PRISET JAG FICK BETALA
priset jag fick betala Copyright © Sophie Danell & Pia Sander 2022 Utgiven av Whip Media, Falkenberg, 2022 Omslag: Tintin Blackwell Sättning: Gyllene Snittet bokformgivning AB Tryckt hos Bulls Graphics i Halmstad 2022 ISBN 978-91-89409-63-7
Kapitel 1
jag kommer helt av mig när hans blick möter min. – Det måste vara du som är Charlotte? – Ja. Och du är … – Niklas Karlström. Han ler och pekar på den enda lediga platsen. Så går han runt bordet, fram till mig, och surret i rummet tystnar. Det är något med beröringen när han tar min hand i sin, eller kanske det är hans blick som får mig att reagera, men ordet karisma får en helt ny innebörd i det annars så opersonliga och grådaskiga konferensrummet. Jag förstår inte hur han bär sig åt, men på ett märkligt vis lyckas han att få något så tråkigt som affärssystem att bli fängslande. Han utstrålar makt och självklarhet och jag går igång på alla cylindrar: på diskussionen, på projektet, men allra mest på honom. Jag lutar mig fram över konferensbordet och följer hans händer som rör sig framme vid whiteboarden, det ostyriga mörka håret och skrattgropen i kinden. – Håller du med, Charlotte? frågar han och håller kvar min blick just den där mikrosekunden för länge. – Du har absolut en poäng, men det går också att tänka precis tvärtom.
9
Hans ögon glittrar till och han lutar sig mot väggen med ena handen i byxfickan. – Hur då, menar du? – Att vi riskerar att gå för snabbt fram. Att vi borde utgå från vad vi vill åstadkomma innan vi diskuterar hur. Han vandrar fram och tillbaka i rummet och flera gånger stannar han rakt bakom min rygg. Vetskapen om att han står där får mig att andas fortare och det går som rysningar genom kroppen. Om mina kollegor märker hur han påverkar mig vet jag inte, men han vet det definitivt. * Jag har ingen aning om hur jag tar mig hem till villan på Bellevue, men plötsligt kör jag upp på garageuppfarten. Vilket möte! Det bubblar fortfarande i hela kroppen. Och vilken tur att jag tackade ja till projektet. Niklas. Jag smakar på namnet, säger det först tyst för mig själv några gånger och sedan högt. Niklas. Det är ett fint namn. Och hans blick, den har etsat sig fast. Jag parkerar, sträcker mig efter mina saker och nynnar för mig själv när jag lämnar bilen. Men vad konstigt, vårt hus är nersläckt. Jag tittar på klockan, fritids stängde för över en timme sedan och visst lovade Jonas att fixa middag? – Lisa! Mamma är hemma, ropar jag uppför trappan. Gustaf! Hallå? Inte ett ljud. Jag tänder lampan i hallen, drar undan skjutdörren till garderoben och hänger upp jackan på en av de tomma trägalgarna. Barnens ytterkläder är inte där och inte Jonas jacka heller. Jag kollar kalendern för att se om det är något jag har
10
missat, men Gustaf har ingen träning och Lisa spelar blockflöjt först imorgon. Det är när jag kommer ut i köket som jag ser lappen på bordet. Gustaf pluggar med Oskar. Kan du hämta Lisa hos Tova? Puss, Jonas. Tack för den. Det är andra gången på bara några veckor han gör så här. Förra gången var mitt under ett ledningsmöte och jag trodde först att min assistent blivit knäpp. Hämta? Om trettio minuter? Trots att jag körde som en biltjuv genom hela Malmö kom jag för sent och en ledsen Lisa och en allt annat än nöjd lärare stod ensamma kvar i snålblåsten på den ödsliga parkeringen nere på Ribban. Lisa som längtat i veckor efter utflykten, men Nobelpris till den som klurar ut hur man lyckas vara på två ställen samtidigt. Jag försökte lirka med henne och sa förlåt hur många gånger som helst, men hon vägrade prata med mig på hela kvällen. ”Du är ingen riktig mamma, jag hatar dig”, vrålade hon inifrån sitt rum. Jonas var stensäker på att han sagt till mig, för i vår familj är det aldrig hans fel när något går på tok. – Ledsen att jag är sen, jag trodde att Jonas skulle hämta. Tovas mamma möter mig i dörren och jag hämtar andan efter den snabba ruschen från bilen. – Det är lugnt. Hon var hungrig så hon äter middag med oss. Kom in du. Jag kryssar fram mellan högar med gympaskor, träskor, stövlar och kängor och hänger min jacka över ett berg av ytterkläder i den trånga hallen. Trots fem barn är det ett organiserat kaos hemma hos Tova, ett mirakel för mig som knappt får ihop livet med två.
11
– Hej, mamma. Lisa, intryckt mellan två av Tovas småbröder, ler och lastar in en stor sked pastaskruvar i munnen. Min minsting föddes med ett leende på läpparna och fastän jag vet att hon inte vill går jag fram och kramar om henne. – Hej, hjärtat. – Sluta. Du är pinsam. Hon vrider sig loss och slickar i sig ketchupen som rinner från den ena mungipan. Här är det lika mysigt som hemma hos oss när jag växte upp. Min familj hade inte störst och inte finast, men det var hemtrevligt på det där sättet som är svårt att ta på. ”Nej du, Charlotte lilla, hos oss sitter ingen och väntar medan vi äter.” Sådant var min mamma noga med. Och så svingade hon sitt magiska trollspö över maten så att middagen räckte till alla som var där. Hon är fortfarande vän med några av mina gamla kompisar på Facebook, trots att jag tappat kontakten med dem för länge sedan. – Vad du strålar då, säger Tovas mamma och räcker mig en tallrik. – Gör jag? Ja, vi har ett kul projekt på jobbet, svarar jag. Kinderna hettar när Niklas ansikte virvlar förbi. – Här. Sätt dig, säger Tovas pappa. Räddaren i nöden knölar in en extra stol vid långbordet och så sitter även jag och äter pastaskruvar med ketchup och parmesan, på en familjemiddag à la Gudfadern med barn och vuxna i en salig röra. Jonas har fortfarande inte hört av sig, men istället för att vara sur stannar jag till på Via Napoli på vägen hem. Calzone till Jonas och Capricciosa till Gustaf.
12
* Lisa och jag sitter på vardagsrumsgolvet med inbjudningskorten till hennes pyjamasparty framför oss. Golvlampan lyser alldeles lagom upp rummet där färgglada pennor och ark av klistermärken med små duniga kattungar ligger utspridda över parketten. – Ska jag ha den rosa eller den gröna pyjamasen? Lisa pladdrar på i bakgrunden. Som tur är har hon bara party någon gång om året, för ljudnivån från ett gäng åttaåringar är övermänsklig och förra gången var det klar tinnitusvarning. Bilder av Niklas poppar envist upp i huvudet. Den där blicken och hur han drog handen genom håret, solbränd hud med skrattrynkor vid ögonen. Han hade ring på sig, en bred alliansring i vitguld. Såklart att han är gift. Säkert lyckligt också, med någon smal, snygg mammatyp. Genom fönstret ser jag hur en talgoxe skvätter i fågelbadet ute på altanen. Man borde vara en liten fågel, livet skulle vara så mycket enklare då. – Mamma! Ska jag bjuda Emma eller inte? Lisas röst tar mig tillbaka till verkligheten. – Vad sa du? Emma? Du får bjuda vem du vill. – På riktigt? Alla jag vill? Glitterburken välter ner från vardagsrumsbordet när Lisa hoppar runt och guldsnön som singlar ut får ekparketten att gnistra som ett discogolv. Jag får feeling, trycker på Spotify och gör några Travolta-moves. – Din mamma är en discoqueen. Lisa fnissar. ”Ah, ha, ha ha, stayin’ alive, stayin’ alive.” Jag vrålar med i texten. Vi strösslar mer guldglitter på bordet och på lampan och jag skrattar med hela kroppen. Det är befriande
13
och precis vad jag behöver. Jag drar på musiken på full volym och kör hela min Stayin’ Alive-dans. Det var länge sedan, men jag kommer ihåg varenda rörelse. Höger, vänster, snurr, snurr, händerna i luften som hundsim, snurr, snurr, hundsim. Samma dans som jag och min bästis mimade till uppe på garagetaket när vi var små, med hopprep som mikrofoner. Jag fångar ögonblicket med mobilen och delar filmsnutten med Helena som svarar med en selfie i läkarrock och stetoskopet upp och ner som en mikrofon. Tänk att hon också kommer ihåg. Jag känner mig lätt och skrattet bubblar kvar i mig långt efteråt.
14
Kapitel 2
jag sträcker på mig som en katt, letar med handen efter Jonas, men hans sida av sängen är kall och tom och jag hör honom stöka runt nere i köket. Det måste vara mer än en månad sedan vi fick till det och jag saknar Charlie och Jonas från förr, då när vi låg kvar på lördagsmorgnarna, åt frukost i sängen och älskade i timmar. När förändrades det? Det har liksom smugit sig på, lager på lager, utan att jag ens har märkt när det hände. Nästa år är det femton år sedan vi träffades på Malmö Nations vårfest. Vi gungade i takt till musiken tills det bara var vi kvar, Jonas med sina intensivt blåa ögon och det perfekta hänget i ett par slitna Levi’s 501:or. Han hade den ultimata dansa tryckarelängden, exakt två decimeter längre än mina 1,67 och kropparna klistrades mot varandra. ”Jag gillar sportiga tjejer”, hade han sagt, så jag ställde klockan tidigt en morgon några dagar senare. Gömde mig runt hörnet från där han bodde och när han kom ut joggade jag med lätta steg förbi med en blinkning åt hans håll. Den kunde han inte motstå och veckan därpå bjöd han på middag i sitt korridorsrum på Sparta. Jag förlorade med glädje vadet på hundra kronor till Helena – räkor och vitt vin, gulligt förutsägbart och värt vartenda öre. Efter den kvällen var det vi. Radarparet. Charlie och Jonas. Jonas och Charlie.
15
Jag tänder lampan och kollar telefonen. Klockan är redan nio, det var länge sedan jag sov så gott. Det är fortfarande tyst från barnens rum så i duschen passar jag på att massera in en hårinpackning och samtidigt ge celluliterna på låren en extra omgång. Vågen visar sextionio kilo, det verkar inte spela någon som helst roll hur mycket jag försöker bli av med hullet på magen. Helena är avundsjuk på mina kurvor, och när jag klagar brukar hon skämta om att jag bara är något för kort för min vikt. Stengolvet i badrummet är kallt mot fötterna, de trasiga värmeslingorna har stått på vår att-göra-lista jag vet inte hur länge, men det är som en evighetsloop, för varje sak vi bockar av dyker det upp flera nya. Är möjligen håret aningen mindre råttfärgat med mera lyster? Tveksamt. Jag sveper in det i en handduksturban och drar på mjukiskläder. Tar en skvätt parfym på handleden och bakom öronen. Halvvägs nerför trappan slår ytterdörren igen och genom hallfönstret ser jag Jonas turkosa träningsoutfit försvinna bakom grannens äppelträd. Så var det med det. Detta jävla joggande, vareviga dag oavsett väder och vind. Det är fem år sedan vi flyttade in i vår gula villa på Beleshögs vägen. Huset var i dåligt skick så det var trädgården jag föll för, vildvuxen med krokiga fruktträd och en blågul matta av scilla och vårlök. Och punschverandan, med charmig snickarglädje och buckligt originalglas. Där kunde jag se Jonas och mig sitta när vi blev gamla. Det hade krävts en del övertalning, Jonas trivdes bra på Djupadal, men jag var redo för något nytt och tajmningen för skola och barnomsorg var perfekt. Vi har renoverat bit för bit, eller jag har renoverat, för Jonas är totalt ointresserad av allt
16
som har med inredning att göra. Av alla rum är köket det jag är mest nöjd med. Snickerierna är målade i en ljuvlig, blå linoljefärg och rummet är lika varmt och ombonat som ett par ingångna gamla tofflor. Resten av bottenvåningen blev för mycket inredningsmagasin, för vitt och för danskt med PH-lampor och Jetson, men tiden räcker aldrig till för att göra om och det är ju fint, bara inte så där mysigt som jag egentligen skulle vilja ha det. Jag trycker ner kapseln i kaffemaskinen och tar fram den rosa muggen med Världens bästa mamma i snirklig skrivstil på sidan, den jag fick av Gustaf i morsdagspresent. Det var den första presenten han köpte för egna pengar, helt utan hjälp av Jonas och jag minns hans min när han räckte fram den, så stolt att han nästan inte kunde hålla sig från att riva av presentpappret själv. Jag plockar in disken från gårdagens tacos. Fredags rutinerna hemma hos oss är som gjutna i cement. Barnen hackar grönsaker, jag rör ihop guacamolen och Jonas steker köttfärs och värmer skalen, mjuka till honom och Lisa och hårda till Gustaf och mig. Lagom till Idol sitter vi bänkade framför TV:n med var sin godisskål i knät och trots att jag sveper flera koppar kaffe efter maten somnar jag lagom till omröstningen. Med undantag för granntanten som är ute med hunden är det folktomt på gatan. Det är en osedvanligt ful hund, liten och tovig med buken hängande ner i asfalten. Av alla gulliga hundar, hur kan någon välja just den? Jag dukar fram frukost till barnen och äter en tallrik yoghurt med solrosfrön, men känner mig mer hungrig och trycker i mig det som finns kvar av gårdagens godis. Veckans bantning är ändå sabbad, så jag pressar i mig de sista chipsen också. Ska börja med 5:2 på måndag, på allvar den här gången.
17
Jonas är tillbaka och jag hör vattnet i rören när han duschar. – Milen på fyrtiotvå minuter. Men grattis. Jonas sätter sig ner vid köksbordet och viker upp Sydsvenskans sportdel. Vi är snart de enda i umgänget som har papperstidning, men jag gillar prasslet från sidorna och doften av trycksvärta, det känns pappa och vuxet på ett bra sätt. Lite som att se Aktuellt på TV. Jonas kortklippta blonda hår är blött och konturen av hans vältränade överkropp skymtar under det tunna tyget i tröjan. – Mmm. Du doftar gott, säger jag, drar honom till mig och ger honom en kyss. Inte en torr pensionärspuss, utan en riktig, med våt tunga. Han skulle kunna säga att jag också doftar gott eller att jag är fin, men det gör han inte, istället fortsätter han läsa i tidningen. Varför ser han mig inte? Tar mig hårt på köksbordet eller gör något … Vad som helst. – Du borde också komma igång, säger han istället och tittar för första gången upp från fotbollstabellerna. Träningscykeln i källaren står ju bara där. Jotack, jag vet att jag borde, men cykla är om möjligt ännu tråkigare än att springa. Det är som att vi har ett störigt status quo i familjen, ju mer vältränad han blir, desto mindre vältränad blir jag. Han går bort till köksbänken, stoppar två mackor i brödrosten och lutar sig mot marmorskivan. – Har du något särskilt i veckan? – Jag har ju ledningskonferensen. Torsdag till lördag. – Men Gustaf har ju kvartsfinal på basketen. Jag vet att jag har sagt det, men Jonas hör det han själv vill. Jag håller upp telefonen.
18
– Kolla här, jag mejlade dig till och med. För över en månad sen. – Tack, Charlie, men jag är inte en av dina medarbetare. En helikopter hovrar snett ovanför oss, det måste vara polisen som eskorterar AIK-fansen på väg mot Stadion. – Det är klart att jag hellre vill gå på matchen, men jag sitter i ledningsgruppen. Han tar fram en tallrik ur köksskåpet och stänger luckan med en smäll. – Det är ett val. Du är aldrig hemma. Here we go again. Det är som att prata med en vägg, men jag orkar inte bråka och kapitulerar med händerna i luften. – Vad vill du då? Att jag ska säga upp mig? – Du kan väl bara jobba lite mindre. Jonas som brukade vara så stolt över mig – att jag gjorde karriär och att han tog hand om barn och hem – som att vi var moderna på något vis. Men vad vet han om kicken att klara det omöjliga? Att få arbeta med teknik i framkant tillsammans med världens bästa team, han som varken gillar sin chef eller sina kollegor och som vill gå hem från jobbet redan innan han har kommit dit. – Det funkar inte så. Och du vet att jag älskar mitt jobb. Rösten ekar ut i trädgården och genom en glipa mellan två buskar ser jag granntanten stå med spetsade öron. Jag förstår inte hur hon orkar. Förra veckan fick jag höra att våra maskrosor förstör deras väldressade gräsmatta. Skaffa ett eget liv. Jag drar igen köksdörren och säger med lugnare röst: – Vi kan väl ta hjälp, ordna en barnflicka. – Ska vi inte ens klara av att ta hand om våra egna barn! Lyssna på dig själv, Charlie. Du är ju patetisk.
19
Pulsen bultar innanför den tunna huden på hans hals och han ser på mig med förakt. – Du var med på att jag tog det här jobbet. Det var jag som var tveksam, Jonas, inte du. Och vi behöver min lön, annars får vi flytta. – Jag har inte bett om allt det här, fortsätter han. Hus, resor och prylar, det tar ju aldrig slut. Att han har mage. Särskilt med hans splitternya Volvo parkerad på garageuppfarten. Energin sipprar ur kroppen och jag sätter mig vid bordet med ansiktet i händerna. Jonas sätter sig bredvid. – Men du. Ärligt talat. Varför kan du inte vara som alla andra? säger han och lägger handen på min axel. För att jag inte vill, tänker jag. För att jag vill vara mig själv. * Jag vet att jag inte borde ringa Helena på jobbet, men tryck kokaren håller på att explodera. Vadå som alla andra? Det känns så jävla orättvist att jag ska behöva göra om mig till någon jag inte är. Och att Jonas inte ens märker alla miljontals saker jag faktiskt gör. Läxläsning, inköp av mat, presenter till kalas, alla middagsbjudningar, släktträffar och bokning av resor – ingen av mina kollegor gör lika mycket. Jag går till tvättstugan för att prata ostört och Helena svarar direkt, nästan innan första signalen hinner fram. – Häng kvar, jag måste hämta journaler. En dörr slår igen, steg ekar bort, steg kommer tillbaka och ett mummel av röster hörs i bakgrunden. Helena är född till läkare och när vi var små var jag hennes ständiga försökskanin.
20
Myggbett och skavsår plåstrades om med allt vad hon hittade i den lilla läkarväskan i röd plast med vitt kors som hon släpade med sig precis överallt. Det prasslas med papper i andra änden och jag pillar bort fogrester från kakelplattorna medan jag väntar, ytterligare en av alla saker på att-göra-listan. – Så, nu är jag här. Är det bra med barnen? Hon är gudmor till båda två och när Gustaf föddes under stort tumult var det Helena som räddade oss från total katastrof. Jonas var panikslagen och jag hade ont efter kejsarsnittet, men Helena släppte allt och med välgörande lugn vakade hon över oss dygnet runt, ställde frågor till läkarna och pysslade om Gustaf som sov mellan oss i en ful plastlåda på hjul. Det är en av de finaste saker någon har gjort för mig. – Barnen mår bra. Det är Jonas. Orden stockar sig i halsen. – Är det det gamla vanliga? Jag hör hur dörren gnisslar i andra änden och att Helena pratar med någon. ”Sal tre först, sedan fyran. Två minuter.” Så är hon tillbaka i telefonen. – Jaga inte upp dig i onödan, han har en fyrtioårskris. – Säkert. Men jag står inte ut, det spelar ingen roll hur mycket jag än försöker. – Det lugnar sig. Han älskar dig, det vet du. – Det är i alla fall inte så det känns. Ett larm går igång i bakgrunden, det klickar till och jag sitter med den tysta telefonen i handen. Jag är så jävla trött på att känna mig osynlig, trött på att försöka. Trött. Och hur tror Jonas det känns att bli behandlad som något katten släpat in. Jag blundar. Tänker på Niklas. Hur han såg på mig. Jag ruskar på mig och öppnar ögonen, tillbaka i min tråkiga
21
vardag. Så naivt att tro att det där med barn och föräldraskap vips skulle lösa sig när det väl var dags. Jag som skulle ha en hel hord med brunögda ungar, med olivfärgad hy och tjockt mörkt hårsvall. Hur det nu skulle vara möjligt med mina bleka anlag. Efter Gustafs kaotiska förlossning lullade jag omkring som i en dimma. Jag hade god lust att reklamera föräldrakursen, inget stämde med verkligheten – går det ens att förbereda sig för barn? Jag försökte vara lika mammaduktig som alla andra. Jag gjorde puré på ekologiska grönsaker och gick på babysim, men när de andra mammorna ville ses för en latte på stan tackade jag nej. Jag blev mest uttråkad av att höra på de oändliga amnings- och lära gå-diskussionerna och hur jag än ansträngde mig kände jag mig otillräcklig. Skämdes för att jag var den enda som hellre ville vara på jobbet än att sitta i en ring på öppna förskolan. Ja, åtminstone var det ingen av de andra som tycktes längta därifrån. Gustaf var fyra år när Jonas inledde sin lobbykampanj för barn nummer två. Hela kroppen skrek av motstånd. Jag hade precis fått min första chefstjänst, var i skönt flow och ville inte alls gå hemma och torka kräk och bajs igen. Men gravid blev jag, på första försöket. Jag kommer aldrig glömma hur jag satt inne på det kalla klinkergolvet på toaletten med stickan hårt i handen och tårar flödade, de som Jonas misstog för glädjetårar. Så Jonas och jag gjorde en deal. Ett knappt år senare slet jag med bröstpumpen och ställde rader av mjölk i nappflaskor i kylen, Jonas tog hand om nattvak och blöjbyten och jag hjälpte till så gott jag kunde. Visst var det många som förfasade sig, min egen mamma inte minst – ”det var inte så man gjorde” – men själv kände jag mest lättnad. Och Jonas hade verkat hur nöjd som helst, ända fram tills nu.
22