Aldrig förr hade han frusit så.
Daníel var ordentligt påpälsad med flera lager ylle och en tjock dunjacka, men det var inte till någon hjälp. Kölden tog sig på något sätt in, letade sig in i märg och ben.
Han funderade på om detsamma gällde hans resesällskap, men vågade inte fråga, kanske skulle det få honom att framstå som svag, så han böjde bara ner huvudet och kämpade vidare med vinden och yrsnön rakt emot sig. Han kunde inte se det omgivande landskapet, hade ingen aning om vilket slags terräng de passerade; hela hans värld hade reducerats till ett enda virvlande vitt och de vaga konturerna av tre figurer som rörde sig framåt.
Han hade inte längre någon koll på tiden, men det kändes som om de hade gått i flera timmar efter att stormen bröt ut, även om det förmodligen bara rörde sig om någon timme. Ingen av dem hade sagt något på ett tag nu. De försökte alla kämpa på, hålla ihop gruppen och följa efter Ármann. Han var den som kunde området och de hade inget annat val än att lita på honom när han sa att det låg en gammal fjällstuga ”inte särskilt långt härifrån”.
Även om formuleringen kanske inte ingav något större förtroende.
Daníel var uppvuxen på Island men hade bott i England de senaste åren. Där hade han gått på scenskola och därefter försökt hanka sig fram på diverse skådespelaruppdrag.
Helgen med det gamla kompisgänget var något de hade pratat om ganska länge. Ármann hade tagit på sig planeringen och i sista minuten föreslagit att de skulle byta ut den stillsamma vistelsen i fritidshuset utanför Reykjavík mot ripjakt uppe i fjällen på andra sidan landet. Han intygade att han var en erfaren jägare, med otaliga jaktresor till östra Islands bergsmassiv i bagaget, och att få aktiviteter skulle vara lika effektiva för att stärka gruppkänslan som jakt. Daníel hade haft fullt upp när beskedet kom och helt enkelt inte haft tid att komma med några invändningar. Han hade ingen vapenlicens men Ármann lovade att visa honom hur man skulle göra. ”Det är ändå ingen som ser oss, det är väl klart att du ska få knäppa ett par fåglar.”
Och sedan hade allt spårat ur.
De hade inte ens fått med sig packningen, inte mer än en dags proviant. Ja, och så hagelbössorna, förstås, de var ju huvudattraktionen. Daníel hade föreslagit att de skulle lämna kvar vapnen någonstans och plocka upp dem senare, men inte fått minsta gehör för det.
Han försökte bita ihop.
Påminde sig själv om att han inte fick tappa koncentrationen. Det rådde en tyst överenskommelse om att följa Ármann, förlita sig på att han skulle föra dem i säkerhet.
Ja, Daníel frös, men det skulle förhoppningsvis bli bättre bara han kom inomhus, i skydd för väder och vind. Han försökte låta bli att tänka på att de inte ens hade sovsäckarna med sig, och den där förbannade stugan de letade efter var tydligen ouppvärmd. Ingen elektricitet, ingen värme. Men åtminstone tak över huvudet.
Kylan var väl en sak, men värre var att han innerst inne hade börjat frukta att de hade gått vilse. Att Ármann inte hittade så bra som han gav sken av. Om det visade sig stämma skulle Daníel bli inte bara orolig utan fullständigt skräckslagen. Det var uteslutet att de skulle kunna hitta tillbaka, och dessutom var energin på upphällningen. Om vädret höll i sig skulle de egentligen inte ha något annat val än att sätta sig ner och vänta, men utan vare sig tält eller sovsäckar var det risk att de skulle frysa ihjäl.
Han såg för fan inte ett piss framför sig.
Visst hade Daníel varit med om stormväder förr, men inget som kunde jämföras med detta, och åren i England hade också fått minnena av den isländska kylan att delvis mattas av. Stormen piskade snön med långt större kraft än han trott var möjligt. Och det var obegripligt hur ett sådant kolmörker kunde infinna sig mitt i det virvlande vita. Kunde den tidiga novemberskymningen redan ha fallit? Så länge hade de väl ändå inte varit ute?
Han var rädd att förlora närmaste person ur sikte. De rörde sig i en något så när rak linje, men han gick sist och fick anstränga sig till sitt yttersta. De andra i gruppen var betydligt mer vana vid friluftsliv, det var uppenbart, åtminstone Ármann och Helena. De hade båda sett fram emot jakten, ja till och med varit riktigt uppspelta. Själv hade han aldrig jagat ripa och vädergudarna tycktes inte heller ha för avsikt att låta honom pröva, i alla fall inte idag. Han var inte ens säker på att han hade smakat ripa. Kanske någon gång när han var liten.
Plötsligt stannade Helena, som hade gått näst sist i ledet. Och nu såg Daníel genom det täta snödrevet att hela gruppen stod stilla. Hade det hänt något?
Ármann ropade något åt dem, men Daníel hörde inget. Han hade mössa och dessutom en tjock luva uppfälld över huvudet.
Helena vände sig mot honom. Hon sa något men han hörde fortfarande inte ett ord. Han lossade snörena till luvan och fällde ner den.
”Vad sa du?” ropade han.
”Ármann säger att det bara är en liten bit kvar. Han är så gott som säker”, sa hon. Preciseringen så gott som var det sista Daníel ville höra och med öronen blottade för kylan slogs han på allvar av insikten att de skulle kunna frysa ihjäl uppe på fjället. Att han faktiskt skulle kunna dö där ute på snövidderna nu i natt. Han tänkte på sin flickvän i London som inte visste annat än att han befann sig ute på oskyldiga äventyr med sina gamla isländska vänner. I ärlighetens namn hade hon faktiskt varnat honom, undrat om den typen av aktiviteter inte passade bättre på sommaren än mitt i vintern. Nu visade det sig att hon haft ett bättre hum än han själv om de faror som ruvade i hans hemland.
Nej, så fick han inte tänka. Han var i gott sällskap och tillsammans skulle de ta sig helskinnade ur det här. Han var tvungen att hålla de negativa tankarna i styr. De ledde aldrig till något gott, det visste han av bitter erfarenhet.
Han hade stirrat ut i tomheten, in i den förblindande snöstormen, men nu vände han på nytt blicken mot Helena. Hon log mot honom och verkade vänta på att han skulle börja gå.
”Redo?” ropade hon sedan.
Han nickade, fällde upp luvan igen.
Gruppen fortsatte sin vandring. Daníel pulsade fram genom snön, tacksam över att åtminstone ha så bra skor.
Men han kunde inte hindra hjärnan från att måla upp olika skräckscenarier. Om något skulle hända, om någon blev skadad, så skulle det vara ute med dem. Ingen av dem var läkare, långt därifrån.
De hade alla gått sin egen väg i livet. Helena var civilingenjör,
arbetade på något innovationsföretag som höll på att slå igenom – sa hon själv. Gunnlaugur var advokat och Ármann guide. Ja, han ville visserligen inte kalla sig för guide längre. Inte efter att han startade eget inom turistnäringen och nu troligtvis var mer välbeställd än resten av dem tillsammans. Strömmen av turister som sökte sig till landet var ständigt växande och av Ármanns rövarhistorier fick man lätt intrycket att han tjänade sig en hacka på varenda en av dem.
Visst gillade Daníel de andra, det var inte det. Han höll av dem, deras brister till trots. Problemet var bara att när de träffades var det nästan alltid för att fira något – en födelsedag, ett bröllop – och vid dessa tillfällen var också alkoholen ständigt närvarande. Å andra sidan var han inte säker på om han skulle klara av att umgås med dem en hel helg utan spriten som smörjmedel. Hur som helst var han definitivt spiknykter nu i snöstormen. Tack och lov, naturligtvis. Men han kom ändå ihåg att Helena hade stoppat ner en flaska konjak i ryggsäcken, så de skulle i varje fall ha något att värma sig och lugna nerverna med när de äntligen kom fram till stugan.
Om de nu hittade dit …
Och då fick han syn på konturerna av något en bit längre fram.
Var de framme?
Hans vänner verkade sakta in och han andades lättare för ett ögonblick.
Jo, visst såg det ut att vara ett stugskrälle de hade stött på där mitt ute i ingenting.
Ármann hade inte svikit dem.
Daníel drog en lättnadens suck, som om han hade blivit räddad från en säker död. På nytt fällde han ner luvan för att bättre höra vad som sades.
Allihop bar de pannlampor och ljusstrålarna tävlade om att lysa upp huset genom snöfallet. Daníel tyckte att det såg
ut att vara rött, som en av de gamla räddningsstugorna som låg utspridda över de isländska fjälltrakterna, även om det var svårt att avgöra färgen under rådande omständigheter. Det skulle hur som helst ge dem skydd från väder och vind, och inget annat spelade någon roll för tillfället.
Gunnlaugur hade gått fram till dörren och verkade försöka få upp den. Det drog ut på tiden och Daníel kände hur kölden bet allt hårdare för var sekund.
”Dörren, den sitter liksom fast”, sa Gunnlaugur desperat. Han såg inte ut att höra hemma där, ute i den besinningslösa naturen.
”Får jag pröva.” Helena knuffade undan honom. ”Den är ju låst.” Rösten var samlad. Det krävdes mer än så för att få henne ur balans.
”Vadå, är det låst? Är det inte en räddningsstuga?” frågade Daníel.
”En del stugor är låsta. Det ska finnas ett nyckelskåp här någonstans”, svarade Ármann. Han riktade ljuset mot väggen vid sidan av dörren och de fick syn på den lilla lådan, men det såg ut att behövas en kod för att få upp den.
”Går den inte att öppna?” Daníel kände hur hjärtat hamrade mot kylan. Han måste komma inomhus.
”Jag har inte koden. Jag visste inte att vi skulle hit. Låt mig tänka lite …”, sa Ármann.
Daníel flyttade sig närmare. ”Fan också. Kan vi inte bryta upp den?” Han tog av sig ena handsken och gjorde ett försök att rycka loss lådan från väggen. Det lyckades inte, och dessutom kände han nu ännu tydligare hur skoningslös kölden var. Han skyndade sig att få på sig handsken igen, men fingrarna var nästan bortdomnade. ”Vi behöver verktyg.”
”Kan vi inte slå in ett fönster?” frågade Gunnlaugur med skälvande röst.
Ármann såg på honom: ”Slå in ett fönster? Och så försöka
sova i kylan och snålblåsten i natt? Lycka till med det, du …” Rösten var syrlig.
”Det måste gå att …”, började Gunnlaugur, men Daníel avbröt honom:
”Vad fan är det låst för? De här stugorna ska väl vara till för sådana som oss? Vi fryser ju ihjäl om vi inte kommer in!”
”Ta det lugnt, Daníel”, sa Helena. ”Det är ingen som kommer att frysa ihjäl.”
På nytt var stämningen i gruppen spänd.
Ända sedan han klev av flygplanet hade Daníel ångrat att han låtit sig övertalas att hänga med på den här weekendresan, och därefter hade situationen bara förvärrats. Han skulle ha gett vad som helst för att befinna sig hemma i den lilla lägenheten i London tillsammans med sin nya flickvän. Hon var också skådespelare, femton år yngre än han själv, och på sätt och vis hade hon tjugo år fyllda redan kommit längre än han, även om han aktade sig för att säga det högt.
”Ska vi försöka ringa?” frågade Gunnlaugur.
”Vi är i vildmarken”, sa Ármann bestämt. ”Vi är helt utlämnade till oss själva. Det är långt till närmaste hus, till närmaste människa. Vi kan bara gilla läget och göra så gott vi kan. Ingen kommer att rädda oss, inte på ett bra tag i alla fall …”
”Inte klokt att det inte finns någon täckning här”, muttrade Daníel, mest för sig själv.
Men Ármann hörde och svarade: ”Det visste vi ju om. Och det var väl förresten själva idén? Att få vara tillsammans ute i naturen, koppla bort omvärlden ett tag? Eller?”
Helena tog ordet. ”Tagga ner lite nu, killar. Vi måste ta oss in i den här kojan, se till att komma i säkerhet och så lugna ner oss med en konjak. Kan vi försöka fokusera?”
”Dörren ser ju rätt skraltig ut”, sa Gunnlaugur. ”Tror ni inte vi kan …?”
”Vi bryter upp nyckelskåpet. Inga dumheter. Så köper vi ett nytt skåp sedan. Slutdiskuterat”, sa Ármann och plockade ner hagelbössan från ryggen.
Daníel ryckte till. Han trodde inte att Ármann skulle skada någon med bössan, reaktionen kom rent instinktivt.
”Ingen fara, hördu”, sa Ármann och log, men under dessa besynnerliga omständigheter fick Daníel en känsla av att orden var laddade med innebörd. Det låg en dunkel bävan i luften, dold bland de virvlande snöflingorna, men han kunde inte förstå var den kom ifrån. Förmodligen var det hans fantasi som gick på högvarv.
Ármann slog med kolven mot nyckelskåpet tills det lossnade från väggen och fortsatte slå tills han kunde få fram nyckeln.
”Så där, ja”, sa han sedan bestämt. ”Då var det avklarat. Nu kan vi ta det lite lugnare.”
Daníel fick kämpa för att hålla sig för skratt. Hur skulle de kunna ta det lugnt när de var genomfrusna och mitt ute i ödemarken?
Ármann satte nyckeln i låset och efter en stunds lirkande fick han upp dörren. Väl inne möttes de av beckmörker.
”Ja, då är det bara att kliva på.”
Helena behövde inte trugas och nästan trängde sig förbi Ármann.
Gunnlaugur följde efter utan någon brådska. Daníel väntade tålmodigt. Ibland var det nästan svårt att avgöra om Gunnlaugur var död eller levande, så sävlig var han.
Daníel riktade pannlampan rakt framför sig och gick in i det lilla huset. Det var svårt att få en överblick över utrymmet, skenet från vännernas lampor fladdrade också kors och tvärs.
Han ställde ifrån sig ryggsäcken i ett hörn och tog ett djupt andetag. Det var kallt där inne, men åtminstone varmare än utanför, de fyra väggarna gav dem lä från den våldsamt vinande
vinden, och Daníel tyckte att han äntligen fick riktigt syre i lungorna, nu skulle han kunna andas ut och slappna av en smula …
Och då gav Gunnlaugur upp ett tjut.
Ett illvrål, så fasansfullt i stillheten, kylan och mörkret att Daníel kände kalla kårar löpa längs ryggraden. Skriet följdes av ett tumult och det tog en stund innan han insåg att Gunnlaugur hade stött ihop med Ármann och att båda två fallit i golvet.
Sedan var det knäpptyst.
Daníel stod som paralyserad, försökte få klart för sig vad som hade hänt. Något måste Gunnlaugur ha sett, det var uppenbart.
”Vad var det som hände?” frågade han, men fick inget svar.
När rörelseförmågan började återvända tog han ytterligare några steg in i huset, såg sig om men lade inte märke till något ovanligt. Sedan riktade han lampan rakt fram, mot väggen mittemot ingången.
Och den syn som mötte honom var så oväntad, så skrämmande, att det kändes som om hjärtat hoppade över ett slag.
Han försökte skrika men fick inte fram ett ljud, han kunde inte röra sig, stod bara stilla och stirrade rakt framför sig.
På ett ögonblick blev han iskall, och ilningarna spred sig blixtsnabbt genom kroppen.
Aldrig någonsin hade han varit så rädd.