ATT VARA VID FILMEN
05
04
ALL AN
E KELU ND ATT VARA VID FILMEN
ALLAN EKELUND 1936
012
INLEDNING 19 3 4 -19 4 1
Käre läsare. Detta sätt att redan från början försöka etablera en vänskaplig och förtroendefull kontakt med läsarna har jag från de böcker jag läste i min barndom, vilket var ganska länge sedan. Jag står nämligen i begrepp att fylla 90 år. Enligt min egen uppfattning är jag fortfarande ganska pigg och minns väl det mesta som hände för länge sedan, då världen var både mycket bättre och sämre än i dag. Framför allt var den annorlunda. Det jag mest kommer att minnas och skriva om är hur det var att ”vara vid filmen” som det hette på den tiden. Detta uttryck låter så stabilt och tryggt. Man åkte inte in och ut som nu för tiden. Efter bästa förmåga vill jag berätta om mina upplevelser i filmens underbara värld under 40 -, 50 - och 60 -talet. Det är viktigt att understryka att det är mina personliga minnen jag berättar. Inte något försök till analys eller omdöme. Dessförinnan hade jag också ”varit vid teatern” och jag tänker berätta litet om den världen på 30 -talet och hur det var att resa på turné i den svenska landsorten. Men även om hur jag efter 35 år återkom till teatern och stannade där under ganska många år. Då med titeln Direktör. Detta att i förväg berätta om vad som skall hända tillämpades även av Bertolt Brecht i till exempel Mutter Courage. Jag nämner detta dels för att ni skall förstå att jag inte är helt obildad och dels för att få en elegant övergång till att meddela att jag även kommer att berätta om min tid med Brecht, som jag träffade dagligen under någon månad på 30 -talet.
013
024
FILMENS UNDERBARA VÄRLD 19 4 1 -19 4 7
U
nder militärtiden hade jag behållit kontakten med mina kamrater från teaterskolan. Vi var en liten grupp som träffades ganska regelbundet. Bland dessa vänner fanns Bertil Edgardh som var anställd vid Svensk Filmindustri, SF. Han hade tidigare varit regiassistent till Gustaf Molander, som vid denna tid var en av de främsta regissörerna i Sverige, men Bertil skulle nu själv göra en kortfilm och därmed sluta som assistent (han slutade sedan med film och blev en med tiden framträdande psykoanalytiker). Både Bertil och min vän Alf Kjellin, som också var anställd på SF, rekommenderade mig som en ytterst lämplig efterträdare. Trots att jag aldrig satt min fot i en filmateljé. Det var en försommardag i slutet av maj 1941, när jag fick tillfälle att möta den store regissören hemma i hans våning. Jag var angelägen att göra ett gott intryck och var därför ytterst noga med min klädsel. På PUB:s gossavdelning hade jag sytt upp en ljusgrå sommarulster av cellull, vilket var ett material som användes under kriget. Den var faktiskt ganska varm. Under ulstern hade jag sedan en tweedkavaj och på huvudet en grå filthatt med ganska stort brätte. Jag var verkligen välklädd. Men när jag ser gamla filmer kan jag konstatera att detta inte var en ovanlig sommarutstyrsel på den tiden. Alltnog. Ganska nervös ringde jag på hos den store regissören. Gustaf Molander öppnade själv och bad mig stiga in. Jag var angelägen att hela tiden titulera honom regissör Molander, vilket inte var så lätt att uttala om man var nervös. Men han var mycket vänlig. Han frågade inte så mycket efter mina kvalifikationer utan berättade istället om den nya filmen vars inspelning skulle börja om ett par veckor. Efter en kort stund var jag anställd som regiassistent och jag gick från den store filmregissören med det stora filmmanuskriptet under armen. När jag åkte hem med
Allan Ekelund Regiassistent
Gustaf Molander Regissör
025
Alf Kjellin Skådespelare
Bertil Edgardh Regissör
spårvagnen till Lidingö, satt jag och läste manuskriptet så demonstrativt som möjligt så att även medresenärerna skulle kunna ta del av det och förstå vilken betydande person jag var. Min lycka och stolthet kände inga gränser. Filmen hette Striden går vidare och var ett försök att göra en realistisk skildring av läkar- och sjukhusmiljön. Idén kom från en läkare som sedan under själva inspelningen också bistod oss som fackman. Min vän Alf Kjellin hade en av huvudrollerna och det var naturligtvis ett stöd för mig. Jag hade ju aldrig varit i en filmateljé och allt var nytt. FILMSTADEN Den 15 juni 1941 var en stor dag för mig. Jag var 23 år och befann mig framför Filmstadens pampiga entré för att börja min nya tillvaro som regiassistent vid filmen. Nu är Filmstaden omgiven av höghus, men då reste sig dessa byggnader i en samt majestät mot skyn. Det såg ut som en stor fabrik och det var den ju också. Den förverkligade, kan man kanske säga, våra drömmar. Man hade kapacitet att spela in cirka 10 långfilmer per år. 15-20 timmar av glädje och sorg, framgångar och misslyckanden. Denna drömfabrik var verkligen mycket väl bevakad och hela området var omgärdat av ett högt stängsel. Kom man med bil och skulle in genom de stora gallergrindarna, fälldes en bom ner. I en lucka satt en liten man som av okänd anledning kallades Bocken. Han avkrävde, i bestämd ton, den inkommandes namn och ärende, innan han fällde upp bommen. Till denna lucka hörde även ett litet hus där
026
Filmstadens entré.
027
Notis i Dagens Nyheter 17 maj 1952.
KVINNORS VÄNTAN Och nu tänker jag övergå till en helt annan av Ingmars filmer och berätta en inspelningsanekdot för er. Det händer ibland under inspelningar episoder som i efterhand ter sig litet lustiga och också visar hur oväntade saker kan hända hur noggrant man än planerat. Vi var i Paris för att filma en del scener i filmen Kvinnors väntan. Tidig morgon i en gatukorsning – klockan var ungefär fem. I gatukorsningen befinner sig Ingmar, fotografen, en fransk inspelningsledare samt jag själv. Vi skall spela in ett par stumma gatuscener. I de fyra gathörnen befinner sig dessutom fyra enbenta herrar. I övrigt folktomt vid denna tidiga timme. Då blir Ingmar förbannad och lägger verkligen inte band på sin vrede. Det hade tyvärr blivit något fel med leveransen av hans önskemål. Han hade beställt endast en enbent, men dessutom en positivhalare med positiv och en liten apa sittande på positivet. Positivet och apan saknades och kunde ju inte ersättas av de tre extra enbenta. Varför gatan skulle utsmyckas på detta sätt har jag glömt. ”Fan, ni får gå hit i morgon och filma ensamma. Jag skiter i det här”, sa Ingmar. Det uppstod då en liten ordväxling, som man säger, och jag förklarade att det tänkte vi inte göra. Vi visste ju att scenen bara skulle tas om sedan. Litet dystra i hågen åkte vi hem till hotellet. Nästa morgon klockan fem var vi, hela inspelningstruppen, på plats. Dessutom en enbent herre och en positivhalare med den lilla apan. Hur man än planerar så kan det alltid gå fel i en inspelning. Det kan vara något som man helt inte tänkt på. I det här fallet skulle vi ha en stor vattenbassäng i ateljén, även här i Kvinnors väntan. Och bassängen kom och började fyllas med vatten.
108
Den var faktiskt ganska stor. Allteftersom den fylldes såg man det gamla ateljégolvet bågna och det knakade i hela ateljén. Nere i källaren kunde man se hur den bastanta träställningen som bar upp golvet började knaka och sakta ge vika. Hela ateljén riskerade att störta ihop. Med förenade krafter lyckades personalen rädda situationen och ytterligare stötta upp golvet. När det byggdes hade man väl räknat med att kunna ta in en häst med vagn eller möjligen en bil. För dessa påfrestningar höll golvet men det här var för mycket.
Inspelningen av Kvinnors väntan på plats i Paris. Bredvid Ingmar Bergman vid kameran fotograf Gunnar Fischer. Framför kameran skådespelerskan Maj-Britt Nilsson.
109
Allan Ekelund Allan (1918-2009) inledde sin bana somsinteaterskådespelare, men Ekelund (1918-2009) inledde bana som teaterskådespelare, men slumpen förde honom 1940-talet in i1940-talet filmens värld. Som regiassistent och med och med slumpenpå förde honom på in i filmens värld. Som regiassistent tiden legendarisk produktionsledare för närmare hundra filmer,hundra kom han att arbeta tiden legendarisk produktionsledare för närmare filmer, kom han att arbeta nära sin tids främsta filmskapare som, Ingmar Bergman, Hasse EkmanHasse och Vilgot nära sin tids främsta filmskapare som, Ingmar Bergman, Ekman och Vilgot Sjöman, och deSjöman, flesta avoch landets stora filmoch teaterskådespelare. de flesta av landets stora film- och teaterskådespelare. bjuds vibakom in till myllret bakom påi Filmstaden i Råsunda och en Här bjuds vi inHär till myllret kulisserna påkulisserna Filmstaden Råsunda och en minnesresa genom svensk filmoch kulturhistoria. Det långvariga samarbetet med minnesresa genom svensk film- och kulturhistoria. Det långvariga samarbetet med Ingmar Bergman särskilt när stortEkelund utrymmeredogör när Ekelund redogör för sitt spännande Ingmar Bergman får särskilt stortfår utrymme för sitt spännande ochyrkesliv, händelserika yrkesliv, vid sidan av ryms alla stjärnor ryms här även porträtt och händelserika men vid sidanmen av alla stjärnor här även porträtt av mindre kända filmarbetare och skådespelare från svensk films storhetstid. Om av mindre kända filmarbetare och skådespelare från svensk films storhetstid. Om dessa mycketöppet mer berättas öppet och underhållande alla dessa och alla mycket meroch berättas och underhållande i denna rikligti denna illu- rikligt illustrerade bok med en stor mängd tidigare opublicerat bildmaterial. strerade bok med en stor mängd tidigare opublicerat bildmaterial. Stig Björkman har skrivit förordet och för boken har det även gjorts intervjuer Stig Björkman har skrivit förordet och för boken har det även gjorts intervjuer med kulturprofiler som minns Ekelund, alltifrån Harriet Andersson till Mats Ek. med kulturprofiler som minns Ekelund, alltifrån Harriet Andersson till Mats Ek.
ATT VARA VID FILMEN 03