sig hän, men varför skulle hon? Dessutom verkade en lång och lycklig kärleksrelation för bra för att vara sann. De flesta förhållanden tog ändå slut förr eller senare. Det här tenderade att bli en självuppfyllande profetia. Det senaste försöket att skaffa pojkvän avslutades redan efter några månader. Det fanns alltid en anledning, en ursäkt, även den gången.

Kinderna hettade till av bilden som dök upp från deras sista 11

EL ENOR T HEL A NDER

frukost. För sitt inre såg hon de rykande bullarna i brödkorgen, halvt insvepta i en rödvit, rutig bakduk, hur hans morgonrufs stod åt alla håll, och så orden som skavde mellan dem. De stack som små pilar i halsen. När han tveksamt trevade med sina händer i nacken varje gång framtiden kom på tal var det så här i efterhand lätt att inse att slutet närmade sig. Varför smög han in i separationen på det viset när han redan hade bestämt sig för att köra sitt eget race? För att inte tala om hans dumma förslag om att de kunde bli ihop igen efter hans äventyrsresa, om de fortfarande var singlar. Bergsklättring i tre månader! Nej tack. Att bli sviken på grund av äventyrslust var hon uppvuxen med. Mellan sammanpressade läppar hade hon fått fram det sista och enda hon hade att säga: ”Det räcker för mig här! Det funkar inte mellan oss. Tack och hejdå.”

Därefter slog ytterdörren igen med en duns.

12

3.

Ruckad existens Någonstans i bakgrunden hörs ljud av lekande barn och vuxna som pratar och skrattar tillsammans. En hund skäller.

Omgivningens ljud är rogivande, och ett välbehövligt lugn tar plats, utan krav eller en tid att passa. Vera har ingen aning om hur länge hon suttit med slutna ögon, men förnimmelsen av att någon sitter bredvid henne är med ens tydlig. Hon sneglar diskret åt sidan. En mörkhårig man i jeans och med nougatfärgad, tunn jacka sitter på bänken.

I ett försök att hålla samman resterna av sig själv kramar Vera armarna tätt intill kroppen. Märkligt. När kom den här mannen och satte sig? I smyg granskar hon honom. De muskulösa överarmarna syns under den tajta jackan. Han måste ha märkt att hon betraktar honom för plötsligt drar han på smilbanden. Deras blickar möts. Hans mörkblå, intensiva ögon, som är fulla av liv och värme, suger tag i henne. Det är som om hennes blick är fastlimmad vid hans. Vad håller hon på med? Hon måste sluta stirra. ”Hej”, kommer det oväntat ur hennes mun.

Hon viker omedelbart undan med blicken, men mannen hälsar tillbaka. Återigen sluter hon ögonen. Kinderna hettar. Pirrande kolsyrebubblor fyller mellangärdet. Andetagen är snabba och 13

EL ENOR T HEL A NDER

ytliga. Är hon inte klok? Stirra rakt in i ögonen på en främmande man. Släpp det, kommenderar hon sig själv. Släpp det! Orden påminner om en terapeut hon träffade för sju år sedan, som lärde henne den enkla tekniken att släppa taget om tankarna när de löpte amok. Varje åsikt och val kunde upplevas som intressant, för att därefter släppas, menade terapeuten. Det funkade ibland.

Nu var ett ypperligt tillfälle att använda metoden.

14

4.

Uppvaknande Vera slog upp ögonen igen. ”Helvete!” for det ur henne.

Hur länge hade hon suttit här och slumrat? Hon slog handen för pannan och stirrade sig hastigt omkring. Mannen var inte kvar och människorna i parken var utbytta mot andra. Några ung­ domar kickade boll. Längre bort satt ett omslingrat kärlekspar och småpratade på en filt. Andra promenerade i skymningen. Hur i helskotta skulle hon hinna med allt nu? Kvällen var snart slut och lunchlådan skulle fixas inför morgondagen, plus allt annat. Vad som ingick i allt annat var oklart, och att inte ha full koll spädde på de negativa tankarna tills pulsen löpte amok och käkarna spände.

Hon reste sig så snabbt att det svartnade för ögonen. Skärp dig!

Rösten inombords skällde. Att laga lite mat och förbereda inför morgondagen tillhör för sjutton vardagen. ”Ja, så klart”, viskade hon skamset.

De tvära kasten mellan lugn och stress fick magen att krampa.

En sur uppstötning gjorde henne illamående. Minsta lilla uppgift hade blivit jobbig. Ta det lugnt, nu räcker det. Den nu mjukare rösten beordrade henne att sänka tempot på stegen och istället låta andningen få en chans.

15

EL ENOR T HEL A NDER

I hallen blev Vera stående med ytterkläderna på. Armarna hängde tunga utmed sidorna. Apatiskt släppte hon taget så att handväskan for ner i golvet med en duns och frigjorde henne från ett töcken av okontrollerade tankar. Vad hände egentligen där uppe? Hon lade handen på pannan. Det var som om hjärnan hade blivit kidnappad.

Händerna gled ner mot kinderna. Ansiktet var stelt under finger­topparna. Var fanns glädjen? Skrattgroparna gick över huvud taget inte att ana. Inte heller en antydan till gråt fanns under huden. Höll hon på att bli utbränd? Eller rent av galen? Det var andra gången hon under samma dag hade förlorat kontrollen över tid och rum. Hon sjönk ner i fåtöljen i hallen och tog tag i armstöden. Mer än någonsin behövde hon få fäste i nuet.

Kvällens låga solstrålar lyste upp lägenheten. Hon lät blicken följa de tjocka vitkalkade stenväggarna i vindsvåningens öppna planlösning. De enorma fönsterpartierna släppte in ljuset hon så väl behövde, särskilt nu. Hon kunde fortsätta betrakta det fysiska. Allt ifrån golvets breda träplankor av borstad rökig ek till de massiva, svarta stålbjälkarna högt upp i taket. Detaljerna skapade tillsammans en harmonisk enhet som förde henne tillbaka till tryggheten.

Under kvällen återkom mannen på bänken i tankarna. Det gjorde henne medveten om tristessen i att återigen laga mat i ensamhet. I ett försök att övergå till självprat inbillade hon sig att någon fanns där, någon som lyssnade. ”Undra vad menyn bjuder på i dag? En romantisk middag med räkor och vitt vin kanske? Eller spaghetti bolognese utan Lufsen.”

Hon svalde hårt och drämde locket på kastrullen. Givetvis fungerade inte ironiskt självplågeri. Utanför försvann de sista ljusglimtarna från solen. Fem minuter senare kokade pastan över och 16

DET DOLDA U PPENBA R A

sörjigt vatten rann längs kanterna på spisen. Typiskt! Vad hon än tog sig för blev det bara skit! Stopp! Tack och lov avbröt den inre välmenande rösten. Tre andetag senare kunde hon återställa röran och göra färdigt både mat och resten av kvällens sysslor på autopilot. Längtan efter natten gjorde att hon fort blev klar.

En stund senare välkomnade sängen mjukt. Hon lade sig på sidan, stoppade täcket mellan knäna och puffade kudden under kinden. Till skillnad från de senaste kvällarna då hon hade somnat med tårar i ögonvrån återkom istället tankarna på mannen igen. Även om sömnen mer än gärna fick ta henne fanns ännu spår av hans förtrollning. Bilden av hans ögon var glasklar, som att skåda rakt in i hans själ, full av obeskrivlig visdom. Men märkligt nog, trots att minnet av hans ansikte var tydligt, blev hon osäker på om han ens varit där.

17

5.

Parallella världar Hon är tillbaka på parkbänken. Bredvid henne sitter mannen.

Déjà vu-känslan är intensiv. ”Hej”, säger hon.

Mannen svarar leende: ”Hej.” Som förtrollad kan hon inte slita blicken från honom. Olikt henne fortsätter hon att stirra utan att blinka en enda gång.

Mannen gör detsamma. Sekunderna går. Inte förrän ögonen börjar tåras på dem båda bryts ögonkontakten. Vera tittar bort och fnissar. Utan att egentligen veta varför övergår näsfnisset till ett skratt. Turligt nog verkar mannen smittas och börjar skratta, han med. Till en början är det skönt och befriande, innan det överskrider till en plågsam muskelkramp runt kindbenen. Svettpärlor tränger fram på överläppen. Hela situationen får henne att vilja dunsta. För att inte börja fulskratta slår hon händerna för ansiktet. Trevande drar hon kappärmen som en servett runt ögonen varpå ett långt spår av mascara lämnas på det ljusa tyget. Herregud vilken cirkus. Hon rättar till tyget som vridit sig på armen och ser i ögonvrån hur även mannen drar händerna över kinderna.

En tystnad infinner sig. Hon fäster blicken på en näbbmus 18

DET DOLDA U PPENBA R A

med snabba ben. Längre bort ligger en katt med fullt fokus på en blåmes i busken framför. Att beskåda hur omvärlden, djur som människa, jagar för överlevnad tröttar sinnet. Hon som tidigare drivits av en strävan efter mer, var nu ett villebråd i flykt från sig själv. Det måste få ett slut, men när? ”Vem är du?” säger mannen med sin djupa röst. ”Jag är Vera.” Blicken är ännu fixerad vid den fyrbenta jägaren. ”Vem mer?” ”Vera Knutsson.” ”Jag menar, vem är du mer? Bakom ditt namn?” ”Va?” Vera vänder sig mot mannen, hon ser honom i ögonen. ”Det vet jag inte.”

Han lutar huvudet aningen på sned och ser ut att vilja ge henne all tid hon behöver. ”Märkligt nog har jag inget svar på vem jag är, jag kan bara berätta hur jag har det.”

I samma ögonblick inser hon att det enda hon har att berätta är sanningen, men att ofiltrerat berätta för en främling skulle vara galenskap. ”Jag lever ensam. Är snart fyrtio år och singel. Jag har några korta förhållanden bakom mig, men av någon anledning skiter det sig alltid. Vanligtvis tränar jag regelbundet, fast nu var det länge sen. Jag har ett välbetalt halvroligt jobb inom ekonomi.

Mina vänner är fina, men jag har varken tid eller ork att kontakta dem, än mindre att träffas. Vi finns alltid för varandra, fast ärligt så skulle jag vilja umgås mer på djupet när vi ses.” ”Dina föräldrar, finns de i livet?”

Hon sänker blicken och sväljer hårt. ”De finns, och jag saknar dem.”

Vera tystnar, hon stryker handen längs axeln och gnuggar varsamt med fingertopparna över bröstbenet, upp och ner. För 19

EL ENOR T HEL A NDER

att undvika fler frågor om föräldrarna betraktar hon de cirklar hon skapat under bänken med klacken på bootsen. I tystnaden som uppstår hämtar lungorna ny luft. Hela scenariot är osanno­ likt. Förutom att en man sitter vid hennes tillflyktsplats är han genuint intresserad av henne. Den här chansen kommer nog aldrig tillbaka. ”Jag är en sann överpresterare”, fortsätter hon. ”Jag har enorma krav på mig själv och det gör mig stressad varenda jäkla dag. Jag somnar tom inombords och vaknar ofta mitt i natten, kan omöjligt somna om. Ibland tar jag ett glas vin på kvällen för att varva ner. För att döva mig, antar jag.”

Hon skakar förstrött på huvudet, letar efter fler ord.

Mannens tystnad får henne att blicka upp, för att se om han fortfarande är med henne. Jodå, han verkar lyssna. ”Det låter eländigt, men jag känner mig ensam och oönskad”, säger hon och sänker hakan. ”Om sanningen ska fram har jag gett upp hoppet om att det finns en man som är varm, humoristisk och vettig, som jag kan föra någon form av intellektuellt samtal med. ”Okej.”

Mannens korta svar får henne att titta upp igen. Han höjer på ögonbrynen i en nickning. Vera fortsätter med sprucken röst: ”Jag är uttråkad och nästan deppig. Känner att jag håller på att tappa kontrollen och är rädd för att rasa. Jag undrar varför mitt liv är så här. Ja, jag menar det! Ska det vara så här? Ska det vara så svårt?” säger hon och viftar hastigt framför mannen, varpå han ryggar tillbaka.

Hans blick fylls av förundran. Vera glider med ändan mot ytterkanten av bänken för att skapa mer utrymme. Varför berättade hon allt det där? Hur ska hon kunna ta tillbaka denna kaskad av ord hon kräkts över mannen? ”Tänk om det är enklare än du tror”, säger han. ”Människans 20

ISBN 978-91-89547-17-9

9 789189 547179 >