LINDA FORS
Copyright © Linda Fors 2024
Utgiven av Hoi Förlag, Helsingborg 2024 www.hoi.se info@hoi.se
Formgivning omslag: Cecilia Pettersson, Pica Pica design
Formgivning inlaga: Mia Fallby, m-Dsign
ISBN: 978-91-89199-69-9
Tryckt hos ScandBook, Falun 2024
En jägare
Likt en skugga i natten strök en ensam jägare fram över ett främmande land. Han visste inte om att han var iakttagen men nog kunde han ana det.
Känslan av att ha ögon riktade mot sig var något kroppen uppfattade av instinkt, oavsett om man varit med om det förut eller om det var en helt ny upplevelse. I regel började det med att det kittlades lite försiktigt i nacken, ungefär som om små insekter kröp omkring på huden. Sedan reste sig alla de små håren på kroppen medan obehaget vandrade vidare längs ryggraden. Då och då kastade man kanske en blick över axeln, men det var förstås aldrig någon där. Om man gav den här aningen tillåtelse att ta sig in under huden spred den sig snart likt en sjukdom som förgiftade både kropp och sinne. Ängslan blev då övermäktig, även för de mest hårdhudade bland män, men inte för jägare. De var vana överlevare, medvetna om att obehaget bara härstammade från människans medfödda bräcklighet.
Åtminstone var det vad den ensamme jägaren intalade sig själv när olusten kröp omkring under hans eget skinn. Han kastade en blick över axeln igen. Det var fortfarande inte någon där. Från huvan på ryggen hördes ett kvitt. Sparven hade störts av den hastiga rörelsen och uttryckte sitt missnöje. Den pep en gång till innan den burrade ned sig i tyget för att somna om. Jägaren bet ihop och borstade bort de inbillade krypen från nacken.
Luna lyste upp natten men röken som låg tjock över himlen försatte jägarens väg i dimma. Han stannade för att hämta andan. Den
förorenade luften kändes tung som sot i lungorna. En doft av metall sved i näsan och lämnade smak i munnen. Under normala omständigheter var han uthållig, nästan outtröttlig i jämförelse med många av hans kamrater, men bristen på frisk luft gjorde honom slö. Han sköljde munnen med vatten. Det kittlades i nacken igen och han såg sig om efter en skugga att smälta in i. Den enda skuggan på marken var hans egen. Där fanns varken skog eller lund, inte ens gräs tycktes gro i den förgiftade jorden.
En stråle av renaste ljus landade på jägaren som såg upp mot himlen. Luna kikade tillbaka genom en lucka i röken. Han bländades av hennes skönhet och kände bröstet fyllas med tröst och mod. Hon log mot honom, påminde om att hon fanns där. Att han inte var ensam. Med Luna i ryggen hade han styrkan att fortsätta.
Varken man eller best hade siktats sedan det att jägaren lämnat gränslandet bakom sig. När han så trätt in i mörkrets domän hade även fåglarnas sång tystnat och alla tecken på liv med ens upphört. Inte ens blodsugarna följde efter längre. Han rörde sig så när som ljudlöst men i den totala tystnaden som omgav honom verkade hans egna andetag eka likt stormvindar i natten och hjärtats slag dånade som krigstrummor i öronen. Det var en förvänd upplevelse. Ty en jägare skulle varken synas eller höras.
Jägaren hade vandrat i otaliga mil. Han borde ha funnit något vid det här laget. Vad kunde han inte säga, men något. Det förbannade landet gav sken av att vara lika ensligt som man gärna ville tro att det var, men den urlakade sanningen om att det gamla riket skulle ligga öde kunde han fortfarande inte ställa sig bakom.
Som om de åkallats av hans tankar skymtade från ingenstans två siluetter i dimman. De rörde sig rakt mot honom. Även om det hade funnits någonstans att gömma sig var det redan för sent. Så jägaren sträckte på sig och ropade: ”Vem går där?”
De två bar slitna kläder av enkelt linnetyg och svarta läderharnesk. Nötta och lagade flera gånger om. De bar inget emblem.
När inget svar kom drog jägaren sitt svärd och gjorde sig redo för sammandrabbning. De passerade utan att ägna honom så mycket
som en andra blick. En stund stod han kvar och velade, borde han engagera dem i strid eller skulle han låta dem gå? De kunde återvända med förstärkning, fast de kunde även vara lika ointresserade som de verkade. De var trots allt både längre och kraftigare än han. Jägaren beslutade att tillägna dem samma hövlighet som de visat honom och lät dem bli. Han såg dem gå men först när han inte längre kunde urskilja deras konturer från den grå röken vände han dem ryggen.
Jägaren fortsatte sin vandring. Mer skyndsamt än förut. Nu när han sett bevis på det han själv tagit som sanning fanns ingen tid att förlora. Den här gången behövde han inte vandra långt innan en stor skugga tornade upp sig i hans väg och han förstod att han nått sitt mål.
Det västra tornet stod till stor del intakt men efter resten av den en gång ointagliga fästning som varit Sydanrikets stolthet fanns bara ruiner kvar. Ingenting rörde sig i närheten. Precis som resten av det fördömda riket verkade fästningen vara lämnad till sitt förfall. Där och då fann jägaren sitt uppdrag slutfört och hemmets trygga vrå föresvävade för första gången på många veckor. Att äntligen få lov att styra kosan norrut var en verklighet som tycktes för bra för att vara sann. Vilket den också var. Ty i samma stund som jägaren såg framför sig sitt lilla hem skymtade han ett sken bakom tornet. Avlägset men mycket likt det varma ljuset av en eld. Det var litet, nästan obetydligt. Väldigt enkelt att förbise. Det hade lika gärna kunnat vara inbillning. Om han vände på klacken nu kunde han tala om för sin konung att den gamla fästningen faktiskt var förstörd och övergiven. Kanske kunde han på vägen även övertyga sig själv om att han inte hade sett någonting. Det kunde han förstås inte göra. Sanningen skulle ha gnagt på hans insida tills bara skalet av skinn fanns kvar.
Jägaren försköt åter alla tankar om hemmet och vandrade vidare. I skydd av ruinens skuggor gjorde han sin väg med större säkerhet i stegen. Det fanns inga ögon som kunde få syn på en jägare i hans rätta element.
Ljuset blev mer framträdande och snart kunde han höra röster. Vid slutet av muren stod han endast ett par meter från ett stup.
Ljuset härstammade någonstans nedifrån avgrunden och lyste upp en enorm spricka i marken. Jägaren såg sig omkring, konstaterade att rösterna han hörde inte fanns inom synhåll och smög närmare kanten. Inget hade någonsin kunnat förbereda honom för vad han såg där nere. Hastigt kände han igenom fickorna och fick fram en bit papper och ett skrivstift. Han fumlade och tappade stiftet men lyckades fånga det innan det for över kanten. Med ostadiga händer skrev han på pappersbiten som han rullade ihop och fäste i behållaren på sparvens ben.
”Flyg under gudarnas beskydd”, viskade han till den lilla fågeln. ”Flyg för allt dina vingar bär. Flyg hem. Hem till Nord.”
Medveten om vad det innebar släppte han sparven och såg den försvinna i natten. Jägaren tog ett steg tillbaka, bort från kanten, och kom till ett omedelbart stopp. Som om han backat rakt in i en vägg.
”Välkommen, jägare”, sade en röst bakom honom. Han vände sig om och fann sig öga mot öga, eller rättare sagt öga mot bröstkorg, med en soldat.
Jägaren sträckte på sig och såg upp för att möta soldatens blick. Han möttes av ett ärrat anlete och de mörkaste ögon han någonsin sett. ”Ta mig till er ledare.”
”Givetvis.” När soldaten talade stramade huden kring ett tjockt, rött och utbuktande ärr som sträckte sig från hans haka, över kinden till örat som saknade snibb.
Jägaren följde soldaten in bakom murarna. En smal stig mellan stenhögar och block ledde till en öppning som tog dem ned under borgens golv. Där blottades den gamla fästningens sanning. Långa trappor mynnade ut i ett nätverk av korridorer och kammare. Halvvägs genom en korridor upphörde väggen på vänster sida. Bakom den saknade väggen var ett fall på cirka trettio meter. Nedanför fanns vägar, tunnlar och byggnader.
Soldaten öppnade en svart port och uppmanade jägaren att fortsätta utan honom. Mörkret i salen verkade tränga ut genom dörren men jägaren steg rakt in för att inte skänka soldaten nöjet att se honom tveka.
Det första som slog honom var värmen. När dörren stängdes bakom honom hade svettdroppar redan trängt fram i pannan. Det andra var att det snabbt ljusnade omkring honom. Det tjocka mörkret verkade ge vika för hans närvaro. Han vände blicken upp.
Eld virvlade bara någon meter över hans huvud. Han snurrade ett varv runt sin egen axel och såg flammorna göra likadant. När han fortsatte in i rummet följde elden vart steg han tog. På golvet gjorde hans fötter avtryck i dammet. Han såg inga andra spår. Varför hade soldaten lämnat honom ensam?
Ett plingande ljud drog jägarens uppmärksamhet till en lykta på väggen. Där fanns varken olja eller veke, inget som en eld kunde leva på, men innanför kristallen dansade en ensam flamma. Det fanns ingen öppning i lyktan så flamman kunde inte nå jägaren men liksom elden i taket tycktes den dras mot honom. Det plingade i kristallen och hela lyktan skälvde när flamman slog mot väggarna. Han sträckte ut ett finger för att röra vid glaset och smärtan var omedelbar.
”Satan”, svor han och stoppade fingret i munnen.
”Pulchra est.”
”Vem där?” Jägaren spann runt. Rösten hade kommit från skuggorna. ”Visa dig.”
En knäppning hördes i luften. Elden spred ut sig över taket och hela rummet lystes upp. Den mörke gestalten blev då synlig där han satt på en tron av svart och sprucken sten.
”Inte ofta ses geistir heir.” Med hans ord flödade en doft av ångest och lidande ut i rummet. Jägaren frös. Det var en röst som inte hörde hemma bland de levande. ”Ge mig ert nahfvn.”
Jägaren rörde sig inte. Förlamad av en isande kyla som klättrade längs hans rygg stod han och stirrade. Från roten av nacken började det sprida sig i kroppen, längs armarna och ut mot fingertopparna. Han hade släppt in rädslan. Snart skulle den förtära honom. Han hade sett det hända tillräckligt många bra män för att veta det. I en tyst bön bad han Luna om styrka. Hennes ljus nådde honom inte där han var men hennes anda bar han fortfarande med sig. Även om hon inte kunde se honom visste han att hon hörde. Han bad henne att inte
låta honom bli ett offer för rädslan. För han förstod att han inte skulle lämna salen levande men han visste också hur viktigt det var att gå mot eftervärlden med ryggen rak.
”Mitt namn är Björn”, sade han och steg fram till den svarta tronen. ”Jägare af Nord.”
”Ni är långt hemfra. Björn, jäger af Norhd. Säg mig vad som för er till mitt rike?”
Han talade långsamt med felaktiga betoningar men språket blev bara renare. De första orden hade varit obegripliga, nu lät han nästan som en nordman.
”D-du bär inte någon krona.” Till sin förtret fann jägaren att orden som i huvudet formats till en respektingivande fras lämnade munnen via en röst som var både ostadig och eftergiven. ”Detta är inte längre ett kungadöme. Du har ingen rätt att kalla dig själv konung och det förfogande du anser dig ha över detta rike är oriktigt.” Han drog sitt svärd och riktade det mot sin fiende. Han gjorde sitt bästa för att stadga händerna men kunde ändå se spetsen darra. ”För Amarath, i konung Eriks och hela människosläktets namn utmanar jag dig, o du mörkrets underhuggare och lakej.”
Den mörke lyfte på huvudet en aning och långa tänder lyste upp bakom skuggorna som dolde hans anlete. ”En modig man. Dåraktig och dum, just som sin natur. Men modig. Mod kan jag respektera och därför antar jag din utmaning. Björn, jäger af Nord. Du skall få det första slaget.”
När den mörke reste sig från tronen rasade dammet i mjuka drivor från hans kåpa. Jägaren såg skuggan torna över honom och tog ett steg tillbaka. Den mörkes händer sköt fram ur ärmarna. Långa knotiga fingrar med vassa naglar särade på tyget för att blotta hans bröst. Där jägaren förväntade sig se en blank rustning fanns bar hud. Vaxartad och mörk med en gråaktig ton och partier som skiftade mot svart. Kroppen var gänglig med en markant avsaknad av muskler, som om huden var utsträckt direkt över senor och skelett.
”Varsågod. Hugg, du modige och rättfärdige jägare. Se om din konung bistår dig nu.”
Jägaren tog ytterligare ett steg tillbaka. Det var en ättling till ondskan han stod inför. Aldrig hade han varit så säker på något i sitt liv. Varför bjöd han honom det första slaget?
Till synes var salen tom förutom dem men kanske väntade mörka lakejer i skuggorna med båge och pil. Om han höjde svärdet, skulle de avsluta hans liv innan bladet föll?
”Varsågod”, sade den mörke igen.
Jägaren grep fast om sitt trogna svärd. Hans enda alternativ var att dö med värdighet, ty han var en jägare. En jägare från Amarath, en jägare af Nord.
”För Alathis, Luna och konung Erik.”
Med tankarna hos sin hustru som han lämnat, för vad han nu visste var sista gången, svingade jägaren sitt svärd.
”Kom hem till mig igen”, hade hon sagt.
”Alltid”, hade han svarat. Sedan hade han kysst henne farväl.
Spetsen riktade han mot den plats i det mörka bröstet där ett hjärta borde ha funnits. Ett fruktansvärt skrik av metall rungade genom salen då svärdet mötte den sjuka kroppen och bladet splittrades i tusen bitar.
Jägaren såg på resterna av sitt svärd. Fasan kom över honom igen och han försökte förstå, bladet var ju av degelstål.
Lifv
Lifv kisade med ena ögat och fann springan mellan gardinerna där morgonsolen letat sig in i rummet. Som det såg ut kunde hon bara göra en av två saker. Antingen vända på sig och sova vidare en stund till, eller kravla sig ur sängen, dra för gardinerna och sedan sova vidare en stund till. Ett mörkt rum hade onekligen varit att föredra men tanken på att sätta så mycket som en fot utanför sängkanten gjorde henne illamående. Förvisso kunde hon stiga upp också, det var ändå morgon.
… Hahaha.
Närmare än så hann hon inte överväga saken innan en varm men alltför morgonpigg röst talade om att valet redan var gjort.
”God morgon, min kärlek”, sade rösten som tillhörde hennes blivande make. ”Har du sovit gott?”
Edmund hade uppenbarligen märkt att hon var vaken trots att hon knappt öppnat ena ögat.
”Mhm”, mumlade Lifv till svar. ”Har du sett på mig när jag sover igen?”
Hon öppnade det andra ögat och möttes av ett leende, bländande vitt och så brett att det knappast kunde anses hälsosamt för ansiktsmuskulaturen.
”Jag kunde bara inte hjälpa det.” På något vis behöll han det stora leendet medan han talade.
Man kunde dra vissa likheter mellan Edmund och den gyllenbruna tuppen som brukade spatsera omkring på borggården. Båda lika
oförskämt pigga under morgonens första timmar och även om deras uttryckssätt skilde sig en aning delade båda gärna med sig av denna sprittande morgonglädje till andra.
”Väck mig om du vaknar tidigt så får vi mer tid tillsammans.”
Att väcka henne tidigt vore inte alls smart, och det visste hon att Edmund var väl medveten om, men det lät bra att säga så. Bara han inte tog henne på orden.
Han kysste hennes panna med läppar så ömma att hon var osäker på om de ens rörde vid hennes hud. ”Omöjligt. Att väcka en skönhet från fridfull sömn vore ren synd. Endast att beskåda dig är en gåva få förunnad. Var minut som du mig skänker vill jag ta tillvara.”
Nu var även Lifv tvungen att le. Han visste precis vad han skulle göra och säga för att lyfta hennes sinne till en plats någonstans högt uppe bland molnen. Vad, kunde man undra, hade hon gjort för att förtjäna en sådan underbar och kärleksfull man i sitt liv? Absolut ingenting. Att just Edmund kommit till henne var hennes faders förtjänst. Tillsammans med Edmunds fader hade han arrangerat deras möte.
”Fullkomligt onödig har jag ej varit denna morgon.”
Edmund riktade en menande blick mot sängbordet. Där stod en bricka med bröd och smör och en kanna te.
”Frukost på sängen. Varför tillägnas jag sådan uppvaktning en dag som denna?”
Den här dagen råkade vara hennes tjugonde födelsedag men att uppvaktas redan från morgonen hade hon inte räknat med.
”Ni, min sköna, förtjänar inget mindre än att uppvaktas alla dagar och varje vaken minut. Det här är dock inget storslaget. Bara lite bröd och te.”
Han räckte henne en rykande kopp och bredde smör på en brödskiva.
Lifv smuttade på teet som smakade av nyponros. ”Mmm. Bättre frukost hade jag inte kunnat önska mig.”
”Nu är du generös. Men det gläder mig ändå att höra.” Edmund gav henne den första brödskivan och bredde sedan en åt sig själv.
De åt och skrattade tillsammans och när brödet var slut satt de
kvar i sängen och bara mådde bra i varandras sällskap. Lifv noterade efter en stund att Edmund trummade med fingertopparna mot sängkarmen. Nervöst eller otåligt? Förmodligen nervöst och hon hade en aning om vad det kunde röra sig om. Kanske hade han hoppats att hennes morgonhumör skulle vara mildare om magen var full. Det var förstås ett riktigt antagande men det gick genast hål i den romantiska atmosfären när det blev uppenbart att han haft en baktanke med frukosten.
Hon tog en klunk av det nu ljumna teet, riktade honom en menande blick och lyfte ena ögonbrynet mycket högre än det andra.
Han kliade sig i nacken och sneglade försiktigt på henne från under sina gyllene fransar. ”Vill du inte närvara vid invigningen idag?”
Där kom det.
”Spelen”, sade Lifv och såg Edmund bita ihop och dra sig tillbaka. Hennes ton var kanske lite hårdare än avsiktligt men det var inte som om hon hade tänkt soda koppen i huvudet på honom. Hon himlade med ögonen och ställde den åt sidan innan hon började om lite mjukare. ”Spelen är barbariska. Det är en tradition grundad på hednisk tid som vi av någon outgrundlig anledning envisas med att upprätthålla. För mitt liv kan jag inte förstå varför. Har vi inte kommit längre än så?”
Egentligen var det inte svårt att förstå varför många drogs till evenemanget. Nordspelen var rafflande dagar fyllda med blanka svärd och rustningar, vilda djur och modiga kämpar. Men det sade hon förstås inte till Edmund. Hon utelämnade också den lilla detaljen att hon själv en gång hört till skaran av spelens flitiga besökare. Hon berättade heller inte om hur hon hade lekt i veckor efteråt med sitt eget träsvärd, eller hur hon drömt om att själv stå på sanden som segrare en dag.
”Vi anser oss vara så civiliserade. Vi tror oss ha byggt upp ett rättskaffens samhälle men egentligen är vi inte ett dugg bättre …”
Än daevas.
Lifv avbröt sig i tid och förbannade sig själv för vad hon varit nära att säga högt, inför Edmund dessutom.
”Inte ett dugg bättre än vildarna”, sade hon i stället. De vilda folken var inte heller välkomna i det moderna samhället men man drog sig i varje fall inte för att nämna dem. ”När dagen kommer för mig att ärva tronen blir min första akt som drottning att förbjuda spelen.”
Edmund som var mitt uppe i att klä på sig skrattade till. ”Nog har du allt dina idéer, du mitt hjärta. Vad tror du småfolket säger om du börjar med att avskaffa ett av de få nöjen som de har?”
Det förärade hon inte med ett svar. Hans nedlåtande ton tände gnistor farligt nära den explosiva sidan av hennes humör. Hon önskade att hon hade kastat tekoppen på honom ändå och började byta om under vad som förhoppningsvis uppfattades som en iskall tystnad.
Karlasvin. Öppna munnen igen om du törs.
Edmund verkade uppfatta hennes irritation men inte faran för när hon stod med ryggen vänd mot honom och snörde särken kände hon två armar snärja sig runt hennes midja.
”Jag beundrar dig för din godhet och empati”, viskade han och kysste hennes nacke. Den lilla gesten var nog för att gnistorna skulle blåsa ut och försvinna utan att lämna spår.
De var inte alltid överens om allt och det hände att han verkligen förargade henne, men fru Magda hade sagt att det var naturligt i ett förhållande. Det viktiga var att de alltid blev sams igen.
Edmund vilade sin släta haka på hennes axel. Lifv slöt ögonen och lutade sig mot honom. Hans hjärta slog med mjuka regelbundna slag och när hon lyssnade till dem tycktes hennes eget hjärta slå i samma takt.
”Jag hade hellre spenderat dagen tillsammans med dig, mitt hjärta, verkligen mycket hellre”, försäkrade Edmund och fäste en slinga hår bakom hennes öra. ”Men din far förväntar sig att jag närvarar vid invigningen. Jag lovade att jag skulle försöka övertala dig att följa med, trots att jag redan visste vad ditt svar skulle bli. Och det visste nog även han. Det var inte min mening att förstöra din morgon men nu kan jag åtminstone säga att jag har gjort ett försök.” Med en mjuk hand mot hennes kind vände han henne mot sig så att de såg på varandra. Solen lade sig över hans ansikte och hans djupblå ögon ljusnade till
gnistrande klara safirer. ”Så låt oss spendera kvällen tillsammans. Och vet att du kommer finnas i mina tankar hela dagen.”
Lifv såg honom gå men kyssen som han lagt på hennes kind hettade på huden länge efteråt.
Hon drog på sig en enkel tunika och ett par linnebyxor under. Varken Edmund eller hennes fader hade samtyckt med den enkla klädseln men hon såg inte någon mening i att bära obekväma finklänningar dagarna i ända. I byxor och tunika var hon fri att röra sig och andas som folk. Sedan tog hon med sig brickan från frukosten och lämnade rummet. Redan i korridoren doftade det av nygräddat bröd. När hon smet ned för den lilla trappan som ledde till köket doftade det så gott att hon nästan blev hungrig igen. I köket kokade det i ett antal grytor. Där fanns både nygräddat bröd och kakor på jäsning. Kokerskan Agda stod vid en av de många bänkarna och knådade en rejäl deg. Lifv lämnade brickan på ett tomt utrymme.
”God morgon”, sade hon och kände sig genast lite dum. För kokerskan var morgonen över för flera timmar sedan.
”Åh, god morgon, ers höghet.” Agda såg upp från degen och fick syn på disken som hon haft med sig. ”Tack så mycket.”
”God morgon, Lifv”, ropade Sot och vinkade från pallen bredvid den stora spisen där hon skalade potatis. Väldigt mycket potatis närmare bestämt. Den skalade högen avslöjade att hon måste ha hållit på hela morgonen och den oskalade högen talade för att hon hade minst lika länge kvar. Ändå verkade hon inte illa till mods. Hon kastade en naken potatis i den skalade högen och plockade upp en ny. ”Vart är du på väg?”
Agda gav flickan en sträng blick och en reprimand följde omedelbart. ”En köksjänta tilltalar ej sin prinsessa vid namn. Och hennes åtaganden angår dig verkligen inte.”
Lifv vinkade åt Sot och fortsatte ut genom köksingången. Bakom sig hörde hon Agda fortsätta sin predikan. Lifv tyckte lite synd om flickan men även om kokerskan var sträng så menade hon väl. Att lära sig tjänstefolkets artigheter var av största vikt utifall att Sot i framtiden behövde söka anställning någon annanstans. För den delen
fanns det folk som rynkade på näsan åt dem som de ansåg mindre även i Vinterborgen.
Vid Snickaregränd vek hon av och sprang med lätta steg mot de kungliga stallen. Nu kände hon vägen så väl att hon hade hittat dit med bindel för ögonen, men även för den som gjorde sitt första besök vid stallen var det inte svårt att luska ut var det låg. Lukten av häst nådde näsborrarna långt innan ögonen såg dem. Om vinden låg rätt kunde man känna doften redan på borggården. Dessutom drog hästarna till sig insekter vilka i sin tur lockade fåglar. Överallt i närheten av hagarna susade svalor omkring och snappade upp flygande måltider till de hungriga små som huserade i stallens stråklädda tak.
Stallpojken var färdig med morgonutfodringen och hade slagit sig ned intill staketet för att titta på medan hästmästaren tränade det nya fullblodet som kommit till Amarath tidigare under våren. Hingsten skulle fostras till stridshäst. Än så länge var den ung och lynnig men gjorde tydliga framsteg i träningen. Bara ett par veckor tidigare hade den sparkat bakut så snart någon kom nära men idag trippade den runt hästmästaren med lätta steg.
I spiltan bredvid konungens nattsvarta hingst stod Lifvs egen häst. Han trampade runt och snurrade två varv när han fick syn på henne.
”Min fina Nordglimt”, viskade hon och smekte hästen över mulen. Den var lenare än finaste sammet. ”Jag har med mig något åt dig.”
Nordglimt frustade i förtjusning när hon tog fram ett rött äpple. Han tog det försiktigt ur hennes hand och njöt ljudligt av varje tugga. När äpplet var uppätet buffade han på henne efter mer.
”Tyvärr, min vän, jag hade bara med mig ett. Nästa gång tar jag två, jag lovar.”
Nordglimt fnös och riktade sin uppmärksamhet till höet som stallpojken lämnat åt honom. Lifv klappade hästen på magen. Han var sannerligen vacker med sin snövita man och glansiga silverpäls. En liknande häst stod ej att finna någon annanstans i hela riket, men nu hade hon inte kommit till stallet för att beundra sin häst. Hon satte sig på knä intill den bakre väggen av spiltan där hon borstade bort det överliggande ströet och lyfte på en av stenplattorna i golvet. Där
under fanns utrustningen hon behövde. Ett par bruna linnebyxor och tunika, en mörkgrå kjortel i vadmal, ett läderharnesk, ett par slitna stövlar och sist men inte minst, en bucklig hjälm. Hon drog på sig kläderna, snörde upp håret i en knut och tog på hjälmen. Sedan gick hon till den lilla bakdörren som nästan aldrig användes och gläntade just tillräckligt för att se ut. Precis som hon hade hoppats var jägarrekryternas morgonträning i full gång.
De nya rekryterna var många fler än hon hade väntat sig, minst dubbelt så många som förra sommaren. Tryggve hade nog fått jobba mycket hårt under vintern för att skrapa ihop alla dem.
”Fem led bakom mig och samma mitt emot.” Tränare Axaels auktoritära stämma rungade över planen och männen formade snabbt de led han beordrat. Därefter började duellerna. Lifv väntade tills Axael och hans medtränare Harald hade uppmärksamheten riktad mot rekryterna på motsatt sida. När de stod med ryggen mot henne smet hon ut från stallet och ställde sig sist i det närmsta ledet. Som vanligt var det ingen som uppmärksammade henne, de var alla för upptagna med att heja på sina respektive vänner och skrika färggranna glåpord åt varandra.
Varje dust varade bara ett par minuter, om ens det. Ledet blev kortare och pulsen stegrade för varje steg framåt hon tog. Hennes led verkade röra sig snabbare än de andra och det dröjde inte länge innan hon stod längst fram. De två rekryterna som stred framför henne gjorde båda många misstag med svärdshanteringen men ingen av dem lyckades heller ta vara på de lägen som de tilldelades. Deras match varade lite längre än genomsnittet men till slut fick rekryten från hennes sida in det som i en äkta strid hade varit det dödande slaget. Förloraren haltade iväg med en redig lårkaka och blåmärken över revbenen. Då var det hennes tur. Självsäkert steg hon fram och betraktade sin motståndare. Han var kraftigt byggd med långa armar och breda ben men han förde sig klumpigt och han stod helt fel. Dessutom höll han båda händerna om skaftet trots att svärdet var kort och gjort av trä.
Den stackaren skulle få mycket stryk innan han kunde kalla sig själv för jägare.
Så snart visslan ljöd började han springa mot henne med svärdet i högsta hugg. Samtidigt vrålade han som en galning i ett patetiskt försök att jaga skräck i sin motståndare. Lifv tog ett raskt kliv åt sidan och höll ut sitt eget svärd i hans väg. Rekryten sprang rakt in i det.
På riktigt? Sprang han just rakt in i hennes svärd?
Snopet gick han och ställde sig tillsammans med de andra ”döda” och Lifv ställde sig bland segrarna trots att det inte kändes som en värdig seger. De fem ursprungliga leden ersattes med en grupp segrare och en grupp förlorare. Axael och Harald ställde sig framför dem. Lifv stod långt bak i gruppen och sträckte på sig och försökte se längre ut än vad hon var för att inte Axael skulle känna igen henne. Harald var i regel inte lika uppmärksam så att han skulle råka känna igen henne var osannolikt.
”Segrare, väl kämpat”, sade Axael. ”Jag vill att ni ställer er i fyra led, två på den här sidan och två bredvid Harald. Ni kommer möta varandra tills endast fyra kämpar återstår och ni som då står kvar ska få äran att pröva era kunskaper mot en vakt.” Han vände sig till förlorarna. ”Vissa må inte ha gjort bort sig fullständigt men de flesta av er borde skämmas. Er träning är slut för idag, försvinn ur min åsyn.”
Förlorarna avlägsnade sig i rask takt medan segrarna ställde upp i led. Eftersom endast två duster utkämpades samtidigt såg Lifv till att ställa sig i det vänstra ledet, det var Haralds sida.
När hon steg fram fann hon sin nye motståndare till synes mer värdig än den tidigare. Han hade god hållning och tycktes mer bekväm med svärdet än flera av de andra. Däremot hörde han till de ungefär hälften av rekryterna som inte bar hjälm. Antagligen för att han hade så höga tankar om sig själv att han inte trodde sig behöva någon. Men kanske fanns det inte mycket där innanför att skydda ändå.
Haralds vissla ljöd och rekryten kom mot henne med bestämda steg. Lifv stod fast och blockerade hans slag. Han var stark, så pass att
hon nästan tappade svärdet när det mötte hans. Han högg igen men den här gången hoppade hon undan och igen när nästa slag kom och igen efter det.
”Stå still och möt mig som en man”, fräste han när hon dansade undan hans svärd för fjärde gången. ”För helsike, har du inte kulorna som krävs? Spring då hem till mor och be om att få dia. Din lilla kärring.”
Det uteblivna svaret tog han antagligen som ett tecken på rädsla för ett brett och osmickrande leende bredde ut sig över hans svettiga anlete. Vad han inte kunde se var att under hjälmen hos hans motståndare doldes ytterligare ett leende. Jägarrekryten svingade svärdet med väldig kraft men han tycktes också förlita sig nästan uteslutande på sin styrka. Lifv märkte att han tydligt visade vart han ämnade bringa svärdet samtidigt som han lämnade stora ytor öppna för angrepp. Han avancerade igen och det var dags för honom att äta upp sina ord. Lifv sprang mot honom och höjde sitt svärd som om hon ämnade möta hans slag men just som han svingade mot henne slängde hon sig på rygg och slog svärdet rakt mellan hans ben. Rekryten tog ett par stapplande steg framåt innan han föll ihop i fosterställning med händerna kupade om sin käraste ägodel.
”Det tycks som om dina kulor ligger på marken tillsammans med din värdighet”, sade Lifv. ”Spring hem till mor och be henne kyssa bort det onda. Kärring.”
Hans kamrater skrattade, en del så tårar sprutade, men för den fallne tog det många minuter att resa sig från marken. Med en stel och obekväm gångstil gick han bort till förlorarna. Där rungade fler skratt. Själv sade han inget. Kanske var han rädd att rösten skulle vara en aning ljusare än förut.
När man väl har fått smaka på segerns sötma suktar man genast efter mer. För Lifv var det en berusande upplevelse. Hon fann det svårt att stå still medan hon inväntade nästa match. Det kittlade i benen och kliade i fingrarna. Det dröjde inte särskilt länge innan det blev hennes tur igen men under de sista två matcherna innan leden formades på nytt höll hon på att spricka av förväntan.
Hon slickade saltet från läpparna och betraktade sin motståndare medan han stängde visiret och tog upp sitt svärd. Hon hade sett hans tidigare matcher och visste att en tuffare utmaning väntade i honom. Hjärtat pumpade runt blodet med rasande fart i kroppen när hon greppade hårt om träsvärdets kantiga skaft. Hon var redo och det var även hennes motståndare. Han tog ett steg fram, trampade snett, föll och blev sittande. Foten var stukad. Lifv såg besviket på medan han fick hjälp att ta sig till sjukstugan. Således uteblev hennes tredje och sista match och hon stod som en snopen segrare.
”Väl kämpat”, sade Harald. Lifv såg sig om efter Axael men han syntes inte till. ”Två av vår konungs egna vakter har gått med på att ge er fyra varsin duell. Det är minst sagt en tuff utmaning men klarar du som rekryt att stå upp mot en vakt ur konungagardet avancerar du omedelbart till fältövning. Så ni har allt att vinna. Men se upp, dessa män kommer inte att ge er en enkel match.”
Lifv och en jägarrekryt som verkade heta Geord var de första att möta konungavakterna. Båda var för henne välbekanta, föga förvånande då hon kände samtliga medlemmar ur konungagardet vid namn. Ett stråk av osäkerhet drog i henne och hjärtat som slagit fort av iver började rusa av en helt annan anledning. Solen skymdes bakom den reslige figur som var Ulmar Svartstig. Hennes hand började darra och när hon försökte stadga den skakade den bara mer.
Det här var ju precis vad hon hade önskat sig i flera år. En värdig motståndare och en riktig utmaning.
Geord ställdes framför Ulmars broder Ulrik. Han sneglade på vakten och sedan mot Lifv.
”Är det här ett skämt?” Rekryten var åtminstone ett huvud längre än henne men hans näsa nådde inte över axeln på Ulrik. Han såg sig om efter sina kamrater. ”Kan jag få hit en hjälm?”
En av rekryterna lånade Geord sin hjälm och backade undan igen. Han såg inte längre så missnöjd ut över att tillhöra förlorarna. Lifv andades lugnt men handen som grep om träsvärdet skakade fortfarande. Den här gången skulle hennes skicklighet verkligen sättas på prov. Kanske, eller snarare helt säkerligen, skulle hon få
stryk. Mycket stryk dessutom. Men det skulle också bli den bästa lektionen hon fått.
Harald drog ett djupt andetag och placerade visselpipan intill läpparna.
”Halt!”
Det var Axael som åter gjorde entré på gräsplanen. Omedelbart förstod Lifv att spelet var över, hon skulle inte få gå sin match. Det skulle inte Geord heller ty i samma stund som han trodde att Harald skulle blåsa i visslan svimmade han. Harald såg frågande ut men Axael gick raka vägen förbi honom och fram till Lifv. Utan ett ord rev han tag i hennes arm och drog med henne tillbaka till stallet. Han knuffade in henne och dörren hann knappt stängas bakom dem innan han började gapa. ”Vad i de djupaste delar av helvetets avgrunder håller ni på med?”
Lifv tog av sig hjälmen. ”Tränar …”
Axael kastade upp armarna. ”Ni kunde ha blivit skadad!”
Man kunde undra varför han brytt sig om att stänga dörren då det verkade som om han ville att de ute på planen skulle höra honom. ”Såg ni inte Melvin som fick armen bruten? Vet ni vad er far hade gjort med mig ifall det hade varit ni? Och en bruten arm är ingenting i jämförelse med några av de skador jag sett här. Gudars skymning, ni var på väg att ställas emot Ulmar Svartstig.” Lifv såg på sina stövlar och Axael suckade högt. ”Det här måste upphöra. Vad gör ni på rekryternas träning egentligen? Ni har ju egen träning nästan varje dag.”
”Träning var ordet. Visst har de lärt mig hantera svärdet och jag kan gå en duell. Men alla jag möter är rädda för att skada mig, de vågar inte riskera att ge mig så mycket som ett blåmärke. Ställs jag aldrig emot en riktig utmaning kommer jag vara oförberedd. Jag skulle aldrig klara ett möte med en äkta fiende.”
”Vilken äkta fiende?” Axael lyfte hennes haka så hon blev tvungen att möta hans blick. ”Lifv, min kära prinsessa. Ni är vårt rikes blivande drottning. Ni kommer aldrig att möta någon fiende. Alathis förbjude, men kommer kriget till Nord kommer ni befinna er så långt bort ifrån
striden som det bara är möjligt och rikets främste krigare kommer vara ert beskydd.”
”Det du säger är att jag skulle bli inlåst tillsammans med kvinnorna och barnen.”
”Ni må vara skicklig med svärdet, och bågen också för den delen. Ni hade säkerligen kunnat bli en duglig jägare men faktum är att ni är och förblir en kvinna.”
Lifv blängde på honom. ”Jag kan bli sköldmö.”
”Vår drottning, en sköldmö. Hur skulle det se ut?” Axael skrattade men sedan suckade han igen. ”Jag ska se till att de tar er träning till en högre nivå.” Han lade armen om henne och stoppade hårslingan som smitit från knuten bakom hennes öra. ”Vi kan ju inte låta er sparka skiten ur alla mina rekryter.”
Det fick henne att dra på smilbanden igen. ”Vissa av dem är verkligen bedrövliga.”
”Ja det är de. Men även den minsta spiggen kan växa till den största gäddan. Efter ett par år hos mig kommer de ha utvecklats till riktiga jägare. Det är vad jag gör.” Allvaret återvände till hans ansikte. ”Jag kommer inte beslagta er hjälm. Gå nu och göm den igen. Men ser jag er på min träning utklädd till rekryt en gång till så blir jag tvungen att ta det till er far.”
”Det kommer inte hända igen.”
På ett tag.
”Ers höghet.” Axael bugade sig och gick ut till träningsplanen igen. Så snart han stängt dörren bakom sig hörde hon honom ropa åt rekryterna. ”Har Geord vaknat från skönhetssömnen? Utmärkt, frakta bort spektaklet och tag plats, ni två.”
Lifv bytte kläder och gömde utrustningen på sin plats under golvet i spiltan. Sedan tog hon borsten och ryktade Nordglimt som lätt blev förolämpad om man ignorerade honom för länge. Han gav ifrån sig ett gillande ljud och tycktes njuta av behandlingen.
”Det är skönt att man duger till något.”
När hon lämnade stallet var det fortfarande tidigt på förmiddagen.
I en värld fylld av magi och myter lever prinsessan Lifv av Nordriket en stillsam tillvaro. Samtidigt längtar hon efter äventyr, men hon har accepterat sin roll som tronarvinge och att gifta sig för att säkra rikets framtid. Bröllopet är det mest spännande Lifv har att se fram emot. Men så en dag lämnar en sparv en sten i hennes hand och varnar för onda krafter som håller på att vakna till liv igen.
Det visar sig att stenen är en elementarsten – en av fyra som tillsammans bildar den mytomspunna Allstenen.
Betyder det att Lifv är den utvalda, den som enligt profetian kan förena stenarna och besegra mörkret?
Hon är inte helt övertygad, men tanken på frihet och nya upptäckter lockar henne att ta sig an uppdraget.
Linda Fors bygger i sin debutroman Eldsprungen upp en hemlighetsfull och spännande värld för läsaren att utforska. Boken är den första delen i serien Amsagans folk.
