9789189409422 by Smakprov Media AB

Och så var de bara två Mikael Ryding

Resan till Barrudden Medan bussen pös i väg mot Barrudden tog Bertil upp inbjudningskortet till bröllopet ur byxfickan och granskade det på nytt. Evert och Asta? Det ringde verkligen ingen klocka. Nåt som gjorde det ännu mer märkligt var att bröllopet skulle hållas på en ö mitt ute i Östersjön så att man dessutom skulle behöva hämtas upp med båt. Han var tveksam redan från början till att tacka ja, men tjejen från hemtjänsten övertygade honom och tyckte det skulle vara bra för honom att komma ut lite nån gång. Ju mer Bertil funderade desto mer uppenbart blev det att det faktiskt låg nånting i det. Han mindes inte ens senast han blivit inbjuden till nån tillställning. Kunde det vara hans gamle arbetskamrat som var denne Evert? Men han var ju över åttio vid det här laget och då överlever man väl knappt en bröllopsnatt ens? Skulle nån förutom det verkligen vilja ha hans gamle arbetskamrat? En tråkigare människa fick man leta efter. Bussen körde förbi två större bondgårdar och fick tuta på två får som verkade ha tagit sig under stängslet och kommit ut på vägen. Det kunde väl ändå inte vara så att han blivit felaktigt inbjuden, precis som när syföreningen hade tjugofemårsjubileum? Den korrekta mottagaren av inbjudningskortet hade varit Berit Johansson och inte han själv, Bertil Johansson, den gången.

Han hade verkligen inte varit bekväm med att vara ensam man på ett kafferep bland trettio damer som bara satt och pratade hemslöjd. Andra skulle säkert ha uppskattat de goda chanserna att hitta en partner men det där hade han gett upp för länge sen. Han förstod sig inte på kvinnor helt enkelt. Varje gång han försökt hade det bara slutat med att kvinnan i fråga sa nåt men egentligen menade tvärtom, och så ville han inte ha det. Att tala klarspråk var en viktig princip för honom. Frågade nån till exempel vad han tyckte om ett klädesplagg, svarade han att det skulle behövas en storlek större om det nu var så. Inte skulle han behöva få en örfil bara för att han svarade ärligt på en fråga. Nä, kvinnor tillhörde en svunnen tid. På inbjudningskortet stod det även att man skulle övernatta på ön, men det framgick inte om lakan och säng fanns att tillgå. Innan han åkte tryckte han därför ner den fyrtio år gamla sovsäcken i vandringsryggsäcken för säkerhets skull. Sovsäcken var visserligen trasig, men med tanke på att det nästan var midsommar var det ju inte direkt kallt. Sist han använde den var när han gick Kungsleden med sin numera framlidne vän Albin för femtio somrar sen. Det slutade med att de båda fick sova i Bertils sovsäck eftersom Albin spelade bort sitt tält på poker i en fjällstuga, nåt som gjorde att slitaget på säcken blev maximalt. Bertil tittade ut genom fönstret och såg några måsar flyga förbi. Det var inte långt kvar till Barrudden. Han tog på nytt upp inbjudningskortet. Evert och Asta? Nej, han kunde inte vara den tänkta mottagaren. Det måste helt enkelt återigen förhålla sig så att det var Berit Johansson som var inbjuden. Men det gick säkert ingen nöd på henne. Hon verkade bli inbjuden till alla möjliga festligheter. Själv kunde han gott få sig ett finare mål mat och en liten utflykt för en gångs skull.

När han gick av bussen blockerade en hög metallgrind vägen ner till havet. Han tog fram inbjudningskortet igen. Längst ner stod det: Kod: 1970 Glöm inte att stänga och låsa efter passering. Han fick upp kombinationslåset och såg sig om. Det skulle väl inte behöva stängas och låsas? Andra gäster var säkert i antågande. Lika bra att låta grinden stå öppen. När han närmade sig vattnet skymtade han en liten stugby mellan tallarna. Det var säkert sommarboenden. En bit bort på en udde låg ett antal villor som måste vara permanentbostäder. Alla hade strandtomt. Längst ut på udden låg det vackraste huset omgivet av många barrträd. Det var förmodligen nån riktigt rik som bodde där. En yngling i oproportionerligt stora glasögon satt i en vit båt och glodde på honom. – Är det här båten till Soldatön? frågade Bertil. Ynglingen, som presenterade sig som Nils-Erik, harklade sig. – Soldatön? Har jag ingen aning om vad det är! Vem är det farbror ska besöka? Bertil fnös. Farbror? Men han lät det passera och tog fram inbjudningskortet. Tärnön stod det. Vad hade han fått Soldatön ifrån? Det hade bara oförklarligt kommit till honom. Han räckte fram kortet till Nils-Erik. Trots att Nils-Erik verkade så ung hade han redan grått hår. – Det är jag som kör ut bröllopsgästerna till Tärnön, svarade Nils-Erik. Farbror kan sätta sig i fören så länge. Vi har många fler vi väntar på. Bertil satte sig ner samtidigt som han studerade ynglingen. Två gånger hade eländet redan sagt farbror.

– Så det är du som ska gifta dig? Nils-Erik granskade honom noga och skakade så våldsamt på huvudet så att glasögonen hoppade upp och ner på den stora näsan. – Jag kör bara båtjäveln. Asta har dessutom uppnått pensionsåldern. – Åldern spelar väl ingen roll. Som min kusin sa: ”Äldre kvinnor kan sin sak!” Visserligen hade inte den karln utseendet för sig så han fick ta lite det han fick, men ändå. Nils-Erik gick med bistert ansiktsuttryck upp och satte sig på bryggan. – Är det en Ferguson det här? frågade Bertil och klappade på relingen. – Ferguson är ju för fan ett traktormärke! Det är en Fjord. – En fjord? Det här är en båt till att börja med, jag körde båt i lumpen nämligen, sa Bertil medan han gick fram och kände på ratten. – Det var nog när de fortfarande hade segelfartyg, muttrade Nils-Erik. Bertil tittade på honom och ruskade på huvudet. Han hoppades innerligt att samlingen där ute på ön inte också var en bunt inavel. Det var mer än en film han hade sett där galningar samlades på isolerade platser. Om det nu var så att de inte ens kunde skicka inbjudningskorten rätt så fanns det säkerligen anledning till att vara orolig.

Grinden Bosse vankade av och an vid sin Volvo och tittade gång efter annan på klockan. Att det skulle ta så lång tid för Anna att gå bort till sin syster för att lämna några matlådor. – Varför tar det sån tid, pappa? ropade Nils inifrån bilen. – Mammas syster är inte helt frisk i huvudet förstår du, så mamma fastnar alltid när hon är där. – Men du brukar ju säga att det är hennes karl som inte är riktigt klok. – Han är helt jävla galen ja och mammas syster är lite mindre galen, men ändå långt ifrån normal. Bosse pekade frenetiskt med båda pekfingrarna på huvudet. – Nu blir vi sena till farmors bröllop, ropade Tor samtidigt som han stack ut sitt fräkniga tryne genom bakrutan. – Jag vet det gubben, men nu tycker mamma tydligen det är viktigare att besöka sin syster och hennes kriminelle karl. Det var när hans fru Anna vunnit en lokal skönhetstävling och därefter fått gå Lucia på polisens julfest som Bosse träffade henne. Hon var tydligen svag för poliser ända sen hon började titta på polisserier som femåring. Att först vinna en skönhetstävling för att därefter få visa upp sig på en polisfest, där hon kunde välja och vraka fritt, blev en solklar vinstlott. Hennes syster däremot hade gått åt exakt motsatt håll eftersom

hon alltid varit svag för grovt kriminella. Hennes senaste fynd hade åkt in och ut på ungdomsanstalter sen han var tretton. I vuxen ålder handlade det om regelrätta fängelser i stället som mer eller mindre temporärt blev hans bostadsadress. Varje gång paren träffades för att äta middag resulterade det i en total flopp. Det hade hittills aldrig slutat med att de ens varit i närheten av att skiljas som vänner. När det handlade om trerättersmiddagar lyckades de aldrig ta sig ända till desserten. I stället fick de snarare vara nöjda om nån hann trycka i sig förrätten. Anna kom småjoggande och satte sig i bilen. – Dom är fortfarande ihop, sa hon och satte på sig bältet. Han har blivit mycket bättre lovade hon och ville be dig om ursäkt för senast. Du kan väl ge honom en chans till? – När helvetet fryser och grisar kan flyga, sa Bosse och svängde ut från parkeringen. Även om jag inte var polis skulle jag inte ta i fanskapet med tång. Det enda språk en sån där jävel förstår är batongens. Bosse hade hela livet vetat att han skulle bli polis och mycket framgångsrikt slutfört sin utbildning på polishögskolan på kortast möjliga tid. Han var väl vad de flesta skulle kalla en aning överambitiös eftersom han direkt ville bli mordutredare. För att visa sin briljanta förmåga genomförde han en egen utredning av Palmemordet, men det visade sig att han gjorde sig själv en björntjänst. Hans slutsats var att det var ett gäng poliser som var mördarna, nåt som mer eller mindre hade beseglat hans öde som ständig trafikpolis. När de svängde in på grusvägen mot Barrudden tvärnitade Bosse och pekade ut genom vindrutan. – Titta! Grindjäveln står vidöppen!

– Men snälla Bosse, börja inte med det där igen, stönade Anna. Det är väl ingen som åker in här och dom bor ju på en ö dessutom. – Du vet hur mycket jag kämpat för att få upp den där jävla grinden! Det kan komma in vilken pundare som helst här nu, sno en båt och åka ut och våldföra sig på morsan. Jag får gå upp till den där jävla Greta och kolla. Bosse körde genom grinden och gick ur. Han gick upp mot huset som låg närmast grinden. Greta hade papiljotter i håret när hon öppnade. – Grinden ska vara stängd! röt Bosse. Såg tanten vem som öppnade den? Greta tittade växelvis ner mot grinden och på honom. – Är det så noga verkligen? De flesta som bor här vill ju inte ha grinden! Bosse höll upp sin polisbricka. – Nu skiter jag i vad folk som bor här tycker om den, det är jag som fått upp den och den ska vara låst hela jävla tiden! Greta tittade storögt på brickan. – Jag stänger den alltid! – Den är inte stängd nu, eller hur? Om det inte var ni som öppnade grinden, vem i helvete var det då? – Jag såg inte, sa Greta och svalde. Det var ingen av oss här i alla fall. Bosse räckte fram en lapp. – Där har du mitt telefonnummer! Nästa idiot som inte stänger grinden vill jag ha rapport om, okej? Greta nickade och stängde dörren. En bil körde upp bakom deras bil och tutade för fullt. Bosse satte sig i Volvon och tryckte sakta på gasen. – Nu ska vi se om den jäveln stänger grinden, muttrade han.

Bilen bakom körde förbi grinden och Bosse tvärnitade. – Men älskling, kan vi inte bara droppa det här med grinden nu? sa Anna. Den går mig på nerverna. Bosse muttrade och steg ur. Han gick fram till bilen bakom och höll upp sin polisbricka. – Varför i helvete stänger ni inte grinden? En man i glasögon vevade ner rutan och sträckte ut huvudet. – Den var ju för fan öppen! – Bara för att den råkade stå öppen behöver man inte stänga menar du? Om du ser lejonburen på ett zoo stå öppen så tänker du bara att den säkert ska stå öppen så barnen kan gå in och kela med lejonen? – Jag vet väl för fan inte vem som har kört in! röt mannen. Det kan vara nån som inte kan koden och då blir dom i så fall inlåsta! Det finns ju ingen skylt som säger att man inte får köra in! – Alla som ska in här kan koden, så kommer man in så kommer man ut! Är det nån obehörig pundare så får fanskapet skylla sig själv. Mannen med glasögon mumlade nåt för sig själv men gick ut och stängde grinden. Bosse satte sig i förarsätet igen medan Anna ruskade på huvudet. – Älskling, du kommer snart inte att kunna sova för den där grinden, sa hon när han körde ner mot parkeringen. – Latare människor än dom som bor här får man leta efter, sa Bosse. Detta kan nog sägas vara en av få platser i Sverige där stressrelaterade sjukdomar är helt utrotade. Mängder av måsar cirkulerade över vattnet när Bosse körde försiktigt nerför den sista backen mot parkeringen. Det var ett rikt djurliv i trakten och förutom alla sjöfåglar, som såg till att det sällan var tyst och tråkigt, fanns det även gott om säl. Barrud-

den låg nästan längst ut i en av de många vegetationsrika vikarna som löpte in från Östersjön. Det var gott om höga berg runt omkring och därför marknadsförde turistbyrån felaktigt viken som en fjord. – Vem är gubben i båten? frågade Anna. Bosse parkerade bilen och stack ut huvudet genom sidorutan. – Det lär nog vara en av Everts fyllekompisar. Han har ganska många såna enligt morsan. – Men det är väl inte särskilt trevligt att sitta med en sån i båten? – Börjar han kladda slänger jag honom överbord bara, gumman! Kom nu ungar, ner i båten! Både Nils och Tor lydde ögonblickligen och fem minuter senare satt de alla fyra i båten tillsammans med gubben och resan mot Tärnön kunde påbörjas. Bosse spände ögonen i gubben, men han tittade bara ut mot havet. Var väl bara en tidsfråga innan han skulle ta upp en ölburk.

De första gästerna Ute på ön var Asta och Evert i full gång med att ställa allt i ordning. Asta hade bakat en stor jordgubbstårta och fått hjälp av Evert med att klippa upp två förpackningar med grädde och vispa den. Helst ville hon inte ha Evert i köket överhuvudtaget men att ge honom uppgifter där han inte kunde göra nån större skada gick väl an. När Everts dotter Gerd kom in i köket låg det grädde utspilld över hela golvet. Evert låg på knä och torkade med några futtiga näsdukar. – Är det en ko som har exploderat eller vad har hänt? frågade Gerd. – Det var din far som skulle byta en propp och lämnade elvispen på. – Jag har sagt att du inte ska köra hårtorken och mikron samtidigt, för då går det proppar, kontrade Evert. Gerd ruskade på huvudet. Bakom henne stod deras hund Bulldogg, som egentligen var en labrador, och viftade på svansen. Det var Tomas, Gerd och Mats son, som inte hade kunnat få ur huvudet att Bulldogg inte tillhörde rasen bulldogg så därför hade Mats föreslagit att de i stället skulle döpa hunden till det. – Vem förrättar vigseln? frågade Evert. Har ni bestämt än om det blir du eller Mats? – Jag skulle gärna ha en manlig präst eftersom …, började Asta.

– Nu är ju jag dotter till brudgummen så jag förrättar vigseln har jag sagt, svarade Gerd. Mats får ta rollen som kantor. – Nu vill jag inte vara konservativ när det gäller könsroller, sa Asta. Men en kvinnlig präst och en manlig kantor blir lite som att ha en höna att gala och en tupp som lägger ägg. Gerd drämde näven i diskbänken och gick ut från köket. Asta tittade uppgivet efter sin styvdotter. Gerd hade dessutom velat att vigseln skulle hållas i en kyrka, men Everts två tidigare kyrkbröllop hade spruckit. Kanske skulle det därför funka bättre så här? Dessutom var Tärnön en idyllisk plats så det kändes verkligen som de bästa förutsättningarna. Asta lät blicken dröja kvar en stund vid sin blivande make där han fortfarande låg och torkade för fullt. Frågan hennes väninna Berit brukade ställa gång efter annan dök upp igen. Bästa förutsättningar eller inte, skulle detta äktenskap ens fungera med Guds ingripande? Mats hade dragit ut en lång förlängningssladd för att kunna ansluta sin keyboard på den plats där vigseln skulle ske. – Gumman, jag litar inte på den här sladden, sa han när Gerd kom gående med Bulldogg i släptåg. Tror det gick en propp förut för jag fick inget ljud i skiten. – Det kan du ge dig på! Pappas gräddvisp löpte amok när de bytte propp. Kunde du inte ha tagit en enklare keyboard med batteri bara? Den här skarvsladden måste vara flera hundra meter så det är upplagt för problem! – Det låter ju skit med en sån enkel keyboard, gumman! – Det låter inte bra oavsett vad du använder för instrument. Bulldogg ylar alltid innan du ens hunnit börja spela. – Hade varit bättre om jag förrättade vigseln och du spelade, sa

Mats samtidigt som han tryckte ner några tangenter, där han stod iklädd sin prästkappa. – Börja inte du också, röt Gerd. Nu kommer snart dom första gästerna. Du får gå ner och vara lite social och ta emot dom. Jag bär ut stolar så länge åt de äldre så får alla yngre stå! I vanliga fall hade Mats tagit en långpromenad med Bulldogg för att slippa Gerds släkt, men nu var det inte lönt att argumentera. Gerd hade varit väldigt tydlig angående hur mycket han skulle anstränga sig för att lära känna hennes släkt. Med Bulldogg bredvid sig gick han ner mot bryggan. Han funderade på skarvsladden igen. Gerd hade en poäng i sin kritik. Förutom att en propp hade gått så hade Evert redan snubblat omkull på sladden två gånger. Fanns stor risk att det påverkade karlns förmåga under den stundande bröllopsnatten. När båten till slut anlände hjälpte Mats först en äldre man att kliva ur innan Bosses söner Nils och Tor skuttade ur båten. Vem skulle han börja prata med? Det var verkligen ingen i Gerds släkt han var intresserad av att lära känna på djupet, men den äldre mannen såg ensam ut, så det var väl lika bra att säga några ord till honom. Då skulle kanske Gerd bli glad. – Allt bra med dig? frågade Mats. Den äldre mannen tittade frågande på honom. – Jo, det är bara bra! Hur är det med Fader? – Min far? frågade Mats och tittade storögt på mannen som såg förvirrad ut. – Eh … ja, han är väl till åren kommen, din pappa? Mats var helt säker på att hans far inte hade träffat nån i Gerds släkt. Eftersom hans far inte gillade henne hade han inte ens varit med på deras bröllop.

– Han mår väl bra. Men han är ju lite vresig som du vet. – Jo, men han är ju trevlig när han är nykter. Mats stirrade på honom. Hur visste denne gubbe nånting om hur hans far var som nykter eller onykter? Det var uppenbart att det snackades rejält med skit bakom ryggen på honom om hans far och förmodligen om honom själv också. Det där med att försöka vara mer social med Gerds släktingar var verkligen ingen bra idé. – Han har absolut inga problem med spriten. Han är lite vresig ibland bara, men det är ju inte alltid helt omotiverat. – Jag menade bara att han har bra sidor också! Mats spände ögonen i gubben. – Jag kan upplysa dig om att jag hade en väldigt lycklig barndom, och att jag uppfostrades helt i vår herres anda. Det fanns ingen sprit hemma förutom nattvardsvinet, det ska du ha klart för dig. Gubben ursäktade sig snabbt och sa några ord till Nils och Tor som började springa i väg upp på stigen. Gubbens intresse verkade fångas av några änder som simmade runt nedanför bryggan. Asta sken upp när hon såg Nils och Tor hasta in genom dörren. Hon kramade om dem och bjöd dem genast på läsk. – Vi har med oss en jätterolig farbror, sa Nils. – Jag såg det lille vän, svarade Asta. Vem är han? – Han är vår kompis! – Men vad trevligt! På mamma Annas sida om släkten då? Asta hade inget minne av att hon sett mannen tidigare. Det var inte heller första gången som Anna ansåg sig kunna göra som hon ville. Det var fullt möjligt att hon bjudit in gäster till ett bröllop där hon inte själv var värd. – Han är bara kompis med oss, inte släkt. Fast alla vill vara släkt med mamma egentligen, för hon är så snygg ju!

– Ja, det är många som tycker det har jag förstått. Vi visste tyvärr inte att hon skulle ta med sig nån, det hade ju varit bra om hon meddelat det, förstår ni barn. – Nej farmor, det är vår roliga farbror, inte mammas, sa Tor. Asta log mot dem och gick bort till Evert som fortfarande låg och torkade grädde. Hon förklarade för honom att Anna tagit med sig en extra gäst som de inte hade räknat med. Evert ställde sig upp. – Jag går och fixar det. Vi hittar säkert nån plats åt honom! En äldre man kom gående ner mot bryggan. Bertil gick fram och mannen hälsade honom välkommen innan de utbytte några artighetsfraser. – Vill du sova i samma rum som Bosses familj? frågade mannen. Bertil kliade sig på hakan. – Bosses familj? – Ja, Bosse! Astas son som är polis, ni kom ihop? – Ah, Asta? Hon som ska gifta sig alltså? – Ja, med mig är det tänkt, sa mannen och log. – Ah, ja då är du Evert. Nej, du förstår jag har med mig egen sovsäck så jag behöver inte sova ihop med nån polis. Bertil visade stolt upp sin gamla gula sovsäck. Evert tittade länge på honom. – Jaha, egen sovsäck. Det går väl bra. Vill farbror sova i gäststugan då? Bertil hakade genast upp sig på att återigen bli adresserad farbror. Den här gången var det dessutom av en man som var lika mycket farbror själv. Men han beslutade sig för att släppa det, de skulle ju trots allt bjuda honom på middag. – Ja, eller utomhus, det spelar ingen roll. Jag har fjällvandrat som

ung förstår du så jag är van. Det framgick inte av inbjudan om det skulle sovas inomhus eller utomhus. – Det var underförstått att det var inomhus, men kom med till gäststugan, där uppe kan du lägga ut sovsäcken! När Bertil kom ut från gäststugan blev han direkt påhoppad av Nils och Tor som ville leka. Han följde med barnen ner till badstranden där de började kasta macka tillsammans. Prästen gick förbi med en labrador efter sig. Bertil såg bort. Prästen sa inget. Det var lika bra med tanke på hur det hade gått sist. Bertil visste att man adresserade präster med ”Fader” men den där idioten hade då i stället börjat svamla om sin egen far och dragit halva sin livshistoria. – Jaha, ni barn. Känner ni den där prästen? Nils skrattade. – Han är lite knäpp men han har en rolig hund. – Jag gillar inte präster, sa Tor. – Det finns säkert bra präster, sa Bertil, även om den där karln verkar lite tokig. – Nej, det finns inga bra, fortsatte Tor. Dom är jättetråkiga. – Det har du rätt i. Nån rolig präst har jag aldrig träffat. Är man rolig blir man nog inte präst skulle jag tro. Ni förstår, jag brukar alltid sätta på en gudstjänst på radion när jag har svårt att sova. – De dricker sprit också, sa Tor. – Jo han pratade om att de hade massa nattvardsvin hemma när han var barn, svarade Bertil. Det är nåt jag lärt mig från min kusin som jobbade på Systembolaget, har man tillgång till sprit på jobbet så är det lätt att fastna i skiten. – Har alla präster det? frågade Nils. – De har ju mer eller mindre obegränsad tillgång, sa Bertil. Ni kommer snart att läsa om Selma Lagerlöf i skolan, barn, och hon skrev mycket om präster och deras alkoholproblem.

*** Bosse packade upp sin väska medan Anna la sig på sängen för att vila. Hon var mycket noga med att hon skulle få tillräckligt med skönhetssömn varje dygn. Nu hade de dessutom fått det bästa gästrummet i huvudstugan där den bekvämaste sängen fanns. Bosse stirrade på väggen. Där satt ett brevpappersark fastnålat med en ramsa på som inte kunde tolkas som nåt annat än rent polishat. Hettan steg i ansikten. Utan att nämna nåt för Anna gick han med bestämda steg för att leta reda på sin mor. Han hittade henne i köket där hon precis höll på att ta ut en bakplåt. – Morsan, vad är det för skit som nån hängt upp i vårt sovrum? Asta tittade frågande på honom. – Det är väl ingen som hängt upp nåt där? – Jo, det kan du ge dig fan på. Det handlar om en ren och skär smutskastning av poliser. Asta följde med honom in i rummet och blev visad en ramsa skrivet på det finaste brevpapper. Texten löd: Tio små poliser gjorde tillslag på en bio, en satte popcorn i halsen, och så var de bara nio. Nio små poliser hittade en råtta, en skrämdes till döds, och så var de bara åtta. Åtta små poliser red på varsin gnu, en red ner i kvicksand, och så var de bara sju. Sju små poliser hade stora komplex, en misstog kniven för sin kam, och så var de bara sex. Sex små poliser tog in på vandrarhem, ägaren var en mördare, och så var de bara fem. Fem små poliser såg elden börja pyra, en misstog bensin för vatten, och så var de bara fyra. 22

Fyra små poliser en bön började be, blixten träffade en, och så var de bara tre. Tre små poliser satt i båten när fisken hördes slå, det var en svulten haj, och så var de bara två. Två små poliser satt tillsammans igen, den ena sköt den andra, och så var de bara en. En liten polis ensam var, han gick och hängde sig och så var det ingen kvar. – Vad är detta för förbannat skit, morsan? Asta skakade på huvudet. – Ingen aning? Det måste vara Evert som satt upp det där. Han gör lite konstiga saker ibland, vet du. – Konstiga saker? Detta är en ren provokation av gubben! I mitt rum dessutom! Asta gjorde tecken till Bosse att dämpa sig. – Lugna dig nu! Så farligt är det väl inte. Det kan ju vara kul för barnen … – Kul för mina barn? Att läsa om tio poliser som stryker med en efter en på löpande band och på de mest makabra sätt? På vilket jävla vis skulle det vara roligt för dom att läsa den skiten, morsan? Anna slog upp ögonlocken. – Vill ni vara snälla och gå ut så jag kan få fortsätta vila? De gick in i köket. – Hade det inte varit för att det är er bröllopsdag så hade jag skällt ut gubben efter noter nu, ska du ha klart för dig! röt Bosse. Nu får han vänta tills imorgon i stället. Bosse gick tillbaka in i rummet, rev ner pappret, knölade ihop det och slängde i väg det på golvet.