Roller
BERTHA ÅLUND. Jacka, skjortbröst, uppstående kragar, mans halsduk, kort hår. 23 år, mörk. ELIN ABEL. Kortklippt hår; klädd som Bertha, men kappan en ”kuskrock”, 20 år, cendré. DOKTOR ÖSTERMARK. 50 år. Gråsprängda polisonger och mustascher. Pincené. Något kal; korpulent. HERR WILLMER. Författare. Lugg, skägglös, urringad krage och halsband med medaljong; liten och späd. AXEL ALBERG. Målare. Cendré, mustascher och hakskägg; engelsk reskostym, kavaj med veck och slejfer; icke dekorerad. CARL STARCK. Löjtnant vid artilleriet. Helt svart skägg; grov växt; släpuniform med orden. FRU STARCK. Liten, fet; godlynt, om några och trettio år. FRU HALL. FRÖKNARNA HALL. IDA, i tjänst hos Bertha.
Första akten
En svensk matsal. Väggarne med tapeter av tryckt papper och
därunder vit panel. Dörrfodren vitmålade och dörrarne à deux battants brungula med mässingslås. I fonden en stor flat kakelugn med nisch; luckorna av mässing. I taket en glaskrona av äldre form.
Till vänster: i första planet en skänk; i andra planet dörr till våningen.
Till höger: i första planet en salssoffa; i andra, dörr till tamburen och köket.
I fonden: ett brädspelsbord på varje sida om kakelugnen med spegellampetter ovanför.
Mitt på golvet ett runt dukat matbord. Rottingstolar överallt där plats finnes vid väggarne.
Ett målarstaffli med palett och färgschatull till höger i förgrunden, vid tamburdörren en klädhängare. Ovanför soffan ett salsur.
Första scenen
BERTHA ÅLUND och ELIN ABEL sitta till bords och sluta just desserten när ridån går upp.
BERTHA
ringer på bordsklockan. 5
IDA
in genom tamburdörren.
Ta in kaffet!
BERTHA
IDA Har herrskapet slutat, då? Ja, ta in kaffet!
BERTHA
IDA Ska jag inte duka av först?
BERTHA vresigt.
Det får du göra sen! Ta in kaffet! Nu, med detsamma! IDA går.
De ä rysliga! Va? Tala inte om dem!
BERTHA till Abel.
ABEL
BERTHA Åh, mitt huvud, mitt huvud! Det är förfärligt! Och så kan jag inte arbeta heller. Jag har inte tagit i en pensel på åtta dagar. 6
Du skulle resa ut. Ja, jag skulle, jag! Men...
ABEL BERTHA ABEL
reser sig och tar sin kappa från klädhängarn; ur fickorna plockar hon upp: ett tobakspaket, cigarettpapper, munstycke, tändstickor och en kniv; varpå hon återtar sin plats och rullar en cigarett.
BERTHA
plockar brödsmulor på bordsduken.
Med min mors död upphörde pensionen efter min far, och nu står jag på bar backe. Vad i Herrans namn ska jag ta mig till? Måla? Det är ju fem hundra målare, och alla stipendier tas ju av herrarne antingen de nu kan bättre eller sämre än vi. IDA
bär in kaffebricka med konjaksbutelj och glas. Bertha serverar.
ABEL Ja, det är svåra tider vi leva i.
BERTHA Ja, det ska Gud veta! Och vart det ska ta vägen! – Sätt in en brasa i kakelugnen, Ida! IDA Det finns ingen ved hemma, fröken! 7
Slut igen?
BERTHA
IDA Ja, inte rår jag för det; ved brinner opp när man tänder på den! BERTHA Så näsvis Ida har blivit på en tid! IDA Ja, hur kan det komma sig till?
BERTHA Gå ut, så jag slipper se henne! IDA går.
BERTHA Fryser du, så tag på dig kappan.
ABEL Tack, min vän, det är just vad jag tänker göra! – Nå, men Ålund, vi måste fundera ut något sätt för dig; det här kan inte gå längre. Paus.
ABEL Vet du av att Carl och Axel ha kommit hem från kriget? 8
Jag har hört det!
BERTHA
ABEL Och Carl har blivit löjtnant och Axel är engagerad som tecknare till en tysk illustrerad tidning med fyra tusen mark om året. Nej, vad säger du?
BERTHA
ABEL Och båda äro dekorerade. Vad heter han nu? Nichan Iftikar, nej, Medijdchi var det!
BERTHA Ja, men det var roligt – för deras skull. Jag tyckte bra om dem båda två, för det var hyggliga gossar förr. Nu ha de väl blivit som alla andra karlar, så där duktiga av sig. ABEL Axel var alltid så vek, men hade mera verklig aktning för kvinnan än Carl.
BERTHA Ja, han var en utmärkt älskvärd natur. Carl hade nog sina förtjänster också, men han kunde aldrig låta bli att behandla oss som fruntimmer. – ABEL tänder en cigarett.
Ja, han hade det felet. – Axel skulle bli en bra äkta man... 9
BERTHA
Åt mig, menar du?
ABEL Hm! Åt vem som helst, i synnerhet åt dig, som icke kan med karlar. BERTHA Nej, jag tål icke sådana där karlaktiga karlar. IDA in.
Herr Willmer!
Andra scenen
DE FÖRRA. Herr WILLMER. Fruntimren bli sittande.
BERTHA
hälsar bakåt.
God dag, Gaga lilla, det var snällt du kom! WILLMER
tar av sig rocken.
God dag, go’ vänner, jag kommer väl inte och stör, men jag måste se er en stund. Du är alltid snäll, du...
BERTHA 10
WILLMER
fram, kysser Berthas hand.
God dag, min kära vän, hur är det med dig i dag? BERTHA
Dåligt, rent ut sagt.
WILLMER
Och du, lilla Abel?
ABEL Jo tack! Hur är det med dig?
WILLMER Åh, jag är så nervös så att jag dallrar i hela kroppen! Här har du, Ålund. -Lämnar fram ett färgschatull. BERTHA Nej, se ett sådant vackert schatull! Vad kostar det? Tjugutvå kronor bara!
WILLMER
BERTHA Vill du säga åt Ida om ett glas?
WILLMER
i tamburdörren.
Ida! Ge mig ett konjaksglas. -Till Abel.- Och här har du tobaken. -Lägger opp tre paket på bordet. 11
ABEL Nej en sådan mängd tobak. Vad kostar den? WILLMER
möter Ida i tamburdörren och får sitt glas, som han fyller.
En och femti paketet.
BERTHA Vill du göra mig en cigarett, Gaga lilla, du som alltid är snäll?
WILLMER Med största nöje, det vet du. Nå, har du målat något i dag? Nej, inte alls, kära du!
BERTHA
ABEL Har du skrivit något i dag, Gaga?
WILLMER Två sidor; bara två sidor, men jag tror aldrig jag kan sluta mitt arbete här. Jag måste bestämt resa ut? BERTHA Så där ja, ska du också resa ifrån oss.
WILLMER Ja, vad ska jag göra, vad ska jag göra. Jag får ingen ro här hemma, det är så mycket saker... Hör nu, jag tycker ni har bra kallt här. Jag fryser om fötterna. 12
BERTHA Tycker du det? Kanske vi ska elda?
WILLMER Nej, för all del, inte för min skull, inte för min... för all del!
BERTHA Ja, inte för vår skull. Men fryser du, så tag på dig min schal. Den ligger på soffkarmen, om du vill ta den. WILLMER Tack, kära du, så mycket; om jag får, så säger jag inte nej. Tar schalen över axlarna.
BERTHA Jaså, du tänker resa!... Du är lycklig du.
WILLMER Nå, jag har träffat Axel och Carl! Har ni sett dem? Nej! Nå?
BERTHA, ABEL
WILLMER Jo, bevars! Ja, om man så vill, lika sig! Dålig ton, rått språk, naturligtvis. Och Axel?
BERTHA
WILLMER Axel var sig lik, så där tämligen, det vill säga. Han var fin alltid, det var något distingerat, något visst något... 13
Och nu?
ABEL
WILLMER Han föreföll mig något manligare man kallar – BERTHA Kallar du det manligt att vara... Vad? Överlägsen.
WILLMER BERTHA
WILLMER Har jag sagt att han var... BERTHA Nej, men du menade det...
WILLMER Antaget att jag menade det, så ber jag dig få uppmärksammat, att jag tillade ”som man kallar”. BERTHA Ja, men det är icke manligt. Du är mycket manligare än alla de där stora grobianerna, som bara i oss se kvinnan.
ABEL Gaga är en bra gosse och skulle bli en bra man. – Ge mig en stryksticka! 14
WILLMER Bertha skall inte ta i så där häftigt...
BERTHA Du får inte säga Bertha, du ska säga mitt familjenamn. Jag vill inte bli påmind om att jag är en kvinna för dig. Jag är din vän, och när jag säger Willmer åt dig, skall du säga Ålund åt mig. WILLMER Ja, men du säger Gaga åt mig...
BERTHA Ja, det är ett smeknamn bara, men disputera då inte så förtvivlat, jag blir galen i huvet!
WILLMER Förlåt, men var inte ond på mig. Du vet att jag icke kan leva om jag icke får vara ibland er. Om jag inte får se en kvinna på dagen så blir jag sjuk. Jag älskar dig, det vet du, jag älskar er allihop, hela ert kön... Tyst, din tok!
Doktor Östermark!
BERTHA
Det ringer.
IDA in.
15
Då går jag! Nej, stanna!
WILLMER BERTHA
ABEL Vem har skickat bud på den?
BERTHA Det har jag; men gå inte. Han är inte så farlig som han låter, och jag kan ge honom igen. Han är ju min granne och gamla vän!
16
Marodörer (1886) och Kamraterna (1888) är i grunden samma skådespel och i båda verken kretsar handlingen kring ett gift konstnärspar, Axel och Bertha. Många av samtidens argument för och emot jämställdhet mellan könen avhandlas här i en slagkraftig dialogform. Marodörer, den ursprungliga versionen, är mer diskuterande och har ett hårdare tonfall än den senare versionen, Kamraterna, vilken är resultatet av författaren Axel Lundegårds redigeringsarbete. Denne fick av Strindberg uppdraget att mildra tonen i pjäsen. Axel beskrivs i de båda versionerna som feminin medan Bertha beskrivs som en handlingskraftig kvinna, aktiv i en kvinnosaksförening och med ambitionen att bli en självförsörjande, framgångsrik konstnärinna. Axel är dock den mest begåvade av de båda konstnärerna – något som Bertha försöker kringgå genom att be honom använda sina kontakter till att påverka konstsalongens jury att välja ett av hennes verk. Motvilligt uppfyller han hennes önskan och strax därpå framkommer det att Bertha blivit antagen medan Axel har blivit refuserad...