Issuu

ljusporten

SCI-FI-DECKARE

ljusporten

OREST LASTOW

Av Orest Lastow har tidigare utgivits på Hoi Förlag:

PetaHertz-trilogin, del 1: Vårt liv är inte vårt (2022)

PetaHertz-trilogin, del 2: Världen är min (2023)

PetaHertz-trilogin, del 3, Tvåhundra år förgäves (2024)

Utgiven av Hoi Förlag, Helsingborg 2024 www.hoi.se info@hoi.se

Formgivning omslag: Cecilia Pettersson, Pica Pica Design

Formgivning inlaga: Mia Fallby, m-Dsign.com

ISBN: 978-91-89199-68-2

Tryckt hos ScandBook, Falun 2024

Prolog

Lund 8 februari 2010

Louise Hammarlund satt i vardagsrummet på en vit köksstol och stirrade rakt fram. Hon hade händerna i knät och rev nervöst med naglarna i byxtyget. Tårarna sved i ögonen och hon torkade bort dem med baksidan av sin högra hand.

Längst in i rummet, i en sovalkov, låg en död kvinna på en säng. Hon var naken och låg på rygg ovanpå överkastet på den bäddade sängen. Hennes kläder var prydligt hopvikta på nattduksbordet bredvid sängen.

Louise var efter sina trettio år i vården van vid att möta döden.

Hon hade sett hundratals döda människor, men den här gången var det annorlunda. Den döda kvinnan var Maria. Hennes arbetskamrat sedan över tjugo år tillbaka.

Det var tydligt att hon inte hade legat död någon längre tid, det kunde Louise tydligt märka på färgen på huden och inte minst på lukten. Om hon bara hade kommit tidigare, så hade hon kanske kunnat förhindra detta. Hon hade kanske kunnat hjälpa henne.

Louise slöt ögonen och tog ett djupt andetag för att samla sig, men det hjälpte inte. Känslorna tryckte på.

Vad var det som hade hänt henne? Varför blev det så här? Tankarna flöt runt i Louises huvud och tårarna började rinna ännu mer. Hon begravde ansiktet i händerna och kände hur hela kroppen ryste.

Louise märkte knappt när ambulanspersonalen kom in genom den öppna ytterdörren. Hon brydde sig inte ens om att höja blicken när de passerade henne på vägen till sängen. Ville bara få gråta ifred.

Efter en stund kom en polis fram till Louise och frågade något. Hon svarade mekaniskt och glömde genast vad hon hade sagt. Hennes tankar var inte där. De var med Maria som nu rullades bort på en bår. Polisen ställde fler frågor och Louise svarade efter bästa förmåga.

”Nej, hon var inte sjuk. Nej, hon hade inte problem med alkohol eller droger. Ja, jag hittade henne så där. Jag vet inte vad som har hänt.”

Maria hade varit borta från jobbet i flera veckor utan att vare sig ha anmält sig sjuk eller ha tagit semester. Hon hade inte heller svarat i telefon och avdelningsföreståndaren var mycket irriterad, eftersom det var stor brist på personal och ingen vikarie fanns. Trots att Maria och Louise inte var nära vänner och sällan umgicks, kände Louise ett visst ansvar för sin arbetskamrat sedan så många år. Till slut hade hon bestämt sig för att gå förbi hennes lägenhet och ringa på.

Hon ringde på länge, men ingen öppnade. Hon ropade in genom brevlådan men fick inte något svar. Efter att ha funderat länge bestämde hon sig för att använda den nyckel som hon fått av Maria för att vattna blommor när hon var bortrest.

Hon låste upp och gick in i lägenheten.

Några veckor efter begravningen fick Louise på omvägar höra att Maria hade dött av uttorkning. Hon verkade varken ha ätit eller druckit på över en vecka. Hon hade lagt sig i sängen och törstat ihjäl trots att det fanns vatten bara några meter bort. Det var inget fel på hennes rörelseförmåga och hon hade varit vid medvetande. Det fanns inga fysiska hinder för henne att resa sig upp från sängen och gå och dricka eller äta. Hon hade bara inte gjort det.

Kapitel 1

Lund 19 augusti 2018

Micke var inte van vid den här grävmaskinen. Han var ganska duktig på den lilla modellen. Den hade han kört mycket, men aldrig den här stora. Det var Jörgens grävmaskin. Dessvärre hade Jörgen skadat knät när han spelat fotboll och var sjukskriven.

Inget av detta spelade någon roll, man säger inte nej när chefen ringer. Dessutom kunde han behöva de extra pengarna som det gav att jobba på en söndag.

Han satt bakom spakarna och bekantade sig med maskinen. Det blev ganska snabbt uppenbart att avsaknaden av erfarenhet av denna modell inte var hans största problem. Det var inte därför hans händer skakade. Skakningarna berodde på att han fortfarande inte var helt nykter efter kusinens svensexa dagen innan. Tre timmars orolig sömn och 0,2 promille i blodet var inte de bästa förutsättningarna för att köra firmans största grävmaskin för första gången.

Saken blev inte bättre av att Lund denna morgon hade hemsökts av den värsta dimman på åratal. Vad skulle han göra? Att ringa chefen och säga att han hade ångrat sig fanns inte på kartan. Det var bara att bita ihop och göra sitt bästa. Han var ju ingen jävla mes.

Anledningen till att detta akuta arbete hade dykt upp en söndagsmorgon var sju kubikmeter grus. Denna grushög befann sig på en av Lunds mer trafikerade gator vid Allhelgonakyrkan. Gruset hade

tömts ut av Kjelle, som var en mindre noggrann arbetskamrat till Micke. Antingen hade han inte läst arbetsordern eller inte lyssnat på arbetsledaren. Micke kände Kjelle väl och visste att han förmodligen inte hade gjort vare sig det ena eller det andra. Man kunde säga att det inte var första gången Kjelle gjorde något som var mindre lyckat och som efteråt behövde städas upp av andra. Han var helt enkelt en helt oduglig arbetskamrat.

Micke rullade försiktigt på larvfötterna fram till grushögen. Han visste att larvfötter kunde åstadkomma mycket skada om man körde på något ömtåligt.

Hans uppgift var att flytta högen drygt tjugo meter bort. Det var ganska trångt och han behövde säkert tio minuter på sig för den första skopan. Han ville inte slå ner något i närheten eller skada den illa parkerade bilen nära grushögen. Svårast var det att manövrera förbi den gamla statyn som stod på en gräsplätt mellan kyrkan och gatan. Förmodligen någon känd general. Det var i varje fall vad Kjelle hade sagt.

Dimman ville inte ge med sig utan övergick efter ett tag till ett kraftigt och ihållande regn. Sikten blev om möjligt ännu sämre och

Micke kände stressen suga tag i magen. Han försökte stänga ute alla bilar som tutade på honom när de irriterat tvingades vända och ta en annan väg.

Chefen hade sagt att han inte behövde flytta allt gruset. Det räckte att flytta tillräckligt mycket så att trafiken inte hindrades. Resten kunde de fixa på måndag.

Han kände den bekanta svetten och skakningarna i kroppen som alltid kom dagen efter en rejäl fylla. Nu var de förstärkta av stressen över att manövrera detta monster medan bilar ständigt tutade på honom. T-shirten klibbade mot kroppen och han hade fortfarande en sur smak i munnen efter spyan några timmar tidigare. Han tog en kort paus och drack en klunk av den varma och avslagna Coca-Colan som han hade med sig i hytten.

Efter en timmes kämpande var han äntligen klar. Han steg ur, plockade bort konerna på gatan och släppte fram trafiken.

Nu skulle han bara köra bort grävmaskinen och sedan ta sig tillbaka till sängen.

Hans hjärna hade bevisligen inte varit på topp när han planerade sitt arbete. Den grushög som han hade skapat, tjugo meter bort från den ursprungliga platsen, var i vägen för honom när han skulle köra tillbaka grävmaskinen till sin plats. Han skulle bli tvungen att tränga sig mellan grushögen och den där statyn.

Regnet tilltog och det hade börjat blåsa också. Vindrutetorkarna hann knappt med att hålla den smutsiga rutan fri från vatten. Bit för bit lirkade han sig fram mellan högen och statyn.

Han hade precis kommit förbi och skulle bara vrida grävmaskinen åt andra hållet för att sänka skopan och stänga av. Det var då hans trötta hjärna för ett kort ögonblick glömde bort att han körde den stora grävmaskinen och inte sin vanliga lilla.

Den stora skopan slog med all kraft in i statyn så att den välte tillsammans med sitt fundament och bröts i två delar.

Micke bara stirrade medan hans svettning antog nya proportioner. Illamåendet kom snabbt och han kastade sig ut ur hytten och böjde sig ner bakom ett träd. Resterna av nattens sprit och skräpmat kom ut i en kaskad tillsammans med Coca-Colan.

Han satte sig tungt ner på marken och torkade munnen. Med trötta ögon stirrade han på den förstörda statyn och funderade på hur han skulle förklara detta för chefen. Desperat letade han efter en bortförklaring eller ursäkt. Det enda som gav honom lite tröst och hopp var att alkoholen säkert skulle vara ute ur systemet innan någon skulle komma på idén att ta ett blodprov.

Det var tur för honom att han inte hade en aning om vad hans misstag hade initierat. Han skulle aldrig ha kunnat förlåta sig själv om han hade förstått att det skulle leda till att så många oskyldiga människor miste livet. Det var när sanningen om statyn blev känd som allting började.

På framsidan av fundamentet som statyn hade stått på fanns en stor kopparplåt som förklarade vem statyn föreställde. Om Micke hade läst

på plåten skulle han ha fått veta att Kjelle haft fel även rörande detta.

När fundamentet träffade marken lossnade plåten från sina fästen och avslöjade en tidigare okänd hålighet.

Vid närmare undersökning av håligheten fann man en trälåda innehållande en vacker kristallkaraff. Den första undersökningen indikerade att lådan och kristallkaraffen var över hundra år gamla. Många spekulerade i om den hade funnits där ända sedan statyn restes. Det var förmodligen samtidigt som Allhelgonakyrkan blev färdig i slutet av artonhundratalet.

Det som förvånade alla mycket mer än det faktum att det fanns en kristallkaraff gömd i en staty, var karaffens innehåll.

När innehållet blev allmänt känt blev det snabbt förstasidesstoff och ett givet ämne i morgonsofforna.

Alla pratade om de tusen mänskliga tänderna som fanns i karaffen.

Kapitel 2

Göteborg 18 september 2018

Annika Söderström slog ner skärmen på sin laptop. Hon kliade sig irriterat med båda händerna i det korta blonda håret samtidigt som hon suckade högt. De hade just avslutat ett Skypemöte med sin amerikanska underleverantör och fått dåliga nyheter. Göran som satt mitt emot på andra sidan konferensbordet ryckte på axlarna för att visa att han inte var det minsta förvånad. Han var hennes chef och grundaren av Baterix AB där hon arbetade.

Göran var vad man brukar kalla en övermänsklig person. Han disputerade i fasta tillståndets fysik vid Lunds tekniska högskola, LTH, redan när han var tjugofem år. Han blev erbjuden att göra postdok på flera toppuniversitet i världen och valde till slut MIT i Cambridge i USA. Efter bara ett år fick han ett erbjudande om en fast tjänst på MIT och ett generöst forskningsanslag. Till allas förvåning tackade han nej och återvände till LTH i förtid. Anledningen till detta var att han var något stort på spåret och inte ville dela med sig av det till MIT. Det svenska lärarundantaget, som innebär att forskaren äger sin egen forskning, och alla patent som den leder till, var avgörande för hans beslut. Efter två år på LTH startade han Baterix AB som byggde på hans forskningsupptäckt och patentansökningar. Det var tre år sedan. Nu hade Baterix AB åttio anställda och var börsnoterat på Nasdaq First North. Aktiekursen hade stuckit iväg som en raket

och Baterix var värt över två miljarder kronor. Olika kändisar trängdes bland investerarna, vilket gav bolaget mycket publicitet.

Orsaken till den osannolika framgången var ett nytt material till batterier. Det nya materialet hade en mycket högre energitäthet än konventionella batterier och behövde inte använda sig av sällsynta jordartsmetaller.

Göran rekryterade Annika från Volvo Cars för att leda utvecklingen av ett nytt batteri till elbilar.

För att balansera sin genialitet var Göran löjligt förtjust i serier. Det var framför allt Asterix och DC Comics vilket förklarade företagsnamnet. När Annika började på bolaget började han kalla henne för Batgirl vilket hon inte gillade det minsta. I hennes ålder ville hon inte bli kallad girl . Efter en längre förhandling blev det Batwoman. Görans främsta invändning var att Batwoman inte var en riktig DCsuperhjälte eftersom hon introducerades först 2006 och inte var skapad av Bob Kane.

Det tog lite tid för Annika att förstå hur viktigt och även känsligt det var för Göran med serier och rätt sorts serier. Hon hade på ett möte, i ett försök att passa in, nämnt Spiderman i en referens. Alla tystnade och stirrade på henne som om hon hade slängt avföring i bordsfläkten. Vad hon inte visste var att Spiderman tillhör Marvel och inte DC Comics. Precis som för en sann fotbollssupporter uttryckte sig den gränslösa kärleken för det egna laget i ett bottenlöst hat för andra lag. Göran älskade DC Comics och följaktligen hatade han Marvel. Annika hade sedan ägnat hela helgen efter det ödesdigra mötet åt att plugga in olika superhjältar och vilket serieuniversum de tillhörde.

Göran stängde av den stora tv:n som de hade använt under mötet. Han tittade på Annika och såg inte heller nöjd ut. Den amerikanska leverantören hade inte gjort sitt jobb. Som vanligt hade de sagt ”No problem” på bred amerikansk engelska när de fick se specifikationen som Annika hade sänt över. Nu, sex månader senare, hade de ännu inte lyckats uppfylla kraven. De hade kraftigt överdrivit sin egen kompetens och erfarenhet i de inledande diskussionerna, vilket nu hade blivit

pinsamt uppenbart. Den expertis som de skröt med och som gjorde dem unika fanns egentligen hos en av grundarna, som inte längre var kvar i bolaget. De hade försökt att lösa det med en hord av konsulter som de inte hade någon kontroll över. Konsulterna gjorde inte vad de blev tillsagda utan det som de var vana att göra.

Göran funderade en kort stund innan han log mot Annika och sa: ”Jag får nog börja kalla mig för Goran. De där jänkarna fixar inte ljudkombinationen ’J’ och ’Ö’.”

Annika skrattade till. Hon hade också märkt hur amerikanerna kämpade med att uttala Görans namn, men som bäst lät det som urine.

Hon hade ansträngt sig för att inte skratta när hon hörde det eftersom hon var osäker på hur Göran skulle ta det.

”Goran blir det i fortsättningen. Det har en aningen mer brutal klang än Göran. Lite Balkan-känsla. De kanske lyssnar mer uppmärksamt när store starke Goran pratar, än om lille Göran gör det”, sa han medan han plockade upp sin dator och den tomma kaffekoppen.

Han stannade upp och vände sig mot henne. ”Ledsen att det blev så sent. Det blir alltid så när man ska ha möte med folk i Kalifornien.

Tar man det tidigare så har de alltid fastnat i någon bilkö på väg till jobbet och missar mötet. Tack för ett bra jobb, Annika. Jag tror vi får ihop det i alla fall. Jag ska kolla med min kontakt på Irland om han kan hjälpa till att förse amerikanarna med bättre kvalitet på råvaran.

Vi ses imorgon”, sa han och lämnade rummet.

Annika gick in på sitt kontor och låste in datorn i kassaskåpet. Hon samlade ihop alla papper på skrivbordet och körde dem genom dokumentförstöraren som hon hade på rummet. Whiteboardtavlan suddade hon noggrant och lämnade sedan kontoret. Efter det senaste försöket att hacka deras server hade de höjt säkerheten avsevärt. Datorerna fick aldrig lämna kontoret. När man var på resa hade man en speciell dator som innehöll ett minimum av konfidentiell information. Endast det som var nödvändigt för resan fick tas med. Dessutom var hårddiskarna krypterade och kunde fjärraderas. Skulle datorn råka förlora wifi- eller 4G-kontakt under mer än en minut krävdes ett långt lösenord. Om inte rätt lösenord skrevs in, raderades hela hårddisken

på några sekunder. Någon vecka tidigare hade en av Baterix medarbetare blivit rånad på sin dator i Shanghai. Polisen kallade det för ett vanligt rån, men Göran var övertygad om att de hade blivit utsatta för industrispionage.

Annika lämnade kontoret och gick bort till parkeringen. När hon satte sig i bilen och såg på klockan suckade hon djupt. Hon hade inte insett hur sent det blivit. Med hjälp av Siri på sin Iphone skickade hon ett textmeddelande till Tobias som säkert var hemma och undrade när hon skulle dyka upp.

Jag är sen som vanligt. Sitter i bilen nu.

Ska jag handla något på vägen hem?

När hon hade kört ut från parkeringen plingade det till i mobilen. Hon bad Siri läsa upp meddelandet.

Redan handlat. Maten är snart klar.

Annika log för sig själv och tänkte på vilken tur hon hade som hade en sådan man som Tobias.

Är Greta hemma?

Svaret kom nästan direkt.

Hos Emma och leker. Jag har ringt och hon kommer hem om en halvtimme.

Annika var nästan ute på motorvägen. Borde inte vara några problem med trafiken nu när klockan var så mycket. Borde komma hem samtidigt som Greta. Det var viktigt för Gretas skull att ha fasta rutiner och att äta middag tillsammans.

Kapitel 3

Göteborg 18 september 2018

Innan Annika körde in i garaget kunde hon se in genom köksfönstret där Tobias och Greta hjälptes åt att duka fram. Det såg så mysigt ut och hon kände ett stick av dåligt samvete över att hon inte hade varit där när Greta kom hem. Hon bet sig i läppen och försökte tänka på något annat.

Det hade på sistone blivit mer regel än undantag att hon kom inrusande medan de andra två redan satt och åt middag. Hon och Tobias hade för länge sedan bestämt att de skulle äta middag tillsammans varje dag klockan sju. Tobias som var lärare kom i princip alltid hem först. Det var alltid han som hade hämtat Greta medan hon gick på förskola. Nu när hon börjat skolan hade de hoppats på att hon skulle kunna vara några timmar på fritids och ge dem lite mer andrum. Tyvärr fungerade det aldrig. Greta hatade fritids. Det var för stökigt och bullrigt. Hon ville helst sitta och rita eller läsa i lugn och ro, men det var svårt i den underdimensionerade lokalen. Hon var aldrig intresserad av de andra barnens lekar. Greta passade helt enkelt inte in. Hon var inte som de andra barnen. När de andra drömde om att bli hästskötare eller fotbollsproffs, drömde Greta om att bli tandläkare.

För några månader sedan hade hon börjat leka med Emma och följde med henne hem ibland. Emma brukade då alltid spela något

dataspel och Greta tittade på. Hon sa ingenting och var inte på något vis delaktig i spelandet. Det var som att hon tittade på tv. Annika diskuterade detta med Emmas mamma men de kom fram till att om båda flickorna var nöjda, så ska man inte lägga sig i.

”Vad blir det för något gott idag?” frågade Annika när hon satte sig vid bordet. Hon såg att det var Gretas favoriträtt, currykyckling med ris, men hon frågade ändå.

”Det är tisdag idag, mamma. Då är det currykyckling. Det vet du ju”, svarade Greta och gav Annika en irriterad blick.

Annika nickade med ett leende och började ta ris.

”Hur var det i skolan idag? Vad har ni fått lära er?” frågade hon medan hon sträckte över risskeden till Greta.

”Vi har inte lärt oss något. Fröken pratade igen om svenska djur. Hon bara upprepade det hon sa igår. Hon sa inget nytt som vi kunde lära oss.”

”Upprepning är viktigt när man ska lära sig att komma ihåg saker. Övning ger färdighet.”

”Jag tyckte det var lätt att lära mig bäver och räv. Jag behöver inte öva på det.”

Annika och Tobias utväxlade blickar och log.

Tobias sträckte fram stekpannan med currykyckling till Greta och sa: ”Jag minns också hur vi höll på med svenska djur under lågstadiet. Det kändes som att det var det enda vi gjorde. Jag minns att min fröken visade en stor plansch med alla djuren.”

”Vad är en plansch?”

”Det var en sådan som man drog ner. Ungefär som en projektorduk fast med bilder. På planschen fanns bilder på alla djuren. Problemet var att de naturligtvis inte var i naturlig storlek. Detta var något som min fröken inte tänkte på att förklara. Detta ledde till att vi alla i klassen trodde att en igelkott var lika stor som en gris”, sa Tobias och skrattade lite lätt för sig själv.

”Vad hette din fröken?” frågade Greta.

Tobias hejdade sig i sitt skratt och vände sig förvånat mot Greta.

”Vill du veta vad min fröken på lågstadiet hette?”

Greta betraktade honom med uttryckslösa ögon. ”Ja, vad hette hon?”

”Ja, vad hette hon. Hm. Jag vill minnas att hon hette Eva. Ja, så var det. Fröken Eva.”

”Vad hette hon i efternamn?”

Tobias ryckte på axlarna. ”Ja, det minns jag inte. Ingen aning.”

”Hur gammal var hon?”

”Hur skulle jag kunna veta det? Vet du hur gammal din fröken är?”

”Jag vet hur gamla alla lärarna på skolan är.”

Tobias suckade och vände sig mot Annika som skakade uppgivet på huvudet.

”Ät nu innan det blir kallt. Det var jättegott. Eller hur, Greta?” sa Annika.

Greta svarade inte.

Tobias bytte samtalsämne och berättade om en temadag som de skulle ha på hans skola om en vecka och Annika kämpade med att lyssna intresserat trots att tröttheten nu hade hunnit ikapp. Hon längtade efter att sätta sig i soffan där uppe och titta på något meningslöst program.

Greta sa som vanligt ingenting utan var strängt fokuserad på maten. Hon hade problem med att få upp de sista riskornen med gaffeln.

Annika var på väg att säga att hon inte behövde äta alla riskornen men visste av erfarenhet att det bara skulle skapa irritation och en konflikt.

”Har ni hört om det som hände i Lund vid Allhelgonakyrkan? Vi bodde inte så långt därifrån när vi bodde i Lund. Det kommer du nog inte ihåg, Greta.”

”Jag kommer ihåg när vi bodde i Lund. Vad hände vid kyrkan?” frågade Greta.

”Jo, en grävmaskinist skulle gräva eller något. Det grävs mycket i Lund. Det är för spårvagnen. Han råkade välta och förstöra en gammal fin staty”, berättade Tobias medan han tog mer sallad. ”Så otroligt tråkigt. Jag fattar inte att de kan tillåta att man använder grävmaskin på känsliga kulturhistoriska platser. Det är helt galet att bygga den

där spårvagnslinjen. Det kommer att fullständigt förstöra den gamla fina stadsmiljön. Det är så ansvarslöst.”

Annika blev inte speciellt engagerad i hans nyhet.

Tobias fortsatte: ”Jag ska ta upp det i skolan imorgon. Kan nog stimulera en intressant diskussion i samhällskunskapsklassen.”

”Jo, det är hemskt. Tråkigt att han förstörde en staty”, svarade Annika medan hon tuggade. ”En riktig idiot till grävmaskinist.”

”Jag tycker inte om att du använder det ordet. Det är kränkande. Han gjorde säkert sitt bästa. Förmodligen hade han inte fått rätt utbildning för att köra maskinen”, sa Tobias.

Annika vände bort blicken. Orkade inte ta den striden. ”Visst, så var det säkert. Det var chefens fel.”

”Det fanns faktiskt en ganska intressant detalj i historien”, fortsatte Tobias.

”Vad då?”

”I statyn hittade de en underlig behållare. Det var någon typ av flaska eller karaff i tjockt glas.”

”Menar du verkligen inuti statyn?” frågade Annika.

”Nej, i fundamentet. Det fanns en plåt på framsidan. Alla trodde att det bara var en skylt, men det var egentligen en lucka. Rätt spännande faktiskt.”

Annika tittade på Greta som hade slutat jaga riskorn och stirrade på Tobias medan han berättade om statyn.

”Vad stod det på statyn?” sa Greta.

”Ingen aning. Jag tror inte att de sa det på nyheterna.”

Greta lyfte blicken mot Tobias. ”Vad fanns det i karaffen?”

Tobias var inte beredd på hennes fråga. ”I karaffen? Jo, det stod det nog något om i tidningen, faktiskt. Just det. Det var aningen märkligt. Den var fylld av tänder. Jättegamla tänder. Riktigt äckligt. Vem gömmer en karaff med tänder i en staty? Folk är inte kloka.”

Greta la ner besticken och stirrade på Tobias.

”Tobias, vi kanske inte ska prata om sådant här vid middagsbordet. Kanske lite läskigt för Greta”, sa Annika och tittade allvarligt på honom.

”Hur är det med dig, gumman? Du ser så bekymrad ut. Vi pratar om något annat, tycker jag.”

Greta reste sig upp och lämnade bordet. Hon brukade alltid duka av sin tallrik, bestick och glas och sätta in allt i diskmaskinen. Nu lämnade hon det bara på bordet och gick upp på sitt rum.

”Vad var det som hände?” sa Tobias och tittade frågande på Annika. Annika ryckte på axlarna och skakade på huvudet. ”Jag förstår inte varför du måste prata om sådant vid middagsbordet. Du skrämmer henne. Nu kommer hon ha mardrömmar igen. Det var likadant när du berättade om den där överkörda katten. Kommer du ihåg det?”

”Den flickan blir man nog aldrig klok på. Du har rätt. Det var kanske för läskigt i alla fall. Jag går upp till henne om en stund.”

Medan de höll på med disken hörde de konstiga ljud från ovanvåningen. Det lät som att Greta höll på att möblera om på sitt rum. Tobias gick upp medan Annika fortsatte med disken.

När han kände på handtaget till Gretas rum märkte han att det var låst. Hon brukade aldrig låsa.

Han knackade på, men fick inget svar. Han knackade hårdare.

”Kan du vara snäll och öppna, Greta. Det är pappa. Hur är det med dig?”

Inget svar.

Han satte örat mot dörren för att försöka höra vad hon hade för sig. Det var helt tyst. Detta var förvisso inte ovanligt eftersom hon brukade tillbringa många timmar med att titta på Youtube med hörlurar på.

Han gick ner i köket där de hade fler nycklar.

”Hur var det med henne?” frågade Annika när han kom ner.

”Vet inte. Hon har låst in sig. Jag vet inte vad hon gör.”

”Vad menar du? Låst in sig?”

”Hon har låst dörren till sitt rum och vägrar öppna.”

”Jag visste inte ens att hon hade nyckel.”

”Jag går upp och låser upp”, sa Tobias efter att ha hittat en nyckel i en kökslåda.

Annika följde med Tobias till Gretas rum.

Han kände ännu en gång på dörren. Fortfarande låst. Han tittade oroligt på Annika som trängde sig fram för att också känna på handtaget, precis som om det skulle gå bättre när hon provade.

”Greta, älskling. Det är mamma. Kan du vara så snäll och öppna?

Pappa och jag är lite oroliga för dig. Öppna, är du snäll.”

Ingen reaktion.

”Varför har hon låst in sig? Det brukar hon aldrig göra”, sa Annika med bedjande ögon.

”Jag vet inte varför. Gör nu inte en stor sak av det hela. Hon vill väl bara vara ifred.”

”Nu räcker det, Greta. Öppna nu!” Annika bankade på dörren med handflatan.

Efter att ha väntat en kort stund låste Tobias upp dörren.

När de klev in i Gretas rum var det helt mörkt. När Annika tänt taklampan kände de knappt igen rummet. Möblerna hade flyttats runt och alla affischer som tidigare täckt väggarna var nedrivna. Bokhyllan som tidigare stått mot väggen till vänster innanför dörren låg nu vält över sängen och alla böckerna låg på golvet.

Det var helt tyst i rummet och Greta syntes inte till.

”Greta, älskling, var är du?” ropade Annika och ansträngde sig för att inte låta sin oro märkas på rösten. ”Snälla gumman, var är du?”

Annika tittade uppgivet på Tobias. Han tog henne på axeln för att få henne att lugna ner sig.

Han gick fram och reste bokhyllan upp och kunde då se att Gretas fot stack ut från under sängen.

Han gjorde ett tyst tecken till Annika och kröp sedan ner på golvet för att titta in under sängen.

Annika gick fram och satte sig på knä framför sängen. Hon gav honom en ängslig blick.

Längst in under sängen låg Greta hopkrupen i fosterställning. Tobias sträckte in handen och klappade på henne. Hon låg helt stilla och reagerade inte på hans beröring.

“Han skulle aldrig ha kunnat förlåta sig själv om han vetat att det skulle leda till att så många oskyldiga människor miste livet. Det var när sanningen om statyn blev känd som allting började.”

En fasansfull hemlighet avslöjas när en grävmaskinist råkar välta en staty i centrala Lund. Gömd i den ﬁnns en hundra år gammal kristallkaraff med tusen mänskliga tänder.

Inte långt därifrån upptäcker forskaren Hugo Franzén ett märkligt ljusfenomen i sitt labb. Han blir som besatt av upptäckten och riskerar att få betala ett mycket högt pris för sin nyﬁkenhet.

Poliskommissarie Hjalmar Ingemarsson noterar vissa likheter mellan det nyligen uppklarade mordet på en autistisk ﬂicka och ett sextio år gammalt mord. Hans sista fall innan pensionen blir större än han någonsin kunnat ana. Inget är som det verkar och alla är misstänkta. När efterforskningarna leder till ett egendomligt självmord nästan tio år tidigare, blir det uppenbart att allt hänger ihop med kristallkaraffen med tänderna.

Ljusporten är en fantasitänjande sci-ﬁ-deckare av forskningschefen och författaren Orest Lastow. Det är den första fristående delen i Junktur-sviten.