Anne Grönlund syster min syster
mandatus
Boken är baserad på verkliga händelser och alla citat ur dagböcker och journaler är autentiska. Ändå är det en subjektiv berättelse byggd kring en känslomässig sanning. De flesta namn är fingerade.
© Anne Grönlund, 2024
Utgiven i samarbete med Mandatus.
omslag Maria Svallfors
grafisk form, sättning och tryckning utförd hos tryckning.nu | h:ström – Text & Kultur AB, Umeå, 2024.
isbn 978-91-89316-44-7
Hennes namn står kvar på brevinkastet. Vita plastbokstäver på mörkblå filt, samma som på alla dörrar i huset. Det känns som vi bryter oss in när vi stoppar nyckeln i låset och kliver in i den mörka hallen. Men det finns ingen anledning att vänta, tycker min bror. Det var han som fick samtalet från polisen. Som ringde mig och berättade. Om handväskan som hittats vid Umeälvens strand, nära en vak med öppet vatten. Ett kort meddelande, skarpt och entydigt som ett pistolskott och helt utan förvarning. Hon var borta, bara borta. Som om hon sugits in i ett svart hål.
Min bror hämtar lådor och sopsäckar ur bilen, öppnar köksskåp och börjar packa. Tar itu. Mina händer är tunga och tröga, vägrar att göra det overkliga verkligt.
De har hittat handväskan men så länge kroppen inte hittats kan hon inte dödförklaras, som polisen uttryckt det. Först då är hon död, först då kan hon begravas. Det blir ett avslut, sa prästen som skulle trösta. Som om det var något att se fram emot. Jag griper en låda och går ett varv i tvåan. Hon har bott här i tio år men jag minns inte att jag besökt henne. Jo, en gång minns jag. Vi satt här i soffan, jag, mamma och pappa. Eva serverade nybryggt te,
havrekex med ost och kakor. Tog själv en kaka. För mammas skull. Jag såg det, hur hon ansträngde sig för att göra mamma glad, men mamma verkade inte se. Hennes barska röst blandades med Evas pipiga och luften mellan dem sprakade lika elektriskt som min tröja när jag vred mig hit och dit i soffan. Pappa såg besvärad ut och jag åt kaka efter kaka fast jag inte var sugen. Säkert frågade jag när vi skulle åka hem.
Nu vilar huset i tystnad. Skymningsljuset silar in mellan tallarna och målar köket i en dov ton av ödslighet. Diskstället är tomt och bänken torkad. Inga smulor, inga fläckar, ingen lukt från gamla sopor. Allt är i ordning. Ringlad på köksbordet ligger guldkedjan med mormors vigselring. Den Eva alltid bar om halsen. När tog hon av den? När bestämde hon sig?
Spöklika bilder flimrar förbi min inre blick utan att jag kan hejda dem. Jag ser henne stoppa tablettburkarna i väskan och lämna lägenheten. Det är stjärnklart, nästan midnatt, när hon stiger ut på gatan klädd i yllekappa, mössa och en halsduk som hon virat runt munnen mot kylan. Hon går raskt, rak i ryggen och med läderväskan över axeln. Passerar talldungen och går längs rader av sovande hus, förbi kyrkan och ned till gångvägen längs älven. Vet hon att där finns en vak, har hon gått förbi och sett vattnet blänka som ett mörkt öga i det släta istäcket? Tvekar hon ändå? Hoppas på ett tecken, på räddning? På älvbrinken intill vaken tömmer hon båda burkarna. Jag värjer mig mot tanken. Hon ville ju leva, jag vet att hon ville det.
Sovrummet ser ut som hennes flickrum och ändå annorlunda; som en färgfilm i svart och vitt. På ett bord står pigtittaren med en knopp där hon hängde sina hårband. Jag kastar en blick i spegeln och är tillbaka i en annan tid. Där sitter jag framför spegeln och
provar hennes fina hårband, det mossgröna i sammet, det blå med vita pärlor och ett klarrött med platt rosett. Drar håret från pannan med bandet och blir söt och prydlig, nästan som hon. Eva är stor, tolv år mot mina sex, och hon är allt jag inte är. Jag är ett ljuslockigt yrväder med felknäppta koftor, hasande sockar och spill på tröjan. Vuxna hejdar mig och ber mig fräsa näsan, kamma håret, sluta slamsa. Eva har rakt, blankt hår och ett näpet ansikte med allvarsam mun. Hon ser ut som Annika i Pippi Långstrump och Annika är min idol. Hon gör allting rätt.
Nu är hårbanden borta och den vita sängen, skrivbordet och pigtittaren står som kvarglömd rekvisita från en nedlagd pjäs. Jag öppnar garderoben och rakar de vikta plaggen direkt från hyllan ned i en sopsäck. Plyschkoftan är lysande röd, som ny fast hon bar den jämt, men omodern och alldeles för liten för mig. Vita midjehöga underbyxor, jag ryser till, är det inte samma som hon bar som flicka?
Jag måste ut och röka.
Som inhyrda hantlangare jobbar vi; effektivt, stumt och utan att möta varandras blick fyller vi säckar och lådor.
Jag söker efter en minnessak, något som påminner om henne. Något vackert.
I vardagsrummet står hennes alster från konstskolan. En flicka i brun lera i en hopsjunken pose, utan ansikte och med armen som skydd över magen. En smal gipshand i kall silverfärg som sträcker sig upp genom ett lager vassa glasbitar. Det känns tungt att andas. Var är hennes fina teckningar av hästar och blommor? De roliga akrylmålningarna i glada färger? Allt här är så fult, så otäckt, så – tanken kommer innan jag hinner stoppa den – sjukt. Till sist hittar jag en ljusbrun lertavla. Den har en enkel inristad blomma och är inte särskilt
snygg, men den går i alla fall att ha framme. Den väcker inga frågor.
Jag lägger ner tavlan i en banankartong tillsammans med en liten tekanna och en kopp som jag minns att hon gillade. Rotar vidare, rastlöst, utan att veta vad jag letar, drar ut en skrivbordslåda och hajar till. Dagböcker. Tunna skrivhäften från skolan, små fickkalendrar i olika färger och riktiga dagböcker med hårda pärmar. Den röda med hjärtformat lås som jag gav henne i julklapp och en guldfärgad med nyckelpigor. Tjugofyra dagböcker i olika format, fast räknar dem gör jag först långt senare. Nu stoppar jag dem instinktivt och utan att bläddra i min banankartong.
Min bror bär lådor och säckar till sin bil, tar allt som ska till mamma, till soporna och till second hand-butiken. Jag tar banankartongen och den lilla pigtittaren. Trapphuset är mörkt och det ekar när dörren slår igen bakom oss. Jag skakar sista fimpen ur paketet och röker ned till filtret.
I snart två veckor har mitt liv varit en film som ständigt spolas tillbaka för analys. Dagen då samtalet kom – det dramatiska anslaget – spelas upp igen och igen, både dagtid och på natten. Jag ser mig själv agera, som styrd av en osynlig regi. Det händer, och händer inte. Händer inte mig.
Klockan är halv nio den första onsdagen i februari. Termometern visar minus trettio och frostrosorna på fönstret avtecknar sig mot det svarta utanför. Varma slingor från min tekopp söker sig mot kökslampan och mina rufsiga lockar sprids över Dagens Nyheters sidor. Jag läser noggrant och kommenterar rubrikerna i mitt huvud. Palmeutredningen toppar ettan såklart, idag kan Hans Holmér med sitt stolliga kurdspår äntligen få sparken. Partiledarna ska diskutera snabbavveckling av kärnkraften men sossarna tvekar så det lär inte bli av, trots Tjernobyl. Atomprov i Nevadaöknen, det har vi pratat om i Svenska Freds och nu har det alltså hänt. Reagan har provsprängt kärnvapen, nu lär Sovjet följa efter och sedan är det kört i nedrustningsförhandlingarna. Jag suckar för mig själv och bläddrar vidare – gisslandramat i Beirut trappas upp, från Sri Lanka rapporteras om nya massakrer och någon har spekulerat bort stockholmarnas skattepengar. Till och med vädret har skapat rubriker på
sista tiden. Januari har varit rekordkall och isvintern är mycket svår meddelar Sjöfartsverket, också det är något slags rekord. På sidan 25 stannar jag till vid en helsidesannons. DN söker journalister för semestervikariat. Jag dröjer ett tag vid annonsen, men nej det är bara att glömma, i Stockholm finns massor av duktiga journalister som drar från vikariat till vikariat. När sportsidorna börjar viker jag ihop tidningen och spanar ut genom fönstret.
Där ute syns de första strimmorna av ljus men kvicksilvret i termometern har knappt rört sig och min mage svider igen. Två år har gått sedan journalistutbildningen och här sitter jag. Efter utbildningen fick jag jobb på Motala tidning och höll ut ett år innan jag sa upp mig och flyttade hem till Umeå. Jag reste jorden runt med en kompis och tänkte att det skulle lösa sig med jobb när vi kom hem. Nu rör jag mig mellan vikariat på Västerbottens-Kuriren, arbetslöshet, helginhopp och nya vikariat, runt, runt i en tillfällighetskarusell som aldrig tycks stanna upp. Jag försöker frilansa, men självförtroendet svajar efter varje samtal med en ointresserad redaktionschef och redan på morgnarna känner jag av den, magen. Herregud, jag är redan tjugofyra, när ska det lossna? Flera vänner har fast jobb och många börjar stadga sig, några har redan barn. Hasse och jag träffades på redaktionen när jag kom hem från resan och jag förstod direkt att det här var något annat än de killar jag träffat sedan det tog slut med Pelle. Nu har vi varit ihop i tio månader och det är fint när vi ses men han jobbar över nästan jämt och så är det politiken, med möten både kvällar och helger. Ibland undrar jag om vi vill samma sak. Med framtiden. Inte för att jag riktigt vet vad jag vill. Jag vill bara slippa all denna osäkerhet och veta att jag rör mig framåt. Jag skakar undan lockarna, tänder min andra gula Blend och
plockar fram kuvertet med bilder som fotografen lämnat i brevlådan. Om en timme ska jag till sjukhuset. En elvaåring med cancer. En bra grej, påminner jag mig själv medan jag granskar de svartvita förstoringarna. En positiv historia om att vartannat barn klarar sig, det måste ju gå att sälja in till någon redaktion. Men magen bränner, det blir visst bara värre, tänk om det är magkatarr igen? Jag studerar den späda pojkens ansikte och undrar vad jag törs fråga. Han ser pigg ut, har klara ögon och ett brett leende, men allt jag kan tänka på är hans kala hjässa. Den påminner om en dödskalle. Jag ryser till. Vartannat barn klarar sig, men vartannat dör.
Telefonen ringer och jag hajar till när jag hör min brors röst; han ringer aldrig utan ärende.
– Hej, säger han och fortsätter utan att pausa. Har du träffat Eva på sistone?
Jag förstår inte frågan. Vi sågs ju till jul allihop, hemma hos mamma och pappa. Som vi brukar.
– Polisen har ringt.
Orden smattrar fram som ett TT-telegram på redaktionens teleprinter. Korta, ettriga stötar. De har hittat hennes väska. Vid älven. Med två burkar tabletter. Tömda.
Det är allt. Jag hittar inga frågor och han har inget mer att säga, men när jag säger hejdå hejdar han mig, som ett PS.
– Vi kan väl vänta några dagar med att berätta för mamma. Jag menar… hon kanske bara har rest bort.
Han säger det med sin storebrorston, som om det lät rimligt och rationellt och jag hummar med. Jag vill bara lägga på.
Så fort vi lagt på luren ringer jag fotografen och ber honom avboka intervjun.