9789189298071 by Smakprov Media AB

ver rna. ngna

kontr ahenterna Personliga uppoffringar i krigets skugga somm a r en 1941 är osedvanligt varm. Vid Nybrokajen ligger stockholmarna i ekor och solar samtidigt som statsminister Per Albin Hansson håller sitt historiska anförande där han hävdar Sveriges neutralitet. För signalspanarna på Karlaplan 4 pågår en febril verksamhet med att avkoda krigsmeddelanden när Elisabeth dessutom

denise rudberg är en av vår tids mest uppskattade och lästa författare. Hennes böcker har sålt i drygt fyra miljoner exemplar och innefattar Elegant crime-serien om Marianne Jidhoff, feelgood- romaner och ungdomsböcker, utöver den historiska serien Kontrahenterna. Er tredje man är del tre av Kontrahenterna, inspirerad av författarens egna släktningar och deras öden. De tidigare delarna heter Det första chiffret (2019) och En andra allians (2020).

blir rekryterad som spion för försvarets underrättelsetjänst. Märkliga omständigheter vid tiden för Iris landsflykt uppdagas medan Signe äntligen får chans till återhämtning i skärgårdsidyllen hos professor Svartström. Men mitt under ett pågående världskrig är det svårt att avgöra vem som verkligen går att lita på.

»Underhållningslitteratur när den är som bäst: välskriven, bra research och med en hel del djup och smärta.« m-magasin om Kontrahenterna ISBN 978-91-89298-07-1

omslag Elina Grandin omslagsfoto K W Gullers @Nordiska museet författarporträtt Kristian Pohl

9 789189

298071

d e n i s e r u d b e r g er tredje man

e er mplar n

tr e dj e d e l e n i s e r ie n

tr e k v in n o r

ett krig

e n ko d at t k n äc k a

denise rudberg

er tredje man Bookmark

Hon var alldeles stilla och försökte tänka klart. Hjärtat bultade och hon höll hårt i fatet med kalvsylta. Försiktigt ställde hon det ifrån sig och lämnade köket. Plötsligt fick hon en erinran. Det var främst hans röst som var bekant. Något med hans sätt att uttrycka sig. Kunde hon ha hört hans röst tidigare? Det gnagde i henne att inte minnas. Hon smög ut genom bakdörren och fortsatte ner mot vattnet. Hon ville inte vara med om en konfrontation med honom nu. »Äntligen lyfts kvinnornas historia fram, de som tvingades ta vid och vara starka och kämpa i det tysta när männen var inkallade. En bladvändare om en spännande tid.«

allas om Kontrahenterna

denise Rudberg Er tredje man

Tidigare utgivning i urval: Marianne Jidhoff: Ett litet snedsprång Två gånger är en vana Bara tre kan leka så Mellan fyra ögon När klockan slår fem På sex meters djup De sju som såg Åtta steg bakom Under nio nätter Tio grisar nere Specialutgåva: Jidhoffs jul Kontrahenterna: Det första chiffret En andra allians

Er tredje man Copyright © Denise Rudberg 2021 Utgiven av: Bookmark Förlag, Stockholm 2021 Publicerad enligt avtal med Lennart Sane Agency AB www.bookmarkforlag.se Omslag: Elina Grandin Tryck: ScandBook UAB, Litauen 2021 isbn: 978-91-89298-07-1 Denna bok är klimatkompenserad genom Conscious Label www.consciouslabel.org

Persongalleri Karlaplan 4. År 1938 genomförde Försvarsstaben en chifferkurs för kvinnliga studenter i Uppsala, och dessa kunde efter krigsutbrottet tjänstgöra som lottor. Försvarsstaben vände sig även till olika arbetsförmedlingar och skolor, till exempel Bar-Lock-institutet som var en vanlig utbildning för kvinnlig kontorspersonal på den tiden, och bad dem hänvisa kvinnor till Försvarsstaben. Man annonserade även efter arbetskraft, men i de fallen dolde sig FRA bakom olika signaturer av sekretesskäl. Det var vanligt på den tiden att platsannonser bara hade en signatur, till exempel Framtid14, och ingen annan information om arbetsgivaren. Det kan te sig konstigt idag att man skulle söka ett arbete där man inte visste för vem man skulle arbeta, men det var helt normalt om man tittar i platsannonser från fyrtiotalet. Den stora verksamheten på Karlaplan 4 (Karlbo) kom att bli den tyska G-skrivartrafiken. När operationen stod på sin höjdpunkt sysselsatte den 175 personer, varav mer än hälften var kvinnor. Totalt var det mellan 200 och 250 personer som hade sin arbetsplats på Karlbo under dess mest aktiva tid. En stor del av dessa arbetade dock skift, så alla befann sig inte på Karlbo samtidigt. Elisabeth Herrman jobbade tidigare som sekreterare på Flygstaben men i samband med att hon avslöjade oegentligheter 5

på avdelningen, rekryterades hon till Karlaplan 4. Hon bor kvar hos sina föräldrar på Birger Jarlsgatan 18 i väntan på giftermålet med sin nära vän Dinty, ett skenäktenskap i syfte att skänka de båda självständighet och frihet. Arne Herrman är Elisabeths äldre bror och anställd vid UD. Han har nyligen gift sig med Gullan och tillsammans med deras förstfödda bor paret kvar i Arne och Elisabeths föräldrahem. Arne är nära vän med Dinty. Gullan Herrman är Elisabeths väninna och gift med Elisabeths bror Arne. Jobbade före giftermålet på Flygstaben. Signe Jansson är anställd som hushållerska hos professor Svartström och är även dennes högra hand i arbetet på Karlaplan 4. Trots att Signe inte fått någon formell skolning är hon matematiskt begåvad med ett öga för avvikande detaljer, egenskaper som visat sig användbara i signalspaningen. Signe är uppväxt i Roslags-Kulla på en bondgård där hon tagit hand om sin döda systers son. Familjen vände Signe ryggen efter att hon avvisat svågerns frieri. Professor Nils Svartström har en professur i matematik och är anställd av försvaret för att leda arbetet på Karlaplan 4. Han var tidigare gift med skådespelerskan Vivian von Geijer men efter att han blev blind skilde de sig. Iris Lepik (född Mihailov) är en estnisk akademiker. Till följd av att nazisterna eftersökte hennes judiske man Rudolf Nauen, flydde Iris och hennes söner Josef och Jan till Sverige. Familjen hade kontakter i Sverige genom Iris svenska mor. På grund av sin matematiska skicklighet har Iris blivit den mest framstående kvinnan inom signalspaning på Karlaplan 4. 6

Josef Lepik är Iris och Rudolfs äldsta son. Han har haft svårt att komma över traumat med att fly till Sverige och har sociala svårigheter som kan resultera i utbrott och oro. Däremot har han avancerade kunskaper inom schack och har därav blivit professor Bremers skyddsling. Jan Lepik är Iris och Rudolfs yngre son. Hans biologiska pappa är familjevännen Karl-Fredrik Ritter – något han ännu inte vet om. Jan är sportig och social. Extra förtjust är han i Signe som ofta ser efter pojkarna och lagar god mat åt dem. Kati Mihailov är Iris tio år yngre syster som bor i Berlin. Hon är förlovad med en tysk flygkapten och har kontakter i det nazistiska partiets toppskikt. De ideologiska motsättningarna mellan systrarnas män har resulterat i en djup splittring mellan Kati och Iris. Ändock söker Kati regelbundet upp Iris i Stockholm av olika, oftast plågsamma, anledningar. Professor Arvid Bremer har en professur i matematik och är anställd på Karlaplan 4. Han uppträder ofta vresigt och lever för sitt yrke. Genom intresset för schack har han kommit Josef nära och därmed också Iris. På sistone har han börjat visa andra sidor av sin person. Nära vän till professor Svartström. Charles ”Dinty” Lagerman är Elisabeths fästman och ursprungligen nära vän till båda syskonen Herrman. Dintys föräldrar är mycket förmögna och bor för närvarande i New York där fadern sköter sina affärsverksamheter. I hans frånvaro måste Dinty ta ett större ansvar för affärerna på hemmaplan. Föreslog äktenskapet med Elisabeth för att ha en täckmantel för sin homosexualitet och möjliggöra ett modernt, självständigt liv för Elisabeth. 7

CG Nordengren är överste inom Flygvapnet. Änkeman och ensamstående med en liten dotter som hans mor hjälper till att ta hand om. Carl Munch är general i Flygvapnet. Han är gift med Vivian von Geijer med vilken han har två barn. Inledde 1940 en kort romans med Elisabeth och uppvaktar henne fortfarande när han känner för det. Vivian von Geijer var en framstående skådespelerska under trettiotalet. Tidigare gift med professor Nils Svartström men nu med Carl Munch. Ställer ofta till med scener under sociala sammankomster och har rykte om sig att dricka för mycket.

Prolog Elisabeth vaknade av att solen brände in över hennes säng. Hon försökte öppna ögonen men lyckades bara kisa. Hela kroppen värkte och hon fick kämpa för att ta sig upp till sittande. Hennes händer skakade och hon såg att lakanen bar spår av blod. Tårarna rann utan att hon kunde stoppa dem och saltet från dem fick såren i ansiktet att svida än mer. Trots att fötterna inte ville bära henne tog hon sig upp med stöd av väggen. Hennes ben hade skrapats upp och på insidan av låren syntes intorkat blod. Hon kvävde sina snyftningar men andra läten slank ut från hennes strupe. Hon försökte lyssna efter ljud från sina föräldrar men allt var tyst. Sakta lyckades hon smyga fram till sin dörr och öppna. Utanför låg en handskriven lapp från hennes mor: ”Älskade Betty, pappa och jag tog ett tidigare tåg och ville inte väcka dig. Ta hand om dig den här veckan och arbeta inte för hårt. Vi ses nästa söndag. Mams och paps.” Elisabeth lät lappen falla mot golvet och hennes ben vek sig. Hon var nu alldeles ensam.

Elisabeth 26 juni 1941

Professor Svartström klev in i det fullsatta rummet där alla tjänstgörande samlats. Där fanns avdelningen som arbetade med kryptoforcering, de satt allra längst fram. Iris var den enda kvinnan i gruppen. Bakom dem trängdes telefonspanerskorna som tidigare tjänstgjort på Lidingö och Jakobsbergsgatan, men kallats in bara för detta möte. Längs rummets sidor stod flickorna vid maskinradioenheten. De arbetade uteslutande med teleprintertrafik och automatiska morsesändningar. Hängande ut från ett anslutande rum stod en mängd skrivbiträden. Svartström harklade sig och lyfte ett finger för att signalera att han önskade börja prata. Elisabeth undrade hur många bland de nya som kände till att han var synskadad eftersom hans vakna ögon inte avslöjade att han inte alls kunde se. – Det är bråda dagar vi alla står inför. Vår insats under midsommarhelgen mötte stort gensvar hos vår överbefälhavare och jag är glad å våra vägnar att vi nu kommer att kunna utöka vår avdelning med ytterligare trettio platser. Då vi alla arbetar i skift och under långa arbetspass är det viktigt att vi ändå håller skärpan. Ett slarv eller ett trött öga från någon av oss kan få katastrofala konsekvenser. Jag lyssnade också till ett samtal mellan ett par av er nya 10

flickor som språkade under en kafferast. Samtalsämnet gick ut på att många av er här har svårt att begripa vad det egentligen är vi gör. Och jag kan glädja er med att det är ni inte ensamma om. Alla skrattade varefter Svartström fortsatte: – Jag hade, häromdagen, förmånen att få berätta för en utvald grupp på Flygstaben om vår huvudsakliga uppgift. De hade inte heller riktigt förstått vad vi gör här och flera av dem är högt uppsatta militärer. Jag beslutade mig då för att förenkla det hela till något de flesta av oss känner väl till. Något som fröken Herrman just nu är högst upptagen med. Att gifta sig. Förvånade miner utbyttes bland åhörarna. – Jo, förstår ni. Signalspaning går mycket väl att likställa med detta. Låt mig förtydliga mitt resonemang. Föreställ er att ingen här vet något om fröken Herrman, hennes familj och deras bröllopsplaner. Vi får i uppdrag att hämta information kring deras sysslor. Vi skulle först avlyssna ett telefonsamtal där en ung man bad att få träffa sin tilltänktas far. Därefter skulle vi finna information om att en ring beställts. Sen skulle vi kanske snappa upp något om en transaktion, det kunde till exempel gälla en fin flaska champagne och några vackra rosor. Börjar ni förstå vart jag vill komma? Om vi hade genomfört signalspaning mot familjen Herrman så hade det under det senaste halvåret målats upp en tydlig bild av att man planerar att ställa till med bröllop. Genom alla de små detaljerna skulle vi till slut få fram en bild av detta. På samma sätt kan vi få fram information från de länder vi behöver veta något om. Men då givetvis inte så trevliga saker som ett stundande bröllop. Låt mig därför visa upp ett meddelande som häromdagen forcerades av fru Lepik, det är en order från en sovjetisk överste om att beställa mer vodka till ett förband strax utanför finska gränsen. Vad 11

betyder det? Jo, det innebär förmodligen att man planerar ett nytt anfall inom kort. För de sovjetiska mannarna är vodka nämligen ett nödvändigt bränsle för att orka strida. Även om det på pappret bara ser ut som en beställning av sprit. Ett så enkelt meddelande kan alltså leda oss till de stora aktionerna. Därför är det arbete vi gör här för att få fram information så oerhört viktigt. Även till synes obetydlig information kan vara avgörande. Fröken Andersson stod framför den nya flickan, fröken Hellström, som vettskrämd suttit bredvid Elisabeth under professor Svartströms morgonmöte. Med barsk stämma läste fröken Andersson högt från ett papper hon höll upp. – Fröken Hellström ska skilja kopiorna från originalen, vilka utlämnas till respektive forceringsgrupp. Det forceringsbiträde som ni ska lämna allt material till är fröken Herrman här. Fröken Herrman i sin tur, är den som assisterar professor Svartström och professor Bremer. Vid varje skift ska fröken Hellström rita ett nät över de förbindelser som framgår av pappren. På dessa nät angives stationssignaler, frekvenser och tolkningar. Kortregister ska också föras över stationssignaler, förband, flygplatser, flygplanstyper samt ryska militärförkortningar. Vid minsta tveksamhet frågar ni fru Lepik vid bordet bredvid professor Bremer, fru Lepik är vår expert på ryska. Nu behöver jag skynda mig upp till vinden, jag har lovat att komma med nya pappersremsor till maskinerna. Ulla Hellström blinkade frenetiskt för att hindra tårarna att börja rinna och hennes ansikte blossade rött. Elisabeth log mot henne och sa med låg röst: – Var inte orolig, det låter värre än det är. Du kommer att få kläm på det redan efter några dagar. Och mig kan du alltid fråga, jag är inte farlig. Men akta dig för fröken 12

Andersson, hon är svår och dessutom kan hon ändå inget av det här. Det är därför hon läser innantill. Häng med bort till mig så kan jag visa istället. Ulla nickade tacksamt och följde efter Elisabeth som ställde sig framför de stora pappersarken man klistrat upp på väggen. Hon pekade. – Se här har vi ritat nät över de olika förbindelserna. Frekvensen markeras med olika färger på de streck som sammanbinder stationerna. Men också ställigheterna med olika färg på pilarna. För att vi ska kunna lista ut vilka bokstäver som kan inleda trafikförkortningarna inom de olika serierna måste vi föra statistik på det här viset. Så fort meddelandena kommit tillbaka i klartext från forceringsgruppen införs de här tolkningarna i ett särskilt kortregister. Tillsammans med kartorna ovan måste vi sen komplettera informationen från kortregistret med de uppgifter ni får från mig, er gruppchef. Slutligen så måste vi med utgångspunkt från dessa dagnät rita upp ett månadsnät för all trafik vi registrerat. Ulla drog efter andan. – Kommer jag att kunna få allt detta skriftligt? Elisabeth log. – Oroa dig inte, jag har allt uppskrivet. Det finns i pärmen du kommer att få på ditt skrivbord. Men fråga mig om du är tveksam, de blir som galna därinne på forceringen om vi slarvar. Flickan innan dig var så slarvig att hon fick sluta. Även om jag tror att hon ville sluta arbeta. Hon tyckte illa om att tvingas jobba på nätterna ibland. Eller så var det hennes fästman som misstyckte. Han fick inte veta vad hon arbetade med och blev tydligen sotis. Många fästmän blir det här. Eftersom de aldrig får veta vad vi gör. Vi börjar med att gå bort till din plats, så hjälper jag dig därifrån. – Tack snälla. 13

– Hur kom det sig att du började här? Någon som rekommenderade dig? – Min far är kapten i Flygvapnet. – Åh, då har jag säkert råkat honom. Vad skulle du säga är din specialitet? Själv är jag hyfsad på matte men nog allra bäst på språk. Tyska framförallt. Iris, där borta, kan alla språk helt felfritt. Tyska, franska, engelska och ryska som hon haft som andraspråk. Och matematik, hon jobbade visst på universitet tillsammans med sin man. Hon är en av våra allra vassaste. Ulla rodnade. – Jag är bra på matematik, i alla fall när jag tog realen. Sen kan jag både tyska och franska. Ja, och så engelska såklart. Hur länge har du varit här? – Lite mer än ett år, jag kom från Flygstaben innan det. Så, då ska vi se, här är ditt skrivbord och pärmen jag talade om. Jag skulle föreslå att du tar med dig pärmen och ställer dig framför tavlan med dagnäten så får du ett bättre perspektiv. Om en timme har vi kafferast. Eller kaffe? Surrogat i alla fall. Ella sa igår att hon skulle ta med en kaka eftersom hon fyllde år i helgen. Vi får se hur länge den räcker. Bor du i stan? – På Odengatan 14. – Bra, då bor du nära och kan ta spårvagnen hem om kvällarna. När vi har nattskift får man hämta ett extra smörgåspaket på ölschappet här nere. Har du någon fästman? – Nej tyvärr, jag fick på båten, han hittade en ny nere på västkusten i våras. Nu ska han visst flytta till Göteborg. Elisabeth fnös till. – Då var han väl ändå inget att ha, flytta till Göteborg? Vem gör det? Jag hade hellre farit till Sibirien. Båda skrattade och Ulla satte sig vid skrivbordet. – Läs igenom den här ett par gånger och skriv upp om du har några frågor. Sen kommer jag tillbaka och går igenom 14

alltihop en gång till med dig. Och bara så du vet, jag fattade absolut ingenting av det här till en början. Men jag kan lova dig, du kommer att lära dig. Elisabeth lämnade henne med sin pärm och fortsatte fram till Iris. Hon väste: – Hinner du följa med ut på ett bloss? Iris såg sig omkring och nickade försiktigt samtidigt som hon reste sig och följde efter sin väninna. Elisabeth halade fram sitt paket och bjöd till Iris som först tvekade men sedan tog en av cigaretterna. – Tydligen ska Svartström ta några veckors semester och vara ute på sitt sommarställe på Skarpö. Hur ska det fungera här då? Det kommer ju att bli kaos. Alla de nya tjejerna som bara väller in. Att så många slutar, det kan inte vara särskilt bra. Iris drog ett halsbloss och nickade samtidigt som hon blåste ut röken. – Att många slutar beror nog på att de är unga och står inför att bilda familj. Eftersom ingen får berätta vad de arbetar med så finner flickornas familjer antagligen det hela lite märkligt. Sen är det ju också så, att de flesta som anställs hit inte egentligen är i behov av en inkomst. Det gör också att de inte har några problem med att säga upp sig när det inte längre passar dem. Elisabeth nickade. – Hur är det med din syster? Har du hört något? Iris suckade. – Nej, vi har inte haft någon kontakt. Men jag håller det för troligt att de fortfarande ämnar gifta sig i Berlin till hösten. Så var i alla fall planerna tidigare. – I Berlin? Varför då? – För att hennes fästman vill att någon av hans överordnade viger dem. Med Führern som vittne. Elisabeth stönade. 15

– Men hon måste väl ändå förstå att det innebär att du inte kan vara med? Iris ryckte på axlarna. – I ärlighetens namn så kanske det är bättre ifall de bara far iväg och löser detta. Jag vill helst inte tvingas stå inför det valet. Men detta är en struntsak, min syster hittar konstant på dumheter. Berätta istället, hur det går för dig. Är din klänning färdig? Elisabeth tog ett djupt bloss och tvingades hosta. Hon fick en känsla av att Iris försökte släta över ett problem som nog tyngde henne mer än vad hon ville ge sken av. – Klänningen är så gott som färdig, men min mor anser att ingenting är tillräckligt väl planerat. I hennes värld är det fullständigt kaos. Iris sprätte iväg lite av glöden från sin cigarett. – Jag har förstått att Dinty är en person som klarar av det mesta, men hur mår du i allt detta? Elisabeth gjorde en grimas. – Jag fokuserar på fördelarna. Som att det ger mig möjlighet att flytta hemifrån och rå om mig själv. Iris såg allvarsamt på henne under ett par sekunder men log sedan och nickade upp mot avdelningen en trappa upp. – De nya flickorna? Vet vi vilka de är? – Som de andra. Som jag. Duktiga överklassflickor med goda kunskaper i språk, matematik och maskinskrivning. Iris log igen och puttade till Elisabeth. – Nu är du ju väldigt matematiskt begåvad och dessutom berest över hela Europa. – Äsch, det där har ingen betydelse. Jag ska ändå bara göra det mest enahanda här. Fylla i statistik och kontrollera andras analyser. Mig har de inget större förtroende för. Till skillnad från dig. Just då hördes en försiktig harkling och Svartström kom ut på gården. 16

– Får jag tala med Iris i enrum? Förlåt, fru Lepik. Iris fimpade raskt sin cigarett. – Givetvis, professorn. – Då ses vi om fem minuter på mitt rum. Elisabeth stod kvar en stund efter att Iris skyndat iväg. Tände ytterligare en cigarett och såg upp mot den blå himlen. Hon hade lovat att spela tennis med Arne på Skeppsholmen efter jobbet. Hon hoppades hinna dit i tid, men med tanke på hur mycket de hade att göra just nu var det inte självklart. Dessutom hade hon lovat Dinty att ses på Sturegatan under lunchrasten för att prata om några detaljer kring festligheterna och renoveringen som hamnat på efterkälken.

Iris – Så … Iris känner ju till att vi noggrant försöker följa de andra ländernas väderleksrapporter. Kriget medförde att det internationella utbytet av vädertelegram i stort upphörde. Iris nickade och Svartström fortsatte: – Vi har nu fått order om att inleda ett samarbete med SMHA, en förkortning av Statens meteorologisk-hydrografiska anstalt, tillsammans med några av deras meteorologer. De kan inget av den dekryptering som vi sysslar med och har inte heller språkkunskaperna som krävs. Det vi behöver just nu är att analysera det som kommer ifrån öst av flera skäl. Deras väderleksrapporter är krypterade. Men de kan leda oss till kommande aktioner. Det är inte bara vi som behöver dem, även England och USA önskar ta del av informationen. Nu vet jag inte om vi kommer att dela med oss av det vi får fram. Vad jag däremot med säkerhet vet är att informationen inte kommer landa hos tyskarna. Trots att vår käre överbefälhavare nog gärna skulle låta så ske. Men jag ska inte lägga någon vikt vid strunt, det gör mig bara ilsken och uppretad. Eftersom Iris är vår främsta tillgång inom det ryska språket och den mest kompetenta av forcerarna skulle jag vilja ge Iris ansvaret att basa över detta uppdrag från vårt håll. Det innebär samarbete med SMHA vid några tillfällen i veckan i deras lokaler på Fridhemsgatan 9. Det är där de sitter, högst upp i fastigheten. 18

– Kommer SMHA att känna till mina övriga arbetsuppgifter? – Delvis, men Iris ska inte lämna ut någon information utöver det allra nödvändigaste. Ni fortsätter givetvis ert arbete med professor Bremer, men han har ju nu också fått hjälp av två nya forcerare. Iris harklade sig. – Professor Bremer beklagade sig över dem så sent som i morse. Han tycker att de slarvar och är långsamma. – Det är Bremers åsikt om alla, Iris undantagen. Jag kommer att informera Bremer och se till att han delegerar till fler än bara Iris. Annars kommer arbetsbördan bli olidlig. – När börjar uppdraget? – Imorgon. Jag kommer att följa med dit, så vi möts här imorgon bitti klockan nio. Ta med två flickor härifrån. Vilka får Iris själv besluta om. Iris återvände ut till de andra och satte sig vid sitt skrivbord. Professor Bremer såg upp. – Vad handlade det där om? – Jag ska hjälpa till med den utökade forceringen av sovjetiska vädermeddelanden, tillsammans med några meteorologer på SMHA. Hos dem, på Fridhemsgatan 9. – Men Iris behövs ju här? Jag kan omöjligt lita på de där andra dårarna? Och inte ska väl ni behöva ränna upp till Kungsholmen titt som tätt. Det är nog så mycket att hantera här på Karlaplan. Bremer reste sig hastigt upp så att hans stol höll på att välta, varefter han klampade in till Svartström. Iris stönade, hon borde inte ha berättat något utan låtit Svartström informera Bremer först. Bremers röst hördes genom den stängda dörren. Hög och upprörd. Svartström som talade lugnande tillbaka. Efter ett par minuter kom Bremer ut igen, röd i ansiktet och med sammanbitna käkar. 19

Satte sig vid stolen med en duns. Först efter ett par minuter sa han rakt ut: – Nåja, det blir väl bra att Iris får reda ordning på de där dårarna på SMHA, jag vet att de alla är ena riktiga nötter. Bara misslyckade matematiker hela högen. Vilken fårskalle skulle få för sig att bli något så fånigt som meteorolog? Iris log för sig själv, Bremer hade blivit lugnad av Svartström. Hon återgick till sitt arbete. Den senaste tiden hade hon haft tämligen enahanda sysslor och var uppriktigt sagt en smula uttråkad. Hon forcerade de enklare krypteringarna, för vilka de inte hade någon maskin som kunde avlasta, vilket blev något monotont i slutändan. För de tyska meddelandena hade Bremer byggt en apparat som avläste den tyska flygtrafikens krypterade telekommunikation. För övriga länder och flottan samt marktrupper gällde det att avkoda allt manuellt. Vilket givetvis var tidskrävande och ibland monotont. Det nya uppdraget lät onekligen lite spännande och Iris hade ingenting emot att komma ut från Karlaplans lokaler. Lite variation skulle göra henne gott. Däremot plågade det henne att pojkarna hade sommarlov men ändå var tvungna att gå i sommarskola. Deras svenska hade blivit betydligt bättre och de talade nästintill felfritt, men skrivning och läsförståelse behövde de öva mer på. Morgondagen skulle bli deras sista dag i sommarskolan, sedan skulle de äntligen få lite sommarlov. Även om Iris inte förstod hur de skulle få njuta av värmen. Hon arbetade långa och sena dagar, högst ett par tillfällen i veckan skulle hon kunna ta med dem och bada. Till helgen var de alla utbjudna till professor Svartströms sommarställe på Skarpö och pojkarna hade knappt kunnat prata om något annat de senaste dagarna. Somrarna i Estland hade de tillbringat i sommarhuset i Pärnu. Där var livet enkelt och ljust, till och med för Rudolf. 20

Dock hade det under de sista två åren inte haft samma ljuva skimmer. Strax innan kriget bröt ut hade en av deras närmaste vänner omkommit i en tragisk båtolycka. En olycka som Iris misstänkte var ett självmord. Därefter hade deras liv sakta fallit isär. Den konstanta oron över ett kommande världskrig och Tysklands allt starkare grepp om Europa. Den där förmiddagen när Iris tagit Jan för att handla mjölk och ägg hade varit en mardröm. De hade redan tidigt under morgonen fått ett samtal från universitetet som bekräftade att man var Rudolfs rätta identitet på spåren. De hade i bästa fall ett dygn på sig att fly, i värsta fall timmar. Iris hade ringt sina föräldrar och bett dem undersöka möjligheterna att lämna landet. Hennes far hade kontakter som kanske kunde vara behjälpliga. Iris och Rudolf hade viskande kommit överens om att hon skulle ta sig till affären för att handla det nödvändigaste för en hastig flykt. De enades om att bara Jan skulle följa med, Josef som var äldre hade förstått att något otäckt skulle hända. Jan var fortfarande ovetande och skulle bättre klara av att uppträda neutralt. Jan hade hoppat på ett ben hela vägen till mjölkaffären och stolt berättat för kvinnan bakom disken att han lärt sig vissla. Iris mindes att hon handlat ingredienser för att baka en kaka, och sagt till kvinnan bakom disken att de behövde något att glädjas åt och att hon under eftermiddagen skulle ta med pojkarna till skogen för att plocka blåbär. Kvinnan hade svarat med ett stelt leende och Iris hade skyndat sig att betala. Jan fick bära den lättare påsen med innehåll som inte kunde gå sönder. Han hoppade upp och ned för trottoarkanten och Iris förmanade honom att hålla sig lugn, samtidigt som hennes hjärta galopperade inne i bröstet och hon hela tiden såg sig omkring. De klev in genom grindarna och omedelbart 21

kände Iris att något var fel. Längs trädgårdsgången hade jord kastats upp och någon hade vält en blomkruka. Hon hyschade Jan och viskade åt honom att hålla sig tätt bakom henne. De smög in mot huset och Iris intalade sig själv att hon överdrev, att det trots allt var en strålande vacker höstdag med klarblå himmel. Men inne i huset besannades hennes farhågor. Möblerna var omkullvälta och tavlor hade slitits ned från väggarna. Iris höll hårt i Jan som skakade. – Var är pappa? Och Josef? Jan ropade efter sin bror, men inget svar kom. Iris rusade in till köket där porslin slängts i golvet och köksluckorna var uppställda. Man verkade ha letat efter något. Iris ropade också: – Josef! Rudolf! På husets baksida var kläderna hon hängt upp på klädstrecket nedrivna. Hon tyckte sig skymta något i skogsbrynet och sprang ut. Men där var det tomt, bara Rudolfs jacka låg i diket. Iris svalde och sprang tillbaka in i huset. Då hördes ett ljud inifrån skafferiet. Skafferidörren var öppen men luckan under nedersta hyllan var stängd, det var ingången till potatiskällaren. Ljudet kom därifrån. När Iris slet upp luckan mötte hon Josefs ögon. Hon hörde ett avgrundsvrål från sin egen strupe och drog upp pojken. Josef skakade och hans byxor var blöta. Jan såg skräckslaget på sin bror. Iris drog de båda intill sig och viskade tyst: – Det kommer att bli bra, det kommer att bli bra. De stod så alldeles stilla tills Josef sa: – De tog pappa. Han försökte få dem att sluta, men de lyssnade inte. Iris svalde. – Gömde pappa dig här? Josef nickade och Iris strök honom längs kinden. – Han sa att jag skulle vara där tills du kom och hämtade mig. Iris log. 22

– Och nu är jag här. Men vi måste packa nu. Packa det absolut viktigaste ni har och lägg i era ryggsäckar. Sen ska vi skynda oss till mormor och morfar. Och ni måste vara alldeles tysta. Pojkarna nickade och gick till sina rum. Iris gick in i sovrummet där det var lika kaotiskt som i resten av huset. Hon öppnade garderoben och fick fatt i sina två vinterkappor och den enda sommarkappan hon ägde. Två par skor, och sina finaste klänningar. I tvättstugan vek hon ihop kläder till pojkarna och tog med sig deras nya skor. Några minuter senare hade de packat ihop det mest väsentliga i två resväskor. Iris slet ut cykeln och hängde upp väskorna innan hon uppmanade pojkarna att följa henne. Josef grät och vägrade komma ut från sitt rum. Till slut fick Iris upp honom från sängen och de gick gatan fram med snabba steg till hennes föräldrars hus. Iris såg sig omkring och hoppades att inga grannar skulle lägga märke till dem. Livet i Estland var så avlägset men ändå brinnande nära i minnet. Iris förstod att det aldrig mer skulle komma tillbaka. Deras liv tillsammans. Oavsett var hennes man befann sig nu. Det liv de hade haft fanns inte mer. Hon kände det i hela kroppen. Den smärtan och saknaden skulle hon bli tvungen att lära sig leva med.

Signe Signe hade sett bilen försvinna på andra sidan vattnet innan hon vände om och gick tillbaka mot huset. Den enkla flytbro som förband Skarpö med Rindö kunde man köra över med bil på egen risk, men Svartström stod fast vid att den skulle hålla. Signe höll inte med, tyckte det såg vanskligt ut. Hon hade erbjudit sig att ro honom över om morgnarna, det var ju en larvigt kort sträcka, hon som var van att ro över hela skärgården om somrarna. Trots att det fortfarande var morgon så var det tydligt att det skulle bli ännu en riktigt varm sommardag. Morgondaggen hade redan torkat och nedanför grässlänten glittrade det i viken. Professor Svartström hade blivit ombedd att vara med under eftermiddagen när statsministern förklarade de nya direktiven. Man hade lagt ut minfält längs Gotlands och Ölands kustremsor. Signe undrade vad det betydde. Att kriget även närmade sig Sverige? När mötet var slut skulle Svartström plocka upp de matvaror som beställts från saluhallen. Efter helgen började hans tre veckor långa, välbehövliga, ledighet. Givetvis under förutsättning att inget dramatiskt hände i världen, vilket tyvärr inte verkade troligt. Men det var ordnat så att Svartström ändå i stor utsträckning skulle kunna sköta delar av sitt arbete från sommarhuset. Det var därför den nya chauffören hade anställts. Så att Svartström snabbt skulle finnas tillgänglig om han behövdes. Chauffören 24

hade inkvarterats i ett sommarhus på Rindö, på andra sidan vattnet men Signe hade inte hunnit träffa honom ännu. Då Svartström ätit en extra tidig frukost, hade Signe väntat med sitt morgonmål. Några av de kilon som rasat av henne under den fysiskt så ansträngande våren hade sakta kommit tillbaka. Det gladde henne, för under några månader hade hon bara varit skinn och ben. Hon som alltid tyckt sig vara klumpig och otymplig hade ändå inte känt sig hemma i en alltför mager upplaga av sig själv. Nöjd, skulle hon oavsett aldrig bli. Från bonden Karlsson, lite längre bort, fick de färska ägg och mjölk varje dag. Ibland blev det filmjölk och en gång i veckan en hel liter med grädde. Eftersom det var torsdag och helgen stod för dörren så behövde hon göra vissa förberedelser. Baka bröd gjorde hon på fredagen, men på torsdagarna ville hon hinna med småkakor och vetebröd. Svartström blev så glad när det fanns något extra till kaffet. Signe hade dagens schema klart för sig. Efter frukosten skulle hon passa på att bada och tvätta håret när professorn var i stan. Trots att han var blind var hon obekväm i att klä av sig naken när han befann sig i närheten. Därefter skulle hon baka småkakor och sätta en vetedeg. Svartström hade också särskilt bett om hennes sockerkaka med glasyr, den hoppades hon hinna med när degen jäste. Till middag skulle de äta inkokt lax som också behövde förberedas. Men först skulle hon unna sig en frukost på trappan i solen. Låta ansiktet få lite färg. Dessutom tänkte hon skriva ett brev till Erik. Även fast hon visste att hans pappa Stig inte lät pojken veta att hon skrev. Hon skulle också skriva till sin egen far, trots att även han skulle ignorera hennes brev. 25

Signe förstod att de var besvikna på henne. Hon hade valt att säga nej till Stigs frieri vilket medförde familjens förskjutning av henne. För Signe hade det varit omöjligt att äkta sin döda systers make. Utöver allt det komplicerade så saknade hon sin familj, oavsett om de önskade henne eller ej. Och hon visste att Gotty hade velat att hon skrev. Både till Erik och till far. Hennes döda syster Gotty, som varit hennes allra bästa vän och förtrogna. Gotty som dött i barnsäng och efterlämnat den nyfödde Erik och den förtvivlade maken Stig. Signe hade tagit på sig uppgiften att ta hand om de båda sörjande. Men när Stig efter fyra år ville att Signe skulle bli hans fru, hade hon inte mäktat med. Att gifta sig med en man hon inte höll kär, för att han tyckte det var praktiskt. Men Signes familj och Stig skulle aldrig förlåta henne. Erik hade hon inte fått träffa eller prata med på över ett år. Det smärtade. Den lille pojken som hon höll så kär, nästan som om han var hennes egen. Trots sitt oåterkalleliga beslut kunde Signe inte ångra sig. Man gifte sig inte av praktiska skäl. Hon skar upp två skivor av sirapslimpan, bredde på med smör och hyvlade några skivor ost. Satte kaffepannan och en kastrull med vatten på spisen. Försiktigt lade hon i två ägg och synade vattnet tills det kokade varefter hon satte äggklockan på sex minuter. På en bricka ställde hon smörgåsfatet, en kaffekopp och saltkaret. Doktorn hade sagt till henne att äta minst två ägg om dagen eftersom det var bra för järnet. Hon vek ihop morgontidningarna under armen och tog försiktiga steg mot farstutrappan. Solen vilade mjukt mot de slitna träplankorna. Hennes nakna fötter njöt av värmen när hon sparkade av sig träskorna. Sommarklänningen var ny och även om den inte 26

var särskilt ömtålig ville hon ändå vara försiktig och lät förklädet sitta kvar i midjan när hon åt. Ljudet av en gren som knakade fick henne att rycka till. En pojk i övre tonåren harklade sig samtidigt som han tog av sig kepsen. – Ursäkta, det var inte meningen att skrämmas. Jag är här för att leverera saker från bonden. Karlsson är i Vaxholm idag och hinner inte komma själv. Signe borstade bort några smulor från förklädet innan hon reste sig och log. – Det var goda nyheter, då kommer professorn bli glad när han kommer från stan. Den unge mannen tog ett kliv framåt och bockade. – Jag arbetar extra åt Karlsson under sommaren. Jag tog precis körkort, varför Karlsson sa att jag kunde vara behjälplig. Jag heter Tore. Signe sträckte fram handen. – Vad trevligt att få råkas Tore, jag heter Signe. För jag förutsätter att vi kan vara du med varandra? – Tackar. Var vill du att jag ställer varorna? – Kom så följer jag dig runt. Men säg mig, Tore, är det rysligt svårt att köra bil? – Inte så värst. – Kör du traktorn? – Jo, men den är nog lite lättare. Signe skrattade. – Den går inte riktigt lika snabbt. Jag körde mycket traktor hemma på gården där jag är uppväxt, var är du uppväxt, Tore? – Hos min farmor inne i Vaxholm. Hon har mjölkaffären på hörnet. – På torget, jaha … så det är din farmor. Men behöver inte hon din hjälp nu på sommaren med sommargästerna? – Hon har hjälp av mina systrar. Så var Karlsson inne 27

och pratade och frågade om farmor kände någon som kunde hjälpa till över sommaren. Och farmor tyckte nog det var skönt att slippa ha mig hemma. Hon hade hoppats att jag skulle bli inkallad men det visade sig att jag har fel på en lunga. Det är bara en som fungerar som den ska. Signe såg på den ranglige ynglingen med den blonda luggen som spretade åt alla håll. – Vi kan ställa varorna utanför jordkällaren så plockar jag in dem vartefter. Jag får inte plats med allt i kylskåpet. – Har ni ett kylskåp här? Fastän det är ett sommarställe? Signe log. – Visst är det fint? Professor Svartström moderniserade förra året. Väldigt praktiskt för mig. – Är du hans hushållerska? Signe log. – Ja, det kan man säga. Jag gör lite allt möjligt. Professor Svartström är blind så han behöver hjälp med fler saker än en vanlig människa. – Det visste jag inte. Jag har aldrig träffat någon blind, går han med sån där käpp? – Nej, ingen vit käpp, bara en vanlig en. Så hur känns det att inte bo hemma? Är det ovant? – Inte så värst. Vi har bott med farmor sen jag var fem och det är trångt där, särskilt på vintern. Nu har jag en egen skrubb under trappan och slipper trängas med mina systrar. – Du saknar dem inte? – Inte mer än när jag ska sova. Vi brukade berätta om våra dagar för varandra. Men farmor är också trött, hon orkar inte riktigt med oss alla. Det var bättre att jag flyttade. – Och till hösten? – Jag hoppas att Karlsson kommer vilja ha mig kvar. Han är snäll och ser till att jag lär mig saker. Och så får jag äta mig mätt varje dag. 28

– Du låter precis som min bror. I din ålder kunde han äta hela dagarna om ingen stoppade honom. Så, då har vi äggen här. Och om du ställer mjölken till höger innanför dörren så når jag den enkelt sen. Men titta, två stora flaskor med grädde. Det var det värsta. Karlsson skämmer bort oss.

Elisabeth Dinty klev åt sidan och slog ut med armarna när hon stressade fram längs Sturegatan. – Förlåt att jag är sen, det är väldigt mycket på jobbet just nu. Det var knappt att de släppte iväg mig. Hur mår du? – Min far börjar alltmer likna en slavdrivare där han sitter borta i Amerika. Jag tror han är frustrerad över att inte kunna vara på plats. Och jag vet inte om livet som hårt arbetsför egentligen ligger för mig. Just nu längtar jag bara efter att slänga mig i en solstol på Rivieran och flirta med förbipasserande servitörer. – Åh, din specialitet. Jag tolkar det som att det varit stiltje på den fronten. – Stiltje är bara förnamnet. – Mamsen är helt omöjlig. Igår kväll tvingade hon mig att gå igenom gästlistan med henne. I flera timmar. Jag kommer att bli galen inom kort. Dessutom tvingade hon papsen att sitta där och lyssna, han som inte fattar ett skvatt av såna saker. Man skulle kunna tro att hon förberedde ett anfall mot ryssarna. – Bröllopsplanering är inget man tar lätt på. I alla fall inte om man är fru Herrman. Elisabeth gjorde en grimas. – Nej, det kan jag verkligen lova. Jag förstår bara inte varför hon är så hysterisk kring allt detta. Vi ska trots allt gifta oss borgerligt. 30

– I din mammas värld innebär det dock bara att hon måste ta i ännu mer. Elisabeth stönade. – Ja, du har helt rätt. Imorgon börjar, tack och lov, min semester. Då ska vi vara på NK klockan två, och nåde mig om jag kommer sent, då kommer hon att mörda mig. Men vänta nu, varför står du här? Det här är fel port. Dinty nickade långsamt och sänkte sedan rösten när han svarade: – Jo, men om du följer med så ska jag strax förklara varför vi istället går in på Sturegatan 28. Han öppnade den smala porten och Elisabeth såg sig misstänksamt över axeln. Dintys annars så skojfriska tonläge hade bytts ut mot detta mystiska, vilket skrämde henne. De gick mot hissen och Dinty satte pekfingret mot munnen när hon gjorde en ansats att prata, varefter han tryckte på tvåan. Han fick upp en samling nycklar och låste sedan upp dörren med namnskylten Ingvarsson. Elisabeth följde storögd efter honom in i den tomma våningen. Så här stor bostad kunde hon inte minnas att hon varit i. Det första rummet de klev in i var en salong lika stor som hela hennes barndomshem. Mer lik en gigantisk balsal med stora välvda fönster ut mot Humlegården och fiskbensparkett som knarrade behagligt när den belastades. Dinty stannade mitt i rummet och gick sedan fram och slog upp de franska balkongdörrarna som vette ut mot parken och till höger, Floras kulle. – Vi väntar sällskap, bli inte förvånad över den du kommer möta. Du har träffat honom förut. I samma sekund plingade dörrklockan och Dinty skyndade mot ytterdörren. En lång och ståtlig man, iklädd beige trenchcoat, lyfte på hatten och log brett. – Fröken Herrman, så trevligt att ni tog er tid att komma mitt i bröllopsbestyren. Överste Curt Leckius. 31

Elisabeth synade mannen som gjorde entré och kunde först inte placera honom varefter hon utbrast: – Gråbo! Vi träffades där i sällskap med professor Svartström. – Jag är chef för något som kallas Gränsbyrån. Jag vet att professor Svartström informerat er om vår verksamhet. Vi har bland annat ett nära samarbete kring det ni får fram på Karlaplan 4. Gråbo var den byggnad på Östermalmsgatan 87 där stora delar av Försvarsmakten huserade. Några gånger under våren hade hon blivit ditkallad i sällskap med Svartström efter att hon fått i uppdrag att vara vaksam på tyskar på besök i Stockholm, då hon ansågs vara en viktig social resurs med ett brett kontaktnät. Hon såg undrande på Dinty. Hur kände han Leckius? Dinty log avväpnande. Leckius fortsatte: – Jo, ni och Dinty är satta på samma uppdrag. Men det var bara först när Dinty berättade om ert ”arrangemang” som vi valde att avslöja för honom att även ni är en av oss. Och därav detta byte av hus. Dintys far och jag har en lång historia, jag gick nämligen i skolan med din blivande svärfar. Överste Curt Leckius slog ut med armen. – Som ni båda vet är vi i stort behov av att samla information varför det tedde sig ytterst lämpligt att ni två kommit fram till att ni ska inleda äktenskap. Jag är medveten om att det är av en praktisk karaktär för er men det gör egentligen bara saken enklare för oss. När Dinty berättade för mig att han lagt beslag på en våning på Sturegatan 32 så hade vi istället möjligheten att erbjuda er den här fastigheten till ett mycket förmånligt pris. Den har varit i vår ägo under många år, men nu är vi av flera skäl beredda att sälja den till er. Elisabeth blinkade. – Hela huset? 32

Dinty log. – Det ger oss större integritet och övergripande kontroll. Det kommer vi behöva. På Sturegatan 32 hade vi bara ett våningsplan, men i den här fastigheten så är alla våningsplan våra. Sen ska jag inte sticka under stol med att det också är en rasande lukrativ affär. Jag har talat med far och vi är båda överens om att det vore idiotiskt att avböja. Curt ger oss ett erbjudande som det är svårt att tacka nej till. Trots att det råder brinnande krig i världen och att vi när som helst kan stå med en sönderbombad husgrund. Leckius höjde en hand. – Nu tycker jag inte att vi ska måla upp otäcka krigsscener för unga fröken här. Men som ni säkert förstår så innebär den här affären också vissa förbehåll. Som att vi behöver få tillgång till bottenplanet där vi ämnar inkvartera en spaningsstyrka. Det ger å andra sidan er en bostad med inbyggd säkerhet och givetvis kommer vi att betala en marknadsmässig hyra för våra lokaler. – Men all den renovering vi arbetat med den senaste tiden i vår andra våning? Leckius och Dinty såg på varandra. – Det har vi redan diskuterat och priset på huset har justerats därefter. Vi kommer också att vara behjälpliga med byggkraft, material och manskap i den mån det behövs. – Och vår bröllopsbjudning? Som vi redan bjudit in till. Det är bara några veckor till dess. Dinty lade en hand på hennes arm. – Vi kommer bara att förflytta den hit. – Hur då? Här är ju alldeles tomt. – Betty, du kan lita på mig. Översten harklade sig. – Det finns några gäster vi gärna ser att ni bjuder in till festligheterna. Viktiga personer som vi behöver ha under 33

extra lupp den närmaste tiden. Fröken Herrman, det är till vår kännedom att ni är bekant med general Carl Munch. – Bekant? Jo, jag känner till general Munch. Vi umgicks under en kort period för ett år sen. Hur så? – Det har under flera tillfällen kommit till vår kännedom att han skickar information till främmande makter, då främst till Tyskland. Men även till Ryssland och i viss hand England. Vi behöver komma närmare Munch och förstå hans huvudsakliga syften. Gör han detta för en ekonomisk vinning eller är det ideologiskt? Elisabeth rynkade pannan. – Jag förstår bara inte hur sjutton jag skulle kunna få fram det. Carl Munch är en oerhört komplicerad person och vi står knappast på god fot med varandra idag. – Känner ni hans fru? – Nej, inte alls. – Då behöver vi ändra på det. Vi skulle vilja att ni bjuder in Vivian von Geijer. Närmare bestämt till en av er mors välrenommerade bridgeluncher. Visst brukar väl fruarna till ett antal högt uppsatta militära befäl vara hennes frekventa gäster? – Jo, men jag vill bara inflika att jag sällan själv är inbjuden till min mors tillställningar. Mamsen anser inte att jag är värdig en plats, i hennes ögon är jag fortfarande ett barn. – Det där kommer ni att lösa, Dinty kan säkert också vara behjälplig. Föräldrarna får dock inte misstänka det allra minsta, de måste fortfarande leva i tron om att ni arbetar som logistisk samordnare på Flygstabens materielverk och är aktiv inom Lottakåren. Elisabeth tog ett djupt andetag. – Och hur föreslår ni att jag beter mig för att återvinna Munchs förtroende? Vi är som sagt långt ifrån såta vänner numera. 34

Elisabeth och general Carl Munchs kortare romans hade avslutats då Elisabeth slutligen tröttnat. Något som nog gett Munchs självförtroende en ordentlig törn. – Vi är medvetna om det men jag har ett mycket enkelt förslag. Vinn tillbaka hans förtroende med samma enkla knep som ni vann det första gången. Elisabeth log. – Genom smicker? Curt Leckius nickade belåtet. – Exakt så. Ni kan också konsultera professor Svartström om det uppstår några frågor eller betänkligheter. Svartström är redan insatt i uppdraget. Dessutom är han ju, som bekant, något av en expert, med tanke på att han under flera år var gift med Vivian von Geijer. Elisabeth log. – Vilket är mycket absurt, jag kan omöjligt föreställa mig de två tillsammans. Leckius gjorde grimas. – Sen behöver jag göra er uppmärksamma på att det pågår en frekvent aktivitet precis här utanför era fönster. Strax bakom eller ovanpå Floras kulle är platser där man ofta träffas för att överlämna meddelanden. Varför alla väljer just Floras kulle är mycket märkligt. Vi vet inte om det är en tillfällighet eller om det är oerhört medvetet. Och i så fall, varför? Varför vill man arrangera känsliga möten på samma plats som sina fiender? Elisabeth såg ut mot den grönskande kullen på andra sidan gatan. – För att lägga ut falska spår? Curt Leckius nickade. – Det är vad vi gissar. Men då behöver vi känna till varför. Och vilka de är riktade till. Med andra ord så kommer ni att vara mitt i händelsernas centrum, alldeles i ert eget vardagsrum. När det gäller uppdraget med Carl Munch 35

och hans hustru så skulle jag vilja ha en tät rapportering från fröken Herrman. Elisabeth nickade. – Givetvis. Leckius vände sig mot Dinty. – Och detsamma gäller Dinty, men vi ses ju under lunchen imorgon. Nu ska jag låta er inspektera resten av huset. För ni hann väl inte med de andra våningarna innan jag kom? Adjö och tack för er tid. Vi är mycket tacksamma för er vilja att vara oss behjälpliga. Han bockade högtidligt och slog skämtsamt ihop klackarna innan han lämnade dem. Elisabeth fnissade när dörren slog igen. – Har vi således gått och blivit ett äkta spionpar? Dinty flinade brett. – Ja, är det inte fruktansvärt spännande? Jag känner mig alldeles upprymd.